Maria P

Eftermiddagen och kvällen ska ägnas åt istortsett ingenting alls. Svårt, jag har en rastlöshet som hela tiden för mig framåt och håller mig i rörelse. Men idag ska jag och Finaste bara vara hemma. Inga okynnesvändor ner på stan, inget häng med kompisar.

 

Så jag myser in mig i koftan jag fick av Finaste ifjol när jag fyllde år, och häller i mig en balja te. Och så lite gos med Finaste framför V75sändningarna. Det går nog det med.

 

Ett litet bildregn från hur jag såg ut i helgen. Håll tillgodo!

 

Ja, jösses, vad vi har skrattat ikväll.

 

Vid halv nio var jag framme vid stallet. K jobbade och S var och anordnade skoldisco så bara J var hemma. Jag hade lovat att åka och hämta S, men efter att J fått tvätta av sig, bestämde han sig för att vi kunde åka båda två.

 

J är 15 år äldre än jag. Jag är sällan i lilla, inskränkta Varnhem, ingen där känner (igen) mig. Skulle jag berätta vem min faster var, så skulle alla veta. Men det gjorde jag inte ikväll. Dessutom är jag ju mörkhårig nu.

 

Blickarna vi fick, J och jag, när vi klev innanför dörren. Blickarna som utbyttes, klassmammor emellan. Tisslet... Jag och J stod mest och försökte hålla oss för skratt.

 

Jag erbjöd mig att torka bord, och när jag blev visad till en hink och en trasa, blev jag, rakt på, frågad om vem jag var.

 

Jag var rätt gôtt sugen på att röra om lite i grytan och bara snabbt svara att jag var "där med J". Det hade knappast varit lögn. Nu svarade jag dock att jag är vän till familjen, men det räckte nog inte riktigt. Jag fick ett glidande "Ja, jo, vi tänkte väl det".

 

"Vi".

 

Ojojoj, vad snacket ska gå i den där lilla hålan. Och jag och J har skrattat i timmar.

 

Vi bjuder på den, helt enkelt.

Hittade detta citat i anslutning till trailern för filmen som jag ska på premiären för. Det gick rakt in i hjärtat. Och det faktum att jag känner mannen som myntade det, gör knappast saken sämre.

 

Idag har kroppen verkligen fått sig en genomkörare. Jag började med att cykla ner till gymet, där det först blev ett PowerSteppass, vilket i sin tur följdes upp av ett Corepass. Sen blev det, såklart, cykel hem igen.

 

Väl hemma slappade jag deluxe i några timmar; satt mest framför TVn och glodde och fick se lite fina travlopp. Vad som gav mig ny energi vet jag inte, men när V75 väl var avverkat så snörde jag på mig skorna och gav mig ut i spåret. Det blev en lååångsam, "mellanlång" tur; 7,4 kilometer med en snitthastighet på sex minuter och tio sekunder per kilometer. Nu känns det som om hela systemet har fått jobba. Det är bra.

 

Och just det, ett lopp till blir det, innan året är slut. Billingehusloppet, bara ett par mil från mitt föräldrahem, den tolfte oktober. Jag anmälde mig av bara farten i fredags, så om knappt två veckor ska jag stånka mig runt på Billingen, tio och en halv kilometer. Där räknar jag väl inte direkt med att sätta något personligt rekord (förutom att tävlingsdistansen är den längsta jag gör hittills); det är ett terränglopp som går mycket uppför, så jag ska jobba för att snitta kilometern på runt sju minuter. Känns rimligt.

På fredag åker jag till Stockholm! Cheferna fixade tågbiljett åt mig idag och halv elva på fredag förmiddag tuffar jag iväg. Nätterna fredag till lördag och lördag till söndag bor jag på hotell och min underbara K kommer och sällskapar med mig på lördag. Hon ska även heja på mig under ToppLoppet och på lördag kväll hittar vi väl på nåt fuffens.

 

När jag sen vinkat av K på söndag så tar jag mig ut till Ekerö och mammas kusin med sambo och barn. Jag ska bo i anslutning till Menhammar Stuteri, där mammas kusin jobbar med tvååringarna (travhästar alltså, inget annat ;P). Under nästa vecka ska jag bo på Ekerö och jobba på Värmdö. Runt en timmes resväg, enkel resa, men det gör mig inget. Längtar massor efter att få träffa barnen och kollegorna. Jag var ju där ifjol, och det ska bli kul att se vad som hänt det senaste året.

 

Nu ska jag göra mig klar för min första hela körövning med Kammarkören.

 

Tjipp!

Det känns som om jag just nu sitter ner för första gången idag. Det är givetvis inte sant, men jag har baskemig hållit igång.

 

Klev upp gjorde jag redan kvart i sex. Ut och fodrade, släppte ut hästar och gjorde iordning Janne. Vid åtta kom pappa och hämtade mig och Janne och sen bar det av ner till travbanan. Janne skulle starta i ett så kallat poänglopp, för att samla poäng nog för att kunna starta i vanliga lopp, helt enkelt.

 

Allt flöt på som det skulle. Kusken var trevlig, Janne och jag var lugna och vi stod med trevligt folk i stallet. Loppet gick väl sisådär, men med tanke på att jag för första gången var inne helt på egen hand och skulle sköta ruljansen, så var jag nöjd med dagen. Hästen var trött, annat går inte att skylla på.

 

Pappa skjutsade upp mig och Janne till stallet igen och där tog jag ny fart. Skottning, vattning och fodring gick som en dans och däremellan har jag kelat med kattungar, busat med hundar och städat litegrann. Nu sitter jag alltså och bara... vilar.

 

Jag har faktiskt blivit bra på att erkänna för mig själv att jag är trött. För ett år sen, när jag också var häruppe ensam, körde jag på i full fart en hel dag. Nu sitter jag ner en stund, och det är faktiskt okej.

 

Fast nu ska jag ut och flytta vattenslangen från ett badkar till ett annat ;)

 

Är nere i Västergötland. Jag ska ha stallet i helgen. Mitt andra hem. Här sitter jag, mol allena (bortsett från arton hästar, tre hundar och cirka femhundrasju katter) och känner mig fullständigt trygg. Hästarna är nyss nattade och allt känns lugnt. Det är så grymt stjärnklart ikväll och när jag stod därute, i mörkret, med hundarna snuffandes omkring mig, kände jag frid i själen.

 

Här trivs jag.

 

Bara Finaste som saknas, med andra ord.

I helgen ska jag ha stallet. Ska mysa runt uppe på gården, ensam. Eller ja, så ensam man nu kan bli med över tjugo djur runt sig.

 

Igår träffade jag K, J och S en kortis på travet och fick samtidigt träffa deras nya "valp". Vackraste, finaste Elvis gick bort i somras, och han har nu ersatts av Molle.

 

En tvåårig New Foundland. Svart. Stor som ett hus; han når mig till låren.

 

Jag tänker som så, att enkom tack vare att ingen vet hur snälla hundarna uppe på gården är, så kommer jag garanterat kunna känna mig skyddad. Ingen kommer vandra in där hursomhelst.

 

Jag har gått och blivit ett premiärlejon. En riktig diva, ska ni veta.

 

Eh... jamenvisst...

 

Fick sms av K idag, när jag satt på bussen mot jobbet. Hon bjöd med mig till Danmark för premiärvisning av filmen om Tarok, en travhäst som Js farfar ägde och tränade och som hans pappa körde i lopp. Hästen kallades "Dannebrog på fire ben" ("Danska flaggan på fyra ben") och var en lika stor nationalklenod inom travvärlden som Copiad, Fridhems Ambra... you name it. Även om man inte är särskilt travintresserad så tror jag de flesta har hört talas om de största svenska travhästarna genom tiderna. En sådan, fast dansk då, var Tarok.

 

Och nu har det gjorts film om honom. J är med, bland annat. Och jag är medbjuden. Jag ska få gå där med familjen som ägde hästen, familjen på vars gård han ligger begravd. Och även om vi inte snackar en film som vinner en massa Oscars så är det här stort för mig. Travvärldenstort. Bara det att jag är "hej och du" med en man som i Danmark är en lika stor travprofil som Stig H är i Sverige känns helt sjukt, när jag reflekterar över det.

 

Ja, ni hör ju... Dags att börja planera för kläder, smink och hår. Det är ju för sjutton redan om två månader ;)

 

Eller så drar jag eventuellt ut litegrann på det där med planerande.

 

Eventuellt, sa jag.

 

Det handlade kanske inte om att våga.

 

Det kan ha handlat om något helt annat. Jag vet inte.

 

Men i en hel helg gick jag runt och aktivt undvek dig. Inte undvek att vara i din närhet, men undvek allt vad kontakt hette. Behandlade dig som luft, eller som någon jag överhuvudtaget inte känner och inte behöver lägga någon energi på.

 

Men du tar energi från mig. Retroaktivt.

 

För hade du skött det alla ledare inom ungdomsverksamhet bör sköta, då hade jag kanske kunnat bete mig någotsånär normalt. Tänka mindre destruktivt.

 

Men du gick ut hårt, premierade de som lyckades. Såg ner på oss som misslyckades. På oss som vågade komma med förslag. Som inte direkt följde dig. Du behandlade oss, då barn, som skit och det försöker jag nu få ordning på.

 

Du vill säkert att jag ska tacka dig. För jag tror inte att du vet vad det du gjort leder till. Du vet precis hur du har betett dig, men någon ungdomspsykolog är du inte och jag tror därför att du inte förstår vad som händer med oss som växte upp och ifrån.

 

Så jag tror att du vill ha ett tack, ett tack för allt du lärt mig.

 

Det ska du få.

 

Tack. Tack för att du lärt mig att prestation är det som räknas. Tack för att du lärt mig att den som lyckas, den är mer värd. På riktigt. Tack för att du gett mig prestationsångest. Prestationsångest som i sin tur leder till ångestattacker med gråt och fosterställning. Tack för att du gav mig prestationsångest så stark att den skapar ett beteende som skadar mig. Både utvärtes och invärtes. Tack för ätstörningarna. Ja, särskilt tack för dem.

 

Hade jag vågat så hade jag gått fram och sagt det rakt ut. På söndagen var jag så uppe i varv att jag nog hade vågat, men då hade det inte blivit bra.

 

Du behöver få höra det här. Det ska du få. När jag är samlad. Även om du aldrig ändrar ditt beteende gentemot andra, så behöver jag åtminstone försöka göra tillvaron drägligare för dem du nu omger dig av. Dem du manipulerar.

 

Jag lägger ingen energi på att hata dig. Den energin ägnar jag istället åt att tycka om dem omkring mig, som förtjänar det. Jag lägger den energin på mitt jobb, på att visa barnen att inget de gör kan ändra på hur mycket jag tycker om dem. För du förtjänar inte min energi, men det gör Finaste. Min familj. De älskade, underbara ungarna. De förtjänar min energi och jag är så glad att jag har gåvan att omvandla den till något positivt.

 

Jamen, sedär.

 

Tack. På riktigt, tack. För att du visat mig ett beteende så oacceptabelt att jag aldrig kommer kunna bli som du.

 

Tack för att jag kommer bli en så mycket bättre människa än vad du någosin varit.

Det brukar inte följa med upp. Inte dit. Alla spöken brukar tystna i den miljön. Jag brukar kunna jobba bort alla onda tankar.

 

Vad som hände igår, vet jag inte. Kanske kom verkligheten ikapp. Kanske släppte all överspändhet från helgen, då jag gjort allt för att undvika Henne. Kanske är det all laddning inför hösten som plötsligt blev för överväldigande efter att ha fått stå tillbaka i en veckas tid.

 

Jag vet inte.

 

Men när vi var tillbaka på gården och fått en kall öl, och jag kommit ner i varv, kände jag hur det började slita. Slita och dra. Jag erbjöd mig att eftermiddagsfodra. Enbart för att komma bort, iväg. För att de skulle slippa se hur jag nöp mig i armen och drog mina djupa andetag, fick ner pulsen igen.

 

Trots samvaron med hästarna fortsatte det slita, slita och dra och jag tog fram foder och cykel och vattenslang och laddade och trampade ner i rekordfart till fölstona. Gnuggade, gnodde, gned tills vattenkaret blänkte. Fodrade. Såg till att nytt vatten rann till. Trampade tillbaka upp till gården och det fortsatte bara slita, slita och dra. Hög puls, korta, höga andetag.

 

När jag kollade övriga vattenkar, insåg jag att det inte skulle hålla längre. Inga vassa naglar mot numera sårig underarm kunde ta bort det onda som med allt högre fart bara växte och behövde ut.

 

Jag gick in till Jan. Jan Palema. Janne.

 

Han slutade äta direkt. Lät mig komma intill. Vilade sitt huvud mot min rygg medan jag fick gråta mot hans varma hals.

 

Att låta en häst trösta. Någon som är varm. Som inte frågar. Inget säger. Någon som inte kan fråga vad som ska sägas eller göras. Utan som bara säger och gör rätt ändå. Nämligen ingenting alls.

 

Jag grät, grät ohämmat. Av ångesten som sådan, och över det faktum att jag låtit ångesten ta överhanden där, där den aldrig fått sån kraft. Grät över besvikelsen jag kände.

 

Där och då kom K. Gjorde ingen sak av det. Lät mig samla mig i lugn och ro. Tvingade inte på mig någon tröst, utan lät Janne och mig få den stunden. Gjorde helt rätt.

 

Gjorde ingenting.

 

Tack.

 

Tack, underbara K, J och S för en underbar vecka. Tack för att jag får slita mig svettig och trött. Tack för att jag tack vare det kan sova i ett varmt rum med flugor på en hård madrassbotten. Tack för all trygghet ni erbjuder.

 

Tack för att ni, enbart genom att vara just ni, hämmar mina ångestattacker. Tack, för att jag får gå undan när de ändå vill komma krypande. Tack för att ni aldrig frågar.

 

Tack, K, för att du gjorde som jag bad igår. Jag bad dig bara ignorera och det gjorde du. Tack för att jag fick stå där, hos Janne, och bara samla mig och låta stormen bedarra. Tack för att du bara fattade att såhär är det, fast aldrig tidigare här. Hit följer det aldrig med, men nu gjorde det det och jag vill tacka för att du lät det komma hit. Tack för att jag fick förklara det och jag hoppas att du förstår att det är tack vare er som det, egentligen, aldrig följer med.

 

Hos er behöver jag aldrig bevisa någonting. Jag känner mig lika accepterad och välkommen de gånger jag halvsover i en soffa, som de gånger då jag oombedd skurar hela stallet. Mina ångesttårar är lika accepterade som mitt skratt sprunget ur ren och skär lycka och frihetskänsla. Ni svarar på mina frågor, de jag borde kunna svaret på. Ni lär mig saker varje dag och ni låter mig lära mig.

 

I sju år har jag kommit och gått som jag velat. Sju år av värme och omtanke. Säkert har vi varit arga och less på varandra. Ingen vänskap klarar sju år utan att någon någongång bli förbannad på något någon annan gör. Omöjligt. Men vi har aldrig låtit det gå till personangrepp. Det har stannat vid företeelser, uttryck och beteenden. Gått över lika fort.

 

Oräkneliga gånger har jag känt mig som en parasit. Som någon som enbart lever på er välvilja. Jag hoppas ni vet att jag gör allt för att ge tillbaka för allt jag får. Jag hoppas att ni, lika lite som jag, tror att ni behöver prestera och bevisa.

 

Tack för att ni släpper in. Öppnar upp. Tack för att ni låter mig öppna upp. Tack för det förtoende ni dagligen ger mig. Visar mig. Tack för det självförtroende ni låter växa - ser växa - i mig hela tiden. Tack för att ni låter mig växa som person. Tack för att jag får vara en del av er värld.

 

Tack.

 

För att ni låter mig vara jag.

Där sitter jag, med fem av de finaste personerna som Moder Jord har att erbjuda.

 

Och mitt i allt så tar mina ben rätt och slätt beslutet att det är dags att gå. In på toa, tvätta och borsta. Byta om, krypa ner under täcket.

 

Kände hur ångesten kom krypande och jag tror jag reste mig i tid. Kom iväg, undan. Tror de slapp förstå.

 

Jag har slitit som ett djur idag. Det har gått i ett, sen blev det millöpning ner till travbanan. En mil som avverkades på 56 minuter blankt. Kanontid. Jag var jättenöjd.

 

Sen åt jag en massa skräp och jag tror det utlöste det här. Plötsligt var inget jag gjort idag; jobb, träning, ingenting, värt ett jota. Jag var plötsligt helt värdelös på allt och hela jag blev fel.

 

Där och då blev det läge att dra sig undan. Lyssna till underbara, trygga röster genom väggen. Försöka sova bort det onda. Ondskefulla.

 

Det blir nya tag imorgon.

Nu är jag på en av de vackraste platser jag vet. Där jag alltid är välkommen.

 

Jag är skitig och jag luktar kadaver. Dusch är en sällsynt lyx som hinns med... ibland. Jag skyfflar dynga, hivar hö, slabbar med vatten, målar hus, kör häst, kramas med hundar, härjar med kattungar, löptränar... Allt. Kort sagt; jobbar mig trött och äter en brödskiva om jag någon gång får en minut över. Eller så vigs den minuten åt en dusch, som idag.

 

Jag trivs. Jag saknar Finaste, särskilt om kvällen, men i övrigt njuter jag av att komma ihåg att kolla mailen typ var femte dag och helt glömma omvärlden. Hästarna ger mig sällskap och K, J och S roar mig så gott de kan. Jag njuter av sällskapet och av att få jobba mig rejält trött.

 

Apropå det, dags att sova nu.

Dags får årets upplaga av Taubespelen. Blir i en lite annan tappning i år, så det ska bli spännande. Tidigare år har de kört i två dagar och jag och Finaste har tältat mellan lördagen och söndagen. I år blir det bara ner och sen hem igen.

 

Eller ja... hem och hem. Vi är i Axvall nu och Finaste lämnar av mig här sen, och åker sen hem och jobbar. Så jag stannar här. StoChampionatsveckan står för dörren så det blir en vecka i stallet nu.

 

För...

 

...jag har ju liksom semester =)

Halva juli har snart gått. Och när halva juli väl har gått, ja då ska jag ha semester. Tre veckor blir jag ledig i år, det räcker, känner jag.

 

Första veckan åker jag söderöver och våldgästar K, J och S. Hoppas få jobba massor och såklart uppleva lite galenskaper. Det brukar dock aldrig vara något problem, något av det. Det blir väl nån vecka där, sen ett par veckor tillsammans med Finaste.

 

Men just nu vilar tankarna vid Svea Gård. Mitt uppe på Billingen.

 

Min plats på jorden...

 

...utan att vara på plats.

 

Idag har Elitloppet 2013 gått av stapeln. Och jag sprang med, i ren sympati.

 

På gymet finns ett antal konditionsmaskiner med egen TV-skärm till vilka man kan koppla hörlurar. Så idag, direkt efter mitt BodyBalancepass, snörde jag på mig skorna och sprang en trappa upp på gymet och hann precis komma igång och slå igång TV4, lagom till defileringarna till loppet gick.

 

Sen sprang jag med. Med en gångpaus, vid omstarten. Men i övrigt joggade och sprang jag. På kul så höjde jag till snabbjogg; åtta kilometer i timmen, när hästarna gick upp bakom startbilen. Sen tio kilometer i timmen från start och fram till upploppet, där jag höjde till tolv kilometer i timmen.

 

Loppet fick en mer än värdig vinnare i Nahar med genomsnälle och underbare Robert Bergh i sulkyn. Och jag brände kalorier, utan att ens vara där.

 

Trav och motion i perfekt kombination.