Maria P

 

Väcker ni mig om sisådär en och en halv timme?

 

De små. De underbara små. Som jag nämnt tidigare, har jag inga egna, utan jag ägnar all den kärlek en vuxen kan ge ett barn, åt de små som finns på jobbet.

 

Jag har varit borta en vecka. Det blev några leenden och glada ögon när jag klev in, men den som värmde mest, kom sprungen ur ren spontanitet.

 

En av treåringarna ropade, helt utan att tänka, "Nämen HEJ!" och sprang emot mig med öppen famn. Jag fick verkligen intrycket av att ha varit saknad, och det värmer.

 

Jag betyder något för någon, någon som verkligen inte behöver tycka om mig. Någon som kan välja att se mig som vilken vuxen som helst.

 

Men hen hade saknat mig. Blev glad att se mig.

 

Det är sånt som ger styrka, de dagar då jag tror jag ska gå sönder, litegrann. Det är sånt jag kan se tillbaka på med värme, dagar som inte är som idag. Dagar som är tunga.

 

Jag sparar på dem.

 

Dagarna med de fina.

Idag har kroppen verkligen fått sig en genomkörare. Jag började med att cykla ner till gymet, där det först blev ett PowerSteppass, vilket i sin tur följdes upp av ett Corepass. Sen blev det, såklart, cykel hem igen.

 

Väl hemma slappade jag deluxe i några timmar; satt mest framför TVn och glodde och fick se lite fina travlopp. Vad som gav mig ny energi vet jag inte, men när V75 väl var avverkat så snörde jag på mig skorna och gav mig ut i spåret. Det blev en lååångsam, "mellanlång" tur; 7,4 kilometer med en snitthastighet på sex minuter och tio sekunder per kilometer. Nu känns det som om hela systemet har fått jobba. Det är bra.

 

Och just det, ett lopp till blir det, innan året är slut. Billingehusloppet, bara ett par mil från mitt föräldrahem, den tolfte oktober. Jag anmälde mig av bara farten i fredags, så om knappt två veckor ska jag stånka mig runt på Billingen, tio och en halv kilometer. Där räknar jag väl inte direkt med att sätta något personligt rekord (förutom att tävlingsdistansen är den längsta jag gör hittills); det är ett terränglopp som går mycket uppför, så jag ska jobba för att snitta kilometern på runt sju minuter. Känns rimligt.

Maria Mena, som på något vis alltid lyckas skriva texter som jag direkt kan relatera till, har släppt ett nytt album.

 

Där finns låten nedan.

 

Jag relaterade på en gång till det här inlägget, som jag skrev för en månad sedan.

 

Behöver jag säga, att den här texten träffade rakt i hjärtat?

 

 

 

Wish I could see it
Not only feel it
It’s on the inside
It’s on the inside

Wish I was sleeping
Then I’d be dreaming
Can’t find a reason
For my body’s treason

I’m only human
I’m only human

I’m only human
I’m only human

My womb rests slanted
Took it for granted
And when a heart stops
The deafening shock

Wish I was bleeding
So you could see it
But it’s on the inside
It’s on the inside

I’m only human
I’m only human

I’m only human
I’m only human

Sitter på tåget hem. Om en dryg timme är jag i Karlstad och det ska bli underbart att få träffa Finaste igen. En vecka är rätt lång tid, även om vi varit ifrån varandra många gånger och är noga med att inte "sitta ihop".

 

Ja. Veckan har varit helt fantastisk. Jag har bott på bra hotell, fått massor av kvalitetstid med min fina K, gjort ett lopp jag aldrig ens vågade drömma om, bott fint ute på landet, sett vackra hästar, motionerat, jobbat med underbara kollegor och barn och träffat härliga hundar. Trots det ska det bli skönt att komma tillbaka till jobbet och mina underbara små. Eller stora, får jag väl lov att säga. Usch, mina skruttar växer fort, det har jag påmints om under veckan som varit.

 

Även om jag tränat intensivt; jag har löptränat olika distanser dagligen i fyra dagar och dessutom promenerat minst en gång per dag, har jag börjat känna att muskulaturen i bålen börjat sina. Inte ett styrkefrämjande pass på snart två veckor har det blivit. Det ska åtgärdas direkt imorgon; efter BodyJam på morgonen blir det en halvtimmes core. Kan behövas.

 

Nej, vet nån vad. Det här med att sitta still på ett tåg är inte min grej, det blir långtråkigt direkt. Nu vill jag heeem!

Så.

 

Jag och Baloo har varit ute på en tvåkilometerspromenad. Vi höll gôtt tempo, även om han såklart stannade till ibland. Innan dess hann jag (som sagt (skrivet)) ta en kort löprunda, bara dryga en och en halv kilometer blev det ikväll.

 

Kvällens motion - check! Nu ska jag göra kväll åt mig och doggen.

Är hundvakt ikväll, åt As vackra vovve Baloo. Vi har redan hunnit med en kort lärakännapromenad. Blir nog en ordentlig tur senare ikväll. Imorgon är sista dagen här i Hufvudstaden. Har haft grymt kul, och jag önskar att jag kunde vara på två ställen samtidigt. Saknar mitt gäng hemma, massor såklart, samtidigt som jag trivs urbra här.

 

Nåja, ska njuta av sista kvällen. Baloo ligger bredvid mig i soffan och myser och jag tar igen mig efter fjärde kvällen i rad med löpträning.

 

Ni har sett Miss Skinny-reklamen? Den som "vågar vägra normal"? Och utger sig för att sälja kläder enbart i storlek 32? Nu har Frisk och Fri - Riksföreningen mot ätstörningar, gått ut och tagit på sig reklamen som en väckarklocka för vartåt vi barkar. Och jag förstår deras tanke.

 

Men alltså...

Jag blir så grymt kluven i det här. Visst, de ville väcka uppmärksamhet, och det gjorde de. Men att kampanjera för ett friskare samhälle med en falsk reklam för att göra det motsatta? Det har jag aldrig riktigt uppskattat, någonsin. Varje gång det görs så får jag känslan av att man manifesterar mot våld genom att slåss. Jag fick samma känsla i våras när Liseberg lanserade sin kampanj om "Barn som tvingades åka till Grekland (när Liseberg är så mycket roligare)", då det finns barn som inte ens får äta sig mätta hemma på grund av dålig ekonomi.

Förstår ni hur jag tänker? Jag förstår Frisk och Fris tanke, men jag tog illa vid mig av kampanjen, även när den påstods vara äkta, och det har inte släppt, trots att den nu har erkänts som en tankeväckare. Jag ska erkänna att jag satt på tunnelbanan och bara gapade igår, när jag läste sanningen.

 

Jag tänker på den som får en ätstörningstrigger av det här. Att Frisk och Fri går ut och säger som det är, kanske inte räcker för att reparera skadan? Pro anas kan ta skada av det, även om deras världsbild redan är lätt rubbad. En del, idag normalviktiga, kanske triggas av tanken på att en dag kunna köpa ett enda plagg?

Jag förstår som sagt tanken, men är upprörd. Mycket upprörd.

Tisdagkväll, som bara blir senare och mörkare och kallare. Bussen är försenad. Så gruvligt försenad. Köer, trasiga rödljus, trafik. Jag vill hem, jag fryser.

 

Så gruvligt försenad.

 

Mörkret faller, kylan tilltar. Bussen kommer. Så gruvligt försenad.

 

Sakta, sakta rullar vi. Rullar, stannar, rullar, stannar. Stannar, stannar, stannar. Det blir bara mörkare utanför.

 

Jag måste springa idag. Igen. Måste. Det är ett ord jag sällan använder, men ikväll måste jag. Och jag är så mörkrädd. Och jag vet det. Men djävulen pockar på min uppmärksamhet och fortsätter förklara att ikväll måste jag ut. Måste. Annars blir det ingen middag. Ingen sömn. Jag försöker förklara att jag inte vågar. Och jag försöker blidka med lopp och med måndagens, gårdagens träningspass. Bara en vilodag hade jag efter loppet. Jag tränade ju igår

 

Han hånskrattar åt mina fåfänga försök att värja mig. Jag försöker. Jag har ont i vaden, och det påpekar jag. Men Han fortsätter hånle, hånskratta och Hans ihåliga, gälla skratt ekar i mitt huvud. Han hånler och börjar räkna. Iskallt kalkylera. Och jag vet att Han har rätt. Siffrorna ljuger inte. Och i den nästintill stillastående bussen börjar jag känna instängdhet. Trängsel. Det sliter, sliter och drar och jag är nära gråten, för jag håller på att förlora. Igen.

 

Bara ett kort sms. Hon är bara ett kort sms bort. Hon svarar direkt. Underbara, fina. Bara ett kort sms bort, men ändå så långt ifrån. Och hon följer mig hem i mörkret, med sms som innehåller vardag. Så långt ifrån, men ändå bara ett kort sms bort

 

Det blir ingen vilodag. Jag måste springa. Men någon vet om min ångest och det gör den lättare att bära. Fina, underbara A har följt mig hem på oupplysta grusvägar. Med sms som innehåller vardag.

 

Bara ett kort sms bort.

Idag har jag agerat min egen KBT-terapeut.

 

Tre gånger har jag tagit mig fram på oupplysta grusvägar. Först ner till bussen (och det gick fort, hade försovit mig och slog upp de små blå när jag skulle lämna huset; var påklädd och ute på trappen sex minuter efter att jag vaknat), och sen hem därifrån. Bussen hem var grymt försenad och inte framme vid hållplatsen förrän det blivit mörkt. Smsade med A hela vägen hem, så kändes det lite bättre.

 

Sista gången på grusvägarna var dock helt frivillig. Eller vad man nu ska säga... Var väl annat som drev mig, men nu fattar. Det var en rask löptur på drygt tre och en halv kilometer. Kallt som fasen var det, men med tempot uppe gick det fint.

 

Efter ett dygn på Ekerö börjar jag komma tillrätta. Idag fick jag låna en bil för att komma med rätt buss för att komma med tunnelbanan för att komma med bussen. Imorgon bör jag få ihop det så att jag kan knalla de sjuhundra metrarna ner till närmaste hållplatsen här. Det underlättar rejält.

 

Första morgonen på nytt ställe är för mig alltid lite snurrig. Jag ska hitta rutiner som passar mig och jag ska få ordning (nåja) på alla grejer. Det gick dock ihop någotsånär och jag tror jag undvek att väcka hela huset. Nu ikväll tog jag en fyrakilometrare runt härikring och det känns redan att själen har fått en annan sorts ro. Tänk vad lite motion kan göra.

 

Nej, dethär håller inte. Jag kom i säng runt midnatt igår, efter att ha försökt förbereda dagen idag, bäst jag kunde. Sen kunde jag inte somna på en bra stund, och med tanke på att jag var ur sängen halv fem, så landade jag väl på drygt tre timmars sömn. Dags att kompensera.

Godmorgon. Jag ska strax åka mot jobbet, men hinner jämföra ToppLoppet med tjugohundratretton års upplaga av Karlstadsloppet.

 

Här sitter jag. I fin villa på Ekerö. Mysfaktorn är hög med folk och hundar överallt. Naturen är vacker. Inte storstad med smidiga kommunikationer, det är sant, men skog och natur gör mig gott. Jag trivs här.

Andra natten på hotell är avklarad. Tunnelbanan går precis nedanför; jag hör tågen, men kan inte påstå att de stör mig. Jag har sovit som en stock båda nätterna. Första kvällen tog det lite tid att somna, men när jag väl gjort det så sov jag hårt. Inatt var jag och K tillbaka sent, efter att först ha sett Spök och sen avslutat med vin och prat på Vapiano.

 

Spök då?

 

Jovars. Bra musik, roliga texter. Fantastiska dansare. Måns Zelmerlöw, Sussie Eriksson, Lena Ph och Loa Falkman gjorde verkligen det de skulle. Men storyn var kanske lite tunn. Det var väl det som slog mig. Menmen, den var värd sina pengar.

 

Nä, nu väntar nog K på mig; frukosttajm!

Fick precis ett SMS från mamma. Det innehöll ett citat från en föreställning de varit på igår:

 

Peter Carlsson

 

 

Tillsammans med All this time, av och med Maria Mena, får det ge mig lite mental styrka och pepp inför dagens styrkeprov.

 

 

You self destructive little girl
Pick yourself up, don't blame the world
So you screwed up but you're gonna be okay

Now call your boyfriend and apologize
You pushed him pretty far away last night
He really loves you
You just don't always love yourself

And all this time, all this time
You've had it in you
You just sometimes need a push

And all this time, all this time
You've had it in you
You just sometimes need a push

Think all the mean girls that pulled your hair
Are barefoot now and pregnant there
And you write pop songs
And get to travel around the world

And all this time, all this time
You've had it in you
You just sometimes need a push

And all this time, all this time
You've had it in you
You just sometimes need a push

So you've had some detours
Some stupid men
Now we know what not to do again
Besides you lucked out finally

And all this time, all this time
You've had it in you
You just sometimes need a push

All this time, all this time
You've had it in you
You just sometimes need a push

All this time all this time
You've had it in you
You just sometimes need a push

Uppe, iordninggjord och klädd. Nu väntar hotellfrukost innan jag ska möta upp K nere på centralen.

 

Vatten. Värme. Varmvatten.

 

Att bara sitta ner och krama knäna medan vattnet sakta stiger. Sköljer över min kropp och värmer mig.

 

Ligga still i värmen. Dropp, dropp från kranen. Surrrrrrrrrr från fläkten. Långsamma, mjuka, djupa andetag.

 

Vatten. Värme. Varmvatten.

 

Ground. Sound. Breath.

De tre dagar som skulle vara vilodagar får väl närmast kallas aktiv vila. I onsdags cyklade jag till och från kören (inte träning, men motion), igår var jag på stretchpass och ikväll blev det en skön promenad här i Stockholm. Några stopp, för lite handling och så, blev det. Tanken var ju dock inte att träna idag, utan bara låta kroppen få lite uppmjukning. Särskilt som nästan hela dagen har gått åt till resande och stillasittande.

 

Nu tänkte jag faktiskt krypa ner i badkaret en stund, sen bara slappande inför imorgon.

 

Sådär.

 

Tåget lämnade Karlstad runt en halvtimme sent. Men hey, jag hade en full termosmugg, åtta timmars komptid som jag var i full färd att ta ut, inga tider att passa och således all tid i världen. Sen att Trafikverkets värdar knallade runt och småpratade och frågade om och i så fall hur vi som passagerare påverkades av förseningen, enbart för att visa lite good will, gjorde ju knappast saken sämre. Solen sken, folk i allmänhet verkade ganska oberörda av väntetiden och ja, jag var nöjd ändå.

 

Veckan har i stort varit alldeles lysande, faktiskt. Mitt möte med J i onsdags fokuserade på just det, att värna om de fina stunderna, och tillåta dem att komma till mig när de vill det. Det handlar inte om att dra fram positiva minnen med tvång, utan snarare om att bjuda in dem. Vi tränade praktiskt på att bjuda in, välkomna och låta de ljusa stunderna uppfylla mig. Övningen var jättehäftig. Vi fokuserade på sånt som hänt under dagen och det som kom fram var sånt som verkat betydelselöst i stunden, men som sen visade sig kunna värma hela mitt jag.
 Träning, träning, träning. Det är vad som krävs nu. Inget tvång, men praktisk övning. Och med tanke på hur bra veckan känts, såväl yrkesmässigt som privat, har jag en massa bra bilder att låta komma fram, och kanske kan de pusha mig framåt under loppet imorgon.

 

I övrigt är jag nu installerad på hotellet och jag ska väl ta mig i kragen och ge mig ut på Hufvudstadens gator och se mig omkring. Kanske dra på träningskläderna senare och ta en ordentlig promenad. Varför inte Vasagatan upp och ta mig till Odenplan, där jag bodde sist?

 

Tål att tänkas på.

Jag sitter i skrivande stund och chockar mig själv.

 

Jag äter frukost. Och inte en snabbt ihopmixad smoothie som bara är att hälla i sig, utan mycket frukost. Utan att överhvudtaget ha rört mig innan.

 

Och vi snackar verkligen mycketfrukost.

 

Havregrynsgröt.

Smörgås.

Kaffe.

Ett glas mjölk.

 

Sånthär brukar gå ner efter några kilometer i spåret. Kanske. Om jag har en bra dag.

 

Igår hade jag en toppendag med skratt och bus. Idag har en god chans att bli likadan. För det känns inte som om jag kommer få betala för det här. Eller så lever jag på att jag ska ta ut mig ordentligt i och med loppet på lördag?

 

Skit samma. Dumt att analysera.

 

På fredag åker jag till Stockholm! Cheferna fixade tågbiljett åt mig idag och halv elva på fredag förmiddag tuffar jag iväg. Nätterna fredag till lördag och lördag till söndag bor jag på hotell och min underbara K kommer och sällskapar med mig på lördag. Hon ska även heja på mig under ToppLoppet och på lördag kväll hittar vi väl på nåt fuffens.

 

När jag sen vinkat av K på söndag så tar jag mig ut till Ekerö och mammas kusin med sambo och barn. Jag ska bo i anslutning till Menhammar Stuteri, där mammas kusin jobbar med tvååringarna (travhästar alltså, inget annat ;P). Under nästa vecka ska jag bo på Ekerö och jobba på Värmdö. Runt en timmes resväg, enkel resa, men det gör mig inget. Längtar massor efter att få träffa barnen och kollegorna. Jag var ju där ifjol, och det ska bli kul att se vad som hänt det senaste året.

 

Nu ska jag göra mig klar för min första hela körövning med Kammarkören.

 

Tjipp!

Alldeles precis hemkommen från löpgruppen. Idag skulle vi köra långa intervaller, men jag var bara med på uppvärmning och löpskolning, sen körde jag mitt eget race. Jag hade planerat en sista urblåsning innan ToppLoppet, så när de andra började dela in sig i intervallgrupper, joggade jag iväg och tog en fyrakilometare på egen hand.

 

Jag höll ett hyggligt tempo; runt 5.40 per kilometer. Behöver förbättra med runt femton sekunder per kilometer om jag vill förbättra mig sen Karlstadsloppet, men det har jag inga större förhoppningar, eller ens förväntningar, eller ens (håll i er nu) krav på mig själv att lyckas med. Jag kommer komma in på en tid under timmen om allt går som jag vill. Och det tänker jag vara nöjd med.

 

Hursonhelst så larvade jag runt och kom till sist ikapp resten av löpgruppen igen, så jag joggade ner och stretchade med dem.

 

Nu blir det tre dagars vila, om man bortser från ett rent stretchpass på gymet på torsdag. Kommer klättra på bagagehyllorna på tåget på fredag...

Jag har kommit till en punkt där jag vägrar skämmas för mina problem med mat och träning. De som vet, när jag sätter mig vid ett matbord, de vet. De som inte vet kan fråga och jag tänker inte skämmas. Frågar de inget så behöver jag inte skylta öppet, så bekräftelsek*t är jag inte.

 

Nej. Jag skäms inte. Jag är inte stolt, men jag accepterar läget. Jobbar objektivt och accepterande framåt.

 

Vad jag dock har svårt att lära mig, är hur mycket stryk kroppen faktiskt tar av det här. Jag får ögonöppnare på ögonöppnare av sånt jag läser. Det är organ som stänger ner, tankeverksamhet som slutar fungera, det snackas stressfrakturer hit och dit. Och jag är inte dum. Jag vet.

 

Ändå blir jag lite ledsen. När jag börjar inse vad allt det här faktiskt gör med min kropp. Vad jag gör. Mot den. Jag blir överkänslig mot det mesta. Laktos, fett, kolhydrater... Jamenvisst. Fantastiskt bra, eller hur? Och bortsett från att jag byter mjölk, filmjölk och yoghurt mot laktosfria alternativ så vill jag inte förneka mig en massa, när jag väl kan tänka mig att äta, säg, en bulle. För det drar ner mig mer i mitt nojiga beteende.

 

Men. Hur. Fasen. Ska jag göra? För jag vet, innan jag brer en smörgås, att jag kommer få ont i magen. Samtidigt vet jag att kroppen behöver vänja sig vid kontinuerlig förbränning och vid att få näring att bryta ner. Men hur sugen blir jag på att äta när jag vet att det blir jobbigt (inte bara mentalt, för det har jag börjat kunna hantera) efteråt?

 

Ja, ni ser. Jag tänker inte skämta om I-landsproblem. Det här upptar en stor del av min vakna tid, även om jag kan skådespela mig runt det och aktivera mig med annat. Fokusera på annat.

 

Men ja. Jag blir ledsen. Jag förstör min kropp. Jag vet det. Korkad är jag inte. Den tar storstryk av min misshandel. Det är med slitningar i psyket som jag får beröm av Han på axeln varje gång jag går minus på kontot, för jag vet ju att det är fel. Så fel.

 

Men jag tänker få bukt med det här. Jag ska det.

 

Ska.

Att komma tillbaka till jobbet efter helgen är alltid bra för mig. Jag mår bra där och det blir en vardag med sköna rutiner. Dagen har gått utan några direkta fadäser och på eftermiddagen hade vi skaparverkstad med teckningar och målarfärg både högt och lågt. Vet inte vem som trivs bäst just då - barnen eller jag.

Dessutom har jag upptäckt att om jag ligger på gasen och har lite flyt i trafiken så hinner jag till BodyCombatpasset, även fast jag stänger. Så idag kom jag in på gymet, med andan i halsen och visst fanns det plats kvar. In som en skållad ekorre med allt i ett skåp och sen i ett huj in i salen med typ tjugo sekunder tillgodo.  Helgens krypande känsla av ångest slogs undan och den där tvåmetar'n med ett antal för många öl i kroppen fick sig en omgång som hette duga. Snart, snart, snart är jag färdig med honom. Det börjar jag känna.

Mår bra i kroppen. Det har jag känt förut, och sen har jag kraschat. Men jag tänker inte ge upp, för jag vet ju att ljuset finns där. Och nu går tankarna snarare åt att börja hoppas på att det här är den gången då det ska få vara bra. Istället för att bittert tänka att jag snart trillar dit igen, så hoppas jag ännu mer för var gång det känns som om det vänder. För det ska vända. Den här hösten ska bli så mycket bättre än den förra. Den kan bli det.

Det börjar jag känna.

Dagens tema: Rock
En sten som hänger och gungar lite fint från en gren. Kul på så många nivåer.

Idag föll det sig så att jag gjorde mig iordning för dagen på gymet, efter sista träningspasset. Skulle lägga eyeliner och insåg att jag enbart tagit med min eyelinerkaka. Till den behöver man vatten. Och visst, jag skulle kunnat ockupera en toalett, men hur sugen var jag på det? Och inget hade jag tagit med att doppa eyelinerpenseln i.

 

Det fick bli en nödlösning.

 

Vill påpeka att locket till en vattenflaska duger alldeles utomordentligt till detta ändamål.

 

Ångest, ångest, ångestdag. Naglar mot underarm, allt för att flytta smärtan inifrån och ut. Armen är täckt med små, små skorpor. De trillar av men inget blod. Små, mörka halvmånar.

 

Men smärtan inuti dövas.

 

Tankarna försvinner inte. Jag trodde de skulle tystas, åtminstone litegrann, nu när jag börjar komma närmre inpå kärnan, men sånahär dagar blir allt lättare att bära enbart om jag trycker naglarna i armen. Svedan är nästan outhärdlig, men smärtan inuti är så mycket värre.

 

Sånahär dagar förbannar jag mig själv och min barndoms och ungdoms naivitet, för att jag lät en enda person bryta ner mig så. Så omärkligt, så långsamt att det skulle visa sig först i vuxen ålder. Jag förbannar mig själv för att jag tillåter en människa som inte längre finns i min närhet, en människa jag ser kanske en gång om året, påverka mig och ge mig ett självskadande beteende.

 

Du är borta ur mitt liv. Snälla, försvinn ur mitt huvud. Släpp mig. Snälla, släpp. För det är först när du släpper, när jag släpper, som Han på axeln kan hoppa ner och gå sin väg för att aldrig återvända. Och den här gången vill jag ha ner Honom för gott. Han ska aldrig mer få komma tillbaka.

 

Men då måste du släppa. Och jag.

 

Snälla.

 

Kan vi inte bara göra det?

Hah! Jäklar, vad jag garvade när jag hittade det här!

 

Så otroligt talande för min del. Så jag fortsätter på den linjen. Nu: dans.

En gårdag med frid i själen. Lugn i sinnet. Glädje och avslappning.

 

Gårdagkväll med mys med Finastes morbror och hans fina familj. Skönaste ungarna i världshistorien.

 

Och så en morgon med tolv kilmeter i spåret. Sista riktiga långpasset innan ToppLoppet på lördag (nummerlappen kom igår, wiiie!). Nu väntar dans och coreträning. En träningsförmiddag, med andra ord. Så kan jag härja bäst jag vill i eftermiddag och ikväll.

 

Häpp!

I brist på annat att göra, bloggar jag på bussen. Tänker tillbaka på dagen igår som var full med bus och kul. En såndär vanlig dag, fast som av någon orsak var en toppendag. Istället för bara vanlig.

 

Blir lika bra idag. Känner det. Och ikväll och resten av helgen vankas finbesök; Finastes morbror med familj kommer.

 

Blir toppen, det.

Nåja. Lite glad är jag idag. Retar mig inte bara på tillvaron i världen.

 

För jag har haft en toppendag på jobbet med många skratt. Kanonbra föräldramöte med bra diskussioner, där jag fick lära mig att jag kan mer än jag tror.

 

Och sen provsjöng jag för Karlstads Kammarkör. L, min ledare från Söt Likör sen sex och ett halvt (av sju möjliga) år har tagit över där, men såfort vi möttes (och han visste att det var jag som skulle komma) sa vi, nästan i mun på varandra, "inga gamla meriter". Jag provsjöng alltså som vemsomhelst. Sen att L erkände att han vet vad jag går för... men alltså, vad ska vi ljuga för? Oavsett vilket så gick det bra. Registerkollen gick, i mitt tycke, över förväntan. Gehör och notläsning gick kanon och sen charmade jag dem med min altversion av "Jag vet en dejlig rosa".

 

Så. Jag är kammarkorist nu. Jag var med de sista fyrtiofem minuterna, efter pausen, och det var kul. Utmaning som passar mig, trevligt och hjälpsamt folk och allt därtill.

 

Så när det kommer till mig, är jag glad ikväll.

Ikväll blir jag ledsen på världen. Eller lite småförbannad.

 

Det gör mig trött, ledsen och arg att barn gasas ihjäl i Syrien. Det gör mig förbannad att det kan få vara så i vår värld, och att det tillåts. Eller nej, men ni fattar. Krisen i Syrien har pågått tamejfanken hur länge som helst nu och läget bara förvärras. Det känns som att FN ser på och USA leker polis. Och ingetdera leder någonvart.

 

Det gör mig grinig att norrmännen inte lärt sig av svenskarnas misstag. Högerextrema partier tillåts kliva rakt in i politikens högsta hus och de får göras hörda. Jag gillar att ha koll på andras argument, för att kunna pulverisera dem, men nu har de plötsligen en faktisk makt. Människor tar skada av det här. Dör av det. Det ökar min puls att tänka på att norrmännen låter högern ta över, bara två år efter att barn av landet iskallt mördats av just en nationalistisk högerextremist.

 

Och det gör mig arg och ledsen att var och varannan svensk går runt med inställningen (direkt eller indirekt) att muslimer är farliga och ociviliserade. Jag blir galen på att en slöja ska ha makten uppbåda ett jävla väsen, medan ingen ännu är rädd för blonda norrmän som heter Anders.

Jag kan inte oläsa det jag skrivit, åt någon som läst.

 

Jag kan gå tillbaka. Se objektivt. Ta bort, revidera.

 

Men inte göra en gång gjort, ogjort. Så ligger landet.

 

Men jag kan förbättras. Hålla jobbet på jobbet och bloggen åt sidan av det. Och försöka förklara att orden ibland strömmar, ibland ogenomtänkta. Tänka på att på bloggen finns inte utrymme för kroppsspråk som komplement.

 

Jag känner mig dum, för mycket av det jag läser, när jag kikar tillbaka ett par månader, är inte jag. Inte egentligen. Men vem ska kunna veta det? Och visst ser jag hur det ser ut. Och jag kan se att den smilfink jag är på jobbet rimmar illa med det som står här.

 

Fast om smilfinken är mitt sanna jag då? För egentligen är jag ju betänksam. Hur har jag kunnat släppa på det så, helt utan att se det?

 

Min intention har aldrig varit att skada. Men det har jag gjort. Det kan inte heller göras ogjort. Men det får heller aldrig ske igen.

 

Den skada som Hon orsakade, för snart halva mitt liv sen, ska inte få färga jobbet negativt. Inte en gång till. Jag ska vända det till en styrka och bli den jag egentligen är.

 

Och jobbet ska inte färga bloggen. För det finns ingen där som gjort sig förtjänt av det.

Har letat som besatt idag efter ett parfymfritt schampo för färgat hår. Använder aldrig, och då menar jag aldrig, parfymerade produkter längre, inte ens smink, inte med minsta tillstymmelse till doft (särskilt inte syntetiska).

 

Det enda jag hittade på stan, som var anpassat för färgat hår, kostade tvåhundratjugofem kronor flaskan. Jomentjenna, ta den om Rödluvan också, va?

 

Hursomhelst, Lyko.se hade några varianter, och nu ska jag bekanta mig med SimSensitive och deras DS Support Color Shampoo. Blir nog bra.

 

Häpp!

 

Vecka trettiosju har dragit igång.

 

Reaktionerna på nya hårfärgen var lite blandade. Kollegor och föräldrar överöste mig med komplimanger medan barnen mest tittade. Och så var det bra med det. Knappt några reaktioner alls.

 

Förutom två, rätt fantastiska.

 

Den första kom redan på morgonen. När en av femåringarna tittade, tittade och tittade. Och närapå krockade med en stolpe.

 

Nästa lät vänta på sig. Jag satt visserligen mest inomhus och skrev idag, och umgicks knappt alls med barnen, men den andra jag hörde, åtminstone, kom vid en hämtning. En av våra superroliga treåringar sa, lugnt och sakligt till sin mamma "Maria har nåt fel på håret". Inget dömande. Bara kallt konstaterande.

 

Hann till gymet direkt efter jobbet. Det blev ett BodyCombatpass, och direkt på det lite Sh'Bam. Perfekt sätt att vänja sig vid nytt utseende, eftersom det innebar nästan två timmar framför en stor spegel.

 

Och så fick jag ju slåss lite.

 

Bara en sån sak.

Dagens tema: Create

Det känns som om jag just nu sitter ner för första gången idag. Det är givetvis inte sant, men jag har baskemig hållit igång.

 

Klev upp gjorde jag redan kvart i sex. Ut och fodrade, släppte ut hästar och gjorde iordning Janne. Vid åtta kom pappa och hämtade mig och Janne och sen bar det av ner till travbanan. Janne skulle starta i ett så kallat poänglopp, för att samla poäng nog för att kunna starta i vanliga lopp, helt enkelt.

 

Allt flöt på som det skulle. Kusken var trevlig, Janne och jag var lugna och vi stod med trevligt folk i stallet. Loppet gick väl sisådär, men med tanke på att jag för första gången var inne helt på egen hand och skulle sköta ruljansen, så var jag nöjd med dagen. Hästen var trött, annat går inte att skylla på.

 

Pappa skjutsade upp mig och Janne till stallet igen och där tog jag ny fart. Skottning, vattning och fodring gick som en dans och däremellan har jag kelat med kattungar, busat med hundar och städat litegrann. Nu sitter jag alltså och bara... vilar.

 

Jag har faktiskt blivit bra på att erkänna för mig själv att jag är trött. För ett år sen, när jag också var häruppe ensam, körde jag på i full fart en hel dag. Nu sitter jag ner en stund, och det är faktiskt okej.

 

Fast nu ska jag ut och flytta vattenslangen från ett badkar till ett annat ;)

 

Är nere i Västergötland. Jag ska ha stallet i helgen. Mitt andra hem. Här sitter jag, mol allena (bortsett från arton hästar, tre hundar och cirka femhundrasju katter) och känner mig fullständigt trygg. Hästarna är nyss nattade och allt känns lugnt. Det är så grymt stjärnklart ikväll och när jag stod därute, i mörkret, med hundarna snuffandes omkring mig, kände jag frid i själen.

 

Här trivs jag.

 

Bara Finaste som saknas, med andra ord.

Operation avvänjning påbörjad.

 

Jag saknar. Jag saknar dem något enormt. De är oersättliga och jag bara önskar att jag fick höra deras ljuvliga röster genom byggnaden. Se As kloka, bruna ögon. Bli omhållen; hårt, varmt och länge. Höra E när hon lugnt och sakligt pulveriserar ännu en dumhet. Lära mig ännu mer tack vare hennes sätt att vrida och vända på livet som vore det en pepparkvarn.

 

Jag blir helt tom inuti. Och det är så mycket som borde ha sagts. Sånt som jag aldrig kommer kunna säga. Jag bara önskar att jag kunde tänka på dem och se all glädje, men tomheten uppfyller mig som ett vakuum. Jag saknar tryggheten, lugnet inuti, bara jag mötte dem. Såg deras trygga gestalter. Lugna ögon, varma röster. Kloka ord.

 

Jag finner glädjen. Så länge jag inte tänker på dem. Och det känns så fel. För jag vill se tillbaka på dem med glädje. Men jag saknar dem för mycket, saknar dem så det skär som en slö kniv rakt in i hjärteroten.

 

Det går.

 

Men jag saknar dem så fruktansvärt...

Dagens tema: News

I helgen ska jag ha stallet. Ska mysa runt uppe på gården, ensam. Eller ja, så ensam man nu kan bli med över tjugo djur runt sig.

 

Igår träffade jag K, J och S en kortis på travet och fick samtidigt träffa deras nya "valp". Vackraste, finaste Elvis gick bort i somras, och han har nu ersatts av Molle.

 

En tvåårig New Foundland. Svart. Stor som ett hus; han når mig till låren.

 

Jag tänker som så, att enkom tack vare att ingen vet hur snälla hundarna uppe på gården är, så kommer jag garanterat kunna känna mig skyddad. Ingen kommer vandra in där hursomhelst.

 

Ringde till A nu ikväll. Vi pratade i en halvtimme. Om allt och inget. Om hennes nya jobb. Om husköp.

 

Om i fredags.

 

Jag fick klarhet i lite nytt. I sånt som hamnat i dimman efter den perceptuella kollaps jag hamnade i. Fick berätta hur glad jag var att det var just A, min egen A, som tog över och lät sin famn vara hela min värld för en stund. Jag är fortfarande glad över att det var hennes lugna röst, hennes hjärtslag jag hörde när verkligheten sakta gjorde sig påmind igen. Så glad över att det var hon, som alltid vetat hur hon ska balansera mellan lugn och skarpt allvar, för att få mig att lyssna.

 

Kära A. Jag är så glad att jag har dig. Och jag börjar inse att det finns en hel uppsjö med fina personer runt mig på jobbet. Tack vare dem, kan jag leva med att våra dagliga samtal, våra långa omfamningar, blir något som inträffar bara ibland. Jag saknar det redan, men åtminstone fem av åtta möjliga kan stötta upp. Kan aldrig bli du, men kan finnas där. Vi vill varandra väl, och det vet jag.

 

Jag saknar dig.

 

Men du finns.

Idag firar vi tvåårig förlovning.

 

Känns rätt bra i kroppen.

 

Dagens tema: Music

PowerSteppasset var baske mig en höjdare! Sedan sist jag var där, hade de bytt koreografi och det här var grymt kul och såpass enkelt att jag kunde hänga med.

 

Efter dusch och fix åkte jag hem till E och drack kaffe och åt glass. Vi pratade i två timmar om allt och ingenting. Så skönt att få ventilera, skämta och prata ut. Imorgon, eller kanske på tisdag, tänkte jag ringa A och göra samma sak. Om hon kan. Och vill.

 

Söndagen har inte bjudit på så mycket mer. Skönt det. Laddar nu inför jobbveckan som komma skall. Ser fram emot att få en inskolning. Kommer nog gå hur fint som helst. Sen såklart ytterligare ett par gullefjun som hittar tillbaka efter semestern. Och så de som hittar tillbaka efter helgen, såklart. De är också alltid lika härligt att få träffa.

 

Ni ser.

 

Det tar sig.

Idag känns det tufft igen. Inte tufft som i ångest som i panik som i total uppfattningslöshet men tufft som i ledsenhet. Jag är ledsen idag, men ännu kommer inga tårar.

 

Jag kanske var för trött för det igår. Jag är alltid trött dagen efter en sån urladdning. Igårkväll fick jag ny energi, dels efter en kvällslur på över en timme, dels efter sång, kortspel och biljard med några killar ur kören. Så med ny energi kommer också förmågan att orka känna efter och idag är jag ledsen. Mår inte helt okej.

 

Men jag vet att jag klarar det här. Separationer är tufft men jag har alltid klarat dem förut. Jag klarar den här också. Finaste stöttar på hemmaplan. På jobbet finns fina människor som är i samma sits och som vill väl. Just nu är det separationen som sådan som är jobbig; det andra kommer jag klara tack vare att jag är jag. Så småningom kommer skratten igen; jag får träna på det tillsammans med barnen, så kommer även kollegorna få ta del av skratten igen, som de fått göra förut.

 

Över till något annat. Dagens träning blir ett grymt steppass och sen ska jag ta mig hem till E och hämta mina väskor. Kanske blir det ett löppass ikväll, kanske.

 

Det blir bra.