Vi är nygifta och glada

Att planera ett bröllop har varit... nytt. Så att säga. Det är ju inte så att vi har gjort det här sådär överdrivet många gånger tidigare. Så att säga.
 
Men vi har haft kul. En del par väljer att överlåta allt på andra. Gott så. Vi valde vår egen linje och har styrt allt från början till slut. Eller snarare, fram till dess att vi hittat dem vi behövt; när musiker var bokade, då släppte vi den delen. Restaurangfolket hade vårt fulla förtroende. Och så vidare. Sen har vi varit klara med vad vi velat ha, och fått det så. Och just tack vare att vi undan för undan släppt greppet om sådant som andra styr bättre, har det blivit sådär bra. Och ännu bättre än så. Och det har blivit personligt. Vi ville inte ha orgel. Vi slapp den. Klänningen är sydd till mig och enbart mig. Den finns i en enda upplaga - min. Jag har känt sömmerskan, fotografer och musiker har varit vänner till oss. Vi har litat på folk.
 
Familjerna fick sitt efter vigseln, med middag och musikquiz (älskade morbror!) och egen våning och bar. Kort träff på söndagen med lite hotellfrukost, promenader och fika på Bergvik.
 
Igår fick vännerna sitt. De som ville och kunde. Något trettiotal kom till festlokalen, och det enda problemet var väl det delikata i-landsbekymret att vi nu har mat för en vecka, till övers. Vi hade kokt närmare tio kilo potatis, rensat och hackat grönsaker, bakat två stora tårtor (plus en liten glutenfri), införskaffat två (fortfarande nästan fulla) flak med lättöl. Vi förberedde och donade.
 
Folk hade trevligt. Skratten studsade mellan väggarna, barnen kunde springa fritt och det åts och dracks och sjöngs. Nederländarna fick se sitt landslag gå till semifinal.
 
Allt har gått i lås. Allt. Har. Gått. I. Lås. Avspänningen som sprider sig i hela kroppen, nu när insikten sakta smyger sig på. Det har funkat. Allt har blivit sådär bra. Vår linje med två separata fester, har visat sig vara vår väg. Vår rätta väg. Vårt sätt har funkat för oss, och alla har följt med. Alla viktiga har funnits på plats, inte alltid samtidigt, men alla har funnits där. Längs vägen, ända in i mål. Ingen har klagat, alla har uppmuntrat. Vänner har träffat andra vänner, fösts ihop med folk de inte känt. De har trivts. Jag och Finaste sa det till varandra, när vi cyklade hem genom den varma sommarnattsluften, att folk hade ju faktiskt trevligt. På riktigt, liksom.
 
Vi har trivts.
 
Vi har haft det så bra. Det har ju blivit en hel bröllopsvecka. Nu är dagarna över, men minnena smyger fram då och då och jag kommer på mig själv med att le.
 
Vi är nygifta och glada. Tillfreds. Lyckliga. Vi har så fina vänner. Vi har varandra.
 
Just nu är det bra.
 

Presenter

Här sitter jag och går igenom bilder på alla kort och presenter från i lördags. Jag blir lite varm av alla fina människor omkring mig. Tänk, att det finns så många som tänker på oss. Bryr sig om oss. Tänk, att människor kan vara så fina.
 
Vardagsrumsbordet i söndags
 
Underbara G, C och H kom med en överfull gottekorg.
 
 Från Danmark kom hälsningar, från Js föräldrar. Boken handlar om Js farfar och far, och hästen de hade i sin ägo för runt trettio år sedan. Hästen som filmen handlade om, som jag var på premiär på i höstas.
 
 En bok om orglar och organister i Karlstads stift, tillochmed 1869. Författaren bor i Axvall och vi har sjungit ihop i flera år. Han är sedan länge pensionär och ägnar sig nu åt research och skrivande kring orglar. Och organister. Han har även skrivit en om Skara stift. Imponerande, men jag är tveksam till när, eller om, boken ska läsas. Kanske om jag får sömnproblem.
 
 En HANDduk, fylld med symbolik.
Och ja, det är efternamnet Lekare vi tagit oss. Finastes mamma behöll det när hon gifte sig, och Finastes morfar, mormor, morbror och kusiner heter det också. Så vackert.
 
 Från Finastes familj. Muggar, formar och lite bröllopsreseslantar.
 
 Från mina syskon och min brors flickvän. Lite påfyllning av Elsa Beskow-muggar, samt en handduk och en bricka. Utöver Farbror Blå, Fru Fuchsia, Tomtebobarnen och Herr Tistel, äger jag numera även Pyrola, Jordgubbe, Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin, som muggar. Brickan är Pyrola och handduken är Jordgubbe.
 
 Från bröllopsviolinisten. Hans skiva.
 
 Presentkort på Selma Spa, från mina föräldrar.
 
 Vackraste tavlan. Tvåsamhet, solnedgång och sjöutsikt. Från min fina F.
 
 Kammarkören gav oss en stooor bricka med design av Helena Bengtsson (den uppmärksamme ser att även kortet är i samma design), före detta medlem i kören.
 
Och så en hög med kort, innehållandes bidrag till bröllopsresekassan...
Överst, till vänster - Finastes morföräldrar och gammelmormor
Överst, till höger - Min mormor
Mitten, till vänster - Min gudfar och ingiftasfarbror, Spindelmors livskamrat
Mitten, till höger - Mina fantastiska kollegor
Nederst, till vänster -
Min yngste morbror, hans fru och dotter
Nederst, till höger - Finastes morbror, sambo och deras två söner (våra fantastiska medhjälpare under vigseln)
 
Dessutom har min andre närvarande morbror, hans sambo, deras bägge döttrar och döttrarnas respektive pojkvänner bidragit till bröllopsresekassan genom att sätta in pengar på vårt bröllopskonto.
 
ETT STORT TACK TILL ALLA FANTASTISKA MÄNNISKOR DÄR UTE, UTAN ER HADE DAGEN INTE BLIVIT DENSAMMA!

Bildregn

Ett litet bildregn från lördagen. Varsågoda.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Ett nu av lycka och minnen.

Kroppen är så full av fina minnen. Att välja ut ett, det bästa minnet, kommer vara omöjligt.
 
Var det när vi vaknade, och insåg att dagen är här? Eller var det när vi gick in på Nya Drakes Blommor och hämtade buketten (och samtidigt fick en liten chokladstrut från Åre Chokladfabrik)? Var det att göra sig iordning, och stå bredvid varandra framför hallspegeln (första gången inför Finaste med klänningen på)? Var den bästa stunden den, när J och J kom och vi åkte iväg och jagade fotoplatser? Var fotograferingen det bästa; det episka kortet på mig när jag sitter med benen i kors på pakethållaren på Ts rostiga, punkterade gamla tjugotalscykel, ätandes en banan och med bubbel i handen medan Finaste låtsas pumpa bakdäcket? Eller hade vi det som bäst när jag, Finaste, J och J mellanlandade hos oss mellan fotografering och vigsel och satt, bröllopsklara allihop, och åt frallor och kanelbullar? Kanske njöt jag som mest av att fnissande av nervositet huka mig i baksätet av Js bil, medan vi väntade på att tiden skulle gå så vi fick gå in i kyrkan, samtidigt som vi såg människor vi älskar anlända och jag med en lyckoklump i halsen stammade fram till Finaste att "De är här, titta, där är de!"? Var det det bästa, när vi väntade i vapenhuset, och sen hörde S ta de första tonerna med fiolen? Eller när dörrarna öppnades och vi mötte allas blickar? Var musiken det bästa? Alla psalmer, körsången (Kammarkörens blickar och leenden och sångtrions perfekt avvägda stämmor), marscherna, att få skrida ut till Kammarkörens mäktiga toner? Eller att jag, när jag kort vände mig om, fick se S och E stå med armarna om varandra snett bakom Finaste, med S hårt hållandes i min bukett? Vigseltalet? Tiden som kommer är er? Det faktum att folk hade med sig barnen? Stunden efteråt, med kramar och skratt? Middagen, med familjerna? Att dödströtta åka taxi hem, tvätta av oss, stupa i säng och sen ändå inte kunna somna för att huvudet är fyllt av intryck och tankar och magen är fylld av skratt? Alla sms? Alla kommentarer på instagram och twitter? Att vakna igår? Att kunna duscha, utan att behöva ta av mig förlovningsringen (ett par nummer för stor; och den åker alltid av när jag är blöt så jag har aldrig duschat med den), för att en annan ring sitter utanpå och håller den kvar?
 
Vad jag vet, är att mitt leende inte gick att sudda ut. Långt in i själen kändes det. Skrattet bubblade, bubblar än, när jag tänker tillbaka. Jag ler. Jag vandrar, tryggt, kring i ett nu av lycka och minnen. 

Älskade vän!

Jag avgudar denna människa och hennes halvgalna tankebanor.
 
 

Gåsa Klinga flyger högst

Vi har mellanlandat hemma. Vi har hittills haft en underbar dag med fina vänner som fotat och stått ut med oss i regnrusket. I kyrkan fanns alla de viktiga. De viktigaste. Nu har jag bytt klänning, och jag har två ringar på fingret, skratt i kroppen, lycka i maggropen och bubbel i ett glas och absolut bara vakuum i huvudet. 
 
Vi ska åka ner till stan och träffa våra familjer. Äta gott, trivas och ha det bra. Imorgon ska vi njuta av att vara nygifta.
 
Allt är så bra.
 

Bröllopsvisa

 
It's not been an easy ride
No count of the tears I've cried
At one point I thought we'd lost
Sight of the price, it's cost

You were at your wits' end
Tried but could not defend
Your unconditional love for me
And I couldn't set you free

Because I loved you too

You created an out for me
Thought I'd prepare to leave
But you did not expect
My heart wasn't quite there yet

You showed me the truth 'bout me
I listened defensively
Saw myself through your eyes
At that point I realized

That I loved you too

He opened the door for me
You stood there courageously
In a church full of folks we love
And nothing to be scared of

'Cause I love you too
 
I love you too

Älskade...

 
Hade jag inte dig, så hade jag intet på jorden
Tom blev min levnadsstig och tomma blevo orden
 
Och hade jag inte dig, så hade jag intet i världen
Intet som hjälpte mig tillrätta på färden 
 
Och hade jag inte dig, så hade jag intet i livet
Trofast och innerlig; av dig allt gott blev givet 
 
Ja, hade jag inte dig, så hade jag intet att minnas
När andra världar öppnar sig, där ödets trådar tvinnas 

Som julafton när en var barn

Den där känslan från när en var liten. Natten innan julafton.
 
Jag är dödstrött och behöver sova och det blir morgondag fortare om jag somnar men jag är för pirrig för att ha en chans att somna.
 
Så känns det i kroppen. En barnslig och pirrande känsla. En bra känsla.
 
Imorgon kommer vi stupa i säng istället. Men inte heller då kommer vi somna. För vi kommer vara sådär fnittriga och övertrötta. Som efter julafton när en var barn.
 
Jag kommer vara trött på måndag. Men lycklig. 
 
Och gift 

Rosé

Vi tar ett glas rosé här. Firar kärleken. 💒
 
 

Dagen-före-fika

Idag bjuds kollegorna på Pinocchio-/ Glömminge-/ Herrgårds-/ Brittatårta, med hallongrädde mellan lagren, och grädde, hallon och chokladströssel uppepå. Finfint.
 
 

Sjal och kval

Igår blev jag en sjal rikare. Och samtidigt, i ett tjillevips, blev jag sexhundra kronor fattigare. Så det kan gå. Egentligen hyser jag en liten önskan om att råka trilla över en lång, ljust vårgrön cape, men det lär ju inte hinna hända...
 
Men jag gillar den. Sjalen, alltså. Och den funkar till brudklänningen, om jag skulle få för mig att ha den vid fotograferingen.
 
Den ja... Fan. Vi har så många idéer, men alla alla är beroende av vädret. Och årtiondets syndaflod verkar ju vara påväg in. Är så besviken över det, att det tyvärr tar över allt nu ikväll. Ja det kommer bli så vackert och tårdrypande och allt ändå, men jag vill inte ha regn. Lite dropp, visst, men det jävla skyfall som lär ska komma... FAN! Vi hade så mycket på gång, idéer om foton på oss, idéer om foton på alla gäster men vem kommer vilja stanna kvar i skitvädret och bli fotad? Nej, just det.
 
Nej. Jag ska släppa det nu. Släppa det faktum att jag är lätt sönderstressad, bara vill få allt överstökat och det faktum att jag inte är större än att jag retar mig på något så banalt som regn. Jag vill släppa tankarna på att Finaste är borta ikväll, att jag är för stressad för att kunna somna så tidigt som jag borde. Upp fyra imorgon igen. Jomentjena.
 
Men. Den som överhuvudtaget nämner vädret som ska komma i helgen, får en örfil.
 
Tack och bock.
 

Programblad

Ikväll har vi vikt och monterat ihop programblad, Finaste och jag. Skrivit ut, vänt på papper, skrivit ut igen, skrivit ut insticksblad, vänt på papper, skrivit ut fler insticksblad skurit isär pappersark, vikt papper, stoppat in insticksblad, gjort hål i papper, stuckit jungfruben genom hålen och vikt ut. Upprepat.
 
Etthundrafem programblad. Blev det.
 
Nu är vi övertrötta och lätt hjärndöda. Och jag ska upp vid fyra.
 
Tjing!

Prästbesök

Strax kommer L hit. Vår präst inför lördagen. Vi känner honom väl sen innan. Väldigt väl. Han har varit vår körledare sågottsom alla våra år här. Han har sett oss. Våra med- och motgångar. Sett tårarna, skratten, det mörkaste mörka, den ljusaste lyckan.
 
Han är rätt.
 
Han får ta oss som vi är, när han kommer. Jag går runt i leggings och lång myströja. Det får han klara. Han får en kopp kaffe också.
 
Efter besöket hoppas jag att vi är helt på banan. Fått checka av och fått fullständig klarhet. På fredag blir det fläng och fix med allt det sista. Såntdär, som mest handlar om att allt ska vara på plats, så vi kan ge oss hän åt lördagen utan att behöva tänka.
 
Det blir bra. Bara L kommer snart.

Slumpen finns inte - Del två

Såhär, lagom till bröllopet, skickade mamma med mig två champagneglas hem. Det blir nog en skvätt bubbel ur dem på lördag.
 
Och ja, tydligen har jag ägt dem i många år. Jag hade dock helt förträngt dem.
 

23 juni

Femton år sedan, idag. Femton år sedan du slutligen dödförklarades. Några dagar tidigare hade du fallit ihop. Aneurysm, heter det visst.
 
Ibland undrar jag bittert varför det blev just du. Låt oss säga att Gud finns; Varför plockade han till sig just dig? Du, som i allt väsentligt levde efter hans ord och utförde hans gärningar? Vad skulle han med dig till, hos sig, när du gjorde sådan skillnad här hos oss? Varje dag förbättrade du liv. Förändrade liv. Gjorde skillnad för människor. 
 
Jag har så mycket kvar att lära av dig. Jag vill bli lika stark, lika viktig för andra, som du var. Femton år, och de vet ännu vem du var. Vet vems brorsdotter jag är.
 
Faster. Gudmor. Spindelmor.
 
Jag tar hjälp av dig. Hämtar styrka i dig. Du går bredvid. Uppfyller dina gudmoderliga plikter.
 
Hjälp mig bli mer som du.
 
 
I found myself today
Oh I found myself and ran away
But something pulled me back
The voice of reason I forgot I had
All I know is you're not here to say
What you always used to say
But it's written in the sky tonight

So I won't give up
No I won't break down
Sooner than it seems life turns around
And I will be strong
Even if it all goes wrong
When I'm standing in the dark I'll still believe
Someone's watching over me

I've seen that ray of light
And it's shining on my destiny
Shining all the time
And I won't be afraid
To follow everywhere it's taking me
All I know is yesterday is gone
And right now I belong
To this moment to my dreams

So I won't give up
No I won't break down
Sooner than it seems life turns around
And I will be strong
Even if it all goes wrong
When I'm standing in the dark I'll still believe
Someone's watching over me

It doesn't matter what people say
And it doesn't matter how long it takes
Believe in yourself and you'll fly high
And it only matters how true you are;
Be true to yourself and follow your heart

So I won't give up
No I won't break down
Sooner than it seems life turns around
And I will be strong
Even if it all goes wrong
When I'm standing in the dark I'll still believe

That I won't give up
No I won't break down
Sooner than it seems life turns around
And I will be strong
Even when it all goes wrong
When I'm standing in the dark I'll still believe
That someone's watching over
Someone's watching over
Someone's watching over me

Someone's watching over me
 
 

Vemforsen

För snart två månader sen, var vi vid Vemforsen, Finaste och jag. Speedy Gonzales här, tänkte dela med sig av några bilder. De är inte ens redigerade. Snabbt jobbat, Persson.
 
Väl bekomme.
 
 
 
 
 
 
 

Återhämtning(sfail)

Finaste och jag fnissar ikapp åt min högst tillfälliga invaliditet.
 
Jag. Har. Träningsvärk. Den kommer troligen från ett otroligt varmt ställe, vilket styrs av en röd liten person med eldgaffel och horn. Att gå nerför trappor är mest bara skrattretande.
 
Trots att gårdagkvällen innehöll både godis, snacks, hämtsushi och rabarberpaj, så lider min kropp idag av en viss långdistansbaksmälla. Jag mår lite illa, fortfarande, och jag har ingen matlust alls. Jag räknar med att det ger sig och om inte annat, så har jag ju inget direkt fysiskt ansträngande att bygga upp inför. När jag står inför ett lopp och får matsvackor, så blir jag ofta lite orolig, då jag vet hur jag tömmer mig under loppen. Nu är det okej att bygga sakta, för, tro mig, jag tänker inte anstränga mig hårt de närmsta dagarna. Idag planerar jag en långpromenad för att mjuka upp musklerna litegrann. Sen får vi se. Jag har bokat in några pass på gymet, men det blir som det blir.

Hemma

Så. Långkörningen är till ända. Landar i Finastes famn.
 
God natt.

Paus

Tre och en halv timme, i sträck, bakom ratten. Det är nog personligt rekord. Pausar i Falkenberg för kiss och kaffe. 
 
Usch, det här med avsked är verkligen inte min grej. När fingrarna strök över de svarta, mjuka lockarna och jag såg in i ett par ögon så mörka, en blick så klok och djup att den tycktes mig bottenlös, och när den lilla rösten viskade i mitt öra Jag älskar dig, Maria, då gick tårarna inte att stoppa. Det är ord som just den munnen aldrig tidigare sagt till mig. De betyder så mycket, allihop, och varje avsked skär i hjärteroten. 
 
Tänker på Prins Wilhelms dikt, som Lyy så vackert har tonsatt, den om kärleken som vet att det kan ta slut, att tiden en dag är förbi, men att kärleken ändå kommer finnas i minnet, och skapa ens Jag. Den löd i mitt inre idag.
 
Hade jag inte dig, så hade jag intet på jorden
Tom blev min levnadsstig och tomma blevo orden
 
Och hade jag inte dig, så hade jag intet i världen
Intet som hjälpte mig tillrätta på färden 
 
Och hade jag inte dig, så hade jag intet i livet
Trofast och innerlig; av dig allt gott blev givet 
 
Ja, hade jag inte dig, så hade jag intet att minnas
När andra världar öppnar sig, där ödets trådar tvinnas 

Tidigare inlägg