Neeej...

Skit också. Vaknat med halsont. Det var ju lite sisådär lägligt.
 
Jaja. Det ger sig väl. Jag knaprar Zyx och dricker te.
 
Igår blev det träning, för första gången sen Stadsloppet. PowerStep stod på schemat och det gick hyggligt. Det var en ny release, så det var mest hjärnan som inte var med. Kroppen orkade sågottsom allt och det var det formbesked jag ville ha. Att kroppen är på banan igen, efter loppet. Nu ska bara matlusten komma tillbaka, så är allt som det ska.
 
Nej, nu ska jag åka och öppna på jobbet. Ha det!

Halvmara

Tog jag mig runt?
Ja.

Tog jag mig runt löpande?
Nej.
 
Efter tretton kilometer, drygt två kilometer in på varv två, orkade jag inte löpa mer. Jag promenerade några meter, och joggade försiktigt igång igen. Sen fick jag varva löpning med promenad ett par gånger, men det var det värt. Precis som vid VårRuset fick jag välja mellan alternativen gå ett par meter eller krypa i mål eller, i värsta fall, bryta loppet. Valet var enkelt.
 
Men. Jag kom runt. Jag har min första halvmaratid. Den officiella tiden blev 2.04,52:9. Två timmar, fyra minuter, femtiotvå sekunder och nio tiondelar.
 
Jag är så jävla stolt över mig själv! Jag tog mig i mål, och jag har haft kul! Under hela första varvet kom jag på mig själv med att le, flera gånger. Och påhejjandet som pågick hela vägen! De flesta kantade naturligtvis banan under första timmen, men även under varv två, stod och satt folk längs hela banan och peppade och tjoade!
 
Kom igen!
Bra kämpat!
Bra, Maria, riktigt, riktigt strongt!
Hejja!
Snart i mål!

Och så vidare. Och nej, att folk kunde mitt namn hade inget att göra med att jag kände dem. Det stod på min nummerlapp.
 
Älskade kropp. Så stark, så full av muskler och så otroligt förlåtande. Tillsammans har vi idag bevisat att Han har fel. Jag behöver inte späka mig och misshandla min kropp med daglig, stenhård träning. Den fungerar ändå. Det vet jag, men Han jobbar på att få mig att tro på motsatsen. Fuck Him. Utan Honom, hade jag troligen orkat löpa hela vägen, snarare. Och nästa gång min kropp och jag gör något liknande, ska Han få se att jag är ännu starkare, utan Honom.
 
Tack, min fina, starka kropp. Imorgon ska vi vila. Jag ska göra mitt bästa ikväll, tillsammans med Finaste och med J och J, för att fylla på energireserverna. Kroppen är urlakad av långdistans och värme. Jag ska göra mitt bästa, men jag mår lite illa av utmattningen. Jag har fyllt på med vätskeersättning, så jag är nog snart på banan. Mina fingrar har dessutom återgått till narurlig storlek; efter drygt femton kilometer råkade jag titta ner på mina händer och hajade nästan till, när jag såg hur svullna fingrarna var. Under långdistanslöpning (och särskilt när en löper såpass sakta som jag gör), är ju armarna relativt still, så mina fingrar var mer eller mindre jämntjocka hela vägen. Värmen gjorde säker sitt till, både den yttre och den min kropp alstrade under loppet.
 
Nu får vi snart finbesök. En vet att en har valt rätt vänner, när en får ett sms som lyder: Får man komma utan smink till er, och i mjukisbyxor?. Ja. Det låter som en utmärkt klädkod.
 
 Sisådär en minut innan start.

Snälla, döm mig inte.

Om drygt två veckor är det loppdags igen. Karlstadsloppet står på tur och jag är anmäld i tjugoenkilometersklassen.
 
Idag hade jag planerat att springa en sista halvmara innan loppet. Det gick... sådär.
 
Jag slog samman två av mina favoritrundor, vilket i sig blev ungefär arton kilometer. Knappt sjutton orkade jag, sen blev det promenad sista biten. Dessutom var jag, efter att ha avverkat första milen, tvungen att stanna och hämta andan med jämna mellanrum. Jag är, mentalt, inte helt van vid det men det fick lov att vara okej.
 
Jag ska ändå genomföra loppet som planerat. Som anmäld i halvmaraklassen, har en ändå möjlighet att välja att gå i mål efter en mil. Kanske gör jag det, kanske inte. Det får vi se.
 
Jag vet att det finns folk därute, som (mot bakgrund av vad de vet om mig, och ja, jag förstår er) är helt iställda på att all träning jag gör, gör jag som antingen självbestraffning, kompensation eller i rent förbränningssyfte. Jag förstår, er, jag lovar. Men. "NU ska jag försöka förklara något som jag länge har tänkt men aldrig har sagt."
 
Även om Han driver mig till mitt yttersta, ända in i kaklet och gärna in i duschen, så kan jag fortfarande njuta av träningen. Jag har aldrig sprungit ett lopp i syfte att förbränna kalorier. Jag upplever, ofta, ofta, en njutning i det faktum att min kropp orkar göra det jag ber den om. Och om den, som idag, protesterar mot träningen, för att jag tillfört för dåligt med näring, för att det är för varmt, för att den är outvilad, och jag faktiskt gör som idag och svarar kroppen med att stanna till och vila ett par sekunder, då blir jag glad. Glad av endorfinerna träningen ger, glad för att jag har självbevarelsedrift nog att lyssna på kroppen. Just detta har många så oändligt svårt att förstå, när jag väl berättat om mina perioder av maniskt tränande. Men även i dessa perioder mår jag bra av att få träna. Ja, många träninspass har ett ångestdämpande syfte. Men inte alla; minst lika många är sprungna ur det faktum att jag vill träna. Döm aldrig mina träningspass med baktanken att jag gör det på Hans order. Bestäm er, snälla ni, inte för att all träning är av kompensatorisk art. Ni kan faktiskt inte veta.
 
Applådera inte mina mil och kilometer. Jag begär inte det. Men. Försök komma ihåg att fråga mig, varför jag tränade just denna gång. Kliv av era höga, jävla hästar, släck det nedlåtande ljuset och fråga hur jag kände mig innan jag gav mig ut. Fråga hur det känns nu, efteråt. Era himlande ögon hjälper mig inte, inte när träningen faktiskt är av en positiv natur.
 
Om två veckor ska jag springa Karlstadsloppet. Applådera när jag går i mål. Åk och se mig löpa. Ta emot mig i målfållan, och fråga hur jag mår. Se mig njuta av min kropp. Se mig skratta av stolthet och glädje över att jag klarade det.
 
Och snälla, döm mig inte.

Halvmara

Jag har gjort det igen. Jag har sprungit hem från jobbet. Planen har funnits ett par veckor, och det visade sig vara extra lämpligt idag, då jag hade litegrann att reflektera över.
 
Jag väntar mig inga applåder, och jag fiskar inte efter beröm. Jag ville testa formen och gjorde det här helt prestigelöst. Busskortet låg redo i bakfickan på löparbrallorna, ifall jag skulle klappa ihop i Skåre. Eller i Hynboholm, rentav.
 
Det var inte enkelt, men det gick fortare än jag väntat mig. I tisdags, på löpgruppen, varvades fyrahundrametersintervaller med styrkeövningar och träningsvärken har mer eller mindre invalidiserat mig idag. Lårmusklerna var sjukt stumma hela vägen (nerförsbackarna var värst), men trots det, klarade jag första milen på femtiofem minuter och fyrtioåtta sekunder. I Skåre sänktes farten rejält, men det hade jag litegrann väntat mig. Hem kom jag, i alla fall, på två timmar och fyrtiosju sekunder.
 
Som jag nämnde, det här var ett formtest och trots träningsvärk och lätt ansträngningsastma (eller pollenallergi?), gav kroppen det formbesked jag hoppats på. Tanken nu, är att jag anmäler mig till halvmaradistansen på Karlstadsloppet (man kan bryta och gå i mål efter en mil, så det alternativet står alltid öppet). Enda villkoret är att man klarar milen på sextiofem minuter, och det ska inte vara några som helst problem.
 
Till en början, när jag fick veta att man kunde välja mellan tio och tjugoen kilometer, resonerade jag som så, att jag nog skulle satsa på milen. Jag trodde att jag skulle bli för uttråkad för att orka två. Men sen... sen kom jag på, att om jag väljer halvmaran, då har jag inget tidigare resultat att försöka slå, vilket i sin tur leder till att prestationskraven sänks rejält.
 
Nu har jag landat hemma. Jag har hunnit ta en lång dusch och gjort kroppen redo för kväll. Mina superfladdriga mysbyxor är på och jag planerar att inte röra en muskel i onödan frånochmed nu.
 
 
Ni förstår att framsida lår är stumma?
Påskakärringsminkad och glad!
 
Laddad för kväll

Är inte kroppen en lustig figur, så säg? När jag sprang, så gick jag igenom vad jag skulle vilja äta när jag kom hem. Allt möjligt for genom huvudet men när jag sen avverkade de sista trehundra metrarna uppför backen, rullade ett enda ord i hjärnan; havregrynsgröt. Alltså, ursäkta?! Här erbjuder jag allt vad kyl, frys och skafferi har att erbjuda, och kroppen ber om det jag äter till frukost sju dagar i veckan? Men visst, vem är jag att klaga? Det går fort att göra och det mättar. Så. Det blev grötmellis (även om jag lyckades salta för dåligt, och nu krävde min kropp salt). Får väl bli något mer avancerat sen.

Fredagsfika

Imorgon är det jag som fixar fredagsfika på jobbet. Kollegorna ska få müslibars, helt enligt detta recept, och dessutom ska de få hemgjorda chokladtryfflar. Sååå enkelt, och tillochmed (nästan) nyttigt; en deciliter vispgrädde som kokas upp och tas av från plattan. Sen rör man ner tvåhundra gram mörk choklad (minst sjuttio procent) och en halv tesked vaniljpulver (inte vaniljsocker, utan -pulver). Sen är det bara att röra tills smeten är jämn och låta den svalna (den fick lov att göra det medan jag var på gymet i några timmar). Och sen återstår bara att rulla den till små bollar (tjugofem stycken fick jag till) och sen rulla dessa i kakaopulver. Jag och Finaste smakade varsin - sååå goda!
 
 
Cykelturerna igår? Jodå, både till och från jobbet gick det fint. Var grymt skakig i benen när jag klev av hemma, trots att jag inte tagit i direkt. Menmen, kroppen var väl inte helt med på noterna... Fast som sagt, det gick och det känns bra. Eventuellt tar jag en löptur hem därifrån nästa vecka. I år kan man välja att springa Karlstadsloppet som halvmara, och även om jag är tveksam, helt och hållet av tristesskäl, vore det kul att någon gång ha löpt en halvmara. Jag vet att jag kan, men det kanske ska tränas till också...
 
Avslutar med en bild på mitt nya träningslinne från Cubus. Använde det på BodyCombatpasset idag, grymt passande, enligt mig.
 
Tre ledord för ett lyckat BodyCombatpass (missade tamejfanken inte ett enda slag idag, är grymt nöjd över mitt fokus!)

Bildbomb från 2013

Jag kan inte hålla mig, helt enkelt. Klicka på bilden om du är sugen på att läsa inlägget den är hämtad från. En del bilder länkar till samma inlägg.
 


Tweet
 
 Redo för ismilen.
 
 Slys rumpa.
 
 Hjärta som jag fick av ett av kidsen på jobbet, på alla hjärtans dag.
 
 Bild tagen av min älskade A, under festkväll med kollegorna.
 
 Första bilden på mig och Finaste, som par. Alla hade fattat, utom vi. Jag publicerade bilden här på vår fyraårsdag.
 
 Jag med mustasch, vilken jag snodde vid en europamässa i Tallinn.
 
 Tiden från VårRuset.
 
 I juni lindade jag, av plast, en midsommarkrans.
 
 
 Trolltema på jobbet.
 
 Finaste blomman, vilken jag fick av en av alla mina underbara ungar. Ni ser väl min legosoldat? Och NU vill jag bara tala om att jag tror jag lyckats få den här att blomma om! Det har aldrig hänt förr!
 
 Min tid från Stadsloppet.
 
 
 
Tre av de vackraste bilder jag tagit. Särskilt den med blåklockan.
 
Alla tre bilderna ovan, länkar till samma inlägg.
 
 Bild från ett inlägg om fördomar.
 
Följande sex bilder kommer från samma inlägg.
 Bild på en Maria som lyckligt dansar runt på en åker, iklädd alldeles för stora gummistövlar.
 
 Liljekonvaljbär.
 
 Groda.
 
 Litet, litet spindelnät.
 
 Hopp från en brunn.
 
 Stenfrukt.
 
 Första gången med färg i håret.
 
 Hyggligt nöjd med tiden, 53.58, efter ToppLoppet.
 
 Att kasta löv omkring sig blir man aldrig för gammal för.
 
 Stämningsfullt inlägg.
 
 Bild från ett inlägg om BillingehusLoppet, samt en liten sammanfattning av årets millopp. Ett positivt inlägg, i så många bemärkelser.
 
 Ja.
 
 Från Köpenhamn.
 
 Nöjd fröken Persson efter löpning hem från jobbet.
 
 Inbjudningar.
 
Från ett instagraminlägg.
 
Tomte.
 
 Årets pakethög.
 

Avslutar med det faktum att jag fick mandeln i risgrynsgröten i år. Så klockrent!

Löpningen

Denna vecka har jag sprungit/joggat mycket; 3,49km + 5,06km + 8,14km + 12,83km = 29,52km. Jag vet inte om det är någon typ av veckorekord, men det är inte speciellt viktigt heller.
 
Jag reflekterar mycket när jag springer, något jag kom fram till, just under en löptur. Ord som sagts, eller för den delen inte sagts, spelas upp; jag kan analysera konversationer och förbereda samtal; jag ser tillbaka, jag ser framåt.
 
Den senaste tiden har jag sett tillbaka på året som gått, dels tjugohundratretton som sådant, men också det år som gått sedan november ifjol. På tisdag är det den tolfte november.  Det är ett datum som, troligtvis, föralltid kommer vara fastetsat i min hjärna. Och i hjärtat, för den delen. Det har varit ett år av två steg fram och ett, men ibland också en fyra, fem, steg tillbaka.
 
Det har varit ett löparår.
 
Såhär mycket har jag aldrig sprungit tidigare. Och när jag ser tillbaka på vad jag åstadkommit, ser jag en ständig utvecklig. Jag har sprungit fem lopp under året, varav de första fyra; Ismilen, Vårruset, Stadsloppet och Topploppet, gick långt över förväntan och Billingehusloppet gick något bättre än vad jag trott. Med de facit jag har i ryggen, ser jag framåt och jag vet att jag kan bli ännu bättre. Jag vill hålla löpträningen ordentligt igång, för om bara några månader drar loppsäsongen igång igen och då vill jag förbättra allt jag kan.
 
Hur håller jag motivationen uppe, då?
Jag planerar alltid ett längre löppass ett par dagar i förväg. På så sätt är huvud och kropp inställda på att det ska ske. Jag tänker igenom ungefärliga löpvägar, men jag håller det alltid öppet. Är jag pigg i benen med tre kilometer kvar, så kanske jag tar ett kvarter eller två extra. Blir jag trött, så ser jag till att springa vägar så att jag kan korta av sträckan om det behövs.
 
Turbank. Jag kan komma hem efter jobbet och ha världens spring i benen, men kanske bara ett par timmar på mig innan jag ska vara någon annanstans. Då har jag en liten bank av kortare (eller längre, om det hinns med) "standardrundor" som jag inte behöver planera, kroppen vet i förväg vart den ska.
 
Våga testa nytt. När jag planerar mina turer, så blir de aldrig desamma. Det är underhållande för såväl hjärna som kropp (och nyttigt) att komma ut på nya vägar.
 
Våga vägra. Det är okej att ställa in ett pass. Jag får hjärtklappning när jag bestämt mig, men jag överlever det. Och sanningen är den, att det är inte alltid jättelockande att ge sig ut klockan fem en novembermorgon när regnet vräker ner.
 
Ha mål. Det är nog det viktigaste för mig, att alltid sträva framåt. Om det så är ett lopp, en distans på en viss tid, en viss kilometertid... you name it, det blir så mycket roligare om jag vet vad jag vill med löpningen. Eller med all träning. Alla pass på gymet; dans, box, styrka, cykel, core, yoga... De gör mig till en allsidigt tränad människa och i slutändan en bättre löpare. Och det vet vi, allihop.
 
 
 

Jag tror han trillade av

Inget hade kunnat förbereda mig på detta. Att springa banan innan, möjligen. Men ingen information från någon, hade kunnat förbereda mig, varken mentalt eller kroppsligt på vad som väntade mig.
 
"Ingen vanlig mil", hade pappa sagt. Jag tror inte jag hade fattat hur rätt han hade.
 
Jag tror inte det var flackt en enda meter. Antingen uppför (lätt att över hälften gick uppför), eller tvärt nerför. En nerförsbacke var så brant att jag såg botten på den först när jag kommit över krönet. Jag blev faktiskt tvungen att gå ett par korta sträckor. Det handlade uteslutande om slutet på de värsta uppförsbackarna. Jag stannar aldrig och går, men det här var stört omöjligt. Hade jag testat banan innan, säg, för en månad sen, så hade det kanske gått. Nu var det bara att acceptera läget.
 
Och när jag väl hade accepterat det, så insåg jag en sak.
 
Han hade trillat av.
 
Den lille djävulen på axeln for av där, någonstans inne i skogen. Inte ens Hans hånfulla fnissanden nådde fram. Han satt inte där Han brukar.
 
Han är inte borta för gott, men ikväll har Han lämnat mig ifred. Han har också ett par uppförsbackar att klättra uppför, innan Han hittar mig igen. Han har inte gett mig minsta möjlighet till självrannsakan efter att ha blivit tvungen att gå. Inte en enda gång har jag bannat mig själv och svurit över den tid jag kunde kommit in på, om jag inte behövt sakta ner.
 
Tiden?
 
Femtionio minuter och trettiofem sekunder.
 
Jag är nöjd. Och mer än så.
 
Bilden är lätt missvisande, då den är hämtad från min RunKeeper; bland annat startade jag den en stund innan loppet gick, som ni ser.
 
Den obligatoriska jämförelsen (om man nu kan göra en sån, det här loppet var ju dels längre än alla andra jag sprungit, dels i en helt annan typ av terräng)
 
Sluttid Karlstadsloppet 2012: 1:03:37.2
Sluttid Karlstadsloppet 2013: 54:30
Sluttid ToppLoppet: 53:58
Sluttid Billingehusloppet (10,5km terräng): 59:35
 
Snittid per kilometer Karlstadsloppet 2012: 6.22 minuter
Snittid per kilometer Karlstadsloppet 2013: 5.27 minuter
Snittid per kilometer ToppLoppet: 5.24 minuter
Snittid per kilometer Billingehusloppet (10,5km terräng): 5:40 minuter
 
Snitthastighet Karlstadsloppet 2012: 9.42 kilometer i timmen
Snitthastighet Karlstadsloppet 2013: 11.01 kilometer i timmen
Snitthastighet ToppLoppet: 11.11 kilometer i timmen
Snitthastighet Billingehusloppet (10,5km terräng): 10.59 kilometer i timmen
 
Totalplacering Karlstadsloppet 2012: 2833
Totalplacering Karlstadsloppet 2013: 1821 (av nästan 4000 deltagare)
Totalplacering ToppLoppet: 441 (av totalt 1297 deltagare)
Totalplacering Billingehusloppet (10,5km terräng): 280 (av totalt 381 deltagare, både motions- och tävlingsklasserna)

Jämför

Godmorgon. Jag ska strax åka mot jobbet, men hinner jämföra ToppLoppet med tjugohundratretton års upplaga av Karlstadsloppet.
 
 
Sluttid Karlstadsloppet: 54:30
Sluttid ToppLoppet: 53:58
 
Snittid per kilometer Karlstadsloppet: 5.27 minuter
Snittid per kilometer TopLoppet: 5.24 minuter
 
Snitthastighet Karlstadsloppet: 11.01 kilometer i timmen
Snitthastighet ToppLoppet: 11.11 kilometer i timmen
 
Totalplacering Karlstadsloppet: 1821 (av nästan 4000 deltagare)
Totalplacering ToppLoppet: 441 (av totalt 1297 deltagare)
 
Jag blir bättre. Det blir jag.

Urblåsning

Alldeles precis hemkommen från löpgruppen. Idag skulle vi köra långa intervaller, men jag var bara med på uppvärmning och löpskolning, sen körde jag mitt eget race. Jag hade planerat en sista urblåsning innan ToppLoppet, så när de andra började dela in sig i intervallgrupper, joggade jag iväg och tog en fyrakilometare på egen hand.
 
Jag höll ett hyggligt tempo; runt 5.40 per kilometer. Behöver förbättra med runt femton sekunder per kilometer om jag vill förbättra mig sen Karlstadsloppet, men det har jag inga större förhoppningar, eller ens förväntningar, eller ens (håll i er nu) krav på mig själv att lyckas med. Jag kommer komma in på en tid under timmen om allt går som jag vill. Och det tänker jag vara nöjd med.
 
Hursonhelst så larvade jag runt och kom till sist ikapp resten av löpgruppen igen, så jag joggade ner och stretchade med dem.
 
Nu blir det tre dagars vila, om man bortser från ett rent stretchpass på gymet på torsdag. Kommer klättra på bagagehyllorna på tåget på fredag...

Ajje...

Jag vaknade av träningsvärken i framsida lår, idag.
 
Aj.

Stadsloppet

Sådär, då var loppet avverkat. Är rätt trött men känns ändå okej, har väl knappast tagit ut mig till max...
 
Överlag flöt löpningen på fint. Det var sjukt varmt på sina ställen men tack vare viljestyrkan jag byggt upp under hela mitt liv så kunde jag hålla tempot runt om.
 
Resultatet då? Jo, jag kom in på 54:30.1. Jag hade ju satt upp 58 minuter som mål, så jag är nöjd med tiden. Visst kunde jag gett mer, men i nuläget känns det bra. 1430 herrar och 391 damer kom före mig i mål, så jag fick en totalplacering på 1821 vilket i sin tur betyder att jag är i snabbaste halvan. Gôtt värre.
 
 
En liten jämförelse då:
 
Sluttid 2012: 1:03:37.2
Sluttid 2013: 54:30.1
 
Snittid per kilometer 2012: 6.22 minuter
Snittid per kilometer 2013: 5.27 minuter
 
Snitthastighet 2012: 9.42 kilometer i timmen
Snitthastighet 2013: 11.01 kilometer i timmen
 
Totalplacering 2012: 2833
Totalplacering 2013: 1821
 
Slutsatser? Träning ger färdighet och stönighet tar dig framåt. Jag har alltså förbättrat mig med nästan en minut per kilometer sen ifjol, det tackar jag Rudsspåret och löpgruppen för!
 
Over and out.

Redo!

 

Sista uppladdningen

Dricker kaffe.
 
Finjusterar spellistan.
 
Laddar.
 
 

Kvällspromme

Precis varit ute på sista passet innan loppet imorgon. Bara promenad, ett varv här i spåret.
 
Nu snackar vi vila, vila, vila.
 
Fulposar med telefonen i hand innan promenixen.
Och - FYI - Jag har lärt mig göra fiskbensfläta.

Upp, upp och igång!

Skulle gått upp halv sju. Klockan var väl närmare sju när jag väl kravlade mig upp och tog mig ut i spåret. Milen skulle avverkas enligt mitt träningsschema, då det är en vecka till Karlstadsloppet. Det gick fint, sprang samma spår som i söndags fast jag började mitt i spåret här hemma, där de två spåren möts. Funkade kanonbra.
 
Hem och i med lite fil och russin, sen vidare ner till gymet för ett BodyJampass. Det gick väl... sådär, ärligt talat. Var såklart trött i benen efter milen och dessutom cykel ner till gymet. Har garanterat gjort bättre danspass, men det fick gå, helt enkelt. Trött blev jag i alla fall, och det var det som var meningen.
 
Sen dess har det rullat på här hemma. Dusch, fix och så bakning. Ska ut till Ks stuga i Deje och fika lite, och ikväll blir det grillning med S.
 
Häpp!

Den gröna milen

Idag har jag avverkat veckans ANDRA mil! Ni hör (läser), det låter ju helt absurt. Ändock är det sanning.
 
Här uppe på Rud finns ett jättefint spår på runt tre kilometer. Bitvis löper det ihop med ett annat spår, på en mil. Jag har ett oräkneligt antal gånger (ja alltså, jag har bott här i sju år, löptränat till och från i alla år, den stora majoriteten av alla löppass har utförts i Rudsspåret) sprungit förbi pilen med en grön kvadrat och siffrorna "10,0" där uppe, där vägen delar sig.
 
Just i den förgreningen av spåret löper alltså spåren isär igen, när den gröna milen (oj, där fick jag till det) varat i drygt tre kilometer.
 
Det jag (såklart) ville komma till var att just idag så har jag, för första gången på sju år, tagit cykeln ner till Färjestad och Tyrstugan, börjat löpa det gröna spåret och kämpat mig runt. Upp och ner och hit och dit gick det. Och det var hur fint som helst! Grönt och lummigt och ett jättefint spår. Är glad att jag faktiskt tog tag i det. Och nu vet jag ju att spåret går i mål på exakt samma ställe som det börjar på, så jag kan ju faktiskt värma upp via Rudsspåret ner till en av de platser där de löper samman och på så vis slippa krångla mig ner med cykeln.
 
På lördag blir det ännu en milrunda, och sen bara korta, lugna pass innan Karlstadsloppet om knappt två veckor.

Elvakommatrettioåtta

Jag har avverkat milen, och mer därtill!
 
Skulle ju sprungit milen i lördags, men min förkylning slog ju så jäkla lägligt till. Orkade helt enkelt inte då, det blev en promenad istället, men idag fick jag tummen ur och gav mig ut. Mer eller mindre planlöst, och när jag väl kom hem hade jag joggat drygt elva kilometer. Inte jättefort; snittade kilometern på sex minuter, men nu har jag fått distansen i kroppen igen.
 
Planen är att köra igen på söndag, och sen nästa lördag. Lördagen därpå är det stadslopp!
 
Nöööjd!

Planerar

Försöker planera in lite milpass nu veckorna innan Karlstadsloppet. Om tre och en halv vecka är det dags, och innan dess ska jag få in minst tre löppass à en mil.
 
Det första blir på lördag, runtikring i Axvall. Såhär hade jag tänkt:
 
 
Så den nere i Västergötland som är hemma och bor runt Axvall/Skärv (hint, hint) och är hemma lördag förmiddag; välkomna att hejja på. Det är första gången sen i vintras som jag avverkar milen.
 
Häpp!

Löpträning

Var med på tisdagsgruppen idag, för första gången på över en månad. Det var grymt kul och lite kondis har jag allt kvar, även om jag långtifrån är i IWRform. Känns bra att börja lite smått med löpningen nu, om ett par månader är det ju VårRuset och sen Karlstadsloppet. I år ska jag absolut inte kunna skylla på att jag började träna för sent inpå loppen.
 
Nu ska här duschas och sen blir det nog rätt tidigt i säng idag.
 
Hörs!

Tidigare inlägg