Snörvlar

Fyförfanken.
 
Jag snörvlar och hostar. Förkylningen har lämnat halsen, men näsan är igenkorkad och luftrören rosslar. Inte så det känns otäckt, mer att jag retar mig på det.
 
Efter dagens fyra pass på gymet (varav ett lugnt, styrkebaserat CoreBollpass och ett stretchpass), känner jag mig dock lite piggare (hur nu det kan vara möjligt?). Kanske kan en bidragande faktor vara att jag faktiskt lyckades få sova en halvtimme mellan jobb och träning?
 
Min vinter-/ förkylnings-/ febertorra, arma lekamen har fått en rejäl dos av insmörjning nu efter duschen; ansiktet vilar bakom ett lager hydrokortisonsalva, läpparna är gôtt kletiga av mitt favoritcerat från Oriflame (vilket jag fick i min goodiebag efter ToppLoppet), fötterna är ingnodda med fotsalva och myser nu i stumpor och mockasiner och händerna har även de fått en dos hydrokortison. Så ja, lite träning och kroppsvård har fått fart på mig igen.
 
Nu ska jag ringa E. Det känns bra.
 
 
 
Förresten. Vilken nivå ligger den kollegiala jargongen på, om man efter bara en blick, vågar fråga sin kollega om hon har ägglossning (och man dessutom visar sig ha rätt)? Jaja, skönt att vi inte är blyga för varandra.

Bildbomb från 2013

Jag kan inte hålla mig, helt enkelt. Klicka på bilden om du är sugen på att läsa inlägget den är hämtad från. En del bilder länkar till samma inlägg.
 


Tweet
 
 Redo för ismilen.
 
 Slys rumpa.
 
 Hjärta som jag fick av ett av kidsen på jobbet, på alla hjärtans dag.
 
 Bild tagen av min älskade A, under festkväll med kollegorna.
 
 Första bilden på mig och Finaste, som par. Alla hade fattat, utom vi. Jag publicerade bilden här på vår fyraårsdag.
 
 Jag med mustasch, vilken jag snodde vid en europamässa i Tallinn.
 
 Tiden från VårRuset.
 
 I juni lindade jag, av plast, en midsommarkrans.
 
 
 Trolltema på jobbet.
 
 Finaste blomman, vilken jag fick av en av alla mina underbara ungar. Ni ser väl min legosoldat? Och NU vill jag bara tala om att jag tror jag lyckats få den här att blomma om! Det har aldrig hänt förr!
 
 Min tid från Stadsloppet.
 
 
 
Tre av de vackraste bilder jag tagit. Särskilt den med blåklockan.
 
Alla tre bilderna ovan, länkar till samma inlägg.
 
 Bild från ett inlägg om fördomar.
 
Följande sex bilder kommer från samma inlägg.
 Bild på en Maria som lyckligt dansar runt på en åker, iklädd alldeles för stora gummistövlar.
 
 Liljekonvaljbär.
 
 Groda.
 
 Litet, litet spindelnät.
 
 Hopp från en brunn.
 
 Stenfrukt.
 
 Första gången med färg i håret.
 
 Hyggligt nöjd med tiden, 53.58, efter ToppLoppet.
 
 Att kasta löv omkring sig blir man aldrig för gammal för.
 
 Stämningsfullt inlägg.
 
 Bild från ett inlägg om BillingehusLoppet, samt en liten sammanfattning av årets millopp. Ett positivt inlägg, i så många bemärkelser.
 
 Ja.
 
 Från Köpenhamn.
 
 Nöjd fröken Persson efter löpning hem från jobbet.
 
 Inbjudningar.
 
Från ett instagraminlägg.
 
Tomte.
 
 Årets pakethög.
 

Avslutar med det faktum att jag fick mandeln i risgrynsgröten i år. Så klockrent!

Löpningen

Denna vecka har jag sprungit/joggat mycket; 3,49km + 5,06km + 8,14km + 12,83km = 29,52km. Jag vet inte om det är någon typ av veckorekord, men det är inte speciellt viktigt heller.
 
Jag reflekterar mycket när jag springer, något jag kom fram till, just under en löptur. Ord som sagts, eller för den delen inte sagts, spelas upp; jag kan analysera konversationer och förbereda samtal; jag ser tillbaka, jag ser framåt.
 
Den senaste tiden har jag sett tillbaka på året som gått, dels tjugohundratretton som sådant, men också det år som gått sedan november ifjol. På tisdag är det den tolfte november.  Det är ett datum som, troligtvis, föralltid kommer vara fastetsat i min hjärna. Och i hjärtat, för den delen. Det har varit ett år av två steg fram och ett, men ibland också en fyra, fem, steg tillbaka.
 
Det har varit ett löparår.
 
Såhär mycket har jag aldrig sprungit tidigare. Och när jag ser tillbaka på vad jag åstadkommit, ser jag en ständig utvecklig. Jag har sprungit fem lopp under året, varav de första fyra; Ismilen, Vårruset, Stadsloppet och Topploppet, gick långt över förväntan och Billingehusloppet gick något bättre än vad jag trott. Med de facit jag har i ryggen, ser jag framåt och jag vet att jag kan bli ännu bättre. Jag vill hålla löpträningen ordentligt igång, för om bara några månader drar loppsäsongen igång igen och då vill jag förbättra allt jag kan.
 
Hur håller jag motivationen uppe, då?
Jag planerar alltid ett längre löppass ett par dagar i förväg. På så sätt är huvud och kropp inställda på att det ska ske. Jag tänker igenom ungefärliga löpvägar, men jag håller det alltid öppet. Är jag pigg i benen med tre kilometer kvar, så kanske jag tar ett kvarter eller två extra. Blir jag trött, så ser jag till att springa vägar så att jag kan korta av sträckan om det behövs.
 
Turbank. Jag kan komma hem efter jobbet och ha världens spring i benen, men kanske bara ett par timmar på mig innan jag ska vara någon annanstans. Då har jag en liten bank av kortare (eller längre, om det hinns med) "standardrundor" som jag inte behöver planera, kroppen vet i förväg vart den ska.
 
Våga testa nytt. När jag planerar mina turer, så blir de aldrig desamma. Det är underhållande för såväl hjärna som kropp (och nyttigt) att komma ut på nya vägar.
 
Våga vägra. Det är okej att ställa in ett pass. Jag får hjärtklappning när jag bestämt mig, men jag överlever det. Och sanningen är den, att det är inte alltid jättelockande att ge sig ut klockan fem en novembermorgon när regnet vräker ner.
 
Ha mål. Det är nog det viktigaste för mig, att alltid sträva framåt. Om det så är ett lopp, en distans på en viss tid, en viss kilometertid... you name it, det blir så mycket roligare om jag vet vad jag vill med löpningen. Eller med all träning. Alla pass på gymet; dans, box, styrka, cykel, core, yoga... De gör mig till en allsidigt tränad människa och i slutändan en bättre löpare. Och det vet vi, allihop.
 
 
 

Jag tror han trillade av

Inget hade kunnat förbereda mig på detta. Att springa banan innan, möjligen. Men ingen information från någon, hade kunnat förbereda mig, varken mentalt eller kroppsligt på vad som väntade mig.
 
"Ingen vanlig mil", hade pappa sagt. Jag tror inte jag hade fattat hur rätt han hade.
 
Jag tror inte det var flackt en enda meter. Antingen uppför (lätt att över hälften gick uppför), eller tvärt nerför. En nerförsbacke var så brant att jag såg botten på den först när jag kommit över krönet. Jag blev faktiskt tvungen att gå ett par korta sträckor. Det handlade uteslutande om slutet på de värsta uppförsbackarna. Jag stannar aldrig och går, men det här var stört omöjligt. Hade jag testat banan innan, säg, för en månad sen, så hade det kanske gått. Nu var det bara att acceptera läget.
 
Och när jag väl hade accepterat det, så insåg jag en sak.
 
Han hade trillat av.
 
Den lille djävulen på axeln for av där, någonstans inne i skogen. Inte ens Hans hånfulla fnissanden nådde fram. Han satt inte där Han brukar.
 
Han är inte borta för gott, men ikväll har Han lämnat mig ifred. Han har också ett par uppförsbackar att klättra uppför, innan Han hittar mig igen. Han har inte gett mig minsta möjlighet till självrannsakan efter att ha blivit tvungen att gå. Inte en enda gång har jag bannat mig själv och svurit över den tid jag kunde kommit in på, om jag inte behövt sakta ner.
 
Tiden?
 
Femtionio minuter och trettiofem sekunder.
 
Jag är nöjd. Och mer än så.
 
Bilden är lätt missvisande, då den är hämtad från min RunKeeper; bland annat startade jag den en stund innan loppet gick, som ni ser.
 
Den obligatoriska jämförelsen (om man nu kan göra en sån, det här loppet var ju dels längre än alla andra jag sprungit, dels i en helt annan typ av terräng)
 
Sluttid Karlstadsloppet 2012: 1:03:37.2
Sluttid Karlstadsloppet 2013: 54:30
Sluttid ToppLoppet: 53:58
Sluttid Billingehusloppet (10,5km terräng): 59:35
 
Snittid per kilometer Karlstadsloppet 2012: 6.22 minuter
Snittid per kilometer Karlstadsloppet 2013: 5.27 minuter
Snittid per kilometer ToppLoppet: 5.24 minuter
Snittid per kilometer Billingehusloppet (10,5km terräng): 5:40 minuter
 
Snitthastighet Karlstadsloppet 2012: 9.42 kilometer i timmen
Snitthastighet Karlstadsloppet 2013: 11.01 kilometer i timmen
Snitthastighet ToppLoppet: 11.11 kilometer i timmen
Snitthastighet Billingehusloppet (10,5km terräng): 10.59 kilometer i timmen
 
Totalplacering Karlstadsloppet 2012: 2833
Totalplacering Karlstadsloppet 2013: 1821 (av nästan 4000 deltagare)
Totalplacering ToppLoppet: 441 (av totalt 1297 deltagare)
Totalplacering Billingehusloppet (10,5km terräng): 280 (av totalt 381 deltagare, både motions- och tävlingsklasserna)

Hem

Sitter på tåget hem. Om en dryg timme är jag i Karlstad och det ska bli underbart att få träffa Finaste igen. En vecka är rätt lång tid, även om vi varit ifrån varandra många gånger och är noga med att inte "sitta ihop".
 
Ja. Veckan har varit helt fantastisk. Jag har bott på bra hotell, fått massor av kvalitetstid med min fina K, gjort ett lopp jag aldrig ens vågade drömma om, bott fint ute på landet, sett vackra hästar, motionerat, jobbat med underbara kollegor och barn och träffat härliga hundar. Trots det ska det bli skönt att komma tillbaka till jobbet och mina underbara små. Eller stora, får jag väl lov att säga. Usch, mina skruttar växer fort, det har jag påmints om under veckan som varit.
 
Även om jag tränat intensivt; jag har löptränat olika distanser dagligen i fyra dagar och dessutom promenerat minst en gång per dag, har jag börjat känna att muskulaturen i bålen börjat sina. Inte ett styrkefrämjande pass på snart två veckor har det blivit. Det ska åtgärdas direkt imorgon; efter BodyJam på morgonen blir det en halvtimmes core. Kan behövas.
 
Nej, vet nån vad. Det här med att sitta still på ett tåg är inte min grej, det blir långtråkigt direkt. Nu vill jag heeem!

Bara ett kort sms

Tisdagkväll, som bara blir senare och mörkare och kallare. Bussen är försenad. Så gruvligt försenad. Köer, trasiga rödljus, trafik. Jag vill hem, jag fryser.
 
Så gruvligt försenad.
 
Mörkret faller, kylan tilltar. Bussen kommer. Så gruvligt försenad.
 
Sakta, sakta rullar vi. Rullar, stannar, rullar, stannar. Stannar, stannar, stannar. Det blir bara mörkare utanför.
 
Jag måste springa idag. Igen. Måste. Det är ett ord jag sällan använder, men ikväll måste jag. Och jag är så mörkrädd. Och jag vet det. Men djävulen pockar på min uppmärksamhet och fortsätter förklara att ikväll måste jag ut. Måste. Annars blir det ingen middag. Ingen sömn. Jag försöker förklara att jag inte vågar. Och jag försöker blidka med lopp och med måndagens, gårdagens träningspass. Bara en vilodag hade jag efter loppet. Jag tränade ju igår
 
Han hånskrattar åt mina fåfänga försök att värja mig. Jag försöker. Jag har ont i vaden, och det påpekar jag. Men Han fortsätter hånle, hånskratta och Hans ihåliga, gälla skratt ekar i mitt huvud. Han hånler och börjar räkna. Iskallt kalkylera. Och jag vet att Han har rätt. Siffrorna ljuger inte. Och i den nästintill stillastående bussen börjar jag känna instängdhet. Trängsel. Det sliter, sliter och drar och jag är nära gråten, för jag håller på att förlora. Igen.
 
Bara ett kort sms. Hon är bara ett kort sms bort. Hon svarar direkt. Underbara, fina. Bara ett kort sms bort, men ändå så långt ifrån. Och hon följer mig hem i mörkret, med sms som innehåller vardag. Så långt ifrån, men ändå bara ett kort sms bort
 
Det blir ingen vilodag. Jag måste springa. Men någon vet om min ångest och det gör den lättare att bära. Fina, underbara A har följt mig hem på oupplysta grusvägar. Med sms som innehåller vardag.
 
Bara ett kort sms bort.

Jämför

Godmorgon. Jag ska strax åka mot jobbet, men hinner jämföra ToppLoppet med tjugohundratretton års upplaga av Karlstadsloppet.
 
 
Sluttid Karlstadsloppet: 54:30
Sluttid ToppLoppet: 53:58
 
Snittid per kilometer Karlstadsloppet: 5.27 minuter
Snittid per kilometer TopLoppet: 5.24 minuter
 
Snitthastighet Karlstadsloppet: 11.01 kilometer i timmen
Snitthastighet ToppLoppet: 11.11 kilometer i timmen
 
Totalplacering Karlstadsloppet: 1821 (av nästan 4000 deltagare)
Totalplacering ToppLoppet: 441 (av totalt 1297 deltagare)
 
Jag blir bättre. Det blir jag.

ToppLoppet

 

Kvällspromenad

De tre dagar som skulle vara vilodagar får väl närmast kallas aktiv vila. I onsdags cyklade jag till och från kören (inte träning, men motion), igår var jag på stretchpass och ikväll blev det en skön promenad här i Stockholm. Några stopp, för lite handling och så, blev det. Tanken var ju dock inte att träna idag, utan bara låta kroppen få lite uppmjukning. Särskilt som nästan hela dagen har gått åt till resande och stillasittande.
 
Nu tänkte jag faktiskt krypa ner i badkaret en stund, sen bara slappande inför imorgon.
 
 

Hotell

Sådär.
 
Tåget lämnade Karlstad runt en halvtimme sent. Men hey, jag hade en full termosmugg, åtta timmars komptid som jag var i full färd att ta ut, inga tider att passa och således all tid i världen. Sen att Trafikverkets värdar knallade runt och småpratade och frågade om och i så fall hur vi som passagerare påverkades av förseningen, enbart för att visa lite good will, gjorde ju knappast saken sämre. Solen sken, folk i allmänhet verkade ganska oberörda av väntetiden och ja, jag var nöjd ändå.
 
Veckan har i stort varit alldeles lysande, faktiskt. Mitt möte med J i onsdags fokuserade på just det, att värna om de fina stunderna, och tillåta dem att komma till mig när de vill det. Det handlar inte om att dra fram positiva minnen med tvång, utan snarare om att bjuda in dem. Vi tränade praktiskt på att bjuda in, välkomna och låta de ljusa stunderna uppfylla mig. Övningen var jättehäftig. Vi fokuserade på sånt som hänt under dagen och det som kom fram var sånt som verkat betydelselöst i stunden, men som sen visade sig kunna värma hela mitt jag.
 Träning, träning, träning. Det är vad som krävs nu. Inget tvång, men praktisk övning. Och med tanke på hur bra veckan känts, såväl yrkesmässigt som privat, har jag en massa bra bilder att låta komma fram, och kanske kan de pusha mig framåt under loppet imorgon.
 
I övrigt är jag nu installerad på hotellet och jag ska väl ta mig i kragen och ge mig ut på Hufvudstadens gator och se mig omkring. Kanske dra på träningskläderna senare och ta en ordentlig promenad. Varför inte Vasagatan upp och ta mig till Odenplan, där jag bodde sist?
 
Tål att tänkas på.

Frukost

Jag sitter i skrivande stund och chockar mig själv.
 
Jag äter frukost. Och inte en snabbt ihopmixad smoothie som bara är att hälla i sig, utan mycket frukost. Utan att överhvudtaget ha rört mig innan.
 
Och vi snackar verkligen mycketfrukost.
 
Havregrynsgröt.
Smörgås.
Kaffe.
Ett glas mjölk.
 
Sånthär brukar gå ner efter några kilometer i spåret. Kanske. Om jag har en bra dag.
 
Igår hade jag en toppendag med skratt och bus. Idag har en god chans att bli likadan. För det känns inte som om jag kommer få betala för det här. Eller så lever jag på att jag ska ta ut mig ordentligt i och med loppet på lördag?
 
Skit samma. Dumt att analysera.
 
Jag. Äter. Frukost!
 
 

Det är nu jag vill ha applåder och trumpetfanfar. Vem fixar?

Det drar ihop sig...

På fredag åker jag till Stockholm! Cheferna fixade tågbiljett åt mig idag och halv elva på fredag förmiddag tuffar jag iväg. Nätterna fredag till lördag och lördag till söndag bor jag på hotell och min underbara K kommer och sällskapar med mig på lördag. Hon ska även heja på mig under ToppLoppet och på lördag kväll hittar vi väl på nåt fuffens.
 
När jag sen vinkat av K på söndag så tar jag mig ut till Ekerö och mammas kusin med sambo och barn. Jag ska bo i anslutning till Menhammar Stuteri, där mammas kusin jobbar med tvååringarna (travhästar alltså, inget annat ;P). Under nästa vecka ska jag bo på Ekerö och jobba på Värmdö. Runt en timmes resväg, enkel resa, men det gör mig inget. Längtar massor efter att få träffa barnen och kollegorna. Jag var ju där ifjol, och det ska bli kul att se vad som hänt det senaste året.
 
Nu ska jag göra mig klar för min första hela körövning med Kammarkören.
 
Tjipp!

Urblåsning

Alldeles precis hemkommen från löpgruppen. Idag skulle vi köra långa intervaller, men jag var bara med på uppvärmning och löpskolning, sen körde jag mitt eget race. Jag hade planerat en sista urblåsning innan ToppLoppet, så när de andra började dela in sig i intervallgrupper, joggade jag iväg och tog en fyrakilometare på egen hand.
 
Jag höll ett hyggligt tempo; runt 5.40 per kilometer. Behöver förbättra med runt femton sekunder per kilometer om jag vill förbättra mig sen Karlstadsloppet, men det har jag inga större förhoppningar, eller ens förväntningar, eller ens (håll i er nu) krav på mig själv att lyckas med. Jag kommer komma in på en tid under timmen om allt går som jag vill. Och det tänker jag vara nöjd med.
 
Hursonhelst så larvade jag runt och kom till sist ikapp resten av löpgruppen igen, så jag joggade ner och stretchade med dem.
 
Nu blir det tre dagars vila, om man bortser från ett rent stretchpass på gymet på torsdag. Kommer klättra på bagagehyllorna på tåget på fredag...

Frid

En gårdag med frid i själen. Lugn i sinnet. Glädje och avslappning.
 
Gårdagkväll med mys med Finastes morbror och hans fina familj. Skönaste ungarna i världshistorien.
 
Och så en morgon med tolv kilmeter i spåret. Sista riktiga långpasset innan ToppLoppet på lördag (nummerlappen kom igår, wiiie!). Nu väntar dans och coreträning. En träningsförmiddag, med andra ord. Så kan jag härja bäst jag vill i eftermiddag och ikväll.
 
Häpp!

Underbara löpning!

Så. J---a. Underbart!
 
Efter förra veckans katastrofpass hade jag bestämt mig för att det fick bli vad det blev idag. En sjukilometare skulle jag säkert ta mig igenom, tänkte jag, men helt säkert hur långt det skulle bli, tänkte jag bestämma efter dryga fyra kilometer.
 
Där och då bestämde jag mig för att testa milen igen. Inte ens ljumsken gjorde ont och jag kände mig faktiskt ganska energisk. Jag löpte på fint och när GPSklockan passerade milen så gjorde den det på femtioåtta minuter och fyrtiotvå sekunder. Jag klarade alltså milen på under timmen, och då räknar vi in uppvärmningen på det, och den gick sakta. Snacka om positiv boost; behövde verkligen det nu när det bara är en månad kvar till ToppLoppet.
 
Efter lite drygt en mil stannade jag och gick ett par hundra meter (så grymt trött i låren efter gårdagens steppass, och när sista uppförsbacken kom så tog det bara stopp), sen vart det en lååång lugn nedjogg på drygt två kilometer. Långsamt och skönt.
 
Jag håller mig alltså fortsatt i hygglig form. Dock har en punkt på högerfoten börjat göra lite ont, men jag tror inte den smärtan saktar ner mig nämnvärt. Blir att linimenta och linda.

Så onödigt

Sjukt, jäkla onödigt att vakna halv tre och veta att man ska upp strax efter fyra. Och då dessutom vakna och vara klarvaken. Och till råga på allt ha somnat först vid elvasnåret.
 
Så dumt, men så har jag också grunnat på en del inatt och på morgonen. Det beror väl säkert på det.
 
Menmen, för att garantera mig en god natts sömn ska jag ge mig ut NU och springa. Blir milen idag, behöver börja komma upp i tempo inför ToppLoppet.
 
Tjing!

Up and running!

Jajjemän, trots den tidiga timmen har jag redan hunnit avverka en löptur på fem kilometer. Om en vecka är det ju Vårruset och som jag alltid gör, så löpte jag loppsträckan veckan innan loppet. Det gick dock inte helt i det tempo jag önskat; på BodyCombatpasset igår trampade jag snett så det sjöng om det och högervristen har varit lite öm. Lägg därtill en sjuhelskikes träningsvärk. Det gick bra ändå, ska tilläggas, är inte det minsta bekymrad inför loppet.
 
Apropå lopp.
 
Chefen kom fram till mig igår och frågade om jag inte kunde tänka mig att åka och jobba i Stockholm igen. En vecka i september. Det visade sig vara vecka direkt efter Topploppet, som går just i Stockholm. Självklart sa jag ja. Det var så grymt kul sist och när det sammanfaller på det viset, ja då är det nog faktiskt meningen.
 
Nu ska jag duscha och sen packa klart det sista inför helgens utbildningsresa. Jobbet styr kosan mot Tallinn, ska bli så sjukt kul!