Maria P

Här sitter jag och går igenom bilder på alla kort och presenter från i lördags. Jag blir lite varm av alla fina människor omkring mig. Tänk, att det finns så många som tänker på oss. Bryr sig om oss. Tänk, att människor kan vara så fina.

 

Minns ni, när jag skrev om att vi skulle till Vemforsen utanför Malung, att vi också skulle till travbanan som ligger i närheten?

 

Jodå, vi var allt dit. Och fotade. Massor.

 

Inte heller dessa bilder är redigerade överhuvudtaget. Har inte orkat. Ni får njuta ändå.

 

Och för oss som kan trav, kan jag meddela att banunderlaget är kanonfint. De har någon travdag där varje år. Då blir det lite liv i totoluckorna, och stallet och uppbindningsbjälken används. Folk finns uppe på grusbanken och där ser de bra ut över banan.

 

Dit ska vi igen. När det är trav, alltså.

 

Landar i sängen. Min säng. Helgen i stallet var lika underbar som vanligt, med lösryckta, hysteriskt roliga meningar, alldeles för mycket öl (hej, svullen buk!), skratt, fysiskt arbete, kramande på människor och djur, vacker natur... Ja, den innehöll som vanligt allt som kan tänkas behövas för att boosta min själ. En lång skrittur med Sly blev det idag, och för en stund uppfylldes jag av en känsla, långt inuti, en frid jag inte kan förklara. Mitt Jag vaggades till ro av det rytmiska hovklappret, fågelsången, Slys njutningsfulla mumlande, brummande, hummande, av vinden, värmen, dofterna och allt det gröna och blommande. Känslan av total avkoppling i kombination med fullständig kontroll och ett samspel, mellan människa och häst, som inte i ord går att beskriva.

 

Och så hämtade jag ju klänningen i fredags. Den hängde hemma hos Thereses föräldrar och dem har jag inte träffat på hur länge som helst, så det blev lite småprat. Sen hem till mamma och pappa med klänningen. Packa upp och klämma och känna. Therese har verkligen gjort ett fantastiskt jobb. Den är så perfekt. Provade den inför syster och pappa och jag ville aldrig ta den av mig.

 

Men nu är jag hemma. Hemma hos Finaste. Jag landar i min säng, och inatt får jag ha Finastes arm om mig. Kroppen är trött, men på ett bra sätt.

 

Jag tror jag får sova gott inatt. 

 

För att sammanfatta, så är jag på den plats där mitt Jag får utrymme och Han överröstas av hovklapper, hundtassande och kattungars lek i halmen. Det enda jag saknar är Finaste, men jag får helt enkelt acceptera att hit klarar inte han och hans allergi att följa med. Så det här får vara min plats, och på flera sätt är det bra, även om jag saknar den där armen om min midja när jag ska somna.

 

Människor och djur fyller mitt sinne. Kroppen är uppfylld av ett stilla lugn, en ro jag kommer åt på så få ställen. En mule mot min axel, ett varmt andetag mot min kind och kroppen pirrar av det välbehag som känslan av hud mot hud ger.

 

Samtal över en öl. Över tre öl. Om allt och om inget, om vänskap och kärlek och allt som drabbar ett liv. Vänner för livet, vänner, ärrade av vänskaper som lovade men svek. En vänskap som vet vad det betyder, att orka hålla kvar.

 

Här är allt vackert. På så många nivåer.

 

Ni vet, det där med att koka ost- och broccolisås till fyrtio personer?

 

Nehej, inte ni heller?

 

Idag var det kök för mig igen. Jag fantiserade ihop en ost- och broccolisås och började med en bottenredning av den sjukt stora mängden av hundrafemtio gram smör. Fatta, vad stort allt blir! Det är verkligen en sak att laga mat till Finaste och mig, eller till en familj, men till en hel förskola? Jisses... Men jag fick till det, och jag har på kuppen lärt mig att det går hur bra som helst att riva ost i matberedare.

 

Ja, faktiskt, så kom T in till mig i köket, efter lunch och kläckte ur sig att Djävlar, vad gôtt det var! Och jäklar, säger jag bara, vad en växer av en sån spontanreaktion.

 

Nej, hörrni. Klockan är massor och jag luktar illa. Jag var hem till L med lite noter förut. Finaste skjutsade mig dit och sen sprang jag hem. Drygt sju kilometer i bra tempo. Och nej, jag har inte hunnut duscha sen dess. Vi har sett på TV och jag har skrivit lite nyheter på K och Js hemsida.

 

Sådetså.

Så mycket från förra året som fallit bort i en enda dimma. Och från hösten innan dess, också. Ungefär ett år består mer av minnesfragment, än av en tydlig bild av tiden som gått; hösten tjugohundratolv och ett år framöver. Inte borta, men suddigt.

 

Och jag vet varför. Naturligtvis vet jag varför. Kroppen hade inte energi nog att lägga på att minnas saker.

 

Jag minns september, då jag hade stallet. Mamma och min syster var bortresta, så jag umgicks med pappa när jag hann. Jag tror det var första gången någon i min familj träffade mig efter viktraset, och jag såg att han såg. Men han sa inget utan han såg till att få i mig lite mat och fika. Jag sa inget men kompenserade med att arbeta hela lördagen som en blådåre i stallet; jag satt nog ner, totalt, i tio minuter den dagen. Sen åkte jag hem till pappa en sväng och åt en bulle och blev så arg på mig själv och jag skrev i paprikaboken FAN! en jävla bulle?! Var kom den ifrån? Och varför skulle pappa bjuda? Och VARFÖR tackar jag ja? Så jävla dumt. Så in i helvete dumt. Sen slet jag ännu hårdare och lagade staket och knöt staketsnöre runt midjan för att hålla jeansen uppe, dagen därpå.

 

Det minns jag. Jag minns delar av min vända till Stockholm, men mest första besöket på gymet, första löpturen, första förvirringen vid Slussen och första tryggheten när jag klev in på förskolan där. Jag minns datorstölden.

 

Jag minns när E lyfte in mig på kontoret. Orädd tog hon tag i problemet och räddade mig ur den negativa spiral jag hamnat i. Eller nej, kanske inte räddade mig ur. Men gjorde mig medveten. Och det är väl här, någonstans, som den verkliga dimman börjar. Hela vintern och våren är en enda lång dimma av försök till att slippa frågor, en dimma av ångest kring allt vad mat hette, en mängd måltider som fick tvingas ner, för att slippa frågor. Besöken hos J, varav jag endast minns ett fåtal klart.

 

Jag sitter här och bläddrar i min paprikabok. Jag ser hur otroligt iskall jag var. Medveten om allt som åkte in, allt som gick ut. Siffror, kalkyler. Siffror så låga att jag nästan gråter; Herregud, hur kunde jag? tänker jag. Jag minns hur E avskydde paprikaboken. Hela hösten tjugohundratolv skrev jag i den; räknade och reflekterade. Jag visade aldrig vad jag skrev, men jag tror E anade:

E frågar. Kommenterar. Och jag mår dåligt av att inte kunna svara. För vad ska jag säga? Jag kan inte ljuga för E, finaste E. Så vad säger jag? (tjugosjätte september)

E ger sig inte. Hon är så grymt ärlig och orädd och jag avundas hennes förmåga att få människor att vilja öppna sig. Jag väljer att tiga. Jag kan inte ljuga. Det är så svårt. Hjärnan vet att det är fel. En del av mig skriker och vill tvinga mig att sluta Jag är inte dum. Men spökena har ett stenhårt övertag och jag tvingas blint att fortsätta. De blir vansinniga varje gång jag gör fel och de matar mitt sinne med ångest som bestraffning. De dödar allt rationellt tänkande, lite i taget. Jag har inget att sätta emot när de anfaller med full kraft. (tjugoåttonde september).

 

Jag slutade skriva i paprikaboken i samband med att jag började träffa J. Skaffade en svart bok istället, med helt andra syften. Inga siffror, inget räknande. Inte där.

 

Under försommaren kom livet tillbaka till mig. Sen blev det dags att ta semester, och den var periodvis bra. Tankar som skavde och gnagde, stundtals. Hur skulle framtiden bli, med det jag nu visste? Jag minns mest att träningen återigen eskalerade och jag sprang ett par mil i veckan.

 

Hösten kom och förändringarna med den. Fast hösten som varit är även den höljd, till viss del, i dimman. Många tankar, framförallt.

 

Vänskapen kom. Och nu börjar jag minnas. Skapa minnen. Det här året har börjat med kraft att minnas. Från decembers början har jag energi att komma ihåg även sånt som kan tyckas oviktigt. Det som inte utmärkte sig extraordinärt för ett år sedan, det minns jag inte. Men såna små tillfällen från i år, vet jag att jag kommer minnas framöver. Och så ska resten av mitt år bli. Resten av mitt liv. I år ska mina stallveckor inte präglas av minnen av att jag smiter undan från sällskapet, för att det sliter och drar inom. K ska inte behöva se mig klängandes runt en varm hästhals medan ångesten öppnar kranen till tårkanalerna. Åtminstone ska inte det vara det starkaste minnet, när det finns så mycket annat att minnas; J som tar paus i husmålandet och får en öl skickad upp till sig, vilken han intar liggandes på taket. Jag vill att det starkaste minnet ska vara ett okontrollerat skratt, som det som kom när hunden satte sig bakom mig som för att kontrollera mitt arbete, när jag frågade honom om det såg bra ut. Jag vill minnas grillkvällar och öl.

 

Jag vill minnas sommarkvällar med Finaste, picknick och oplanerade bilturer. Badstränder och glass. Jag vill minnas morgnar då vi vaknar av den tryckande värmen, ser på varandra och bara bestämmer att idag skiter vi i allt, idag får det bli som det blir. Jag vill minnas frukost på balkongen.

 

I år vill jag minnas. Jag vill inte ha fler perioder som försvinner in i dimman, enbart för att min kropp inte tillförts nog med energi. I år vill jag tacksamt ta emot den hjälp som erbjuds, istället för att stöta bort.

 

I år ska jag få må bra. Jag har så mycket att se fram emot i år. Befrielse. Jag ser framför mig den frihet som stundar, ligger strax om hörnet. Jag ser fram emot vänskap som fördjupas. Breddas. Relationer som utvecklas. Gamla relationer som återupptas. Jag ska minnas krokusar, snödroppar, tussilagon och smältande snö. Ôfsadrôp.

 

År tjugohundrafjorton. Jag ska minnas.

Igår blev en vilodag. Vi började med att sova till runt tio (ja, jag sov alltså i sisådär tolv timmar!) och sen slappade vi runt här hemma en stund. Strax efter tolv tog vi en promenad, de två kilometrarna ner till travbanan, och... ja, gick på trav. Det var fantastiska travlopp hela dagen och jag njöt, även om jag frös en del. Jag var fortsatt stel som en pinne i låren och lunchen blev en pommes fritestallrik och inte en spänn vann vi, men att se bra trav och fina hästar uppväger det mesta.

 

Kvällen blev inte särskilt mycket mer avancerad. Jag lagade en veggolasagne och den åt vi medan vi såg Brave. Sen låg vi däckade i soffan mer eller mindre hela kvällen.

 

Nu är det lördag och träningsvärken hänger kvar, om än i något mildare form. Den har smugit sig ner i vaderna nu också, men jag kan i alla fall sätta mig ner utan att behöva ta stöd (fattar ni hur mycket man håller emot och dämpar fallet med lårmusklerna, när man sätter sig?). Idag blir dock ingen vilodag; jag tänkte trampa ner till gymet och köra ett litet styrkepass alldeles strax. Ikväll blir det som sagt grillning och mys hos min kollega J. Ska bli superbra!

 

Åkte upp till stallet för att lämna S present. När jag kom dit var ingen hemma, men jag hade väl bara varit där i fem minuter och hunnit klappa hästar och katter, innan familyn kom hem.

 

Så in för en kopp kaffe och lite fika och en massa prat om vad som hänt sen sist, innan vi drog oss ut till stallet. Jag gjorde mig väl istortsett redo för att åka, när J, apropå ingenting, frågade om jag ville ut och köra Sly en tur. Kort överläggning med mig själv; sen lite grävande bland kläder innan jag hade hittat Js termobyxor och två av hans jackor och krängt på mig det. Jag hämtade in hästen och gjorde både honom och mig klara.

 

Ja, vad säger man? Njutning! Upp på Billingen bland sippor av alla de färger, tussilagon, granar och en och annan halvdöd asp. Inget mer än hästen och jag. En häst som bara ville framåt, uppåt, vidare. Han och jag är så lika; frustration när vi blir tillbakahållna, vill bara framåt, vidare. Så mycket vilja. En ständig strävan efter att nå vårt yttersta.

 

Känslan av frihet. Av att det finns ingen annanstans, där jag just nu borde vara - inget annat jag egentligen behöver göra. Den där frihetskänslan som uppstår och gror i det, att jag har all tid i världen och bara kan njuta av nuet. Av min kropp som vet precis vad den ska göra; det här är mer naturligt för mig, än att cykla. Mitt sinne i fullständig harmoni med hästen framför mig. Fullständig tillit. Skrattet som bubblar, stiger inom. Bland buskar, blommor, träd och rinnande bäckar. En väg så mjuk att hovtrampet knappt hörs. En frustning av välbehag, öron som spetsas men ändå är beredda på allt jag säger. Flera hundra kilo ren muskulatur, en perfekt sammansättning av kondition och styrka.

 

Njutning. Perfektion. Två kroppar som vet exakt vad de ska göra. En i arbete, en i fullständig avslappning, men beredd på vadsomhelst.

 

Två individer, enade i sinnet och fullständigt tillfreds med varandra. Ett med varandra, ett med naturen.

 

Så många personer som jag önskar kunde se mig här. Se vem jag är på denna plats. Ni skulle komma hit och se hur min kropp och själ är i perfekt harmoni med sig själv och med omgivningen. Kom, kom och se mitt Jag växa. Kom och se i mina ögon, hur Han snabbt krymper och tystas. Se hur jag stänger Hans röst ute. Se, hur djuren och naturen fullständigt överröstar Honom. Det klarar annars bara Finaste, så om allt, allt någon gång skulle rämna omkring mig, fullständigt braka samman, ta mig då hit. Lova mig det. Skulle något hända den man jag älskar, ta mig till denna plats. Jag vet, att här kan jag läka från vadsomhelst.

 

Jag njuter. Oron tickar i bröstet, men jag njuter av det jag kan. Det går att få dem; oron och njutningen, att samverka, leva i ett slags symbios. Det är det jag gör idag. Får dem att samverka.

 

Dagen igår var fin. Lugn. Jag började med ett härligt danspass, direkt följt av ett corepass. Corepasset har jag aldrig gjort bättre; plankövningen gjorde jag nästan uteslutande på tå, bara en gång, en kort stund, gick jag ner på knä fast jag gjorde fortfarande övningarna med armar och ben i övrigt.

 

När jag var duschad och uppfräschad, åkte vi och handlade. Och så var det med det. Sen låg vi och slappade i soffan resten av kvällen, helt utan att få något vettigt gjort. Bra så.

 

Om en liten stund ska jag ta en promenad ner till gymet. Där bjuds på det vanliga söndagsköret; PowerStep, följt av core. Jag gör mig klar där, blir hämtad av Finaste, vi åker ut till Bergvik och fixar ny telefon åt mig (äntligen) då mitt senaste tillskott var det sämsta jag varit med om, och sen åker vi till travbanan och njuter av att se fina lopp i solskenet.

 

Imorgon är jag ledig (under förutsättning att ingen annan blir sjuk eller så, i så fall har jag lovat att komma till jobbet). Jag ska på läkarbesök, redan på morgonen och har varit öppen med att jag kanske inte kommer vilja/orka jobba efteråt. Efter besöket blir det gym i ett par timmar, sen en kaffe på stan och efter det blir det en långpromenad, för att rensa huvudet. Kanske går jag och sätter mig vid vattnet någonstans, låter tankarna gunga iväg i det blå, blåsa bort över oändligheten. Jag kanske tar med mig kameran. Jag får helt enkelt se hur allting känns efter besöket.

 

I övrigt då? Jo, jag håller på att bli involverad i ett viktigt projekt. Mer information kommer, men jag kan säga redan nu, att det känns otroligt stort och jag hoppas att jag med min medverkan, kan påverka framtiden litegrann. Hoppas.

 

Jag tror att det flyter nu.

Häromdagen, när jag stod och pratade med min fina kollega J, om träning såklart, tittade hen på mig, avbröt mig (det brukar behövas) och frågade: Men du... vad tycker du om att göra annars på fritiden, förutom att träna?

 

Jag mumlade fram något om musicerandet, men fick väl inte fram något vettigt svar. Jag kände mig, ärligt talat, skitdum. För det finns ju så mycket jag älsar att göra. Träning är en av alla saker jag gillar, men det är den som tar mest tid.

 

Just nu rider jag på en våg av lycka, jag hämtar energi ifrån alla runt mig och jag riktigt känner hur jag sprutar ur mig den, tusenfalt, tillbaka. Och idag kan jag tala om, vad jag tycker om älskar att göra.

 

På bloggen, i dagboken, i kalendern, skriva kort... allt som innefattar att få ner ord, från huvudet ner på ett papper, eller över till en skärm. Jag är bra på att uttrycka mig i skriven text; det blir korrekt och jag är en hejare på metaforer. Jag har en god ordförståelse, och jag tycker om att leka med orden, hitta nya, lära mig nya betydelser, rimma, fejkrimma, skriva på halvvers, sätta samman ord, använda gamla, sågottsom glömda, ord.

 

Läsa
Det blir, minst sagt, för lite av den varan. Jag läste, flytande, redan vid fem och ett halvt års ålder och barnböckerna blev snabbt för enkla. Jag tror jag utmanades för dåligt i början i skolan; alla skulle läsa de där hemska böckerna om Ola, Elsa och Leo (bokhelveteskapen används än) och den gula boken, den svåraste, om intelligente, glasögonprydde och välkammade Leo, var för enkel. Och varför skulle stackars Ola vara så korkad jämt? Och sen Elsa. Jävla mähä. Genusvetaren i mig kräks blod vid tanken på att de heteronormativa, genomvita böckerna än får användas. Får användas. De borde förbjudas; inte underligt att vi fastnar i könsstereotypa, vithetsnormativa mönster.

 

Vah? Diskutera? Jag?! Ja, herreminje, vad jag kan stri', som man säger i Värmland. Går jag igång på något jag brinner för, är jag tillräckligt påläst, så kan jag argumentera i timmar. Ännu ett tack till ♥mamma♥ och ♥pappa♥ som lärde oss syskon att argumentera för vår sak. Vi är en högljudd familj släkt, på båda sidor, som alla drivs av en stark värdegrund. Jösses, ni ska höra oss vid jul, när vi är samlade allihop (betänk, att Finaste väljer att gifta sig med mig trots att han firat jul med oss, två gånger (bara att han överlevt två jular med min släkt, är en bedrift i sig)). Jag har lärt mig att snabbt räkna ut vilka som aldrig fått den typen av argumentationsträning; vissa personer har en åsikt, vilken de försvarar med ett par, tre argument, innan de (argumenten) tar slut och de börjar ranta samma argument som på repeat, när jag kan peppra på med femtio till.

 

Hästarna... vad vore jag utan dem? Halv. Med ena halvan hos dem, den andra hos Finaste, blir jag hel. Fast så enkelt är det såklart inte, det förstår ni också. Men det är ett faktum, att närvaron av allehanda djur gör mig till... mig. Det blir så sällan. För sällan. Det är sjutton mil till, vad jag kallar, stallet. Där bor tre av mina närmaste vänner, min förlängda familj. Där sammanstrålar jag med så många, som kommit att betyda så otroligt mycket. Det har varit många platser, men nu har jag hittat det ställe, där den del av mitt hjärta som klappar för hästarna, klappar allra mest. Samvaron med djuren lär mig så otroligt mycket. Jag kan tänka där. Vara jag.

 

Självklart. All typ av musicerande. Jag är ingen vidare instrumentalist; jag kan lägga ackord på ett piano, jag kan traggla mig igenom ett stycke (för noter kan jag läsa), jag kan en handfull ackord på gitarr... men det gör inget, för det räcker, det jag kan. Jag sjunger bra, det vet jag. Solosång, ensemblesång, körsång; jag hanterar alltihop och jag är en jävel på att hålla ton och takt. Det är inte jag som är orsaken, om en a capellasång sjunker. Jag har dirigerat kör litegrann, och jag ökar inte en millisekund, omedvetet. Jag vet vad jag vill, musikaliskt. Jag lyssnar, sjunger med, leker och experimenterar, tills en sång är min. Jag skriver musik. Väldigt sällan, men det är ingen process jag vill pressa heller.

 

Träna
Jag tycker om det. Och även om frågan från J, var ställd utifrån att jag skulle bortse från just träningen, så är min lista skriven utifrån vad jag tycker om. Punkt. Visst tränar jag ibland med en känsla av tvång, men dagar som idag, när BodyCombatpasset fyller mig med energi, när varenda slag, varje spark, sitter, då är det kul. Då njuter jag. Jag tjoar och jag tjimmar och jag lever mig in i passet, i alla pass. Jag blir lycklig av att känna, hur benen bara... bär. Att kunna springa långt, fort. Att klara det där danssteget, att inse att jag sätter den där högerkroken... Det blir en kick.

 

Njuta
Hmm... knepig rubrik. Det handlar inte om att äta någon gastronomisk succé och uppfyllas av en kulinarisk orgasm. Nej, jag menar njutning i vardagen. Senast idag, när jag satt på bussen, höll jag andan för en stund, när solen steg. Soluppgången över Karlstad idag, var helt enkelt något av det vackraste jag sett. Jag älskar att känna motvinden närapå lyfta mig när jag promenerar; då sträcker jag ut armarna och låter det blåsa rakt igenom min kropp, för det är så det känns. Jag älskar att njuta av doften av morgon, en julimorgon klockan fem, när daggen ligger kvar, det är kyligt och lite rått och det doftar kyla, morgon, orördhet, jord och skog. Jag älskar att se dimma lätta från en åker, där jag står utanför en stuga som saknar dusch. Jag älskar att gå omkring, skitig och otvättad, i för stora gummistövlar. Härja omkring, en kall förmiddag, barfota i fuktigt gräs och bara njuta av att göra det, för första gången på flera månader.

 

Fotografera
Jag närde en gång en naiv dröm, en av många, om att bli fotograf. Var glada att jag inte valde den banan; jag är mer eller mindre urusel på att fotografera. Det är kameran som gör mina bilder; inte jag. Men jag kan stå framför en och samma blomma i många långa minuter och försöka få till en fin närbild. En detaljerad sådan. Jag tycker om att jaga igång hästarna tills de leker och bockar och krumbuktar, för att fånga deras glädjeskutt.

 

Se dåliga serier
Jag har sett hela Star Trek: Voyager, från början till slut, sju säsonger. Star Trek i sig är kanonbra, men jag tänker lite som så, att just Voyager nog är ett litet sorgebarn. Dock älskar jag det, kan varenda karaktär, minns löjliga detaljer. Däremot kan jag inte ett smack kring de Star Trekserier, man "ska" ha sett.

 

Ni vet. Sådär spontant, av absolut ingenting. Bara uppfyllas av ett nyförälskelsefnitter. Eller bryta ihop i skrattårar över en kommentar, eller en dråplig situation. Inte kunna sluta tänka på vad som var så kul, och mer eller mindre störa en konversation. Försöka berätta om något hysteriskt kul, men inte kunna, för att skrattet tar över. Se tillbaka på dråpligheter. Bryta ihop, igen, fastän absolut ingen annan ser det roliga.

 

I en sjö. I havet. Jag fullkomligt älskar vatten; att se det och att omges av det. I sjönära hus, är jag trygg. På havet trivs jag. I vattnet, kan jag stanna hur länge som helst. Ett morgondopp, ett mittpådagendopp, ett kvällsdopp, ett iställetförduschefterlöpturendopp... Jag är som en fisk.

 

Bara hålla på med dumheter. Ta fula kort, göra knepiga grimaser, dansa lite fult (strikedansa när jag bowlar), vråla rakt ut... Ja, bara göra allehanda hyss. Helt enkelt.

 

Sådär. Övningsdagen är slut. Allt har gått fint.

 

Här sitter vi och ser V75, som utspelar sig ungefär femhundra meter västerut. Allt i kvinnodagens anda, är studio och referentbås fyllda med kvinnor (herreguuud, byt ut Borgås permanent istället och sätt dit någon som kan referera trav, man eller kvinna, någon som kan).

 

Nog om det. Jag har övergått litegrann till att planera bröllop. Vi kan checka av det mesta i nuläget. Jag har kontaktat restaurangen igen, för att bocka av några punkter. Kören borde gå att få ihop. Vi har bestämt repertoar. Vi bollar fram och tillbaka om vi ska kontakta en urduktig folkmusikgitarrist som vi känner litegrann, och hans fioliolejande fru, för komp på psalmer och kanske på inmarschtrallen. Vi har pratat med svärmor om efternamn och hon har leende gett sitt okej (inte för att det enligt formalia behövs; mer för att det känns lite bättre så).

 

Apropå repertoaren, så har vi, bland annat, valt en av sångerna som vi har med på konserten. Så fantastiskt vacker, både i original och som körlåt. Det är lite visa över den, och texten kommer kännas så perfekt, den dagen.

 

Nej, nu ska jag se klart travet och sen blir det en löptur. Solen har gett upp för idag (men jag har hunnit larva omkring barfota i gräset under en av pauserna idag - årspremiär på den), men det är fortfarande skönt i luften och det luktar helt gudomligt ute. Kommer bli en fin runda (fast kort, efter gårdagens fysiska besvär).

 

Fin. Precis som dagen som varit. Och som kvällen, som komma skall.

Det där enda allahjärtansglaset med rosé... blev tre. Den där enda burken Tuborg... blev fyra. Och det blev även klockan, innan jag till sist var i säng.

 

Halv nio skrek min arma lekamen NEJ! men jag pallrade mig upp och ut i skitvädret och promenerade de knappa fyra kilometrarna ner till gymet. Där blev det dans i en timme, och core i en halvtimme. Det gick bättre än vad jag väntat mig av min bakfulla och outsövda kropp, men fokuset var väl inte på topp...

 

Nu har jag promenerat hem igen, börjat torka till om fötterna efter att ha gått i en halvdecimeter blöt modd hela vägen och ska strax släpa mig in i duschen. Finaste och jag ska hem till svågern, svägerskan och bebishen. Hen ska få sin t-shirt, som jag köpte på ABBAmuseet och en affisch som vi hittade på IKEA. Så fin... men inget vi har någon vettig plats för. Så vi köpte den till bebishen istället. Kanoners. Nåväl, hos dem ska vi se trav; K och J har häst till start inom V75 så vi ska hoppa av spänning i soffan och vråla av glädje... eller frustration, vilket det nu blir.

 

Fin helg i stallet, som alltid. Det är en skön känsla, när man varit innanför dörren i en halvminut och när första frasen efter "Hej" är "Det finns öl i kylen". Fredagkvällen blev sen; först vid två bröt vi upp och gick och la oss.

 

Stalljobbet under lördagen flöt fint. K och J åkte in en sväng till travbanan och jag och S umgicks hemma på gården. Det blev mycket flams och skratt och bus med hundarna. Sen blev det snabbt in för ombyte och fix, innan vi åkte in till travgalan.

 

Galan var... låt oss (diplomatiskt) säga sisådär anordnad. Det blev otroligt segdraget stundtals, men festen efteråt blev bra och J fick återigen pris som årets amatörkusk. Jag hälsade på bror min, dansade med en full norrman som ingen vet namnet på, blev nedspilld med champagne av en person, vilket föranledde att en helt annan person bjöd mig på öl. Så kan det gå. Jag lyckades halka omkull efteråt och tog emot mig med handen som, trots rejält med painkillers, fortfarande värker. Jag hade laddat hela dagen för att ta ett snack med Henne, men Hon dök aldrig upp. Vet inte om jag är lättad eller besviken över det.

 

Jag åkte ifrån gården i förmiddags, då vi ätit en sen frukost efter att vi fixat klart i stallet. Trots att helgen varit bra, åkte jag därifrån med en knepig känsla i kroppen och jag kan bara inte skaka av mig känslan av att något blivit osagt; en fråga som aldrig blivit ställd.

 

Helgen har fått avslutas med en nästan fjorton kilometer lång löptur, en såndär skön runda som fick bli vad den blev, svänga som den ville. Tempot var medelmåttigt och kroppen fylld av lugn. Nu är den snarare fylld av trötthet, så en dusch och en tallrik gröt stundar, innan det blir natten här.

 

Ska man tappa sin påläggspaprika, ska man göra det med stil.

Visste ni, att jag faktiskt kört travlopp mot Björn Goop? Visste ni att jag slog honom? Har ni ens en aning om att jag vann loppet?

 

Eller ja...

 

Det var ett jippolopp på Axevalla. Vi körde ardennerhästar. Det gick långsammare än något ponnylopp jag någonsin kört. Men vann gjorde vi, jag och Märrylinn. Minns att Dagfinn Aarum höll på att svimma när han såg hästen; Helvete! Är hon dräktig?!

 

Nej. Hon var bara fet (just då).

 

Minns när C ringde och frågade om jag ville köra. Hon ringde klockan nio på kvällen, första maj. Jag hade gått dygnet för första, eller andra, gången med kören, under Valborg (sjuk tradition, jag vet). Jag hade sovit några timmar. Sen ringde C. Och vi pratade en stund och jag ställde, självklart, upp.

 

Så. Här kommer min första Throw back Thursday någonsin.

 

Varsågoda.

 

Igår var J och jag ute och körde häst; vi tog en rejäl långtur på någonstans mellan femton och tjugo kilometer. Jag fick underbare Janne mellan skalmarna på vagnen och jag njöt.

 

Jag njöt varje sekund. Njöt av hästen framför mig, av naturen runt mig, av att tankarna fick flöda, sådär som de gör under ett löppass. Jag njöt av att känna att alla corepass nu gav resultat även i vardagen; tömmarna är intetill för att ta stöd i, tvärtom. Hästen ska slippa ha en sjuttiokilosklump hängande i munnen. Jag ska ha kontakt med hästen, men i möjligaste mån ska jag ha bara en lätt kontakt; aldrig dra (såvida inte hästen får panik och utsätter oss för fara, men det är relativt ovanligt). Tidigare har jag suttit rakt upp och ner och, efteråt, lätt fått ont i ryggen. Nu kände jag alla de små, inre, magmusklerna arbeta och ryggen fick stöd av magen. Jag var lite mer bakåtlutad än vanligt, och det var sjukt bekvämt, trots att magen fick jobba.

 

Jag njöt av att se hur Jannes perfekt formade muskler arbetade i varje steg han tog. De övre benmusklerna i en hästs bakben är en otroligt imponerande syn, särskilt i lätt uppförslut när hästen verkligen tar i.

 

Där och då tänkte jag en tanke, vilken genast förde med sig en självinsikt, så solklar att jag skrattade till litegrann.

 

Jannes prefekta fysik är resultatet av ett arbete, utfört av proffessionella som vet precis hur de ska balansera hästens kost, träning och vila. Varje häst balanseras individuellt, och senast för en vecka sedan, såg jag resultatet av deras noggranna arbete, då en av deras hästar gjorde en topprestation och vann på Färjestad.

 

Muskler är muskler. Lungor är lungor. Däggdjur är däggdjur. Vi fungerar lika och en travhästs träning skiljer sig knappt alls från min; vi tränar långdistans, vi tränar snabbhet i intervaller, vi styrketränar, vi promenerar. Våra muskler utvecklas därefter.

 

Hästarna hos J och K balanseras i träning, kost och vila, individuellt. Och jag skulle aldrig, aldrig träna en häst dagligen. Jag skulle aldrig, på några som helst villkor, fuska med dess näringsintag. Aldrig hoppa över en måltid, aldrig underlåta att ge den vad K och J räknat ut att den behöver. Att fuska är att driva hästen rakt mot sjukdomar och skador. Fusk leder bort från allt vad fysisk prestation, och förbättring, heter.

 

Så. Varför gör jag så mot mig själv?

 

Det enklaste svaret är att jag har ingen koll. Visst, visst... jag vet att jag inte borde träna varje dag, men det är en annan historia. Fast utöver det, så har jag ingen koll. Ingen. Hur ofta ska jag träna? Vad ska jag äta. Hur mycket ska jag äta?

Det är frågor jag inte kan svaret på. Jag fattar, uppenbarligen, inte av att försöka läsa mig till svaren.

 

När mina åtta veckor är över, så är jag solklar över vad nästa steg ska bli. Jag kommer kanske dra mig för att ta det, och jag kommer behöva stöttning och hjälp, men jag vet vad steget blir. Jag behöver proffessionell hjälp. Förhoppningsvis inte med att börja äta, för det är det jag håller på att lära mig nu; att inte vara rädd för mat. Men när den tröskeln är överskriden, behöver jag hjälp av, säg, en dietist, som talar om vad en normalstor portion är; för jag har ingen koll. Jag behöver en personlig tränare (gudbevars, här snackar vi stora summor...) som talar om hur jag ska träna, och när; för jag har ingen koll.

 

Så enkelt.

 

Jag är så fri här.

 

Jag är fri i tanken. Tankarna flödar, de är ljusa och fyllda av liv. Varje sekund är en njutning. Kroppen är i ständig rörelse och det ger reflektionerna fritt spelrum, frihet åt alla mina tankar. Semester för själen.

 

Tankarna blir ord, orden får flöda här och orden blir ljusa, skratten många. Jag kommer på mig själv med att skratta högt, upptäcker att jag småler, där jag går. Musklerna arbetar och tillvaron flyter.

 

Här är det jag som är välkommen. Vad kul att du är här. Det var ord jag aldrig fick höra från Henne. Här kommer de, och de är uppriktiga. Här återspeglas den frasen i blickar, ord och i gester. Aldrig, aldrig, sägs det att jag är duktig. Mina prestationer räknas inte, och de blir oviktiga i min värld. Här flödar omtanken och jag anstränger mig, fysiskt, för att jag vill.

 

Här växer jaget. Jaget kan ta plats här. Han är här, Han också. Han lämnar mig inte helt, men det är så sällan Han tar över här. Och här inser jag att jag inte är stor nog för oss båda, och Han krymper lite. Han hittar mig igen, det vet jag att Han kommer göra, många gånger, men här vågar jag börja tro på att Han en dag kan vara borta.

 

Jag vågar njuta. Fastän jag blöder. Och jag blöder. Inte som ibland, på insidan. Utan jag blöder; ett nagelband är bortslitet, såret infekterat. Händerna har rispor, huden är full av små sår, för det får man. Man får sår av att arbeta såhär, man skadar sig ibland. Man luktar illa; jag lägger mig skitig och klär mig i jeans som är mer gråbruna än blå. Jag går i för stora kläder, som blir större för var dag men jaget växer av att jag får arbeta, slita, skada mig och smutsa ner mig. Plaska runt i lera och trampa runt i för stora skor.

 

Jag är så tacksam, över att K och J valde att flytta hit. Så glad, att jag hoppade på Ks projekt med en andelshäst. Jag är så lycklig över den där helgen, för över sju år sedan, när en femårig S hade tråkigt och ville bli underhållen. Glad över att jag blev medbjuden upp på gården. Glad att jag somnade, i ett då okänt hem, med lilla S på armen. Jag som aldrig kunnat somna borta, första natten. De väckte mig aldrig; jag och S sov i deras dubbelsäng hela natten. Tätt, tätt, jag och en femåring.

 

Jag sover ännu lika tryggt innanför dessa väggar. Sju och ett halvt år, och tilliten fortsätter växa. Trots små törnar, håller den i sig, växer och fortsätter gro. Vi är trogna, allihop. Så länge de håller kvar, håller jag kvar. Sålänge jag inte släpper, håller de i. Inga frågor, om varför eller hur.

Två timmars bilresa. Bara att kliva in, tre hundar i dörren. Inte ett skall har vittnat om att de märkt att jag kom. De, som annars markerar varje ny ankomst. Min bil bryr de sig inte om. Fastän det är så sällan, numera.

 

Två öl och tre shots senare. Jag har hunnit ligga utsträckt på golvet med en halvsovande hund på var arm. Skratt och prat. Oväsentligheter. Och väsentligheter. Hjärnan är i spinn efter dagar med många tankar, nätter med för lite sömn. Och nu, även alkohol i kroppen.

 

Finaste är långt borta ikväll. Jag ligger direkt på en madrassbotten, utan bäddmadrass emellan. Rakt på stålfjädrarna. Stålfjädrar mot revben. Stålfjädrar mot armbågar. Stålfjädrar mot knäskålar. Stålfjädrar mot ryggrad. Stålfjädrar mot höftben, mot bäckenben och skulderblad.

 

Finaste är inte här, men jag får nog sova inatt. Jag är lika trygg här, som med Finastes arm runt min midja. Trots att det var här, Den gången. Hjärnan är i spinn och Det är så tydligt, Det Minnet. Tankar och bilder, Det som kunde ha hänt. Trots Det, tror jag att jag kan få sova. Trots att hjärnan är i spinn, trots att kroppen skaver. För jag orkar inte tre nätter, kroppen orkar inte det. Den slår av, som en switch off.

 

Och jag är trygg nog för det.

Gjorde du något 2013 som du aldrig gjort förut?
Deltog i ett vinterlopp (ja, löpning då...), besökte Nederländerna, framförde en egenskriven (och egenarrad) låt (en trall), besökte Tallinn, började blogga mer och mer öppet om mina matproblem, färgade håret, var på filmpremiär, sprang en halvmara (i motionssyfte, men ändå).

Genomdrev du någon stor förändring?
Hmm... Nja, det har väl snarare handlat om löpande reflektioner över mitt mående; när jag tittar tillbaka på året så har jag haft både toppar och dalar men flera gånger har jag sagt att när det är över, då ska det vara bra. Annars är väl det mest drastiska som hänt, det att jag färgade håret för första gången ever (inte ens slingor hade det blivit innan dess) och att jag har skickat ut inbjudningar till det som kommer vara mitt och Finastes bröllop.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Svågern och hans flickvän =D

Vilket datum från år 2013 kommer du alltid att minnas?
Tjugoåttonde november. Det var senast jag hade en vilodag och det datumet har etsat sig fast.

Vilka länder besökte du?
Nederländerna och Estland.

Din största framgång på det privata planet?
Att jag blivit bättre på att prioritera. Jag är mer rättfram med vad jag tycker och tänker, samtidigt som jag vet när det är dags att prioritera bort mig och istället vrida och vända på någon annans tillvaro; problematisera och se ur nya synvinklar. Jag är en bättre lyssnare och jag vågar prata med mina vänner på ett nytt sätt. Jag har, helt undantagslöst, E att tacka för den egenskapen.

Vad spenderade du mest pengar på?
Säkert onödigheter som smink och kläder. Eller möjligen mina besök hos J.

Största misstaget?
Inget jag tänker gå in på här.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Det faktum att jag och Finaste bestämde oss för giftermål.

Saknar du något från år 2013 som du vill ha år 2014?
Själafrid.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Räknat kalorier.

Bästa boken du läste i år?
Mercurium, av Ann Rosman. Eller, var det i år...? Eller ifjol?

Vad var din största framgång på jobbet 2013?
Oj... vet inte om jag lyckas plocka ut något enstaka... Som förskollärare utvecklas jag ständigt och framgång för mig kan även betyda att barnen utvecklas. Och det gör de ju hela tiden. Det går, apropå det, att lära fyraåringar om vattenmolekyler. Fyraåringar. Molekyler.

Något du önskade dig och fick?
Inte vad jag minns.

Något du önskade dig och inte fick?
Se föregående fråga.

Vad gjorde du på din födelsedag 2013?
Åkte till Göteborg och hade en underbar helg med min underbare Finaste.

Vad fick dig att må bra?
Träning. All typ av träning. Och hästarna. Familjen. Finaste. Vännerna. Barnen.

Vem saknade du?
Jag saknar alltid min faster. Fastän det är så längesen nu. I sommar är det femton år.

De bästa nya människorna du träffade?
Alla underbara tomtar i Nederländerna. Gudars, vilket skönt gäng med människor! Sen har jag tagit kontakt, på nya sätt, med människor som jag träffat tidigare än just i år, men som nu kommit att betyda mer än innan.

Mest stolt över?
Att jag vågat vara öppen med min matproblematik. Åtminstone här. Kanske kan jag en dag hjälpa någon.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Jag ska gifta mig. Kanske inte så annorlunda, men nytt för mig.

---

Jag inser, efter lite tillbakabläddrande, att det kommer få lov att bli några inlägg imorgon, och på tisdag, med länkar till inlägg jag på något sätt vill återknyta till. Och ett par inlägg med bilder. Jag har tagit många fina kort och jag har skrivit mycket som är vackert. Jag är stolt över mycket jag har producerat här och jag vill trotsa jantelagen och ge er de texter och bilder som jag vill stoltsera med.

En del texter är vackra och skrivna när jag mår bra. En del är vackra, men skrivna i vemod. Eller vredesmod. Eller i tillstånd av nära förestående ångest. Eller i ångest.

Men jag vill ge er dem ändå. De kommer inom ett par dagar.

Idag har jag varit i stallet. Jag har mått bra. Njutit. Trivts. Klockan sex var jag i stallet och en timme senare var alla djur utfodrade och utsläppta i mörkret. Då passade jag på att ladda upp med lite kaffe och en tallrik gröt.

 

Stallsysslorna flöt på som de skulle. Då och då passade jag på att kramas lite med vovvarna och när det ljusnat gick jag ner till fölstona och gav dem lite frukost och såg till att de hade det bra. Som vanligt fick jag även lite extra städ utfört. Det känns alltid gott i kroppen att ha fått göra fint i alla skrymslen och vrår.

 

Jag hade ingen lust att leta hästar i mörkret, så vid tretiden började jag plocka in dem igen från hagarna. Det medförde att jag var helt klar vid fyra. Då hade jag varit däruppe i runt tio timmar och jag är i efterhand nöjd med mitt dagsverke. Visst finns det alltid saker att göra i ett stall, där blir man aldrig klar, men jag ska dit nästa helg igen och vara där heeela helgen, och då har jag lite planer på vad jag kan plocka med.

 

Jag gillar att gå där ensam. Det ger mig tid till reflektion. Och just idag gick jag och tänkte på det här med tillit.

 

Jag såg nämligen en del likheter mellan att ta hand om stallet, och mitt jobb. Båda bygger på en enorm tillit.

 

Hästarna, liksom barnen, är helt beroende av att jag är fullständigt trygg i det jag gör. Tvekar jag, märks det och både barn och djur påverkas av det. Både hästar och barn är helt beroende av min omvårdnad. Båda har behov som behöver uppfyllas, behov de inte kan uppfylla på egen hand. De behöver min guidning i nya situationer. Båda är helt enkelt avhänginga att jag är kompetent i det jag gör.

 

Och, självklart, har vi tilliten som K och J visar mig, enbart genom att be mig ta hand om deras hästar. Den tilliten är fullt jämförbar med den tillit barnens föräldrar visar, enbart genom att överlåta sina barn i min vård, varje dag. Alla ger de mig något av det käraste de har. K och J lägger, rent krasst, sitt levebröd i mina händer, helt bortsett det ekonomiska värdet, bara i hästarna som sådana. Föräldrarna på jobbet ger mig det mest värdefulla de har. Det abslolut finaste i deras liv.

 

Det är så många som litar på mig, som blir beroende av mig, i dessa situationer. Situationer som är min vardag. Situationer där jag sällan behöver tänka, där jag får det att flyta.

 

Jag vet att de kan lita på mig. Precis som de tycks veta det. Jag hoppas och tror att de aldrig skulle anförtro mig allt detta fina annars. Det är ett enormt ansvar, vilket jag axlar med glädje. För jag finner stor tillfredsställelse i det jag gör, vare sig jag är på jobbet eller i stallet.

 

 

Jag har aldrig arbetat heltid med hästar, men jag måste säga att jag älskar det. Jag har full förståelse för att en hästskötare tycker jobbet blir slitigt. För det kräver sitt. Det är tungt. Det kräver tempo, det kräver noggrannhet och, i många situstioner, full fokus. Det krävs att alla mina muskler samspelar in i minsta fiber, med varandra. Min kropp behöver vara under min fullständiga kontroll för att arbetet ska flyta. Jag behöver orka vara ett steg före i tanken, för att jag ska få något gjort. Planering, rutiner och flexibilitet.

 

Det finns få jobb som sliter så på kroppen. Det finns få jobb som kräver så mycket av varenda muskelgrupp. Hela kroppen arbetar, hela tiden.

 

Ja. Jag förstår att det finns de som tröttnar. Jag har det som hobby. Jag behöver inte vara där, jag gör det för att jag vill. Jag gör det av kärlek till djuren och för vänskapen. Jag gör det för att jag är fri där. Fri i tanken, fri i kroppen. Jag gör det för värmen hästarna ger mig.

 

Jag älskar det.