En önskan

Imorgon gör jag min sista dag på jobbet.
 
Jag ber, önskar, att åtminstone någon ska minnas mig. Åtminstone ibland. Bara tänka på mig. Råka minnas en ljus stund. Kanske någon av de små kommer göra det. Jag hoppas och ber.
 
Jag kommer alltid minnas dem.
 

 
Nedan följer en enkel inspelning vi nyss gjorde, Finaste och jag. Mest för att testa inspelningsapparaten jag fick av honom i bröllopspresent. Nej, det är inte rent. Nej, jag är inte uppsjungen. Ja, jag är nytränad, förkyld och hes. Nog med ursäkter. Det duger.
 
Lyssna istället.
 
 
Think of me, think of me fondly when we've said goodbye
Remember me once in a while; pleaste promise me you'll try
When you find that once again you long to take your heart back and be free
If you ever find a moment; spare a thought for me

We never said our love was evergreen or as unchanging as the sea
But if you can still remember; stop and think of me

Think of all the things we've shared and seen
Don't think about the way things might have been

Think of me, think of me waking silent and resigned
Imagine me, trying too hard to put you from my mind
Recall those days, look back on all those times, think of the things we'll never do
There will never be a day when I won't think of you

Flowers fade, the fruits of summer fade, they have their seasons; so do we
But, please, promise me that sometimes you will think of me
 

Ett nu av lycka och minnen.

Kroppen är så full av fina minnen. Att välja ut ett, det bästa minnet, kommer vara omöjligt.
 
Var det när vi vaknade, och insåg att dagen är här? Eller var det när vi gick in på Nya Drakes Blommor och hämtade buketten (och samtidigt fick en liten chokladstrut från Åre Chokladfabrik)? Var det att göra sig iordning, och stå bredvid varandra framför hallspegeln (första gången inför Finaste med klänningen på)? Var den bästa stunden den, när J och J kom och vi åkte iväg och jagade fotoplatser? Var fotograferingen det bästa; det episka kortet på mig när jag sitter med benen i kors på pakethållaren på Ts rostiga, punkterade gamla tjugotalscykel, ätandes en banan och med bubbel i handen medan Finaste låtsas pumpa bakdäcket? Eller hade vi det som bäst när jag, Finaste, J och J mellanlandade hos oss mellan fotografering och vigsel och satt, bröllopsklara allihop, och åt frallor och kanelbullar? Kanske njöt jag som mest av att fnissande av nervositet huka mig i baksätet av Js bil, medan vi väntade på att tiden skulle gå så vi fick gå in i kyrkan, samtidigt som vi såg människor vi älskar anlända och jag med en lyckoklump i halsen stammade fram till Finaste att "De är här, titta, där är de!"? Var det det bästa, när vi väntade i vapenhuset, och sen hörde S ta de första tonerna med fiolen? Eller när dörrarna öppnades och vi mötte allas blickar? Var musiken det bästa? Alla psalmer, körsången (Kammarkörens blickar och leenden och sångtrions perfekt avvägda stämmor), marscherna, att få skrida ut till Kammarkörens mäktiga toner? Eller att jag, när jag kort vände mig om, fick se S och E stå med armarna om varandra snett bakom Finaste, med S hårt hållandes i min bukett? Vigseltalet? Tiden som kommer är er? Det faktum att folk hade med sig barnen? Stunden efteråt, med kramar och skratt? Middagen, med familjerna? Att dödströtta åka taxi hem, tvätta av oss, stupa i säng och sen ändå inte kunna somna för att huvudet är fyllt av intryck och tankar och magen är fylld av skratt? Alla sms? Alla kommentarer på instagram och twitter? Att vakna igår? Att kunna duscha, utan att behöva ta av mig förlovningsringen (ett par nummer för stor; och den åker alltid av när jag är blöt så jag har aldrig duschat med den), för att en annan ring sitter utanpå och håller den kvar?
 
Vad jag vet, är att mitt leende inte gick att sudda ut. Långt in i själen kändes det. Skrattet bubblade, bubblar än, när jag tänker tillbaka. Jag ler. Jag vandrar, tryggt, kring i ett nu av lycka och minnen. 

Bröllopsvisa

 
It's not been an easy ride
No count of the tears I've cried
At one point I thought we'd lost
Sight of the price, it's cost

You were at your wits' end
Tried but could not defend
Your unconditional love for me
And I couldn't set you free

Because I loved you too

You created an out for me
Thought I'd prepare to leave
But you did not expect
My heart wasn't quite there yet

You showed me the truth 'bout me
I listened defensively
Saw myself through your eyes
At that point I realized

That I loved you too

He opened the door for me
You stood there courageously
In a church full of folks we love
And nothing to be scared of

'Cause I love you too
 
I love you too

Älskade...

 
Hade jag inte dig, så hade jag intet på jorden
Tom blev min levnadsstig och tomma blevo orden
 
Och hade jag inte dig, så hade jag intet i världen
Intet som hjälpte mig tillrätta på färden 
 
Och hade jag inte dig, så hade jag intet i livet
Trofast och innerlig; av dig allt gott blev givet 
 
Ja, hade jag inte dig, så hade jag intet att minnas
När andra världar öppnar sig, där ödets trådar tvinnas 

Om Du bara visste...

...hur viktigt det blev...
 

23 juni

Femton år sedan, idag. Femton år sedan du slutligen dödförklarades. Några dagar tidigare hade du fallit ihop. Aneurysm, heter det visst.
 
Ibland undrar jag bittert varför det blev just du. Låt oss säga att Gud finns; Varför plockade han till sig just dig? Du, som i allt väsentligt levde efter hans ord och utförde hans gärningar? Vad skulle han med dig till, hos sig, när du gjorde sådan skillnad här hos oss? Varje dag förbättrade du liv. Förändrade liv. Gjorde skillnad för människor. 
 
Jag har så mycket kvar att lära av dig. Jag vill bli lika stark, lika viktig för andra, som du var. Femton år, och de vet ännu vem du var. Vet vems brorsdotter jag är.
 
Faster. Gudmor. Spindelmor.
 
Jag tar hjälp av dig. Hämtar styrka i dig. Du går bredvid. Uppfyller dina gudmoderliga plikter.
 
Hjälp mig bli mer som du.
 
 
I found myself today
Oh I found myself and ran away
But something pulled me back
The voice of reason I forgot I had
All I know is you're not here to say
What you always used to say
But it's written in the sky tonight

So I won't give up
No I won't break down
Sooner than it seems life turns around
And I will be strong
Even if it all goes wrong
When I'm standing in the dark I'll still believe
Someone's watching over me

I've seen that ray of light
And it's shining on my destiny
Shining all the time
And I won't be afraid
To follow everywhere it's taking me
All I know is yesterday is gone
And right now I belong
To this moment to my dreams

So I won't give up
No I won't break down
Sooner than it seems life turns around
And I will be strong
Even if it all goes wrong
When I'm standing in the dark I'll still believe
Someone's watching over me

It doesn't matter what people say
And it doesn't matter how long it takes
Believe in yourself and you'll fly high
And it only matters how true you are;
Be true to yourself and follow your heart

So I won't give up
No I won't break down
Sooner than it seems life turns around
And I will be strong
Even if it all goes wrong
When I'm standing in the dark I'll still believe

That I won't give up
No I won't break down
Sooner than it seems life turns around
And I will be strong
Even when it all goes wrong
When I'm standing in the dark I'll still believe
That someone's watching over
Someone's watching over
Someone's watching over me

Someone's watching over me
 
 

Paus

Tre och en halv timme, i sträck, bakom ratten. Det är nog personligt rekord. Pausar i Falkenberg för kiss och kaffe. 
 
Usch, det här med avsked är verkligen inte min grej. När fingrarna strök över de svarta, mjuka lockarna och jag såg in i ett par ögon så mörka, en blick så klok och djup att den tycktes mig bottenlös, och när den lilla rösten viskade i mitt öra Jag älskar dig, Maria, då gick tårarna inte att stoppa. Det är ord som just den munnen aldrig tidigare sagt till mig. De betyder så mycket, allihop, och varje avsked skär i hjärteroten. 
 
Tänker på Prins Wilhelms dikt, som Lyy så vackert har tonsatt, den om kärleken som vet att det kan ta slut, att tiden en dag är förbi, men att kärleken ändå kommer finnas i minnet, och skapa ens Jag. Den löd i mitt inre idag.
 
Hade jag inte dig, så hade jag intet på jorden
Tom blev min levnadsstig och tomma blevo orden
 
Och hade jag inte dig, så hade jag intet i världen
Intet som hjälpte mig tillrätta på färden 
 
Och hade jag inte dig, så hade jag intet i livet
Trofast och innerlig; av dig allt gott blev givet 
 
Ja, hade jag inte dig, så hade jag intet att minnas
När andra världar öppnar sig, där ödets trådar tvinnas 

Hur bra som helst.

Vet ni vad?
 
Jag har fått tag i en gitarrist!
 
En kompis till mig förmedlade kontakten till en av sina bekanta, så nu har jag bokat in en gitarrist, vilket innebär att vi slipper orgel och piano på bröllopet. Istället ska psalmerna kompas av gitarr och fiol och det känns hur bra som helst. Det kan tyckas vara obetydlig detalj, men alla detaljer som vänder bröllopet från att vara vilket bröllop som helst, till att bli bara vårt är enormt betydelsefulla.
 
Igår hade vi möte med prästen och vi var inne i kyrkan och kikade lite. Den är otroligt vacker och välbevarad, med liggande timmerstockar och trädetaljer. Sjön precis intill, och forsen med sin gamla kvarn på andra sidan vägen ramar in och ger det där lugnet jag eftersträvar.
 
Det kommer bli så bra, det här. Hur bra som helst.

...och vänner som skålar i kaffe.

Här är klockan inget mer än en batteridriven uppfinning som går och går, runt och runt, men som aldrig kommer till dörren och tid blir bara ett begrepp som inte finns; ett sätt för människan att ytterligare spalta upp och strama åt sin tillvaro. Tiden finns inte, och således flyter dagen på och det finns mycket mer utrymme för skratt än annars. Klockslag blir oviktiga och sinnet blir lätt och får frid.
 
Plötsligt känns livet så enkelt. Tankar kläds i ord och tankarna tänks till slut. Orden får mening och blir betydelselösa om vartannat och orden omedvetandegör oss om att natten passerar och plötsligt har solen åter stigit och dagen vaknat. Dimmorna lättar, som sömndruckna jättar och fåglarna sjunger sina gryningsmelodier innan skymningen ens hunnit falla. Jag tänker en stilig tanke om något fint. Jag kommer ihåg att det finns en tid, och den är nu.
 
Här finns tystnad och fågelsång och doft av fuktig jord. Här finns stenar, granar, björkar och åkrar och småkryp och myggor som bits. Här finns ingen dusch så håret är otvättat och kroppen är klibbig av myggolja och logdanssvett. Här finns logar utan syre och folk fyllda av musik. Här finns vår frälsare i marmor i hörnet bakom ett skåp och diskvattnet töms på en åker.
 
Här är jag rofylld. Och samtidigt är jag så sprudlande lycklig och kroppen spritter och varje muskel dansar. Dansar i rask fyrtakt och jag får svikt och hopp i steget och en svettig karl i vit skjorta med ölandedräkt får mig att le när jag flyger fram över plankorna. Vi vill bara dansa och när dansen är över ler min kropp och själ och jag har ro och fylls av lugn.
 
Ensamdans och tillsammansdans och svikt i knäna i polskatakt. Ensamschottis och hopp och snurr och vänner som skålar i kaffe. Picknickkorg och stora stövlar och raggsockor en junidag.
 
Tid finns inte. Vi håller inga tider. Här finns allt och inget, här finns luften jag andas.

Sofia Karlsson och Mattias Pèrez

 

Anything goes!

Tillochmed två nummer för stora gummistövlar över raggisar,  till klänning och stickad tröja funkar i Ransäter. 

Idenstam/Hedin

 

Triller

 

Ulrika Bodén Band

 
 

Dimmorna lättar

 
Dimmorna lättar, som sömndruckna jättar
Och solstrålar strimma; en sång utan slut
Tyst smeker vinden den saknade kinden
Som slumrande sussade kudden förut
 
Nu finns där en doft som av salt och lavendel
Och flugan i taket, hon nickar och ler
Och skänker en bild av en väggklockas pendel
Och säger att "Tiden som kommer är er"
 
Drömmar har vaknat med det som var saknat
Och livet går lätt som ett ord från en vän
Borta är kinden, men röster i vinden
Dom viskar och säger "Snart ses ni igen"
 
Nu finns där en doft som av salt och lavendel
Och flugan i taket, hon nickar och ler
Och skänker en bild av en väggklockas pendel
Och säger att "Tiden som kommer är er"
 
Dimmorna lättar, som sömndruckna jättar
Och solstrålar strimma; en sång utan slut
Tyst smeker vinden den saknade kinden
Som slumrande sussade kudden förut
 

MP3

 
 

Väsen

 

Ransäter

Kjolar som svänger
Flätor som slänger
Stampa, stampa, stampa takten
Sol och skratt och Klarälvsvatten
Vänner, fränder 
Skitiga händer
Sång och musik 
Tjo, tjim och skrik
Logar och dans
Sväng utan sans
Luften jag andas
Tankar som landas
Tanken får tid 
Själen får frid 

Tiden som kommer är er

Såhär sprängfyllt var det längesen huvudet var. Men många tankar börjar landa.
 
I helgen är det Ransätersdags igen! Det blir massa sång och dans och tjoande till alla grymma folkmusikband som ska spela. Och som vanligt camperar jag i Ks stuga i Deje, en av de bästa platser jag vet.
 
Och i övrigt har vi ikväll, under körövningen, tagit oss igenom de sånger som kören ska sjunga på bröllopet. Utgångsmarschen blir bra, och den andra sången vi valt, av Göran Samuelsson, blir helt rätt.
 
Tiden som kommer är er

It was never nothing personal, some shit I was going through

Diskussioner som den i onsdags gör mig så frustrerad. För ni förstår inte och jag vill så gärna att ni ska förstå, men om ni gjorde det, så behövdes inga ord. Jag vill att ni ska förstå, men samtidigt inte, för om ni förstod, så skulle det betyda att ni varit här, att ni hade hört Honom, och det önskar jag ingen. Ni förstår mig inte, mina ord låter som rent svammel och inget hänger ihop, jag vet det. Men det här går inte att förklara i ord. Försök förstå åtminstone det. Försök förstå, att det inte går att förstå.
 
Jag vet att ni blir frustrerade och förvirrade. Och det blir jag också. Men ni kommer aldrig förstå. Ni kommer aldrig kunna begripa hur jag kan vända som jag gör, hur dubbelsidig jag är, hur jag kan växla mellan rationalitet, svaghet, styrka och känslosvaj.
 
Ni kommer aldrig förstå.
 


 
Before I start this song man
I just want to thank everybody for being so patient
And bearing with me over these last couple of years
While I figure this shit out

Is anybody out there?
It feels like I'm talkin to myself
No one seems to know my struggle
And everything I come from
Can anybody hear me?
I guess I keep talkin to myself
It feels like I'm going insane
Am I the one who's crazy?
 
So why in the world do I feel so alone?
Nobody but me; I'm on my own
Is there anyone out there?
Who feels the way I feel?
If there is, let me hear just so I know I'm not the only one

/.../there was no one who even knew that I was going through growin' pains/.../
 
/.../God it feels like I'm goin' psychotic
Thank God that I didn't do it/.../
 
/.../I'm fucking going crazy/.../
 
/.../So I pick myself off the ground and fuckin swam 'fore I drowned
Hit my bottom so hard I bounced twice suffice this time around/.../
 
/.../I feel like I've let 'em down/.../

/.../I feel like me again; let me formally reintroduce myself/.../
 
/.../Cause I know what it's like
I struggle with this shit every single day/.../

Is anybody out there?
It feels like I'm talkin to myself
No one seems to know my struggle
And everything I come from
Can anybody hear me?
I guess I keep talkin to myself
It feels like I'm going insane
Am I the one who's crazy?

So why in the world do I feel so alone?
Nobody but me; I'm on my own
Is there anyone out there?
Who feels the way I feel?
If there is, let me hear just so I know I'm not the only one
 
/.../It was never nothing personal, some shit I was going through/.../

Tidigare inlägg