Bullar

Ikväll har jag bakat hundra vaniljbullar. 
 
Hundra stycken. 
 
Imorgon måndag är jag fullkomligt obokad. För den händelse att någon, sådär spontant skulle vilja, låt säga, bjuda hem mig på kaffe.
 
Hundra bullar. 
 
Hundra stycken. 
 
Betänk det.
 

Här, tänker jag, det är här värmen bor.

En del dagar är bra för själen. Och just därför, att jag inte gjorde något särskilt, själv, för att det skulle bli så, kanske dagen blev sådär bra? Bara flöt med, liksom. Lät det bli vad det blev.
 
Och det blev sådär bra; en dag fylld av varma blickar, äkta leenden och doft av sommarvarmt hår.
 
Det var tryggt och varmt. Sommar, gräs och sjöutsikt och träd och ja, om jag gick åt rätt håll så fanns vattnet där, på min högra sida;
"Att se öppet vatten gör mig lugn, så jag blev lugn där, jag kände mig trygg, det kändes som en plats där jag skulle kunna somna /---/. Vi började gå, gå framåt och utan att svänga, över det gröna gräset där det växte buskar och träd lite varstans, som en stor park var det, och det var lite kullar där och vattnet var på vår högra sida."
 
Stora ord, från stora och små.
Tankar som kommer, rakt ur det blå.
Vatten och skratt och gräs mellan tår.
Solvarma hallon bland stickiga snår.
Små händer i mina, en vän tätt intill.
Här kan jag vila, själen vara still.
Tankar samlas, känslor gror.
Här, tänker jag, det är här värmen bor.
Här är tilliten total, tryggheten är.
En omfamning bakifrån; Jag är glad att du är här.
Här får vi tid vi aldrig haft förut.
Orden blir sagda, tankar talas ut.
En trygg, varm trötthet fyller mitt Jag.
Själen har haft en bra dag idag.
 

Laddar om

Här sitter jag, på balkongen och bara laddar om. Jag har promenerat en dryg mil, och ska strax ta cykeln till vännerna, trettio kilometer bort.
 
Jadå, jag har hunnit äta frukost också. Vad kan vara bättre att ladda om med, än havregrynsgröt toppad med havredryck, banan, hallon, solrosfrön, kokosflingor och honung? Eller hur?! Ja, jag säger då det, mitt geni vet inga gränser.
 
Javisstja. Kaffe också. Massor av kaffe.
 
 
Jag mår bra idag. Det blir en fin dag, med vänner och skratt. 

Och så Milton.

Första semesterdagen. Jag inledde med att sova till *hrm* tio, och relativt direkt, blev det en långpromenad.
 
Lite balkonghäng på det, sen upp på cykeln för att via Klarälvsbanan trampa mig de två milen hem till A. Min fina, älskade A.
 
Cykelturen gick fint och väl framme, bjöds jag på både chokladkaka och rabarberpaj. Varför tvingas välja? tyckte vi. Dessutom fanns både kaffe och saft och som grädde på moset blev det en stund av klick, klick, eld, glöd och ljuvlig menthol.
 
Och så Milton. Nytillskottet hos A. Deras nya bebis. Alldeles lurvig och bitig och busig och hur söt som helst! En tolv veckor gammal finsk lapphund. En liten skitunge till hund, som bar omkring på rabarberblad och blötte ner hela köksgolvet och lekte med sin skräniga gräsand.
 
 Såhär söt kan en va... 
 
...och sen, sekunden senare...
 
Och nej, jag cyklade inte hem. Det började regna. Finaste fick komma till undsättning. 

Ett minne

 
Min största förebild, en av de finaste jag känner, en blomma, som helt bestämt hävdar människans godhet, trots allt som hänt, en av mina viktigaste, den som lärt mig allt om människovärde, fattade mina händer och med hennes händer runt mina, blev kylan lite mindre intensiv. Hon såg spikrakt in i mina ögon, med sina kloka, varma blå.
 
Sen sa hon:
Nu prövar vi den här vägen. Visar den sig vara fel, så skiter vi i det här, då vänder vi och tar en annan väg imorgon. Men vi kan ju inte veta, innan vi har försökt?.
 
Det minnet bär mig genom förändringar ända sedan dess, sen den ångestfyllda dagen i februari. Jag tänker ofta på just de orden.
 
...vi kan ju inte veta, innan vi har försökt? 
 
Nej. Det kunde vi inte. Och vägen blev krokig. Vi fick lov att vända om. Ta en annan väg. Ett par gånger, faktiskt.
 
Men nu börjar jag våga tro, att vi valde rätt väg vid det senaste vägskälet.
 

Vi är nygifta och glada

Att planera ett bröllop har varit... nytt. Så att säga. Det är ju inte så att vi har gjort det här sådär överdrivet många gånger tidigare. Så att säga.
 
Men vi har haft kul. En del par väljer att överlåta allt på andra. Gott så. Vi valde vår egen linje och har styrt allt från början till slut. Eller snarare, fram till dess att vi hittat dem vi behövt; när musiker var bokade, då släppte vi den delen. Restaurangfolket hade vårt fulla förtroende. Och så vidare. Sen har vi varit klara med vad vi velat ha, och fått det så. Och just tack vare att vi undan för undan släppt greppet om sådant som andra styr bättre, har det blivit sådär bra. Och ännu bättre än så. Och det har blivit personligt. Vi ville inte ha orgel. Vi slapp den. Klänningen är sydd till mig och enbart mig. Den finns i en enda upplaga - min. Jag har känt sömmerskan, fotografer och musiker har varit vänner till oss. Vi har litat på folk.
 
Familjerna fick sitt efter vigseln, med middag och musikquiz (älskade morbror!) och egen våning och bar. Kort träff på söndagen med lite hotellfrukost, promenader och fika på Bergvik.
 
Igår fick vännerna sitt. De som ville och kunde. Något trettiotal kom till festlokalen, och det enda problemet var väl det delikata i-landsbekymret att vi nu har mat för en vecka, till övers. Vi hade kokt närmare tio kilo potatis, rensat och hackat grönsaker, bakat två stora tårtor (plus en liten glutenfri), införskaffat två (fortfarande nästan fulla) flak med lättöl. Vi förberedde och donade.
 
Folk hade trevligt. Skratten studsade mellan väggarna, barnen kunde springa fritt och det åts och dracks och sjöngs. Nederländarna fick se sitt landslag gå till semifinal.
 
Allt har gått i lås. Allt. Har. Gått. I. Lås. Avspänningen som sprider sig i hela kroppen, nu när insikten sakta smyger sig på. Det har funkat. Allt har blivit sådär bra. Vår linje med två separata fester, har visat sig vara vår väg. Vår rätta väg. Vårt sätt har funkat för oss, och alla har följt med. Alla viktiga har funnits på plats, inte alltid samtidigt, men alla har funnits där. Längs vägen, ända in i mål. Ingen har klagat, alla har uppmuntrat. Vänner har träffat andra vänner, fösts ihop med folk de inte känt. De har trivts. Jag och Finaste sa det till varandra, när vi cyklade hem genom den varma sommarnattsluften, att folk hade ju faktiskt trevligt. På riktigt, liksom.
 
Vi har trivts.
 
Vi har haft det så bra. Det har ju blivit en hel bröllopsvecka. Nu är dagarna över, men minnena smyger fram då och då och jag kommer på mig själv med att le.
 
Vi är nygifta och glada. Tillfreds. Lyckliga. Vi har så fina vänner. Vi har varandra.
 
Just nu är det bra.
 

Presenter

Här sitter jag och går igenom bilder på alla kort och presenter från i lördags. Jag blir lite varm av alla fina människor omkring mig. Tänk, att det finns så många som tänker på oss. Bryr sig om oss. Tänk, att människor kan vara så fina.
 
Vardagsrumsbordet i söndags
 
Underbara G, C och H kom med en överfull gottekorg.
 
 Från Danmark kom hälsningar, från Js föräldrar. Boken handlar om Js farfar och far, och hästen de hade i sin ägo för runt trettio år sedan. Hästen som filmen handlade om, som jag var på premiär på i höstas.
 
 En bok om orglar och organister i Karlstads stift, tillochmed 1869. Författaren bor i Axvall och vi har sjungit ihop i flera år. Han är sedan länge pensionär och ägnar sig nu åt research och skrivande kring orglar. Och organister. Han har även skrivit en om Skara stift. Imponerande, men jag är tveksam till när, eller om, boken ska läsas. Kanske om jag får sömnproblem.
 
 En HANDduk, fylld med symbolik.
Och ja, det är efternamnet Lekare vi tagit oss. Finastes mamma behöll det när hon gifte sig, och Finastes morfar, mormor, morbror och kusiner heter det också. Så vackert.
 
 Från Finastes familj. Muggar, formar och lite bröllopsreseslantar.
 
 Från mina syskon och min brors flickvän. Lite påfyllning av Elsa Beskow-muggar, samt en handduk och en bricka. Utöver Farbror Blå, Fru Fuchsia, Tomtebobarnen och Herr Tistel, äger jag numera även Pyrola, Jordgubbe, Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin, som muggar. Brickan är Pyrola och handduken är Jordgubbe.
 
 Från bröllopsviolinisten. Hans skiva.
 
 Presentkort på Selma Spa, från mina föräldrar.
 
 Vackraste tavlan. Tvåsamhet, solnedgång och sjöutsikt. Från min fina F.
 
 Kammarkören gav oss en stooor bricka med design av Helena Bengtsson (den uppmärksamme ser att även kortet är i samma design), före detta medlem i kören.
 
Och så en hög med kort, innehållandes bidrag till bröllopsresekassan...
Överst, till vänster - Finastes morföräldrar och gammelmormor
Överst, till höger - Min mormor
Mitten, till vänster - Min gudfar och ingiftasfarbror, Spindelmors livskamrat
Mitten, till höger - Mina fantastiska kollegor
Nederst, till vänster -
Min yngste morbror, hans fru och dotter
Nederst, till höger - Finastes morbror, sambo och deras två söner (våra fantastiska medhjälpare under vigseln)
 
Dessutom har min andre närvarande morbror, hans sambo, deras bägge döttrar och döttrarnas respektive pojkvänner bidragit till bröllopsresekassan genom att sätta in pengar på vårt bröllopskonto.
 
ETT STORT TACK TILL ALLA FANTASTISKA MÄNNISKOR DÄR UTE, UTAN ER HADE DAGEN INTE BLIVIT DENSAMMA!

Ett nu av lycka och minnen.

Kroppen är så full av fina minnen. Att välja ut ett, det bästa minnet, kommer vara omöjligt.
 
Var det när vi vaknade, och insåg att dagen är här? Eller var det när vi gick in på Nya Drakes Blommor och hämtade buketten (och samtidigt fick en liten chokladstrut från Åre Chokladfabrik)? Var det att göra sig iordning, och stå bredvid varandra framför hallspegeln (första gången inför Finaste med klänningen på)? Var den bästa stunden den, när J och J kom och vi åkte iväg och jagade fotoplatser? Var fotograferingen det bästa; det episka kortet på mig när jag sitter med benen i kors på pakethållaren på Ts rostiga, punkterade gamla tjugotalscykel, ätandes en banan och med bubbel i handen medan Finaste låtsas pumpa bakdäcket? Eller hade vi det som bäst när jag, Finaste, J och J mellanlandade hos oss mellan fotografering och vigsel och satt, bröllopsklara allihop, och åt frallor och kanelbullar? Kanske njöt jag som mest av att fnissande av nervositet huka mig i baksätet av Js bil, medan vi väntade på att tiden skulle gå så vi fick gå in i kyrkan, samtidigt som vi såg människor vi älskar anlända och jag med en lyckoklump i halsen stammade fram till Finaste att "De är här, titta, där är de!"? Var det det bästa, när vi väntade i vapenhuset, och sen hörde S ta de första tonerna med fiolen? Eller när dörrarna öppnades och vi mötte allas blickar? Var musiken det bästa? Alla psalmer, körsången (Kammarkörens blickar och leenden och sångtrions perfekt avvägda stämmor), marscherna, att få skrida ut till Kammarkörens mäktiga toner? Eller att jag, när jag kort vände mig om, fick se S och E stå med armarna om varandra snett bakom Finaste, med S hårt hållandes i min bukett? Vigseltalet? Tiden som kommer är er? Det faktum att folk hade med sig barnen? Stunden efteråt, med kramar och skratt? Middagen, med familjerna? Att dödströtta åka taxi hem, tvätta av oss, stupa i säng och sen ändå inte kunna somna för att huvudet är fyllt av intryck och tankar och magen är fylld av skratt? Alla sms? Alla kommentarer på instagram och twitter? Att vakna igår? Att kunna duscha, utan att behöva ta av mig förlovningsringen (ett par nummer för stor; och den åker alltid av när jag är blöt så jag har aldrig duschat med den), för att en annan ring sitter utanpå och håller den kvar?
 
Vad jag vet, är att mitt leende inte gick att sudda ut. Långt in i själen kändes det. Skrattet bubblade, bubblar än, när jag tänker tillbaka. Jag ler. Jag vandrar, tryggt, kring i ett nu av lycka och minnen. 

Älskade vän!

Jag avgudar denna människa och hennes halvgalna tankebanor.
 
 

Gåsa Klinga flyger högst

Vi har mellanlandat hemma. Vi har hittills haft en underbar dag med fina vänner som fotat och stått ut med oss i regnrusket. I kyrkan fanns alla de viktiga. De viktigaste. Nu har jag bytt klänning, och jag har två ringar på fingret, skratt i kroppen, lycka i maggropen och bubbel i ett glas och absolut bara vakuum i huvudet. 
 
Vi ska åka ner till stan och träffa våra familjer. Äta gott, trivas och ha det bra. Imorgon ska vi njuta av att vara nygifta.
 
Allt är så bra.
 

Espresso House

In på Espresso House för att slå ihjäl tiden och vem springer vi på där, om inte min nederländska väninna A och hennes man, som är här för bröllopet? Superkul att catcha up och dricka kaffe. Blir ju inte jättemycket egentid med just dem, så att bara råka på dem såhär (vad är oddsen?) blev ju helrätt. 
 
 

Hur skulle det se ut?

Hon var bra. Fantastisk, rentav.
 
Tänk om hon den första varit sån, minns Du henne? I februari, hon som varken Du eller jag tyckte om?
 
Den här kvinnan var underbar. Till att börja med, när jag kom in, såg jag en tavla med bilder på all personal. Ewa var hon som hade ringt mig i måndags, henne kunde jag identifiera och det var henne jag anmälde mig till, i receptionen. Jag skulle till Ulrika, sa hon, och en halv minut senare stod jag vid tavlan och hittade Ulrika.
 
Ulrika förklarade, steg för steg, vad jag gjorde där och varför. Minsta detalj gick hon igenom; att alla nyanställda i kommunen ska lämna blod- och urinprov för alkohol- och drogtester. Jag var fullständigt trygg med henne och hon pratade sådär underbart Kristinehamnigt, som Mia Skäringer gör. Först skulle urinprov lämnas. Stegen var desamma som när en häst lämnar dopingprov efter ett travlopp; skillnaden var att nu var det jag som skulle kissa. Annars kände jag igen proceduren. Och jag tyckte faktiskt inte att det var särskilt snuskigt, fastän Ulrika trodde att jag skulle tycka det. Herreminget, jag handskas med barn och kiss på golvet och bajs i byxorna hela dagarna.
 
Och så blodprovet, då. Jag berättade att jag inte är nålrädd på minsta vis, och att min smärttröskel överstiger de flestas. Däremot, förklarade jag, tycker jag det är sjukt obehagligt med någonting inne i kroppen, något som inte hör hemma där. Det berättade jag och Ulrika konstaterade att då slipper jag ju ligga i riskzonen för att bli sprutnarkoman och det hade hon ju rätt i. Jag berättade om min lilla egenskap, att jag lätt får blåmärken och jag berättade om min stundande vigsel. Då tyckte Ulrika att vi skulle ta provet mer mitt i armvecket, och inte åt sidan. För så ytligt som det kärlet var, sa hon, var det inte konstigt att jag fick blåmärke senast och hon tyckte, som jag, att det vore väl trist med ett stort blåmärke, när jag ska gå barärmad. När hon stack mig pratade vi om ditten och datten och hon frågade varifrån jag kommer. Jag sa som vanligt; Axvall, fast ingen vet var det ligger, så vi kan säga Skara. Men tji fick jag, för Ulrika visste visst var Axvall ligger för där hade hon varit på pansarmuséet och sen var hon klar med blodprovet.
 
Jag knöt min högra hand och föreställde mig Din hand där. Sådär varm och trygg. Du hade älskat Ulrika, men nu klarade jag det ändå. Det är bra, för hur skulle det se ut, om jag skulle släpa med Dig på varenda blodprov jag ska ta?

Prästbesök

Strax kommer L hit. Vår präst inför lördagen. Vi känner honom väl sen innan. Väldigt väl. Han har varit vår körledare sågottsom alla våra år här. Han har sett oss. Våra med- och motgångar. Sett tårarna, skratten, det mörkaste mörka, den ljusaste lyckan.
 
Han är rätt.
 
Han får ta oss som vi är, när han kommer. Jag går runt i leggings och lång myströja. Det får han klara. Han får en kopp kaffe också.
 
Efter besöket hoppas jag att vi är helt på banan. Fått checka av och fått fullständig klarhet. På fredag blir det fläng och fix med allt det sista. Såntdär, som mest handlar om att allt ska vara på plats, så vi kan ge oss hän åt lördagen utan att behöva tänka.
 
Det blir bra. Bara L kommer snart.

Om Du bara visste...

...hur viktigt det blev...
 

23 juni

Femton år sedan, idag. Femton år sedan du slutligen dödförklarades. Några dagar tidigare hade du fallit ihop. Aneurysm, heter det visst.
 
Ibland undrar jag bittert varför det blev just du. Låt oss säga att Gud finns; Varför plockade han till sig just dig? Du, som i allt väsentligt levde efter hans ord och utförde hans gärningar? Vad skulle han med dig till, hos sig, när du gjorde sådan skillnad här hos oss? Varje dag förbättrade du liv. Förändrade liv. Gjorde skillnad för människor. 
 
Jag har så mycket kvar att lära av dig. Jag vill bli lika stark, lika viktig för andra, som du var. Femton år, och de vet ännu vem du var. Vet vems brorsdotter jag är.
 
Faster. Gudmor. Spindelmor.
 
Jag tar hjälp av dig. Hämtar styrka i dig. Du går bredvid. Uppfyller dina gudmoderliga plikter.
 
Hjälp mig bli mer som du.
 
 
I found myself today
Oh I found myself and ran away
But something pulled me back
The voice of reason I forgot I had
All I know is you're not here to say
What you always used to say
But it's written in the sky tonight

So I won't give up
No I won't break down
Sooner than it seems life turns around
And I will be strong
Even if it all goes wrong
When I'm standing in the dark I'll still believe
Someone's watching over me

I've seen that ray of light
And it's shining on my destiny
Shining all the time
And I won't be afraid
To follow everywhere it's taking me
All I know is yesterday is gone
And right now I belong
To this moment to my dreams

So I won't give up
No I won't break down
Sooner than it seems life turns around
And I will be strong
Even if it all goes wrong
When I'm standing in the dark I'll still believe
Someone's watching over me

It doesn't matter what people say
And it doesn't matter how long it takes
Believe in yourself and you'll fly high
And it only matters how true you are;
Be true to yourself and follow your heart

So I won't give up
No I won't break down
Sooner than it seems life turns around
And I will be strong
Even if it all goes wrong
When I'm standing in the dark I'll still believe

That I won't give up
No I won't break down
Sooner than it seems life turns around
And I will be strong
Even when it all goes wrong
When I'm standing in the dark I'll still believe
That someone's watching over
Someone's watching over
Someone's watching over me

Someone's watching over me
 
 

Återhämtning(sfail)

Finaste och jag fnissar ikapp åt min högst tillfälliga invaliditet.
 
Jag. Har. Träningsvärk. Den kommer troligen från ett otroligt varmt ställe, vilket styrs av en röd liten person med eldgaffel och horn. Att gå nerför trappor är mest bara skrattretande.
 
Trots att gårdagkvällen innehöll både godis, snacks, hämtsushi och rabarberpaj, så lider min kropp idag av en viss långdistansbaksmälla. Jag mår lite illa, fortfarande, och jag har ingen matlust alls. Jag räknar med att det ger sig och om inte annat, så har jag ju inget direkt fysiskt ansträngande att bygga upp inför. När jag står inför ett lopp och får matsvackor, så blir jag ofta lite orolig, då jag vet hur jag tömmer mig under loppen. Nu är det okej att bygga sakta, för, tro mig, jag tänker inte anstränga mig hårt de närmsta dagarna. Idag planerar jag en långpromenad för att mjuka upp musklerna litegrann. Sen får vi se. Jag har bokat in några pass på gymet, men det blir som det blir.

Halvmara

Tog jag mig runt?
Ja.

Tog jag mig runt löpande?
Nej.
 
Efter tretton kilometer, drygt två kilometer in på varv två, orkade jag inte löpa mer. Jag promenerade några meter, och joggade försiktigt igång igen. Sen fick jag varva löpning med promenad ett par gånger, men det var det värt. Precis som vid VårRuset fick jag välja mellan alternativen gå ett par meter eller krypa i mål eller, i värsta fall, bryta loppet. Valet var enkelt.
 
Men. Jag kom runt. Jag har min första halvmaratid. Den officiella tiden blev 2.04,52:9. Två timmar, fyra minuter, femtiotvå sekunder och nio tiondelar.
 
Jag är så jävla stolt över mig själv! Jag tog mig i mål, och jag har haft kul! Under hela första varvet kom jag på mig själv med att le, flera gånger. Och påhejjandet som pågick hela vägen! De flesta kantade naturligtvis banan under första timmen, men även under varv två, stod och satt folk längs hela banan och peppade och tjoade!
 
Kom igen!
Bra kämpat!
Bra, Maria, riktigt, riktigt strongt!
Hejja!
Snart i mål!

Och så vidare. Och nej, att folk kunde mitt namn hade inget att göra med att jag kände dem. Det stod på min nummerlapp.
 
Älskade kropp. Så stark, så full av muskler och så otroligt förlåtande. Tillsammans har vi idag bevisat att Han har fel. Jag behöver inte späka mig och misshandla min kropp med daglig, stenhård träning. Den fungerar ändå. Det vet jag, men Han jobbar på att få mig att tro på motsatsen. Fuck Him. Utan Honom, hade jag troligen orkat löpa hela vägen, snarare. Och nästa gång min kropp och jag gör något liknande, ska Han få se att jag är ännu starkare, utan Honom.
 
Tack, min fina, starka kropp. Imorgon ska vi vila. Jag ska göra mitt bästa ikväll, tillsammans med Finaste och med J och J, för att fylla på energireserverna. Kroppen är urlakad av långdistans och värme. Jag ska göra mitt bästa, men jag mår lite illa av utmattningen. Jag har fyllt på med vätskeersättning, så jag är nog snart på banan. Mina fingrar har dessutom återgått till narurlig storlek; efter drygt femton kilometer råkade jag titta ner på mina händer och hajade nästan till, när jag såg hur svullna fingrarna var. Under långdistanslöpning (och särskilt när en löper såpass sakta som jag gör), är ju armarna relativt still, så mina fingrar var mer eller mindre jämntjocka hela vägen. Värmen gjorde säker sitt till, både den yttre och den min kropp alstrade under loppet.
 
Nu får vi snart finbesök. En vet att en har valt rätt vänner, när en får ett sms som lyder: Får man komma utan smink till er, och i mjukisbyxor?. Ja. Det låter som en utmärkt klädkod.
 
 Sisådär en minut innan start.

Paus

Tre och en halv timme, i sträck, bakom ratten. Det är nog personligt rekord. Pausar i Falkenberg för kiss och kaffe. 
 
Usch, det här med avsked är verkligen inte min grej. När fingrarna strök över de svarta, mjuka lockarna och jag såg in i ett par ögon så mörka, en blick så klok och djup att den tycktes mig bottenlös, och när den lilla rösten viskade i mitt öra Jag älskar dig, Maria, då gick tårarna inte att stoppa. Det är ord som just den munnen aldrig tidigare sagt till mig. De betyder så mycket, allihop, och varje avsked skär i hjärteroten. 
 
Tänker på Prins Wilhelms dikt, som Lyy så vackert har tonsatt, den om kärleken som vet att det kan ta slut, att tiden en dag är förbi, men att kärleken ändå kommer finnas i minnet, och skapa ens Jag. Den löd i mitt inre idag.
 
Hade jag inte dig, så hade jag intet på jorden
Tom blev min levnadsstig och tomma blevo orden
 
Och hade jag inte dig, så hade jag intet i världen
Intet som hjälpte mig tillrätta på färden 
 
Och hade jag inte dig, så hade jag intet i livet
Trofast och innerlig; av dig allt gott blev givet 
 
Ja, hade jag inte dig, så hade jag intet att minnas
När andra världar öppnar sig, där ödets trådar tvinnas 

...och vänner som skålar i kaffe.

Här är klockan inget mer än en batteridriven uppfinning som går och går, runt och runt, men som aldrig kommer till dörren och tid blir bara ett begrepp som inte finns; ett sätt för människan att ytterligare spalta upp och strama åt sin tillvaro. Tiden finns inte, och således flyter dagen på och det finns mycket mer utrymme för skratt än annars. Klockslag blir oviktiga och sinnet blir lätt och får frid.
 
Plötsligt känns livet så enkelt. Tankar kläds i ord och tankarna tänks till slut. Orden får mening och blir betydelselösa om vartannat och orden omedvetandegör oss om att natten passerar och plötsligt har solen åter stigit och dagen vaknat. Dimmorna lättar, som sömndruckna jättar och fåglarna sjunger sina gryningsmelodier innan skymningen ens hunnit falla. Jag tänker en stilig tanke om något fint. Jag kommer ihåg att det finns en tid, och den är nu.
 
Här finns tystnad och fågelsång och doft av fuktig jord. Här finns stenar, granar, björkar och åkrar och småkryp och myggor som bits. Här finns ingen dusch så håret är otvättat och kroppen är klibbig av myggolja och logdanssvett. Här finns logar utan syre och folk fyllda av musik. Här finns vår frälsare i marmor i hörnet bakom ett skåp och diskvattnet töms på en åker.
 
Här är jag rofylld. Och samtidigt är jag så sprudlande lycklig och kroppen spritter och varje muskel dansar. Dansar i rask fyrtakt och jag får svikt och hopp i steget och en svettig karl i vit skjorta med ölandedräkt får mig att le när jag flyger fram över plankorna. Vi vill bara dansa och när dansen är över ler min kropp och själ och jag har ro och fylls av lugn.
 
Ensamdans och tillsammansdans och svikt i knäna i polskatakt. Ensamschottis och hopp och snurr och vänner som skålar i kaffe. Picknickkorg och stora stövlar och raggsockor en junidag.
 
Tid finns inte. Vi håller inga tider. Här finns allt och inget, här finns luften jag andas.

Funderingar efter tjugoen och en halv timmes vakenhet

Jag har varit vaken i tjugoen och en halv timme. Det är ljus morgon ute, och fåglarna håller konsert.
 
Jag har precis lagt mig.
 
Nu undrar jag bara... Har jag morgonkissat, eller just gjort sista kvällskissen?

Tidigare inlägg