Onsdag

Sisådärja. Här inleddes dagen med sömn till klockan åtta, tre och en halv kilometer i spåret och sen balkongfrukost bestående av dinkelbröd med fikonmarmelad och äpple. Och kaffe. Såklart. Nu blir det en snabb tur på stan och sen strandhäng i Mariebergsskogen. Tjing!
 
Farligt god frukost. 
 
Semesterfirare 
 
 M som i Maria. M som i Mollbergs blandning. M som i mmmums! 

Neeej...

Skit också. Vaknat med halsont. Det var ju lite sisådär lägligt.
 
Jaja. Det ger sig väl. Jag knaprar Zyx och dricker te.
 
Igår blev det träning, för första gången sen Stadsloppet. PowerStep stod på schemat och det gick hyggligt. Det var en ny release, så det var mest hjärnan som inte var med. Kroppen orkade sågottsom allt och det var det formbesked jag ville ha. Att kroppen är på banan igen, efter loppet. Nu ska bara matlusten komma tillbaka, så är allt som det ska.
 
Nej, nu ska jag åka och öppna på jobbet. Ha det!

Återhämtning(sfail)

Finaste och jag fnissar ikapp åt min högst tillfälliga invaliditet.
 
Jag. Har. Träningsvärk. Den kommer troligen från ett otroligt varmt ställe, vilket styrs av en röd liten person med eldgaffel och horn. Att gå nerför trappor är mest bara skrattretande.
 
Trots att gårdagkvällen innehöll både godis, snacks, hämtsushi och rabarberpaj, så lider min kropp idag av en viss långdistansbaksmälla. Jag mår lite illa, fortfarande, och jag har ingen matlust alls. Jag räknar med att det ger sig och om inte annat, så har jag ju inget direkt fysiskt ansträngande att bygga upp inför. När jag står inför ett lopp och får matsvackor, så blir jag ofta lite orolig, då jag vet hur jag tömmer mig under loppen. Nu är det okej att bygga sakta, för, tro mig, jag tänker inte anstränga mig hårt de närmsta dagarna. Idag planerar jag en långpromenad för att mjuka upp musklerna litegrann. Sen får vi se. Jag har bokat in några pass på gymet, men det blir som det blir.

Halvmara

Tog jag mig runt?
Ja.

Tog jag mig runt löpande?
Nej.
 
Efter tretton kilometer, drygt två kilometer in på varv två, orkade jag inte löpa mer. Jag promenerade några meter, och joggade försiktigt igång igen. Sen fick jag varva löpning med promenad ett par gånger, men det var det värt. Precis som vid VårRuset fick jag välja mellan alternativen gå ett par meter eller krypa i mål eller, i värsta fall, bryta loppet. Valet var enkelt.
 
Men. Jag kom runt. Jag har min första halvmaratid. Den officiella tiden blev 2.04,52:9. Två timmar, fyra minuter, femtiotvå sekunder och nio tiondelar.
 
Jag är så jävla stolt över mig själv! Jag tog mig i mål, och jag har haft kul! Under hela första varvet kom jag på mig själv med att le, flera gånger. Och påhejjandet som pågick hela vägen! De flesta kantade naturligtvis banan under första timmen, men även under varv två, stod och satt folk längs hela banan och peppade och tjoade!
 
Kom igen!
Bra kämpat!
Bra, Maria, riktigt, riktigt strongt!
Hejja!
Snart i mål!

Och så vidare. Och nej, att folk kunde mitt namn hade inget att göra med att jag kände dem. Det stod på min nummerlapp.
 
Älskade kropp. Så stark, så full av muskler och så otroligt förlåtande. Tillsammans har vi idag bevisat att Han har fel. Jag behöver inte späka mig och misshandla min kropp med daglig, stenhård träning. Den fungerar ändå. Det vet jag, men Han jobbar på att få mig att tro på motsatsen. Fuck Him. Utan Honom, hade jag troligen orkat löpa hela vägen, snarare. Och nästa gång min kropp och jag gör något liknande, ska Han få se att jag är ännu starkare, utan Honom.
 
Tack, min fina, starka kropp. Imorgon ska vi vila. Jag ska göra mitt bästa ikväll, tillsammans med Finaste och med J och J, för att fylla på energireserverna. Kroppen är urlakad av långdistans och värme. Jag ska göra mitt bästa, men jag mår lite illa av utmattningen. Jag har fyllt på med vätskeersättning, så jag är nog snart på banan. Mina fingrar har dessutom återgått till narurlig storlek; efter drygt femton kilometer råkade jag titta ner på mina händer och hajade nästan till, när jag såg hur svullna fingrarna var. Under långdistanslöpning (och särskilt när en löper såpass sakta som jag gör), är ju armarna relativt still, så mina fingrar var mer eller mindre jämntjocka hela vägen. Värmen gjorde säker sitt till, både den yttre och den min kropp alstrade under loppet.
 
Nu får vi snart finbesök. En vet att en har valt rätt vänner, när en får ett sms som lyder: Får man komma utan smink till er, och i mjukisbyxor?. Ja. Det låter som en utmärkt klädkod.
 
 Sisådär en minut innan start.

Snälla, döm mig inte.

Om drygt två veckor är det loppdags igen. Karlstadsloppet står på tur och jag är anmäld i tjugoenkilometersklassen.
 
Idag hade jag planerat att springa en sista halvmara innan loppet. Det gick... sådär.
 
Jag slog samman två av mina favoritrundor, vilket i sig blev ungefär arton kilometer. Knappt sjutton orkade jag, sen blev det promenad sista biten. Dessutom var jag, efter att ha avverkat första milen, tvungen att stanna och hämta andan med jämna mellanrum. Jag är, mentalt, inte helt van vid det men det fick lov att vara okej.
 
Jag ska ändå genomföra loppet som planerat. Som anmäld i halvmaraklassen, har en ändå möjlighet att välja att gå i mål efter en mil. Kanske gör jag det, kanske inte. Det får vi se.
 
Jag vet att det finns folk därute, som (mot bakgrund av vad de vet om mig, och ja, jag förstår er) är helt iställda på att all träning jag gör, gör jag som antingen självbestraffning, kompensation eller i rent förbränningssyfte. Jag förstår, er, jag lovar. Men. "NU ska jag försöka förklara något som jag länge har tänkt men aldrig har sagt."
 
Även om Han driver mig till mitt yttersta, ända in i kaklet och gärna in i duschen, så kan jag fortfarande njuta av träningen. Jag har aldrig sprungit ett lopp i syfte att förbränna kalorier. Jag upplever, ofta, ofta, en njutning i det faktum att min kropp orkar göra det jag ber den om. Och om den, som idag, protesterar mot träningen, för att jag tillfört för dåligt med näring, för att det är för varmt, för att den är outvilad, och jag faktiskt gör som idag och svarar kroppen med att stanna till och vila ett par sekunder, då blir jag glad. Glad av endorfinerna träningen ger, glad för att jag har självbevarelsedrift nog att lyssna på kroppen. Just detta har många så oändligt svårt att förstå, när jag väl berättat om mina perioder av maniskt tränande. Men även i dessa perioder mår jag bra av att få träna. Ja, många träninspass har ett ångestdämpande syfte. Men inte alla; minst lika många är sprungna ur det faktum att jag vill träna. Döm aldrig mina träningspass med baktanken att jag gör det på Hans order. Bestäm er, snälla ni, inte för att all träning är av kompensatorisk art. Ni kan faktiskt inte veta.
 
Applådera inte mina mil och kilometer. Jag begär inte det. Men. Försök komma ihåg att fråga mig, varför jag tränade just denna gång. Kliv av era höga, jävla hästar, släck det nedlåtande ljuset och fråga hur jag kände mig innan jag gav mig ut. Fråga hur det känns nu, efteråt. Era himlande ögon hjälper mig inte, inte när träningen faktiskt är av en positiv natur.
 
Om två veckor ska jag springa Karlstadsloppet. Applådera när jag går i mål. Åk och se mig löpa. Ta emot mig i målfållan, och fråga hur jag mår. Se mig njuta av min kropp. Se mig skratta av stolthet och glädje över att jag klarade det.
 
Och snälla, döm mig inte.

Trött och svullen

Jag är trött i kroppen. VårRuset tog verkligen ut sin rätt på mig. Jag trodde verkligen, på riktigt, att jag var redo för BodyCombat igår, men det var mest bara jobbigt. Benen var inte alls med på noterna och med facit i hand borde jag kanske inte fullföljt passet. Kort och gott; min kropp var inte återhämtad och redo för ett träningspass. Då har det ändå gått en vecka sen VårRuset, helt utan träning, bortsett från sköna långpromenader, transport på cykel och lite stalljobb.
 
Jag är trött i huvudet. Att ha en dålig kväll med efterföljande tröttdag gör skallen tom den tredje dagen, och att sen avsluta just tredje dagen med körövning i en syrefattig replokal hjälper inte direkt till.
 
Jag är svullen i kroppen. Jag har funnit en högst biologisk orsak (vid sidan av alla mentala) till dippen i måndags; svullen buk och svullna vader - HEJ PMS! Stackars folk i min omgivning...
 
Borde jag sova nu? Ja, det borde jag. Ska jag upp fyra imorgon? Ja, det ska jag.
 
Häpp!

Jag segrar, på så många nivåer.

Jag kunde välja att vara missnöjd. Jag kunde välja att fokusera på det faktum att jag fick stanna och gå inte mindre än tre gånger under loppet. Jag kunde zooma in det, att jag troligen skulle varit inne på under tjugofyra minuter, om jag fortsatt springa.
 
Men nej. Jag ignorerar Hans röst och Han är vansinnig men det får vara hur det vill med den saken.
 
Ikväll får gummibandet vila still. Nu, i skrivande stund, plockar jag av alla snoddar och armband. Det blir inga fler jack i underarmen, inte ikväll.
 
För jag får vara nöjd. Ikväll har jag segrat på så många nivåer. Jag få njuta av min insats. När jag korsade mållinjen slog klockan över på tjugofyra minuter och tio sekunder. Min tid blev ytterligare fyra sekunder snabbare. Jag satte personbästa med sjutton sekunder.
 
Visst. Luftrören piper litegrann. Hälen är svullen, knät molar och ljumskarna gör sig påminda.
 
Men jag segrar. Jag genomförde loppet. Jag tillät mig att stanna och gå. Jag lyssnade på att kroppen behövde det. Jag sket i Honom och Hans avgrundsvrål. Jag lät leendet krypa fram när jag låg i en hög och flämtade. Bananen, energidrycken, chokladbiten och energibaren slank ner utan problem. För kroppen behövde dem, om inte annat för att jag ens skulle ta mig hem.
 
Jag njuter av att min kropp orkade det här. Jag är så tacksam för att den förlåter allt jag utsatt den för. Den förlåter mig, och den tillåter mig att rakryggat promenera hem efter den insats vi, kropp och själ, genomfört tillsammans. Min kropp är så sargad, och ändå förlåter den mig och den bjuder till. Den svarar genom att vara i bättre form än någonsin. Det borde inte ens vara möjligt.
 
Nu ska jag ta en lång och varm dusch. Sen ska jag säcka ihop i en liten hög i sängen. Ligga där tills Finaste kommer hem från körövningen. Berätta om varje meter av loppet. Sen ska jag sova. Det behöver min kropp. Och imorgon ska jag promenera med min fina K. Planera Ransätersstämman. Sen stallet på fredag.
 
Jag njuter av nuet och av det som kommer, de närmsta dagarna.
 
Jag segrar, på så många nivåer.
 
Om vi jämför med ifjol...

Sluttid VårRuset 2013: 24:22
Sluttid VårRuset 2014: 24:06
 
Snittid per kilometer VårRuset 2013: 4.52 minuter
Snittid per kilometer VårRuset 2014: 4.49 minuter
 
Snitthastighet VårRuset 2013: 12.33 kilometer i timmen
Snitthastighet VårRuset 2014: 12.46 kilometer i timmen
 
 

Daggadaadaa

Om en kvart tänkte jag vara ombytt och omplåstrad och klar inför VårRuset. I vanlig ordning blir det promenad och jogging ner till starten, som uppvärmning.
 
Irriterande nog har mina nya löpskor gett mig en tryckskada på höger häl och en mindre svullnad har börjat formas. Antagligen borde jag inte springa med det. Men det gör jag ändå.
 
Ingen prestation ikväll. Hoppas jag, åtminstone. Jag vill njuta av kroppen. Av adrenalinet.
 
Blir nog bra.
 

Andra bullar, så att säga

Fyrtiotvå bullar vart det. En påse ska med till E och vi ska dricka kaffe och äta bullar och snacka dynga. Det är vi bra på (dels alltihop var för sig, men i synnerhet kombinerat).
 
Efter bullbaket cyklade jag ner till gymet och dansade lite. Det var grymt längesen jag hann med ett BodyJampass, så det var efterlängtat. Kroppen kändes stark, koncentrationen var på topp nästan hela tiden och jag hade så grymt kul!
 
Till saken hör, att jag ställde in ett träningspass i torsdags. Efter möte och fika, insåg jag att jag nog inte skulle orka träna. Därför svor jag till litegrann, när jag insåg att det var försent att avboka FLXpasset. Så jag pallrade mig till gymet, värmde allra pliktskyldigast upp med en kort promenad på löpbandet, gick på FLX och... gick hem. Jag hade tänkt vara med på BodyCombat, men avbokade. Jag mötte instruktören i dörren och hon frågade såklart om jag inte skulle vara med (jag brukar ju vara det, och BodyCombat älskar jag verkligen, det är svinkul). Jag förklarade att nej, inte med mindre än att jag skulle trilla ihop i en liten hög. Bra, tyckte hon. Bra att du lyssnar på kroppen. Och jag förklarade att Ja, jag övar på det och i nästa sekund hördes små applåder från receptionen, där en annan instruktör stod. Snacka om ett gym som värnar sina kunder, som peppar en att vila när en verkligen behöver det.
 
Så. Kroppen var utvilad (nåja) inför passet idag och jag orkade njuta. Fun is the new fit som Liselotte säger.
 
Nej, nu ska vi styra mot Bergvik och hämta vigselringen och min nummerlapp till Vårruset.
 
 Sånthär kan den få, som bjuder hem mig på kaffe. Betänk det.
 
 Svettig och glad efter BodyJam.
 
 Duschad och fräsch.

Jag håller er på halster lite till.

Bra dag idag, fast den har varit fylld av trötthet. En dag kan vara bra ändå.
 
Fick ett mail idag, och det gjorde mig glad. Nästan så jag hoppade och skuttade litegrann. Det handlar om ett litet projekt. Lite ideellt arbete, kan man säga. Ett steg mot en möjlighet. Jag vill inte skriva mer än så, inte förrän det hela sjösatts (men jag vet någon som kommer bli rätt nöjd). Jag håller er på halster lite till. Gott så.
 
Bortsett från cykel och busspromenader, var dagen tänkt som  vilodag. Eller ja, jag hann nästan tänka den tanken till slut.
 
Och här sitter jag nu, svettig och relativt nöjd efter halvmilen.
 
Nästa vecka är det dags för VårRuset. Ja, jag ska ställa upp. Min önskan är såklart att springa fortare än ifjol, men jag tror egentligen inte på det. För då gick det djävulskt fort (för att vara jag). Så det primära målet är att bara... använda kroppen.
 
Kom och hejja på mig, gör det. Se mig njuta av min kropp, när den fungerar som allra bäst. Kom och se ljuset som tänds i mina ögon, när jag går i mål och kroppen har klarat ännu en utmaning. Se hur jag flämtande trillar ihop i en liten hög, och ler. Se mig le av tacksamhet, för en kropp som fungerar som den ska, när den ska.
 
Det var vad J ville ifjol. Att jag skulle njuta av loppet. Det gjorde jag inte, för Hon jagade mig hela varvet runt. I år ska Hon inte få chansen. Jag ska ta mig runt på rent lyckorus. Må bra. Njuta. Samspela med min kropp, känna hur varenda muskel arbetar. Låta varje rörelse ersättas av en ny, i ett väl samspelt flöde. Det är njutning. Träning när den är som bäst. Ger det, den är menad.
 
Det är mitt mål i år. Ingen prestation. Bara njutning.

Nåja

Utöver klänningen, köpte jag bland annat även ett par nya löparskor igårkväll. Fruktansvärt nödvändigt, faktiskt, då mina gamla börjat spricka. Inte bara i tårna, där de flesta av mina löparskor brukar ge sig till sist, utan även längre upp på foten.
 
Jag har redan hunnit inviga de nya pjucken. Nu på morgonen blev det en halvmil, runt Rud och jag riktigt studsade fram på vägen. Ni vet, ungefär sådär som en brukar göra, kvart i sex på morgonen...
 
Ja. Ni ser rätt. Det är en massa rosa på dem. Vedervärdiga färg. Menmen, det drar faktiskt mer åt cerise och det kan jag acceptera. OCh de är ju mest svarta. Jag får väl trösta mig med att de kommer matcha mina rutiga tights.
 

Storkok

Ni vet, det där med att koka ost- och broccolisås till fyrtio personer?
 
Nehej, inte ni heller?
 
Idag var det kök för mig igen. Jag fantiserade ihop en ost- och broccolisås och började med en bottenredning av den sjukt stora mängden av hundrafemtio gram smör. Fatta, vad stort allt blir! Det är verkligen en sak att laga mat till Finaste och mig, eller till en familj, men till en hel förskola? Jisses... Men jag fick till det, och jag har på kuppen lärt mig att det går hur bra som helst att riva ost i matberedare.
 
Ja, faktiskt, så kom T in till mig i köket, efter lunch och kläckte ur sig att Djävlar, vad gôtt det var! Och jäklar, säger jag bara, vad en växer av en sån spontanreaktion.
 
Nej, hörrni. Klockan är massor och jag luktar illa. Jag var hem till L med lite noter förut. Finaste skjutsade mig dit och sen sprang jag hem. Drygt sju kilometer i bra tempo. Och nej, jag har inte hunnut duscha sen dess. Vi har sett på TV och jag har skrivit lite nyheter på K och Js hemsida.
 
Sådetså.

Halvmara

Jag har gjort det igen. Jag har sprungit hem från jobbet. Planen har funnits ett par veckor, och det visade sig vara extra lämpligt idag, då jag hade litegrann att reflektera över.
 
Jag väntar mig inga applåder, och jag fiskar inte efter beröm. Jag ville testa formen och gjorde det här helt prestigelöst. Busskortet låg redo i bakfickan på löparbrallorna, ifall jag skulle klappa ihop i Skåre. Eller i Hynboholm, rentav.
 
Det var inte enkelt, men det gick fortare än jag väntat mig. I tisdags, på löpgruppen, varvades fyrahundrametersintervaller med styrkeövningar och träningsvärken har mer eller mindre invalidiserat mig idag. Lårmusklerna var sjukt stumma hela vägen (nerförsbackarna var värst), men trots det, klarade jag första milen på femtiofem minuter och fyrtioåtta sekunder. I Skåre sänktes farten rejält, men det hade jag litegrann väntat mig. Hem kom jag, i alla fall, på två timmar och fyrtiosju sekunder.
 
Som jag nämnde, det här var ett formtest och trots träningsvärk och lätt ansträngningsastma (eller pollenallergi?), gav kroppen det formbesked jag hoppats på. Tanken nu, är att jag anmäler mig till halvmaradistansen på Karlstadsloppet (man kan bryta och gå i mål efter en mil, så det alternativet står alltid öppet). Enda villkoret är att man klarar milen på sextiofem minuter, och det ska inte vara några som helst problem.
 
Till en början, när jag fick veta att man kunde välja mellan tio och tjugoen kilometer, resonerade jag som så, att jag nog skulle satsa på milen. Jag trodde att jag skulle bli för uttråkad för att orka två. Men sen... sen kom jag på, att om jag väljer halvmaran, då har jag inget tidigare resultat att försöka slå, vilket i sin tur leder till att prestationskraven sänks rejält.
 
Nu har jag landat hemma. Jag har hunnit ta en lång dusch och gjort kroppen redo för kväll. Mina superfladdriga mysbyxor är på och jag planerar att inte röra en muskel i onödan frånochmed nu.
 
 
Ni förstår att framsida lår är stumma?
Påskakärringsminkad och glad!
 
Laddad för kväll

Är inte kroppen en lustig figur, så säg? När jag sprang, så gick jag igenom vad jag skulle vilja äta när jag kom hem. Allt möjligt for genom huvudet men när jag sen avverkade de sista trehundra metrarna uppför backen, rullade ett enda ord i hjärnan; havregrynsgröt. Alltså, ursäkta?! Här erbjuder jag allt vad kyl, frys och skafferi har att erbjuda, och kroppen ber om det jag äter till frukost sju dagar i veckan? Men visst, vem är jag att klaga? Det går fort att göra och det mättar. Så. Det blev grötmellis (även om jag lyckades salta för dåligt, och nu krävde min kropp salt). Får väl bli något mer avancerat sen.

Grubbla? Pussla? Sy någonting?

Min idéspruta till blivande make försöker aktivera mig. Ingen av oss är sådär superpepp på att hitta på något i nuläget och trots det, och trots det faktum att jag nyss löpt tolv kilometer, vankar jag rastlöst runt i lägenheten.
 
Så Finaste kom med förslag på vad jag kan göra.
 
Grubbla? Pussla? Sy någonting?
 
Vänligt av dig, hjärtat, att du vill hjälpa mig att komma till ro med något, men jag tror jag tar en banan istället.
 
 

Söndagstankar

Herreminje, säger jag bara, vilken grå dag. Allt är grått, tillochmed min outfit för dagen. Jag skulle åkt ner till gymet för PowerStep och Core, men avbokade. Anledningen är oklar. Så lätt kommer du inte undan säger Han, och jag vet att det är sant. Det blir garanterat en långtur senare.
 
Det positiva med det grå är att det inte är svart. Inte i närheten. Snarare ljust, för dagens grå nyans ligger närmre det ljusa än det mörka, så en svart dag är det verkligen inte, långtifrån. Den är bara lite tråkig och hade troligen varit roligare om jag tagit mig i kragen och åkt ner till gymet, men nu blev det inte så. Kanske är det som Liselotte skriver; undvik träningen om du är osugen - du tar med dig känslan dit och får för dig att det är träningen, i sig, som gör dig oinspirerad. Motsägelsefullt (jag ska ju strax ut och springa)? Ja, men just gymet vill jag få vara inspirerad och glad på.
 
Nåväl. På tisdag ska jag på föredrag. S, en av mina kollegor på en annan enhet, ringde mig för ett par veckor sen och bjöd in mig på ett föredrag som E ska hålla. Fina, älskade E. Det var så längesen jag såg henne nu. Visst, det blir ingen egentid. Hon kommer vara för fokuserad inför föredraget och troligtvis för överhopad med folk efteråt, för att vi ska hinna säga mer än Hej, men bara att se de där gråblå, kloka ögonen, kommer göra mig glad. Höra hennes röst. S hintade om att näsdukar kan vara bra att ta med, och hon brukar ha rätt.
 
Nej, det börjar dra ihop sig till den där långturen. Är lite inställd på milen, men jag orkar inte riktigt vara spontan, så det får bli en tur runt Kroppkärrssjön. Då vet jag att jag får distansen, åtminstone.

Muskeltrött?

Jag har varit så sjukt muskeltrött senaste dagarna. Eller ja, det började lite lätt i måndags kväll, och höll i sig hela dagen igår. Och ja, det fortsätter idag.
 
Det är inte som träningsvärk, mer som om jag satt fast i något segt och kletigt och fick anstränga musklerna till det yttersta, för att ens kunna gå. Ja, så är det. Musklerna känns ansträngda, och framförallt baksidan av benen. Och då har jag tagit det extremt lugnt med träningen; i fredags blev det ingenting alls, i lördags blev det en promenad, en dryg halvmils löpning i söndags, promenad igen i måndags och BodyCombat igår. Vet inte riktigt vad som sker med min kropp, vad den sitter inne på för skit.
 
Nu ska den här dagen få komma igång den också. Häpp!

Söndagsrunda

Morrn!
 
Konserten igår gick fint, massor med folk (eller ja, runt hundratrettio, men det var en liten lokal) och trevlig eftersits. Vi var hemma runt midnatt och jag lyckades somna relativt fort, trots femtioelva koppar kaffe och ett glas läsk (vilket jag dricker ungefär tre gånger per år - sockerchock!).
 
Gårdagen inleddes med dans - dagen idag har inletts med en lång löptur. Det var längesen jag sprang långt, så jag trodde det skulle gå lite trögt, men det gick bättre än jag väntat mig. Nu väntar en välbehövlig dusch, sen har jag ställt in mig på en megafrukost med en jätteportion gröt och ägg!
 

Svältfödd på barngos

Läkarbesöket igår tog ut sin rätt (jaja, tillsammans med en timmes crosstrainer (= en mil), en timmes styrka/core och en timmes promenad (= sex och en halv kilometer)) så vid halv tio loggade jag ner från allt vad omvärlden hette, och gick och la mig.
 
Innan dess hade jag nog dock lyckats gå igenom alla känslor som människokroppen kan erbjuda. Jag hade varit ängslig, nervös, livrädd, uppgiven, arg, ledsen, stressad, fly förbannad, upprymd, lugn, irriterad... När kvällningen började komma, och jag äntligen landat hemma, ringde A och vi pratade i närmare fyrtio minuter. Att höra hennes röst gjorde mig glad och varm, och en lyckotår kom och hon gjorde mig stolt. Hon är verkligen en av de finaste jag har, det slår aldrig fel; hennes röst kan leda mig rätt varifrån som helst.
 
Idag har varit en tröttdag, men jag har varit på rätt köl mer eller mindre hela dagen. Svältfödd på barngos som få, efter helledig dag igår, så det blev mycket kram och mys med kidsen. Ett av barnen, som var hemma på ledig dag, kom förbi och gav mig och en annan pedagog ett varsitt hemgjort halsband. Det där med hemgjorda grejer, att känna sig utvald, uppskattad... Ja, ni vet. Jag har skrivit om det förr. Fantastiska små. Det är den uppskattningen som, till syvende och sist, är den som räknas. Är jag uppskattad bland barnen, då har jag gjort mitt jobb. Det är de som ska möta mig varje dag och jag har en känsla av att om jag ger trygghet till barnen, då känner sig föräldrarna trygga, de också.
 
Nej, nu blir det löpgrupp. Chipp!
 
Tweet från i torsdags, när jag nyss fått världens finaste teckning.
 
Strax innan jag gick hemifrån, bläddrade jag upp denna ur En härlig bok av Mia Törnblom. Visste inte om jag skulle skratta eller gråta.
 
 Nervös väntan...
 
 Känslan efter läkarbesöket.
 
 Kikade förbi i kyrkan, för att lugna nerverna.
 
 Gåsa, Gåsa Klinga...
 
 Sitter vid vattnet, mitt älskade vatten, och låter tankarna flyta bort.
 
 Kluck, kluck, kluck...
 
 Promenad.
 
 Kolla påsarna! Skulle kunna bära hem en hel veckoranson av mat!
 
 På bussen, laddad med busskaffe och sjukt pepp på att träffa barnen!
 
 Världens finaste halsband.
 
Uppe på sextioettan, framme vid Skånevägens busshållplats, stod de!
 
 Halsbandet i sin helhet.

Tolv saker jag tycker om att göra

Häromdagen, när jag stod och pratade med min fina kollega J, om träning såklart, tittade hen på mig, avbröt mig (det brukar behövas) och frågade: Men du... vad tycker du om att göra annars på fritiden, förutom att träna?
 
Jag mumlade fram något om musicerandet, men fick väl inte fram något vettigt svar. Jag kände mig, ärligt talat, skitdum. För det finns ju så mycket jag älsar att göra. Träning är en av alla saker jag gillar, men det är den som tar mest tid.
 
Just nu rider jag på en våg av lycka, jag hämtar energi ifrån alla runt mig och jag riktigt känner hur jag sprutar ur mig den, tusenfalt, tillbaka. Och idag kan jag tala om, vad jag tycker om älskar att göra.
 
Skriva
På bloggen, i dagboken, i kalendern, skriva kort... allt som innefattar att få ner ord, från huvudet ner på ett papper, eller över till en skärm. Jag är bra på att uttrycka mig i skriven text; det blir korrekt och jag är en hejare på metaforer. Jag har en god ordförståelse, och jag tycker om att leka med orden, hitta nya, lära mig nya betydelser, rimma, fejkrimma, skriva på halvvers, sätta samman ord, använda gamla, sågottsom glömda, ord.
 
Läsa
Det blir, minst sagt, för lite av den varan. Jag läste, flytande, redan vid fem och ett halvt års ålder och barnböckerna blev snabbt för enkla. Jag tror jag utmanades för dåligt i början i skolan; alla skulle läsa de där hemska böckerna om Ola, Elsa och Leo (bokhelveteskapen används än) och den gula boken, den svåraste, om intelligente, glasögonprydde och välkammade Leo, var för enkel. Och varför skulle stackars Ola vara så korkad jämt? Och sen Elsa. Jävla mähä. Genusvetaren i mig kräks blod vid tanken på att de heteronormativa, genomvita böckerna än får användas. Får användas. De borde förbjudas; inte underligt att vi fastnar i könsstereotypa, vithetsnormativa mönster.
 
Diskutera
Vah? Diskutera? Jag?! Ja, herreminje, vad jag kan stri', som man säger i Värmland. Går jag igång på något jag brinner för, är jag tillräckligt påläst, så kan jag argumentera i timmar. Ännu ett tack till ♥mamma♥ och ♥pappa♥ som lärde oss syskon att argumentera för vår sak. Vi är en högljudd familj släkt, på båda sidor, som alla drivs av en stark värdegrund. Jösses, ni ska höra oss vid jul, när vi är samlade allihop (betänk, att Finaste väljer att gifta sig med mig trots att han firat jul med oss, två gånger (bara att han överlevt två jular med min släkt, är en bedrift i sig)). Jag har lärt mig att snabbt räkna ut vilka som aldrig fått den typen av argumentationsträning; vissa personer har en åsikt, vilken de försvarar med ett par, tre argument, innan de (argumenten) tar slut och de börjar ranta samma argument som på repeat, när jag kan peppra på med femtio till.
 
Hästarna
Hästarna... vad vore jag utan dem? Halv. Med ena halvan hos dem, den andra hos Finaste, blir jag hel. Fast så enkelt är det såklart inte, det förstår ni också. Men det är ett faktum, att närvaron av allehanda djur gör mig till... mig. Det blir så sällan. För sällan. Det är sjutton mil till, vad jag kallar, stallet. Där bor tre av mina närmaste vänner, min förlängda familj. Där sammanstrålar jag med så många, som kommit att betyda så otroligt mycket. Det har varit många platser, men nu har jag hittat det ställe, där den del av mitt hjärta som klappar för hästarna, klappar allra mest. Samvaron med djuren lär mig så otroligt mycket. Jag kan tänka där. Vara jag.
 
 
Musicera
Självklart. All typ av musicerande. Jag är ingen vidare instrumentalist; jag kan lägga ackord på ett piano, jag kan traggla mig igenom ett stycke (för noter kan jag läsa), jag kan en handfull ackord på gitarr... men det gör inget, för det räcker, det jag kan. Jag sjunger bra, det vet jag. Solosång, ensemblesång, körsång; jag hanterar alltihop och jag är en jävel på att hålla ton och takt. Det är inte jag som är orsaken, om en a capellasång sjunker. Jag har dirigerat kör litegrann, och jag ökar inte en millisekund, omedvetet. Jag vet vad jag vill, musikaliskt. Jag lyssnar, sjunger med, leker och experimenterar, tills en sång är min. Jag skriver musik. Väldigt sällan, men det är ingen process jag vill pressa heller.
 
 
Träna
Jag tycker om det. Och även om frågan från J, var ställd utifrån att jag skulle bortse från just träningen, så är min lista skriven utifrån vad jag tycker om. Punkt. Visst tränar jag ibland med en känsla av tvång, men dagar som idag, när BodyCombatpasset fyller mig med energi, när varenda slag, varje spark, sitter, då är det kul. Då njuter jag. Jag tjoar och jag tjimmar och jag lever mig in i passet, i alla pass. Jag blir lycklig av att känna, hur benen bara... bär. Att kunna springa långt, fort. Att klara det där danssteget, att inse att jag sätter den där högerkroken... Det blir en kick.
 
Njuta
Hmm... knepig rubrik. Det handlar inte om att äta någon gastronomisk succé och uppfyllas av en kulinarisk orgasm. Nej, jag menar njutning i vardagen. Senast idag, när jag satt på bussen, höll jag andan för en stund, när solen steg. Soluppgången över Karlstad idag, var helt enkelt något av det vackraste jag sett. Jag älskar att känna motvinden närapå lyfta mig när jag promenerar; då sträcker jag ut armarna och låter det blåsa rakt igenom min kropp, för det är så det känns. Jag älskar att njuta av doften av morgon, en julimorgon klockan fem, när daggen ligger kvar, det är kyligt och lite rått och det doftar kyla, morgon, orördhet, jord och skog. Jag älskar att se dimma lätta från en åker, där jag står utanför en stuga som saknar dusch. Jag älskar att gå omkring, skitig och otvättad, i för stora gummistövlar. Härja omkring, en kall förmiddag, barfota i fuktigt gräs och bara njuta av att göra det, för första gången på flera månader.
 
 
 
Fotografera
Jag närde en gång en naiv dröm, en av många, om att bli fotograf. Var glada att jag inte valde den banan; jag är mer eller mindre urusel på att fotografera. Det är kameran som gör mina bilder; inte jag. Men jag kan stå framför en och samma blomma i många långa minuter och försöka få till en fin närbild. En detaljerad sådan. Jag tycker om att jaga igång hästarna tills de leker och bockar och krumbuktar, för att fånga deras glädjeskutt.
 
Se dåliga serier
Jag har sett hela Star Trek: Voyager, från början till slut, sju säsonger. Star Trek i sig är kanonbra, men jag tänker lite som så, att just Voyager nog är ett litet sorgebarn. Dock älskar jag det, kan varenda karaktär, minns löjliga detaljer. Däremot kan jag inte ett smack kring de Star Trekserier, man "ska" ha sett.
 
 Live long and prosper
Skratta
Ni vet. Sådär spontant, av absolut ingenting. Bara uppfyllas av ett nyförälskelsefnitter. Eller bryta ihop i skrattårar över en kommentar, eller en dråplig situation. Inte kunna sluta tänka på vad som var så kul, och mer eller mindre störa en konversation. Försöka berätta om något hysteriskt kul, men inte kunna, för att skrattet tar över. Se tillbaka på dråpligheter. Bryta ihop, igen, fastän absolut ingen annan ser det roliga.
 
 
Bada
I en sjö. I havet. Jag fullkomligt älskar vatten; att se det och att omges av det. I sjönära hus, är jag trygg. På havet trivs jag. I vattnet, kan jag stanna hur länge som helst. Ett morgondopp, ett mittpådagendopp, ett kvällsdopp, ett iställetförduschefterlöpturendopp... Jag är som en fisk.
 
Härja
Bara hålla på med dumheter. Ta fula kort, göra knepiga grimaser, dansa lite fult (strikedansa när jag bowlar), vråla rakt ut... Ja, bara göra allehanda hyss. Helt enkelt.
 
 
 
 

Fin. Precis som dagen som varit.

Sådär. Övningsdagen är slut. Allt har gått fint.
 
Här sitter vi och ser V75, som utspelar sig ungefär femhundra meter västerut. Allt i kvinnodagens anda, är studio och referentbås fyllda med kvinnor (herreguuud, byt ut Borgås permanent istället och sätt dit någon som kan referera trav, man eller kvinna, någon som kan).
 
Nog om det. Jag har övergått litegrann till att planera bröllop. Vi kan checka av det mesta i nuläget. Jag har kontaktat restaurangen igen, för att bocka av några punkter. Kören borde gå att få ihop. Vi har bestämt repertoar. Vi bollar fram och tillbaka om vi ska kontakta en urduktig folkmusikgitarrist som vi känner litegrann, och hans fioliolejande fru, för komp på psalmer och kanske på inmarschtrallen. Vi har pratat med svärmor om efternamn och hon har leende gett sitt okej (inte för att det enligt formalia behövs; mer för att det känns lite bättre så).
 
Apropå repertoaren, så har vi, bland annat, valt en av sångerna som vi har med på konserten. Så fantastiskt vacker, både i original och som körlåt. Det är lite visa över den, och texten kommer kännas så perfekt, den dagen.
 
Nej, nu ska jag se klart travet och sen blir det en löptur. Solen har gett upp för idag (men jag har hunnit larva omkring barfota i gräset under en av pauserna idag - årspremiär på den), men det är fortfarande skönt i luften och det luktar helt gudomligt ute. Kommer bli en fin runda (fast kort, efter gårdagens fysiska besvär).
 
Fin. Precis som dagen som varit. Och som kvällen, som komma skall.

Tidigare inlägg