Löfte

Jag ger inga nyårslöften, så det här är ett vanligt löfte. Till mig, bara mig.
 
Jag lovar och svär att jag, innan januari månads utgång, ska ha kollat upp min smärtande högerfot.
 
Jag trampade snett med den under ett BodyCombatpass i våras, dagen innan vi åkte till Tallinn med jobbet. Sen var den lindad istortsett hela resan och veckan därpå sprang jag VårRuset. Det gick bra. Sen har den varit uppstöttad till och från, oftast under dans- och combatpass. Naturligtvis lyckades jag trampa snett igen, nåtsåinåttabängen som jag säger, under BillingehusLoppet och sen dess har foten inte alls varit sig själv. Ingen svullnad, men den gör ont.
 
Så den ska kollas upp. Det lovar jag mig själv.
 
 

Bildbomb från 2013

Jag kan inte hålla mig, helt enkelt. Klicka på bilden om du är sugen på att läsa inlägget den är hämtad från. En del bilder länkar till samma inlägg.
 


Tweet
 
 Redo för ismilen.
 
 Slys rumpa.
 
 Hjärta som jag fick av ett av kidsen på jobbet, på alla hjärtans dag.
 
 Bild tagen av min älskade A, under festkväll med kollegorna.
 
 Första bilden på mig och Finaste, som par. Alla hade fattat, utom vi. Jag publicerade bilden här på vår fyraårsdag.
 
 Jag med mustasch, vilken jag snodde vid en europamässa i Tallinn.
 
 Tiden från VårRuset.
 
 I juni lindade jag, av plast, en midsommarkrans.
 
 
 Trolltema på jobbet.
 
 Finaste blomman, vilken jag fick av en av alla mina underbara ungar. Ni ser väl min legosoldat? Och NU vill jag bara tala om att jag tror jag lyckats få den här att blomma om! Det har aldrig hänt förr!
 
 Min tid från Stadsloppet.
 
 
 
Tre av de vackraste bilder jag tagit. Särskilt den med blåklockan.
 
Alla tre bilderna ovan, länkar till samma inlägg.
 
 Bild från ett inlägg om fördomar.
 
Följande sex bilder kommer från samma inlägg.
 Bild på en Maria som lyckligt dansar runt på en åker, iklädd alldeles för stora gummistövlar.
 
 Liljekonvaljbär.
 
 Groda.
 
 Litet, litet spindelnät.
 
 Hopp från en brunn.
 
 Stenfrukt.
 
 Första gången med färg i håret.
 
 Hyggligt nöjd med tiden, 53.58, efter ToppLoppet.
 
 Att kasta löv omkring sig blir man aldrig för gammal för.
 
 Stämningsfullt inlägg.
 
 Bild från ett inlägg om BillingehusLoppet, samt en liten sammanfattning av årets millopp. Ett positivt inlägg, i så många bemärkelser.
 
 Ja.
 
 Från Köpenhamn.
 
 Nöjd fröken Persson efter löpning hem från jobbet.
 
 Inbjudningar.
 
Från ett instagraminlägg.
 
Tomte.
 
 Årets pakethög.
 

Avslutar med det faktum att jag fick mandeln i risgrynsgröten i år. Så klockrent!

Löpningen

Denna vecka har jag sprungit/joggat mycket; 3,49km + 5,06km + 8,14km + 12,83km = 29,52km. Jag vet inte om det är någon typ av veckorekord, men det är inte speciellt viktigt heller.
 
Jag reflekterar mycket när jag springer, något jag kom fram till, just under en löptur. Ord som sagts, eller för den delen inte sagts, spelas upp; jag kan analysera konversationer och förbereda samtal; jag ser tillbaka, jag ser framåt.
 
Den senaste tiden har jag sett tillbaka på året som gått, dels tjugohundratretton som sådant, men också det år som gått sedan november ifjol. På tisdag är det den tolfte november.  Det är ett datum som, troligtvis, föralltid kommer vara fastetsat i min hjärna. Och i hjärtat, för den delen. Det har varit ett år av två steg fram och ett, men ibland också en fyra, fem, steg tillbaka.
 
Det har varit ett löparår.
 
Såhär mycket har jag aldrig sprungit tidigare. Och när jag ser tillbaka på vad jag åstadkommit, ser jag en ständig utvecklig. Jag har sprungit fem lopp under året, varav de första fyra; Ismilen, Vårruset, Stadsloppet och Topploppet, gick långt över förväntan och Billingehusloppet gick något bättre än vad jag trott. Med de facit jag har i ryggen, ser jag framåt och jag vet att jag kan bli ännu bättre. Jag vill hålla löpträningen ordentligt igång, för om bara några månader drar loppsäsongen igång igen och då vill jag förbättra allt jag kan.
 
Hur håller jag motivationen uppe, då?
Jag planerar alltid ett längre löppass ett par dagar i förväg. På så sätt är huvud och kropp inställda på att det ska ske. Jag tänker igenom ungefärliga löpvägar, men jag håller det alltid öppet. Är jag pigg i benen med tre kilometer kvar, så kanske jag tar ett kvarter eller två extra. Blir jag trött, så ser jag till att springa vägar så att jag kan korta av sträckan om det behövs.
 
Turbank. Jag kan komma hem efter jobbet och ha världens spring i benen, men kanske bara ett par timmar på mig innan jag ska vara någon annanstans. Då har jag en liten bank av kortare (eller längre, om det hinns med) "standardrundor" som jag inte behöver planera, kroppen vet i förväg vart den ska.
 
Våga testa nytt. När jag planerar mina turer, så blir de aldrig desamma. Det är underhållande för såväl hjärna som kropp (och nyttigt) att komma ut på nya vägar.
 
Våga vägra. Det är okej att ställa in ett pass. Jag får hjärtklappning när jag bestämt mig, men jag överlever det. Och sanningen är den, att det är inte alltid jättelockande att ge sig ut klockan fem en novembermorgon när regnet vräker ner.
 
Ha mål. Det är nog det viktigaste för mig, att alltid sträva framåt. Om det så är ett lopp, en distans på en viss tid, en viss kilometertid... you name it, det blir så mycket roligare om jag vet vad jag vill med löpningen. Eller med all träning. Alla pass på gymet; dans, box, styrka, cykel, core, yoga... De gör mig till en allsidigt tränad människa och i slutändan en bättre löpare. Och det vet vi, allihop.
 
 
 

Aj. Aj. Aj. Aj.

Såfort jag ska resa mig från en stol, eller sätta mig på dito. Varje steg jag tar, varje gång jag tänker böja mig ner och plocka upp något.
 
Varenda rörelse jag gör, kort sagt, gör ont. Stel som en pinne är jag, det ska bli mycket intressant att se hur det blir på jobbet imorgon. Barnen skrattar ju redan åt mig och min stela kropp, menar jag. Men hey, jag är fortfarande nöjd efter gårdagens insats. Idag blir det vila rakt av, och imorgon blir det nog BodyCombat, om jag hinner dit efter jobbet. Med flyt i trafiken så brukar det gå med någon minuts marginal.
 
Nej, nu ska min stackars smärtande kropp och jag äta lite pasta.

Jag tror han trillade av

Inget hade kunnat förbereda mig på detta. Att springa banan innan, möjligen. Men ingen information från någon, hade kunnat förbereda mig, varken mentalt eller kroppsligt på vad som väntade mig.
 
"Ingen vanlig mil", hade pappa sagt. Jag tror inte jag hade fattat hur rätt han hade.
 
Jag tror inte det var flackt en enda meter. Antingen uppför (lätt att över hälften gick uppför), eller tvärt nerför. En nerförsbacke var så brant att jag såg botten på den först när jag kommit över krönet. Jag blev faktiskt tvungen att gå ett par korta sträckor. Det handlade uteslutande om slutet på de värsta uppförsbackarna. Jag stannar aldrig och går, men det här var stört omöjligt. Hade jag testat banan innan, säg, för en månad sen, så hade det kanske gått. Nu var det bara att acceptera läget.
 
Och när jag väl hade accepterat det, så insåg jag en sak.
 
Han hade trillat av.
 
Den lille djävulen på axeln for av där, någonstans inne i skogen. Inte ens Hans hånfulla fnissanden nådde fram. Han satt inte där Han brukar.
 
Han är inte borta för gott, men ikväll har Han lämnat mig ifred. Han har också ett par uppförsbackar att klättra uppför, innan Han hittar mig igen. Han har inte gett mig minsta möjlighet till självrannsakan efter att ha blivit tvungen att gå. Inte en enda gång har jag bannat mig själv och svurit över den tid jag kunde kommit in på, om jag inte behövt sakta ner.
 
Tiden?
 
Femtionio minuter och trettiofem sekunder.
 
Jag är nöjd. Och mer än så.
 
Bilden är lätt missvisande, då den är hämtad från min RunKeeper; bland annat startade jag den en stund innan loppet gick, som ni ser.
 
Den obligatoriska jämförelsen (om man nu kan göra en sån, det här loppet var ju dels längre än alla andra jag sprungit, dels i en helt annan typ av terräng)
 
Sluttid Karlstadsloppet 2012: 1:03:37.2
Sluttid Karlstadsloppet 2013: 54:30
Sluttid ToppLoppet: 53:58
Sluttid Billingehusloppet (10,5km terräng): 59:35
 
Snittid per kilometer Karlstadsloppet 2012: 6.22 minuter
Snittid per kilometer Karlstadsloppet 2013: 5.27 minuter
Snittid per kilometer ToppLoppet: 5.24 minuter
Snittid per kilometer Billingehusloppet (10,5km terräng): 5:40 minuter
 
Snitthastighet Karlstadsloppet 2012: 9.42 kilometer i timmen
Snitthastighet Karlstadsloppet 2013: 11.01 kilometer i timmen
Snitthastighet ToppLoppet: 11.11 kilometer i timmen
Snitthastighet Billingehusloppet (10,5km terräng): 10.59 kilometer i timmen
 
Totalplacering Karlstadsloppet 2012: 2833
Totalplacering Karlstadsloppet 2013: 1821 (av nästan 4000 deltagare)
Totalplacering ToppLoppet: 441 (av totalt 1297 deltagare)
Totalplacering Billingehusloppet (10,5km terräng): 280 (av totalt 381 deltagare, både motions- och tävlingsklasserna)

Laddar

Årets sista lopp. Om drygt tre timmar startar jag. Spellistan är klar, ska bara bestämma ordning på de tre-fyra första låtarna. Det kommer bli sjukt jobbigt idag, det vet jag. det är inte ofta jag springer uppför; även om backarna i skogen hemma är rätt jobbiga, så är de både korta och ganska få. Men jag tar det inte på alltför stort allvar. Jag springer inte för att vinna, det har jag aldrig gjort. Jag vill bara känna stämningen kring ett lopp, få adrenalinkicken. Det räcker gott.
 
Självklart har jag ett mål. Jag vill gärna komma in under timmen. Det borde kunna gå, men jag behöver ändå komma ihåg att det är helt nya förutsättningar än jag är van vid, med terrängunderlag och långa backar. Upp till sextiofem minuter är jag nöjd. Under sextio, kommer jag sväva på moln.
 
Och det är helt okej att vallfärda till Billingehus och se mig starta och/eller gå i mål. Kvart över två går skottet.

Skräms

Jag har blivit förkyld. Fantastiskt dålig tajming, med tanke på Billingehusloppet på lördag. Men bara halsontet ger sig, så ska det nog gå ändå. Skippade faktiskt att köra en sista milrunda idag, just för att jag vaknade med svidande hals. Får bli dans istället; det känns inte som att kroppen tar stryk av det på samma sätt. Menmen, vad vet jag?
 
Satsade på en megajättefrukost idag, med lite extra antioxidanter för att skrämma bort Bassiluskan.
 
Ostsmörgåsar, havregrynsgröt, mjölk, antioxidant och kiwi.
 

Wööörk aout!

Idag har kroppen verkligen fått sig en genomkörare. Jag började med att cykla ner till gymet, där det först blev ett PowerSteppass, vilket i sin tur följdes upp av ett Corepass. Sen blev det, såklart, cykel hem igen.
 
Väl hemma slappade jag deluxe i några timmar; satt mest framför TVn och glodde och fick se lite fina travlopp. Vad som gav mig ny energi vet jag inte, men när V75 väl var avverkat så snörde jag på mig skorna och gav mig ut i spåret. Det blev en lååångsam, "mellanlång" tur; 7,4 kilometer med en snitthastighet på sex minuter och tio sekunder per kilometer. Nu känns det som om hela systemet har fått jobba. Det är bra.
 
Och just det, ett lopp till blir det, innan året är slut. Billingehusloppet, bara ett par mil från mitt föräldrahem, den tolfte oktober. Jag anmälde mig av bara farten i fredags, så om knappt två veckor ska jag stånka mig runt på Billingen, tio och en halv kilometer. Där räknar jag väl inte direkt med att sätta något personligt rekord (förutom att tävlingsdistansen är den längsta jag gör hittills); det är ett terränglopp som går mycket uppför, så jag ska jobba för att snitta kilometern på runt sju minuter. Känns rimligt.