Här, tänker jag, det är här värmen bor.

En del dagar är bra för själen. Och just därför, att jag inte gjorde något särskilt, själv, för att det skulle bli så, kanske dagen blev sådär bra? Bara flöt med, liksom. Lät det bli vad det blev.
 
Och det blev sådär bra; en dag fylld av varma blickar, äkta leenden och doft av sommarvarmt hår.
 
Det var tryggt och varmt. Sommar, gräs och sjöutsikt och träd och ja, om jag gick åt rätt håll så fanns vattnet där, på min högra sida;
"Att se öppet vatten gör mig lugn, så jag blev lugn där, jag kände mig trygg, det kändes som en plats där jag skulle kunna somna /---/. Vi började gå, gå framåt och utan att svänga, över det gröna gräset där det växte buskar och träd lite varstans, som en stor park var det, och det var lite kullar där och vattnet var på vår högra sida."
 
Stora ord, från stora och små.
Tankar som kommer, rakt ur det blå.
Vatten och skratt och gräs mellan tår.
Solvarma hallon bland stickiga snår.
Små händer i mina, en vän tätt intill.
Här kan jag vila, själen vara still.
Tankar samlas, känslor gror.
Här, tänker jag, det är här värmen bor.
Här är tilliten total, tryggheten är.
En omfamning bakifrån; Jag är glad att du är här.
Här får vi tid vi aldrig haft förut.
Orden blir sagda, tankar talas ut.
En trygg, varm trötthet fyller mitt Jag.
Själen har haft en bra dag idag.
 

Torsdag så långt

Det här med sommar, va. Det är min grej. Varmt och skönt. En ren njutning att vara utomhus.
 
Idag inleddes dagen med en långpromenad. Sen en frukost med temat en tager vad en haver innan jag cyklade ner till stan och jagade rätt på en bikiniöverdel. Jag ville ha en med löstagbara axelband, alternativt en halterneck och femtio ynka kronor senare, höll jag i en marinblå balconettevariant som erbjöd både halterneck och axelbandslöst. Superbt.
 
Efter det landade jag, precis som igår, i Mariebergsskogen, på stranden där. Igår stängde jag av telefonen och låg och slumrade stensov. Idag fick luren vara på, då jag väntade diverse samtal, men den rördes i princip aldrig, utöver det (visst, jag är barn av min tid; instagrammade gjorde jag, en gång). Två timmar av sol och bad (det var inte jättevarmt i vattnet, men fullt acceptabelt) och korsordslösande. Två timmar av sorl från barnfamiljer och kompisgrupper och plask i vattnet och måsskirk. Underbart.
 
Nu tar jag igen mig lite i soffan, inför kvällens BodyCombat. Imorgon ska jag stänga ner totalt, hos fina vänner. Bara glömma allt annat för några timmar. Vänd från världen, vänd mot ett par glittrande, mörkblå ögon. Vänd mot ett leende jag aldrig tröttnar på.
 
 En tager vad en haver. Det fanns ju i alla fall kaffe.
 
Lagom ansträngningsnivå
 
 Efterbeachenfika på balkongen.
 
Jag vet att vissa lider. Men inte jag. Här njuts det, i fulla drag!

Onsdag

Sisådärja. Här inleddes dagen med sömn till klockan åtta, tre och en halv kilometer i spåret och sen balkongfrukost bestående av dinkelbröd med fikonmarmelad och äpple. Och kaffe. Såklart. Nu blir det en snabb tur på stan och sen strandhäng i Mariebergsskogen. Tjing!
 
Farligt god frukost. 
 
Semesterfirare 
 
 M som i Maria. M som i Mollbergs blandning. M som i mmmums! 

Och så Milton.

Första semesterdagen. Jag inledde med att sova till *hrm* tio, och relativt direkt, blev det en långpromenad.
 
Lite balkonghäng på det, sen upp på cykeln för att via Klarälvsbanan trampa mig de två milen hem till A. Min fina, älskade A.
 
Cykelturen gick fint och väl framme, bjöds jag på både chokladkaka och rabarberpaj. Varför tvingas välja? tyckte vi. Dessutom fanns både kaffe och saft och som grädde på moset blev det en stund av klick, klick, eld, glöd och ljuvlig menthol.
 
Och så Milton. Nytillskottet hos A. Deras nya bebis. Alldeles lurvig och bitig och busig och hur söt som helst! En tolv veckor gammal finsk lapphund. En liten skitunge till hund, som bar omkring på rabarberblad och blötte ner hela köksgolvet och lekte med sin skräniga gräsand.
 
 Såhär söt kan en va... 
 
...och sen, sekunden senare...
 
Och nej, jag cyklade inte hem. Det började regna. Finaste fick komma till undsättning. 

Ett minne

 
Min största förebild, en av de finaste jag känner, en blomma, som helt bestämt hävdar människans godhet, trots allt som hänt, en av mina viktigaste, den som lärt mig allt om människovärde, fattade mina händer och med hennes händer runt mina, blev kylan lite mindre intensiv. Hon såg spikrakt in i mina ögon, med sina kloka, varma blå.
 
Sen sa hon:
Nu prövar vi den här vägen. Visar den sig vara fel, så skiter vi i det här, då vänder vi och tar en annan väg imorgon. Men vi kan ju inte veta, innan vi har försökt?.
 
Det minnet bär mig genom förändringar ända sedan dess, sen den ångestfyllda dagen i februari. Jag tänker ofta på just de orden.
 
...vi kan ju inte veta, innan vi har försökt? 
 
Nej. Det kunde vi inte. Och vägen blev krokig. Vi fick lov att vända om. Ta en annan väg. Ett par gånger, faktiskt.
 
Men nu börjar jag våga tro, att vi valde rätt väg vid det senaste vägskälet.
 

Vi är nygifta och glada

Att planera ett bröllop har varit... nytt. Så att säga. Det är ju inte så att vi har gjort det här sådär överdrivet många gånger tidigare. Så att säga.
 
Men vi har haft kul. En del par väljer att överlåta allt på andra. Gott så. Vi valde vår egen linje och har styrt allt från början till slut. Eller snarare, fram till dess att vi hittat dem vi behövt; när musiker var bokade, då släppte vi den delen. Restaurangfolket hade vårt fulla förtroende. Och så vidare. Sen har vi varit klara med vad vi velat ha, och fått det så. Och just tack vare att vi undan för undan släppt greppet om sådant som andra styr bättre, har det blivit sådär bra. Och ännu bättre än så. Och det har blivit personligt. Vi ville inte ha orgel. Vi slapp den. Klänningen är sydd till mig och enbart mig. Den finns i en enda upplaga - min. Jag har känt sömmerskan, fotografer och musiker har varit vänner till oss. Vi har litat på folk.
 
Familjerna fick sitt efter vigseln, med middag och musikquiz (älskade morbror!) och egen våning och bar. Kort träff på söndagen med lite hotellfrukost, promenader och fika på Bergvik.
 
Igår fick vännerna sitt. De som ville och kunde. Något trettiotal kom till festlokalen, och det enda problemet var väl det delikata i-landsbekymret att vi nu har mat för en vecka, till övers. Vi hade kokt närmare tio kilo potatis, rensat och hackat grönsaker, bakat två stora tårtor (plus en liten glutenfri), införskaffat två (fortfarande nästan fulla) flak med lättöl. Vi förberedde och donade.
 
Folk hade trevligt. Skratten studsade mellan väggarna, barnen kunde springa fritt och det åts och dracks och sjöngs. Nederländarna fick se sitt landslag gå till semifinal.
 
Allt har gått i lås. Allt. Har. Gått. I. Lås. Avspänningen som sprider sig i hela kroppen, nu när insikten sakta smyger sig på. Det har funkat. Allt har blivit sådär bra. Vår linje med två separata fester, har visat sig vara vår väg. Vår rätta väg. Vårt sätt har funkat för oss, och alla har följt med. Alla viktiga har funnits på plats, inte alltid samtidigt, men alla har funnits där. Längs vägen, ända in i mål. Ingen har klagat, alla har uppmuntrat. Vänner har träffat andra vänner, fösts ihop med folk de inte känt. De har trivts. Jag och Finaste sa det till varandra, när vi cyklade hem genom den varma sommarnattsluften, att folk hade ju faktiskt trevligt. På riktigt, liksom.
 
Vi har trivts.
 
Vi har haft det så bra. Det har ju blivit en hel bröllopsvecka. Nu är dagarna över, men minnena smyger fram då och då och jag kommer på mig själv med att le.
 
Vi är nygifta och glada. Tillfreds. Lyckliga. Vi har så fina vänner. Vi har varandra.
 
Just nu är det bra.
 

En önskan

Imorgon gör jag min sista dag på jobbet.
 
Jag ber, önskar, att åtminstone någon ska minnas mig. Åtminstone ibland. Bara tänka på mig. Råka minnas en ljus stund. Kanske någon av de små kommer göra det. Jag hoppas och ber.
 
Jag kommer alltid minnas dem.
 

 
Nedan följer en enkel inspelning vi nyss gjorde, Finaste och jag. Mest för att testa inspelningsapparaten jag fick av honom i bröllopspresent. Nej, det är inte rent. Nej, jag är inte uppsjungen. Ja, jag är nytränad, förkyld och hes. Nog med ursäkter. Det duger.
 
Lyssna istället.
 
 
Think of me, think of me fondly when we've said goodbye
Remember me once in a while; pleaste promise me you'll try
When you find that once again you long to take your heart back and be free
If you ever find a moment; spare a thought for me

We never said our love was evergreen or as unchanging as the sea
But if you can still remember; stop and think of me

Think of all the things we've shared and seen
Don't think about the way things might have been

Think of me, think of me waking silent and resigned
Imagine me, trying too hard to put you from my mind
Recall those days, look back on all those times, think of the things we'll never do
There will never be a day when I won't think of you

Flowers fade, the fruits of summer fade, they have their seasons; so do we
But, please, promise me that sometimes you will think of me
 

Presenter

Här sitter jag och går igenom bilder på alla kort och presenter från i lördags. Jag blir lite varm av alla fina människor omkring mig. Tänk, att det finns så många som tänker på oss. Bryr sig om oss. Tänk, att människor kan vara så fina.
 
Vardagsrumsbordet i söndags
 
Underbara G, C och H kom med en överfull gottekorg.
 
 Från Danmark kom hälsningar, från Js föräldrar. Boken handlar om Js farfar och far, och hästen de hade i sin ägo för runt trettio år sedan. Hästen som filmen handlade om, som jag var på premiär på i höstas.
 
 En bok om orglar och organister i Karlstads stift, tillochmed 1869. Författaren bor i Axvall och vi har sjungit ihop i flera år. Han är sedan länge pensionär och ägnar sig nu åt research och skrivande kring orglar. Och organister. Han har även skrivit en om Skara stift. Imponerande, men jag är tveksam till när, eller om, boken ska läsas. Kanske om jag får sömnproblem.
 
 En HANDduk, fylld med symbolik.
Och ja, det är efternamnet Lekare vi tagit oss. Finastes mamma behöll det när hon gifte sig, och Finastes morfar, mormor, morbror och kusiner heter det också. Så vackert.
 
 Från Finastes familj. Muggar, formar och lite bröllopsreseslantar.
 
 Från mina syskon och min brors flickvän. Lite påfyllning av Elsa Beskow-muggar, samt en handduk och en bricka. Utöver Farbror Blå, Fru Fuchsia, Tomtebobarnen och Herr Tistel, äger jag numera även Pyrola, Jordgubbe, Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin, som muggar. Brickan är Pyrola och handduken är Jordgubbe.
 
 Från bröllopsviolinisten. Hans skiva.
 
 Presentkort på Selma Spa, från mina föräldrar.
 
 Vackraste tavlan. Tvåsamhet, solnedgång och sjöutsikt. Från min fina F.
 
 Kammarkören gav oss en stooor bricka med design av Helena Bengtsson (den uppmärksamme ser att även kortet är i samma design), före detta medlem i kören.
 
Och så en hög med kort, innehållandes bidrag till bröllopsresekassan...
Överst, till vänster - Finastes morföräldrar och gammelmormor
Överst, till höger - Min mormor
Mitten, till vänster - Min gudfar och ingiftasfarbror, Spindelmors livskamrat
Mitten, till höger - Mina fantastiska kollegor
Nederst, till vänster -
Min yngste morbror, hans fru och dotter
Nederst, till höger - Finastes morbror, sambo och deras två söner (våra fantastiska medhjälpare under vigseln)
 
Dessutom har min andre närvarande morbror, hans sambo, deras bägge döttrar och döttrarnas respektive pojkvänner bidragit till bröllopsresekassan genom att sätta in pengar på vårt bröllopskonto.
 
ETT STORT TACK TILL ALLA FANTASTISKA MÄNNISKOR DÄR UTE, UTAN ER HADE DAGEN INTE BLIVIT DENSAMMA!

Bildregn

Ett litet bildregn från lördagen. Varsågoda.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Ett nu av lycka och minnen.

Kroppen är så full av fina minnen. Att välja ut ett, det bästa minnet, kommer vara omöjligt.
 
Var det när vi vaknade, och insåg att dagen är här? Eller var det när vi gick in på Nya Drakes Blommor och hämtade buketten (och samtidigt fick en liten chokladstrut från Åre Chokladfabrik)? Var det att göra sig iordning, och stå bredvid varandra framför hallspegeln (första gången inför Finaste med klänningen på)? Var den bästa stunden den, när J och J kom och vi åkte iväg och jagade fotoplatser? Var fotograferingen det bästa; det episka kortet på mig när jag sitter med benen i kors på pakethållaren på Ts rostiga, punkterade gamla tjugotalscykel, ätandes en banan och med bubbel i handen medan Finaste låtsas pumpa bakdäcket? Eller hade vi det som bäst när jag, Finaste, J och J mellanlandade hos oss mellan fotografering och vigsel och satt, bröllopsklara allihop, och åt frallor och kanelbullar? Kanske njöt jag som mest av att fnissande av nervositet huka mig i baksätet av Js bil, medan vi väntade på att tiden skulle gå så vi fick gå in i kyrkan, samtidigt som vi såg människor vi älskar anlända och jag med en lyckoklump i halsen stammade fram till Finaste att "De är här, titta, där är de!"? Var det det bästa, när vi väntade i vapenhuset, och sen hörde S ta de första tonerna med fiolen? Eller när dörrarna öppnades och vi mötte allas blickar? Var musiken det bästa? Alla psalmer, körsången (Kammarkörens blickar och leenden och sångtrions perfekt avvägda stämmor), marscherna, att få skrida ut till Kammarkörens mäktiga toner? Eller att jag, när jag kort vände mig om, fick se S och E stå med armarna om varandra snett bakom Finaste, med S hårt hållandes i min bukett? Vigseltalet? Tiden som kommer är er? Det faktum att folk hade med sig barnen? Stunden efteråt, med kramar och skratt? Middagen, med familjerna? Att dödströtta åka taxi hem, tvätta av oss, stupa i säng och sen ändå inte kunna somna för att huvudet är fyllt av intryck och tankar och magen är fylld av skratt? Alla sms? Alla kommentarer på instagram och twitter? Att vakna igår? Att kunna duscha, utan att behöva ta av mig förlovningsringen (ett par nummer för stor; och den åker alltid av när jag är blöt så jag har aldrig duschat med den), för att en annan ring sitter utanpå och håller den kvar?
 
Vad jag vet, är att mitt leende inte gick att sudda ut. Långt in i själen kändes det. Skrattet bubblade, bubblar än, när jag tänker tillbaka. Jag ler. Jag vandrar, tryggt, kring i ett nu av lycka och minnen. 

Gåsa Klinga flyger högst

Vi har mellanlandat hemma. Vi har hittills haft en underbar dag med fina vänner som fotat och stått ut med oss i regnrusket. I kyrkan fanns alla de viktiga. De viktigaste. Nu har jag bytt klänning, och jag har två ringar på fingret, skratt i kroppen, lycka i maggropen och bubbel i ett glas och absolut bara vakuum i huvudet. 
 
Vi ska åka ner till stan och träffa våra familjer. Äta gott, trivas och ha det bra. Imorgon ska vi njuta av att vara nygifta.
 
Allt är så bra.
 

Älskade...

 
Hade jag inte dig, så hade jag intet på jorden
Tom blev min levnadsstig och tomma blevo orden
 
Och hade jag inte dig, så hade jag intet i världen
Intet som hjälpte mig tillrätta på färden 
 
Och hade jag inte dig, så hade jag intet i livet
Trofast och innerlig; av dig allt gott blev givet 
 
Ja, hade jag inte dig, så hade jag intet att minnas
När andra världar öppnar sig, där ödets trådar tvinnas 

Som julafton när en var barn

Den där känslan från när en var liten. Natten innan julafton.
 
Jag är dödstrött och behöver sova och det blir morgondag fortare om jag somnar men jag är för pirrig för att ha en chans att somna.
 
Så känns det i kroppen. En barnslig och pirrande känsla. En bra känsla.
 
Imorgon kommer vi stupa i säng istället. Men inte heller då kommer vi somna. För vi kommer vara sådär fnittriga och övertrötta. Som efter julafton när en var barn.
 
Jag kommer vara trött på måndag. Men lycklig. 
 
Och gift 

Veckosluten kommer med obönhörlig hastighet.

Nu börjar kort, blommor och presenter trilla in. Tårar fälls av mig, av föräldrar och av barnen. Vi håller om och vi kramas och kramarna varar i en kvart ibland och då räcker de i tvåhundrasjuttio dagar.
 
Hur mycket förstår de? Vad innebär det där ordet? Sluta. "Jag ska sluta här". Så abstrakt, går inte att ta på. Det är precis som vänta. Vad innebär det? Försök förklara det för ett barn. Den som lyckas är värd ett pris.
 
Fast visst finns de, som förstår. Ett av mina gullefjun spelade medvetet ett dåligt parti memory, för att dra ut på leken och på så vis få leka med mig lite längre. Vår sista dag tillsammans, och vi har varit viktiga för varandra. 
 
Tack Maria, För att du varit så positiv & hjälpsam. Du har alltid tagit dig tid att berätta om /---/ dag. När h*n varit ledsen vid lämning har du sett till att någon ringt & berättat att det gått över. Vi har verkligen uppskattat det! Vi kommer att sakna dig men vi önskar dig all lycka med ditt nya jobb. Och, grattis! =) Kramar 
 
Maria! Det finns inte ord nog att beskriva vad du betytt för /---/, men även för /---/ & för mig som mamma. Tack för att du funnits där vid alla jobbiga lämningar & peppat & stöttat. Tack för tårarna du torkat och trösten du gett. Tack för din inspiration & ditt engagemang & den grund du lagt för barnens framtid. Du kommer att vara mycket saknad efter sommaren, men det känns bra att veta att du kommer fortsätta inspirera och ge fler barn en bra grund för framtiden. Jag tror inte du förstår vilken fantastisk person du är & hur du påverkat våra liv positivt. Lycka till med nya jobbet, bröllopet, livet! KRAMAR
 
Tack och Lycka till. Du har varit toppen! Kramar
 
Nej. Jag förstår inte. Jag har ju skött mitt jobb, som så många före mig. Jag har älskat det, älskar det, jag har lagt själ och hjärta i det jag gjort. Men i min gärning kan jag inte se att jag på något vis skulle vara unik.
 
Veckosluten kommer med obönhörlig hastighet. Veckoslut innebär avsked, tårar och sista kramen från varje famn. Kanske blir det något På återseende. Kanske. 
 
Älskade små...
 
Solros, hemgjord ljusstake, choklad, spindelorkidé och kort. Blandat med tårar.
 

En svår morgon kan vända.

Känslan när jag har ett ledset litet barn, nära, nära. En näsa nedborrad i mjukt hår, andas djupa andetag och varm luft ner i en väldoftande hårbotten. Sakta, sakta vända tårar till leende och skratt och diskussion om makaroner. Små armar om min hals, ögon som börjar glittra och en hand som kliar min nacke så jag ryser av välbehag.
 
En svår morgon kan vända. Bli en dag av sol.
 
Känslan det medför är ljuvlig. Vetskapen om att jag är trygghet. Lugnet det ger. Den djupa glädjen. Pirret inom.
 
Ja.
 
En svår morgon kan vända. 
 

Vemforsen

För snart två månader sen, var vi vid Vemforsen, Finaste och jag. Speedy Gonzales här, tänkte dela med sig av några bilder. De är inte ens redigerade. Snabbt jobbat, Persson.
 
Väl bekomme.
 
 
 
 
 
 
 

Halvmara

Tog jag mig runt?
Ja.

Tog jag mig runt löpande?
Nej.
 
Efter tretton kilometer, drygt två kilometer in på varv två, orkade jag inte löpa mer. Jag promenerade några meter, och joggade försiktigt igång igen. Sen fick jag varva löpning med promenad ett par gånger, men det var det värt. Precis som vid VårRuset fick jag välja mellan alternativen gå ett par meter eller krypa i mål eller, i värsta fall, bryta loppet. Valet var enkelt.
 
Men. Jag kom runt. Jag har min första halvmaratid. Den officiella tiden blev 2.04,52:9. Två timmar, fyra minuter, femtiotvå sekunder och nio tiondelar.
 
Jag är så jävla stolt över mig själv! Jag tog mig i mål, och jag har haft kul! Under hela första varvet kom jag på mig själv med att le, flera gånger. Och påhejjandet som pågick hela vägen! De flesta kantade naturligtvis banan under första timmen, men även under varv två, stod och satt folk längs hela banan och peppade och tjoade!
 
Kom igen!
Bra kämpat!
Bra, Maria, riktigt, riktigt strongt!
Hejja!
Snart i mål!

Och så vidare. Och nej, att folk kunde mitt namn hade inget att göra med att jag kände dem. Det stod på min nummerlapp.
 
Älskade kropp. Så stark, så full av muskler och så otroligt förlåtande. Tillsammans har vi idag bevisat att Han har fel. Jag behöver inte späka mig och misshandla min kropp med daglig, stenhård träning. Den fungerar ändå. Det vet jag, men Han jobbar på att få mig att tro på motsatsen. Fuck Him. Utan Honom, hade jag troligen orkat löpa hela vägen, snarare. Och nästa gång min kropp och jag gör något liknande, ska Han få se att jag är ännu starkare, utan Honom.
 
Tack, min fina, starka kropp. Imorgon ska vi vila. Jag ska göra mitt bästa ikväll, tillsammans med Finaste och med J och J, för att fylla på energireserverna. Kroppen är urlakad av långdistans och värme. Jag ska göra mitt bästa, men jag mår lite illa av utmattningen. Jag har fyllt på med vätskeersättning, så jag är nog snart på banan. Mina fingrar har dessutom återgått till narurlig storlek; efter drygt femton kilometer råkade jag titta ner på mina händer och hajade nästan till, när jag såg hur svullna fingrarna var. Under långdistanslöpning (och särskilt när en löper såpass sakta som jag gör), är ju armarna relativt still, så mina fingrar var mer eller mindre jämntjocka hela vägen. Värmen gjorde säker sitt till, både den yttre och den min kropp alstrade under loppet.
 
Nu får vi snart finbesök. En vet att en har valt rätt vänner, när en får ett sms som lyder: Får man komma utan smink till er, och i mjukisbyxor?. Ja. Det låter som en utmärkt klädkod.
 
 Sisådär en minut innan start.

Havet

Från hotellet har jag ungefär hundra meter till havet. Jag blev emottagen av en liten man med mjuk skånska och han tog betalt för det fina lilla rummet och visade mig över innergården där det växer prästkragar och några blå blommor och där det står bord och stolar och han berättade att restaurangen vägg i vägg var öppen, för hur skulle han rimligen kunna veta att jag inte är hungrig, och att jag har en hel påse med bananer i handväskan? Det kan han inte, och han kan inte veta att jag plockade ur bananerna ur väskan innan jag gick ner till havet. Jag gick i de smala gränderna på kullerstenarna och såg rosor och nyponbuskar och en vildkaninunge.
 
Jag sitter vid havet och njuter av dess musik. Havet är aldrig tyst, men ändå fyller det mig med en märklig, lugnande tystnad. Inga ljud finns, och ändå sjunger havet en melodi som aldrig tar slut.
 
Det doftar tång och saltvatten. Det knirrar av tampar och dunkar i fendrar. Båtarna har namn som Marie och Johanna och Spättan och de vilar bredvid varandra nu ikväll.
 
Jag tänker på havet, hur jag alltid älskat det. Havet är aldrig stilla, aldrig tyst och jag undrar om min rastlöshet är besläktat med havets?
 
På min resa söderut, förbi fält med vallmo och blåklint, såg jag det plötsligt, strax i höjd med Laholm och jag inser att jag måste vara nära kusinernas stuga. Mamma och pappa försökte pussla in några dagar där varje sommar, tillsammans med kusinerna och vi trivdes där allihop. Jag vill dit, till klipporna och nyponbuskarna och kohagen. Jag vill sitta på min favoritplats och jag vill se om mina stenar finns kvar. Jag hade ett gömställe i muren och min stora sten, som liknade en båt, låg kvar i flera år. Den blev en stenåldersflickas leksak, ett skepp på gungande hav. Jag vill sitta på min älsklingsklippa och jag vill hoppa över den skreva på kanske tjugo, trettio centimeter som i många år var mitt Helvetesgap och Ronja hoppade, fram och tillbaka. Vi har några kort på det, men de är dåliga och de är från den tid då en bara tog två, tre kort, på sin höjd, på någonting för det var kamerafilm på rulle och när den var slut så hade en alltid glömt att köpa ny. Efter dagar, veckor, månader köpte en så en gul liten låda innehållande en svart plastburk med grått lock och däri låg rullen med tjugofyra eller trettiosex bilder och rullen fick en sätta i själv. I min kamera fick jag tillochmed skruva in filmen innan jag kunde börja ta kort. Sen var rullen slut och trots att skåpet över mikron innehöll massor av plastpåsar med klisterfilm på, såna som kommit med posten som ett oemotståndligt erbjudande, tog det dagar, veckor, månader innan filmen skickades in med tryckbokstäver i bläck på utsidan av påsen. Sen kom bilder i ett pappersfodral och sjuttio procent av bilderna var, mer eller mindre, skräp.
 
Det tänker jag på, här ute på piren. Jag tänker igen på havet, hur jag under de till synes oändliga bilresorna måste varit en plåga för mina föräldrar, i en kokhet gammal Saab utan AC och med mig som tjatade om havet från det att vi passerat Alingsås. Efter Falkenberg gick det att se, oändligt blått med vitt skum som vittnade om havets ständiga rastlöshet. 
 
Jag har gått barfota i sanden och stått i havsbrynet och känt vattnet på fötterna. Jag drar in doften av havet om och om igen. Det var kallt om mina fötter men jag tog sandalerna i handen och gick alla de sexhundratjugofem numrerade plankorna hit ut till pirens yttersta ände. Sanden var kall och mjuk. Havet doftar hav. Min fotlänk med bjällror gör att det klirrar om mig när jag går.
 
Havet tar aldrig slut. Tystnar aldrig. Stillnar aldrig. Det rullar på och fyller mig med lugn. Bjuder in mig. Jag litar på havet, trots allt det kan göra.
 
Älskade hav.
 

Paus

Tre och en halv timme, i sträck, bakom ratten. Det är nog personligt rekord. Pausar i Falkenberg för kiss och kaffe. 
 
Usch, det här med avsked är verkligen inte min grej. När fingrarna strök över de svarta, mjuka lockarna och jag såg in i ett par ögon så mörka, en blick så klok och djup att den tycktes mig bottenlös, och när den lilla rösten viskade i mitt öra Jag älskar dig, Maria, då gick tårarna inte att stoppa. Det är ord som just den munnen aldrig tidigare sagt till mig. De betyder så mycket, allihop, och varje avsked skär i hjärteroten. 
 
Tänker på Prins Wilhelms dikt, som Lyy så vackert har tonsatt, den om kärleken som vet att det kan ta slut, att tiden en dag är förbi, men att kärleken ändå kommer finnas i minnet, och skapa ens Jag. Den löd i mitt inre idag.
 
Hade jag inte dig, så hade jag intet på jorden
Tom blev min levnadsstig och tomma blevo orden
 
Och hade jag inte dig, så hade jag intet i världen
Intet som hjälpte mig tillrätta på färden 
 
Och hade jag inte dig, så hade jag intet i livet
Trofast och innerlig; av dig allt gott blev givet 
 
Ja, hade jag inte dig, så hade jag intet att minnas
När andra världar öppnar sig, där ödets trådar tvinnas 

Hur bra som helst.

Vet ni vad?
 
Jag har fått tag i en gitarrist!
 
En kompis till mig förmedlade kontakten till en av sina bekanta, så nu har jag bokat in en gitarrist, vilket innebär att vi slipper orgel och piano på bröllopet. Istället ska psalmerna kompas av gitarr och fiol och det känns hur bra som helst. Det kan tyckas vara obetydlig detalj, men alla detaljer som vänder bröllopet från att vara vilket bröllop som helst, till att bli bara vårt är enormt betydelsefulla.
 
Igår hade vi möte med prästen och vi var inne i kyrkan och kikade lite. Den är otroligt vacker och välbevarad, med liggande timmerstockar och trädetaljer. Sjön precis intill, och forsen med sin gamla kvarn på andra sidan vägen ramar in och ger det där lugnet jag eftersträvar.
 
Det kommer bli så bra, det här. Hur bra som helst.

Tidigare inlägg