Maria P

Tog låååång tid innan vi kom ur sängen idag. Skönt att bara ligga och prata och mysa. Men upp kom vi tillslut, och nu har jag äntligen fått i mig en sen, men oh så nyttig frukost.

Inledde med en lätt smoothie av överbliven soyamjölk, hallon och björnbär. Efter det kokade jag mig en gröt av vatten och fullkornsdinkelmjöl, vilken jag sötade med honung och sen toppade med lite solrosfrön. Hade inte testat det innan, men det funkade bra. Gick dock inte att äta utan mjölk till :P

Idag blir det lite småärenden, ska bland annat köpa presenter till vår treårsdag på tisdag.

Sådär.

Gick till gymet idag med intentionen att förbättra löpningen sen senast (söndags, då jag på trettiosju minuter joggade fyra kilometer, med löpbandet inställt på sex och en halv kilometer i timmen). Ställde in löpbandet på sju kilometer i timmen och hade redan innan bestämt mig för fem kilometer. Joggade klart den halvmilen och lät bandet rulla ytterligare ett par minuter, så efter fyrtiofem minuter sharp hade jag tagit mig femtusentvåhundratjugo meter. Känns helt okej.

På tisdag ska jag dit igen, och även på torsdag. Torsdag är målet sex kilometer, men hastigheten på minst sju och en halv kilometer i timmen. Efter det blir det bara korta distanser, max tre kilometer, fram till tisdagen den åttonde, då två dagars vila innan VårRuset inleds. De två dagarna blir det på sin höjd ett par promenader, men absolut ingen löpning. Exakt så förberedde jag mig inför VårRuset ifjol, och jag kände mig helt perfekt uppladdad inför det. Dock har jag ingen intention att förbättra tiden från ifjol, då jag bara kommer ha tränat i två och en halv vecka denna gång.

Framöver kommer upplägget bli att jag ställer in mig på en tid jag ska springa, säg en timme, och ökar hastigheten på bandet, utan att öka löptiden. Borde bli bra. I sommar, men det är delmålet efter Karlstadsloppet, så vi snackar kanske juli här, ska jag vara uppe i minst två mil i veckan. Sen om det delas upp i två, tre eller fyra pass, är mindre viktigt.

Hursomhelst, efter joggingen blev det ett styrkepass. Känns bra i kroppen och nu blir det en rejäl återhämtning i form av lunch på nya favoritstället; Slussen nere i centrum.

Det går bra nu.

Dagens absolut bästa utsågs av mig som enväldig domare redan innan klockan var nio.

En av mina tvååringar kommer till förskolan. Han har alltid med sig någonting. En traktor, ett par spadar, pinnar... you name it.

Idag kom han släpandes på... håll i er...

EN JULGRAN!

En minivariant i plast, precis så lång att den släpade lite i backen när han höll den i toppen. Guldglitter, ljus och stjärna.

Jag skrattade så jag höll på att få magknip. Det enda jag fick ur mig när barnet och hans pappaväl kommit innaför dörren (då hade skrattattacken redan inletts) var: Det... det... d... det.... det brukar ju vara en traktor...

Det förgyllde verkligen hela min dag. Hela härligheten stod högst upp på barnets hylla hela dagen, så om jag kände att humöret ville sjunka, var det bara att snegla på den.

Underbart.

Att få hålla mig frisk var tydligen en dum önskan. Har lyckats bli dunderförkyld. Inatt var jag mer eller mindre övertygad om att jag hade feber. Termometern påstod att min temperatur låg på 36,5, men det tror jag inte det minsta på. Finaste (som ensam alstrar ungefär tvåhundrafemtio watt) påstod att jag kändes varm.

Det vill till, ska jag säga.

Låg och gruvade mig för något inatt också. Har ingen aning om vad. Problemet är att då sover jag inte. Inte ordentligt, i alla fall. Jag drömmer om samma dröm flera gånger, men jag är såpass vaken att jag kan påverka vad som sker i drömmen med ren tankekraft. Asjobbigt. När klockan ringde var jag helt slut.

Jag hoppas verkligen få sova inatt, ska upp och öppna imorgon :/

Eller ja...

Vi bakar lite bröd. Världens enklaste, även om det var måååånga ingredienser. Det var allt från dinkelmjöl till fyrkornskross och vetegroddar, och sen hade man i fil och sirap. Ingen jäst, så såfort ugnen är varm så skjutsar vi in dem i runt en och en halv timme. Blir nog bra.

Efter mitt träningspass så har vi varit och veckohandlat. Det var mycket att handla, men vi klarade oss på under fyrahundrafemtio kronor, och då har vi fixat mat till hela veckan, samt alla ingredienser till nämnda bröd, vilket blir två limpor, vilket i sin tur borde räcka veckan som kommer.

Fifasiken vad bra

Ja, det var faktiskt helt oväntat.

Jag är sedan ett par, tre månader tillbaka anmäld till Karlstadsloppet. Det går av stapeln 16 juni. En mil är det.

Allteftersom tiden gått har panikkänslorna börjat krypa sig på. Jag har nämligen inte tagit ett enda vettigt löpsteg på hela året.

Fram tills idag.

Jag ställde mig på löpbandet på gymet, och kämpade mig igenom fyra kilometer. Okej, det tog trettiosju minuter, men det är inte det som räknas för mig just nu. Bara det att jag faktiskt klarade nästan halva distansen sågott som otränad, överraskade mig väldigt positivt. Jag har redan ställt in mig på att jogga distansen, inte springa.

Nu har jag precis dessutom anmält mig till Vårruset. Jag har dragit på det, eftersom jag inte trott att det skulle vara möjligt. Men nu känns även det överkomligt, så med en dag tillgodo betalade jag idag den knappa tvåhundringen. Nu är det bara att hoppas på att jag får vara frisk, så ska nog årets träningsmål snart vara i hamn.


Just det.

Jag orkade ett 3x12pass på styrkemaskinerna efteråt också. Höjde tillochmed flera vikter.

Det känns bra nu.

En av dem visas just nu på TV4.

Kvinnor som är så desperata att få en dotter (efter fyra till åtta söner) att de påverkar slidans PHvärde för att ta död på pojkspermier.

Mitt inre skriker. Finaste har redan, efter tio minuter in i programmet, fått ta del av kommentarer som jag ropat från vardagsrummet in i köket där han är just nu.

Jag menar... Ursäkta VAD?!?!?

Den ena kvinnan pratade om att "det vore kul att ha sällskap av nån som har samma intressen som jag".

Och det är könet i sig som avgör? Eller är det hon som så stenhårt har trott på att hennes åtta (ja, åtta) söner är helt ointresserade av allt hon tycker om, att de helt enkelt blivit det? Enbart på grund av hennes inställning till könen och de egenskaper hon (och alltför många andra) har tillskrivit dem?

Jag har själv stått och pratat med en höggravid kvinna som sagt att hon intalade sig att hon bar på en pojke, för då skulle hon inte bli "lika" (ja, hon sa det; LIKA) besviken om det visade sig vara det. Redan där gick min puls upp till skyhöga nivåer. Varför skaffa barn i så fall? Är det inte det man vill ha? Barn? Ska det inte vara det största som kan hända här i livet, att få en liten avbild av sig och den man (förhoppningsvis) älskar?

Nu står nästa människa här och berättar hur uppgiven hon är; Efter fjärde pojken tyckte jag, jag skulle ju aldrig få en flicka, att det var som att inte kunna få brn alls.

Alltså, jag hittar ingen ände på vad jag tycker och tänker.

Tankarna går ofrånkomligt till par som år efter år försöker få barn, bara för att få veta att det inte går. Och så finns det folk som är besvikna över att de för åttånde gången på raken har klämt ut en son. Det är ju förfan som att gnälla över att man tre dagar innan löning inte har råd att köpa mjölk, när det finns folk helt utan lön, och dessutom helt utan vatten att dricka ens.

Ja, jag jämför hårt.

För jag förstår inte.

Den största gåvan i livet för många, är deras högt älskade barn.

Hur kan man då bli besviken på könet på det lilla underverk som har vuxit inuti en och som är en själv och ens partner i ett? Jag tror att dessa människor skaffar inte barn för glädjen i att se dem växa och växa upp, utan man skaffar dem för att överföra allt det man själv ville vara till någon som inte ber om det. En kvinna i programmet säger sig "behöva" en flicka. Hon påstår sig behöva en dotter så mycket, att hon tar sprutor som kan äventyra hennes egen hälsa. Så deperata är en del. Till saken hör att hon har redan två barn, som såhär på TV verkar hur fina som helst.

Pojkar såklart.

Hon ska bara ha en flicka. Så är det. För att hon vill det. Inte för (den högst eventuella) flickans skull.

Nej.

Jag förstår inte.

Det stressar mig.

...då det känns som om alla undviker en?
...då det känns som om ingen av de personer som påstår sig gilla en, gör det?
...då alla kläder helt plötsligt krympt fem storlekar?
...då man helst vill gråta?
...då man inte ser något vackert hos sig själv överhuvudtaget?
...då man hoppar till varje gång man hör sitt namn, för att man är helt säker på att man gjort något fel?
...då man anstränger sig till sitt yttersta för att vara till lags, och man ändå är säker på att alla snackar skit om en?

Jag med.

... om denna snygga bild på ett ankare, gjord av Emilia som driver bloggen nollfemnolltva.blogg.se:



(Bilden är hämtad från hennes blogg)

Inlägget med tävlingen finns här om någon annan vill vara med!

Inte mycket står på schemat idag. Närmast vi kommer något planerat är väl biltvätt nu om en stund. Sen flänger vi kanske runt på vårt vanliga söndagsvis.

Over and out.

Har haft övningsdag med kören. Gick väl okej, men den egna inspirationen tog slut rätt fort. Till på köpet fick jag efter ett tag en galen huvudvärk som jag misstänker behöver åtgärdas med ett par liter vatten, snarast. Vi har dock inga planer för kvällen, så jag kan rida ut den här huvudvärksstormen i lugn och ro.

Love is like a fart;

If you have to force it, it's probably shit.

Eller ja...

Hos mina föräldrar behöver man inte vara man för att rota i den lådan. Skräplådan, kallas den där.

Har inte alla en?

Ett av mina favoritprogram för närvarande är Qi. Vi har sedan några månader tillbaka BBC Entertainment, där detta helt hysteriska program visas. Jag har väl "alltid" gillat det, men nu ahr det fått ett nytt uppsving på min favoritlista.

Kommer nu direkt från TVsoffan och ett av de absolut bästa avsnitten i programmets historia; säsong 2, avsnitt 5.

I början får alla en magnettavla med bokstäver. Kolla in vad Jimmy Carr lyckas med dryga arton minuter in i programmet.

Tycker hursomhelst att hela programmet ska ses, för de misslyckas inte med en enda grej den här gången =)

Jag hade tråkigt igår...

Jag är, som jag nämnt tidigare, urkass på att måla naglarna. I ett försök att påska till tillvaron på jobbet, har jag idag dock ansträngt mig till det absolut yttersta.

Bilderna är tagna innan jag tvättat bort kladd utanför själva naglarna. Ni ska dessutom ha i åtanke att jag gjort exakt samma grej på högerhanden. Alltså använt mig av vänster hand för att måla. Jag som är så högerhänt man kan bli. Lite handikappande nästan.

Det är inte jättesnyggt, men jag tror budskapet går fram.

Tummetott:
Typiskt påskäggsmönster.


Slickepott:
Prickigt!


Långeman:
Snyggast enligt mig.


Gullebrann:
Randigt va're här.


Lilla Vickevire:
Det ska föreställa ett hjärta...

Underbara M påminde mig i lördags kväll om denna underbara sketch. Den blir liksom aldrig tråkig =)

Nej. Det är kväll nu. Sen kväll. Bara en och en halv timme kvar på dygnet, för sjutton.

Men morgonen var okej ändå. Om inte annat effektiv.

Vi tog oss väl ur sängen vid halv sju. Jag drog direkt på mig träningskläderna och sen satte vi oss båda i bilen. Vi hade cyklat ner till torget i lördags kväll, för att sjunga med kören vid Earth Hour och sen blev det aldrig att vi cyklade hem igen, utan det blev taxi vidare till nästa ställe. Nog om det. Vi körde ner till cyklarna, Finaste tog sin och trampade vidare till jobbet, jag hängde min i bak på bilen och sen rullade jag tillbaka några meter och parkerade vid gymet. Ett kort pass, sen dusch, en snabb sväng hem för att packa upp och hänga blöta grejer, i med en tvätt med åtta timmars delay (äääälskar den funktionen!) och sen iväg till jobbet.


Dagen har sen flutit på som den ska. Har fått ett nytt barn i min grupp och det verkar fungera. Ska bli kul att se sen hur det artar sig. Veckan blir som den brukar, med undantag för att jag stänger även imorgon då en personal är sjuk. Torsdag bär det av mot Axvall för påskfirande. Ska fira lilla S också, som fyller elva, har jag tänkt. Med vad, det får vi se.