Bullar

Ikväll har jag bakat hundra vaniljbullar. 
 
Hundra stycken. 
 
Imorgon måndag är jag fullkomligt obokad. För den händelse att någon, sådär spontant skulle vilja, låt säga, bjuda hem mig på kaffe.
 
Hundra bullar. 
 
Hundra stycken. 
 
Betänk det.
 

Här, tänker jag, det är här värmen bor.

En del dagar är bra för själen. Och just därför, att jag inte gjorde något särskilt, själv, för att det skulle bli så, kanske dagen blev sådär bra? Bara flöt med, liksom. Lät det bli vad det blev.
 
Och det blev sådär bra; en dag fylld av varma blickar, äkta leenden och doft av sommarvarmt hår.
 
Det var tryggt och varmt. Sommar, gräs och sjöutsikt och träd och ja, om jag gick åt rätt håll så fanns vattnet där, på min högra sida;
"Att se öppet vatten gör mig lugn, så jag blev lugn där, jag kände mig trygg, det kändes som en plats där jag skulle kunna somna /---/. Vi började gå, gå framåt och utan att svänga, över det gröna gräset där det växte buskar och träd lite varstans, som en stor park var det, och det var lite kullar där och vattnet var på vår högra sida."
 
Stora ord, från stora och små.
Tankar som kommer, rakt ur det blå.
Vatten och skratt och gräs mellan tår.
Solvarma hallon bland stickiga snår.
Små händer i mina, en vän tätt intill.
Här kan jag vila, själen vara still.
Tankar samlas, känslor gror.
Här, tänker jag, det är här värmen bor.
Här är tilliten total, tryggheten är.
En omfamning bakifrån; Jag är glad att du är här.
Här får vi tid vi aldrig haft förut.
Orden blir sagda, tankar talas ut.
En trygg, varm trötthet fyller mitt Jag.
Själen har haft en bra dag idag.
 

Laddar om

Här sitter jag, på balkongen och bara laddar om. Jag har promenerat en dryg mil, och ska strax ta cykeln till vännerna, trettio kilometer bort.
 
Jadå, jag har hunnit äta frukost också. Vad kan vara bättre att ladda om med, än havregrynsgröt toppad med havredryck, banan, hallon, solrosfrön, kokosflingor och honung? Eller hur?! Ja, jag säger då det, mitt geni vet inga gränser.
 
Javisstja. Kaffe också. Massor av kaffe.
 
 
Jag mår bra idag. Det blir en fin dag, med vänner och skratt. 

Torsdag så långt

Det här med sommar, va. Det är min grej. Varmt och skönt. En ren njutning att vara utomhus.
 
Idag inleddes dagen med en långpromenad. Sen en frukost med temat en tager vad en haver innan jag cyklade ner till stan och jagade rätt på en bikiniöverdel. Jag ville ha en med löstagbara axelband, alternativt en halterneck och femtio ynka kronor senare, höll jag i en marinblå balconettevariant som erbjöd både halterneck och axelbandslöst. Superbt.
 
Efter det landade jag, precis som igår, i Mariebergsskogen, på stranden där. Igår stängde jag av telefonen och låg och slumrade stensov. Idag fick luren vara på, då jag väntade diverse samtal, men den rördes i princip aldrig, utöver det (visst, jag är barn av min tid; instagrammade gjorde jag, en gång). Två timmar av sol och bad (det var inte jättevarmt i vattnet, men fullt acceptabelt) och korsordslösande. Två timmar av sorl från barnfamiljer och kompisgrupper och plask i vattnet och måsskirk. Underbart.
 
Nu tar jag igen mig lite i soffan, inför kvällens BodyCombat. Imorgon ska jag stänga ner totalt, hos fina vänner. Bara glömma allt annat för några timmar. Vänd från världen, vänd mot ett par glittrande, mörkblå ögon. Vänd mot ett leende jag aldrig tröttnar på.
 
 En tager vad en haver. Det fanns ju i alla fall kaffe.
 
Lagom ansträngningsnivå
 
 Efterbeachenfika på balkongen.
 
Jag vet att vissa lider. Men inte jag. Här njuts det, i fulla drag!

Onsdag

Sisådärja. Här inleddes dagen med sömn till klockan åtta, tre och en halv kilometer i spåret och sen balkongfrukost bestående av dinkelbröd med fikonmarmelad och äpple. Och kaffe. Såklart. Nu blir det en snabb tur på stan och sen strandhäng i Mariebergsskogen. Tjing!
 
Farligt god frukost. 
 
Semesterfirare 
 
 M som i Maria. M som i Mollbergs blandning. M som i mmmums! 

Semester, dag ett

Kaffe halv tio på kvällen. För att jag har semester. 
 
 

Vi är nygifta och glada

Att planera ett bröllop har varit... nytt. Så att säga. Det är ju inte så att vi har gjort det här sådär överdrivet många gånger tidigare. Så att säga.
 
Men vi har haft kul. En del par väljer att överlåta allt på andra. Gott så. Vi valde vår egen linje och har styrt allt från början till slut. Eller snarare, fram till dess att vi hittat dem vi behövt; när musiker var bokade, då släppte vi den delen. Restaurangfolket hade vårt fulla förtroende. Och så vidare. Sen har vi varit klara med vad vi velat ha, och fått det så. Och just tack vare att vi undan för undan släppt greppet om sådant som andra styr bättre, har det blivit sådär bra. Och ännu bättre än så. Och det har blivit personligt. Vi ville inte ha orgel. Vi slapp den. Klänningen är sydd till mig och enbart mig. Den finns i en enda upplaga - min. Jag har känt sömmerskan, fotografer och musiker har varit vänner till oss. Vi har litat på folk.
 
Familjerna fick sitt efter vigseln, med middag och musikquiz (älskade morbror!) och egen våning och bar. Kort träff på söndagen med lite hotellfrukost, promenader och fika på Bergvik.
 
Igår fick vännerna sitt. De som ville och kunde. Något trettiotal kom till festlokalen, och det enda problemet var väl det delikata i-landsbekymret att vi nu har mat för en vecka, till övers. Vi hade kokt närmare tio kilo potatis, rensat och hackat grönsaker, bakat två stora tårtor (plus en liten glutenfri), införskaffat två (fortfarande nästan fulla) flak med lättöl. Vi förberedde och donade.
 
Folk hade trevligt. Skratten studsade mellan väggarna, barnen kunde springa fritt och det åts och dracks och sjöngs. Nederländarna fick se sitt landslag gå till semifinal.
 
Allt har gått i lås. Allt. Har. Gått. I. Lås. Avspänningen som sprider sig i hela kroppen, nu när insikten sakta smyger sig på. Det har funkat. Allt har blivit sådär bra. Vår linje med två separata fester, har visat sig vara vår väg. Vår rätta väg. Vårt sätt har funkat för oss, och alla har följt med. Alla viktiga har funnits på plats, inte alltid samtidigt, men alla har funnits där. Längs vägen, ända in i mål. Ingen har klagat, alla har uppmuntrat. Vänner har träffat andra vänner, fösts ihop med folk de inte känt. De har trivts. Jag och Finaste sa det till varandra, när vi cyklade hem genom den varma sommarnattsluften, att folk hade ju faktiskt trevligt. På riktigt, liksom.
 
Vi har trivts.
 
Vi har haft det så bra. Det har ju blivit en hel bröllopsvecka. Nu är dagarna över, men minnena smyger fram då och då och jag kommer på mig själv med att le.
 
Vi är nygifta och glada. Tillfreds. Lyckliga. Vi har så fina vänner. Vi har varandra.
 
Just nu är det bra.
 

Presenter

Här sitter jag och går igenom bilder på alla kort och presenter från i lördags. Jag blir lite varm av alla fina människor omkring mig. Tänk, att det finns så många som tänker på oss. Bryr sig om oss. Tänk, att människor kan vara så fina.
 
Vardagsrumsbordet i söndags
 
Underbara G, C och H kom med en överfull gottekorg.
 
 Från Danmark kom hälsningar, från Js föräldrar. Boken handlar om Js farfar och far, och hästen de hade i sin ägo för runt trettio år sedan. Hästen som filmen handlade om, som jag var på premiär på i höstas.
 
 En bok om orglar och organister i Karlstads stift, tillochmed 1869. Författaren bor i Axvall och vi har sjungit ihop i flera år. Han är sedan länge pensionär och ägnar sig nu åt research och skrivande kring orglar. Och organister. Han har även skrivit en om Skara stift. Imponerande, men jag är tveksam till när, eller om, boken ska läsas. Kanske om jag får sömnproblem.
 
 En HANDduk, fylld med symbolik.
Och ja, det är efternamnet Lekare vi tagit oss. Finastes mamma behöll det när hon gifte sig, och Finastes morfar, mormor, morbror och kusiner heter det också. Så vackert.
 
 Från Finastes familj. Muggar, formar och lite bröllopsreseslantar.
 
 Från mina syskon och min brors flickvän. Lite påfyllning av Elsa Beskow-muggar, samt en handduk och en bricka. Utöver Farbror Blå, Fru Fuchsia, Tomtebobarnen och Herr Tistel, äger jag numera även Pyrola, Jordgubbe, Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin, som muggar. Brickan är Pyrola och handduken är Jordgubbe.
 
 Från bröllopsviolinisten. Hans skiva.
 
 Presentkort på Selma Spa, från mina föräldrar.
 
 Vackraste tavlan. Tvåsamhet, solnedgång och sjöutsikt. Från min fina F.
 
 Kammarkören gav oss en stooor bricka med design av Helena Bengtsson (den uppmärksamme ser att även kortet är i samma design), före detta medlem i kören.
 
Och så en hög med kort, innehållandes bidrag till bröllopsresekassan...
Överst, till vänster - Finastes morföräldrar och gammelmormor
Överst, till höger - Min mormor
Mitten, till vänster - Min gudfar och ingiftasfarbror, Spindelmors livskamrat
Mitten, till höger - Mina fantastiska kollegor
Nederst, till vänster -
Min yngste morbror, hans fru och dotter
Nederst, till höger - Finastes morbror, sambo och deras två söner (våra fantastiska medhjälpare under vigseln)
 
Dessutom har min andre närvarande morbror, hans sambo, deras bägge döttrar och döttrarnas respektive pojkvänner bidragit till bröllopsresekassan genom att sätta in pengar på vårt bröllopskonto.
 
ETT STORT TACK TILL ALLA FANTASTISKA MÄNNISKOR DÄR UTE, UTAN ER HADE DAGEN INTE BLIVIT DENSAMMA!

Ett nu av lycka och minnen.

Kroppen är så full av fina minnen. Att välja ut ett, det bästa minnet, kommer vara omöjligt.
 
Var det när vi vaknade, och insåg att dagen är här? Eller var det när vi gick in på Nya Drakes Blommor och hämtade buketten (och samtidigt fick en liten chokladstrut från Åre Chokladfabrik)? Var det att göra sig iordning, och stå bredvid varandra framför hallspegeln (första gången inför Finaste med klänningen på)? Var den bästa stunden den, när J och J kom och vi åkte iväg och jagade fotoplatser? Var fotograferingen det bästa; det episka kortet på mig när jag sitter med benen i kors på pakethållaren på Ts rostiga, punkterade gamla tjugotalscykel, ätandes en banan och med bubbel i handen medan Finaste låtsas pumpa bakdäcket? Eller hade vi det som bäst när jag, Finaste, J och J mellanlandade hos oss mellan fotografering och vigsel och satt, bröllopsklara allihop, och åt frallor och kanelbullar? Kanske njöt jag som mest av att fnissande av nervositet huka mig i baksätet av Js bil, medan vi väntade på att tiden skulle gå så vi fick gå in i kyrkan, samtidigt som vi såg människor vi älskar anlända och jag med en lyckoklump i halsen stammade fram till Finaste att "De är här, titta, där är de!"? Var det det bästa, när vi väntade i vapenhuset, och sen hörde S ta de första tonerna med fiolen? Eller när dörrarna öppnades och vi mötte allas blickar? Var musiken det bästa? Alla psalmer, körsången (Kammarkörens blickar och leenden och sångtrions perfekt avvägda stämmor), marscherna, att få skrida ut till Kammarkörens mäktiga toner? Eller att jag, när jag kort vände mig om, fick se S och E stå med armarna om varandra snett bakom Finaste, med S hårt hållandes i min bukett? Vigseltalet? Tiden som kommer är er? Det faktum att folk hade med sig barnen? Stunden efteråt, med kramar och skratt? Middagen, med familjerna? Att dödströtta åka taxi hem, tvätta av oss, stupa i säng och sen ändå inte kunna somna för att huvudet är fyllt av intryck och tankar och magen är fylld av skratt? Alla sms? Alla kommentarer på instagram och twitter? Att vakna igår? Att kunna duscha, utan att behöva ta av mig förlovningsringen (ett par nummer för stor; och den åker alltid av när jag är blöt så jag har aldrig duschat med den), för att en annan ring sitter utanpå och håller den kvar?
 
Vad jag vet, är att mitt leende inte gick att sudda ut. Långt in i själen kändes det. Skrattet bubblade, bubblar än, när jag tänker tillbaka. Jag ler. Jag vandrar, tryggt, kring i ett nu av lycka och minnen. 

Söndagsmiddag

Nachostallrik med okristligt mycket ost, en massa dipp och naturgodis. Min söndagkväll. Helt okej. 
 
 

Gåsa Klinga flyger högst

Vi har mellanlandat hemma. Vi har hittills haft en underbar dag med fina vänner som fotat och stått ut med oss i regnrusket. I kyrkan fanns alla de viktiga. De viktigaste. Nu har jag bytt klänning, och jag har två ringar på fingret, skratt i kroppen, lycka i maggropen och bubbel i ett glas och absolut bara vakuum i huvudet. 
 
Vi ska åka ner till stan och träffa våra familjer. Äta gott, trivas och ha det bra. Imorgon ska vi njuta av att vara nygifta.
 
Allt är så bra.
 

Som julafton när en var barn

Den där känslan från när en var liten. Natten innan julafton.
 
Jag är dödstrött och behöver sova och det blir morgondag fortare om jag somnar men jag är för pirrig för att ha en chans att somna.
 
Så känns det i kroppen. En barnslig och pirrande känsla. En bra känsla.
 
Imorgon kommer vi stupa i säng istället. Men inte heller då kommer vi somna. För vi kommer vara sådär fnittriga och övertrötta. Som efter julafton när en var barn.
 
Jag kommer vara trött på måndag. Men lycklig. 
 
Och gift 

Havet

Från hotellet har jag ungefär hundra meter till havet. Jag blev emottagen av en liten man med mjuk skånska och han tog betalt för det fina lilla rummet och visade mig över innergården där det växer prästkragar och några blå blommor och där det står bord och stolar och han berättade att restaurangen vägg i vägg var öppen, för hur skulle han rimligen kunna veta att jag inte är hungrig, och att jag har en hel påse med bananer i handväskan? Det kan han inte, och han kan inte veta att jag plockade ur bananerna ur väskan innan jag gick ner till havet. Jag gick i de smala gränderna på kullerstenarna och såg rosor och nyponbuskar och en vildkaninunge.
 
Jag sitter vid havet och njuter av dess musik. Havet är aldrig tyst, men ändå fyller det mig med en märklig, lugnande tystnad. Inga ljud finns, och ändå sjunger havet en melodi som aldrig tar slut.
 
Det doftar tång och saltvatten. Det knirrar av tampar och dunkar i fendrar. Båtarna har namn som Marie och Johanna och Spättan och de vilar bredvid varandra nu ikväll.
 
Jag tänker på havet, hur jag alltid älskat det. Havet är aldrig stilla, aldrig tyst och jag undrar om min rastlöshet är besläktat med havets?
 
På min resa söderut, förbi fält med vallmo och blåklint, såg jag det plötsligt, strax i höjd med Laholm och jag inser att jag måste vara nära kusinernas stuga. Mamma och pappa försökte pussla in några dagar där varje sommar, tillsammans med kusinerna och vi trivdes där allihop. Jag vill dit, till klipporna och nyponbuskarna och kohagen. Jag vill sitta på min favoritplats och jag vill se om mina stenar finns kvar. Jag hade ett gömställe i muren och min stora sten, som liknade en båt, låg kvar i flera år. Den blev en stenåldersflickas leksak, ett skepp på gungande hav. Jag vill sitta på min älsklingsklippa och jag vill hoppa över den skreva på kanske tjugo, trettio centimeter som i många år var mitt Helvetesgap och Ronja hoppade, fram och tillbaka. Vi har några kort på det, men de är dåliga och de är från den tid då en bara tog två, tre kort, på sin höjd, på någonting för det var kamerafilm på rulle och när den var slut så hade en alltid glömt att köpa ny. Efter dagar, veckor, månader köpte en så en gul liten låda innehållande en svart plastburk med grått lock och däri låg rullen med tjugofyra eller trettiosex bilder och rullen fick en sätta i själv. I min kamera fick jag tillochmed skruva in filmen innan jag kunde börja ta kort. Sen var rullen slut och trots att skåpet över mikron innehöll massor av plastpåsar med klisterfilm på, såna som kommit med posten som ett oemotståndligt erbjudande, tog det dagar, veckor, månader innan filmen skickades in med tryckbokstäver i bläck på utsidan av påsen. Sen kom bilder i ett pappersfodral och sjuttio procent av bilderna var, mer eller mindre, skräp.
 
Det tänker jag på, här ute på piren. Jag tänker igen på havet, hur jag under de till synes oändliga bilresorna måste varit en plåga för mina föräldrar, i en kokhet gammal Saab utan AC och med mig som tjatade om havet från det att vi passerat Alingsås. Efter Falkenberg gick det att se, oändligt blått med vitt skum som vittnade om havets ständiga rastlöshet. 
 
Jag har gått barfota i sanden och stått i havsbrynet och känt vattnet på fötterna. Jag drar in doften av havet om och om igen. Det var kallt om mina fötter men jag tog sandalerna i handen och gick alla de sexhundratjugofem numrerade plankorna hit ut till pirens yttersta ände. Sanden var kall och mjuk. Havet doftar hav. Min fotlänk med bjällror gör att det klirrar om mig när jag går.
 
Havet tar aldrig slut. Tystnar aldrig. Stillnar aldrig. Det rullar på och fyller mig med lugn. Bjuder in mig. Jag litar på havet, trots allt det kan göra.
 
Älskade hav.
 

Frizz

Sitter hos frisören och nästan kvävs i såndäringa slinghätta. Snyggt värre.
 
Blir det.
 
Mimmi levererar.
 
Ameliacitat
 
 Mörkt
 
 Hätta!
 
Fäshjööön! Och jävlar, vad den är varm och kliig! 
 
Något av en före-färgningen-bild på bussen imorse
 
Och ja, jag har tillfälligt fått lov att byta frisör, då "min" frissa har den dåliga smaken (nåja) att gå och bli mammaledig såhär inför mitt bröllop. Hursomhelst. Det fick bli en jobbförälder. Och hon är superduktig. Har fått värsta hårbottenmassagen här.

...och vänner som skålar i kaffe.

Här är klockan inget mer än en batteridriven uppfinning som går och går, runt och runt, men som aldrig kommer till dörren och tid blir bara ett begrepp som inte finns; ett sätt för människan att ytterligare spalta upp och strama åt sin tillvaro. Tiden finns inte, och således flyter dagen på och det finns mycket mer utrymme för skratt än annars. Klockslag blir oviktiga och sinnet blir lätt och får frid.
 
Plötsligt känns livet så enkelt. Tankar kläds i ord och tankarna tänks till slut. Orden får mening och blir betydelselösa om vartannat och orden omedvetandegör oss om att natten passerar och plötsligt har solen åter stigit och dagen vaknat. Dimmorna lättar, som sömndruckna jättar och fåglarna sjunger sina gryningsmelodier innan skymningen ens hunnit falla. Jag tänker en stilig tanke om något fint. Jag kommer ihåg att det finns en tid, och den är nu.
 
Här finns tystnad och fågelsång och doft av fuktig jord. Här finns stenar, granar, björkar och åkrar och småkryp och myggor som bits. Här finns ingen dusch så håret är otvättat och kroppen är klibbig av myggolja och logdanssvett. Här finns logar utan syre och folk fyllda av musik. Här finns vår frälsare i marmor i hörnet bakom ett skåp och diskvattnet töms på en åker.
 
Här är jag rofylld. Och samtidigt är jag så sprudlande lycklig och kroppen spritter och varje muskel dansar. Dansar i rask fyrtakt och jag får svikt och hopp i steget och en svettig karl i vit skjorta med ölandedräkt får mig att le när jag flyger fram över plankorna. Vi vill bara dansa och när dansen är över ler min kropp och själ och jag har ro och fylls av lugn.
 
Ensamdans och tillsammansdans och svikt i knäna i polskatakt. Ensamschottis och hopp och snurr och vänner som skålar i kaffe. Picknickkorg och stora stövlar och raggsockor en junidag.
 
Tid finns inte. Vi håller inga tider. Här finns allt och inget, här finns luften jag andas.

Funderingar efter tjugoen och en halv timmes vakenhet

Jag har varit vaken i tjugoen och en halv timme. Det är ljus morgon ute, och fåglarna håller konsert.
 
Jag har precis lagt mig.
 
Nu undrar jag bara... Har jag morgonkissat, eller just gjort sista kvällskissen?

Dimmorna lättar

 
Dimmorna lättar, som sömndruckna jättar
Och solstrålar strimma; en sång utan slut
Tyst smeker vinden den saknade kinden
Som slumrande sussade kudden förut
 
Nu finns där en doft som av salt och lavendel
Och flugan i taket, hon nickar och ler
Och skänker en bild av en väggklockas pendel
Och säger att "Tiden som kommer är er"
 
Drömmar har vaknat med det som var saknat
Och livet går lätt som ett ord från en vän
Borta är kinden, men röster i vinden
Dom viskar och säger "Snart ses ni igen"
 
Nu finns där en doft som av salt och lavendel
Och flugan i taket, hon nickar och ler
Och skänker en bild av en väggklockas pendel
Och säger att "Tiden som kommer är er"
 
Dimmorna lättar, som sömndruckna jättar
Och solstrålar strimma; en sång utan slut
Tyst smeker vinden den saknade kinden
Som slumrande sussade kudden förut
 

Ransäter

Kjolar som svänger
Flätor som slänger
Stampa, stampa, stampa takten
Sol och skratt och Klarälvsvatten
Vänner, fränder 
Skitiga händer
Sång och musik 
Tjo, tjim och skrik
Logar och dans
Sväng utan sans
Luften jag andas
Tankar som landas
Tanken får tid 
Själen får frid 

Tiden som kommer är er

Såhär sprängfyllt var det längesen huvudet var. Men många tankar börjar landa.
 
I helgen är det Ransätersdags igen! Det blir massa sång och dans och tjoande till alla grymma folkmusikband som ska spela. Och som vanligt camperar jag i Ks stuga i Deje, en av de bästa platser jag vet.
 
Och i övrigt har vi ikväll, under körövningen, tagit oss igenom de sånger som kören ska sjunga på bröllopet. Utgångsmarschen blir bra, och den andra sången vi valt, av Göran Samuelsson, blir helt rätt.
 
Tiden som kommer är er

Det går framåt.

Såja. Ytterligare lite bröllopsfix är klart. En kompis har lovat att fota litegrann innan vigseln, kanske även efteråt. Lokal till vår mingelfest veckan efteråt är klart. Vi har bokat in en träff med L, och då hoppas jag vi kan få programmet färdigt.
 
Jag söker fortfarande en hygglig gitarrist. Någon? Vemsomhelst? Vem känner någon?

Ja, ni ser. Det går framåt.

Tidigare inlägg