Maria P

Sitter vid TV:n hos mamma och pappa. Med Finaste bredvid mig. Icke att förglömma. En öl står uppknäckt framför mig (ja, jag börjar lära mig). "Tack för musiken" rullar på TV:n, men eftersom jag hunnit hälla i mig (nästan) en flaska vin, en cider och snart en öl så spelar det inte så stor roll. Allt funkar.

Imorgon är det dop. Kan knappt låten jag ska sjunga. Går ännu runt och nynnar på den svåra passagen på versen, försöker fortfarande memorera texten. Hmpf.

Ska nog gå.

Ska bli kul att få träffa lille L i alla fall.

Efter att jag plockade upp Finaste på flygplatsen igår, åkte vi direkt till Axvall. Idag är det marknad här, och det blir väl nåt varv där sen. Annars nu så väntar en tur till Lidköping. Imorgon är det ju som sagt dop, innan vi tar oss hem igen.

En sista natt i ensamhet. En dags jobb. Ett par timmar hemma. Sen. Sen åker jag till Karlstads flygplats och hämtar Finaste. Saknar så jag snart spricker. Det känns härligt. Att saknaden är så stor fortfarande. Efter över två år. Det är precis samma saknad som jag kände när vi var nyförälskade.

Var?

Vi kanske fortfarande är. Nyförälskade alltså. Ibland känns det så. Får ofta den där varma känslan - fortfarande - när jag ser Finaste. Skillnaden nu, mot det första året, är att jag nu dagligen talar om för honom att jag älskar honom. Första året var fullt av ömhetsbetygelser. Men "jag älskar dig" kom först efter något år. Från oss båda. Och numera är jag noga med att säga det, det sista innan vi lägger på luren, skickar kvällens sista sms, somnar, eller bara innan jag går utanför dörren för att åka till jobbet, eller bara handla och vara borta en halvtimme. Jag vill veta, vad som än må hända däremellan, att det var det sista jag sa, senast vi talades vid.

Som det känns nu, så vill jag vara med Finaste resten av våra liv.

Så.

Bara en natt kvar, då jag klamrar mig fast vid hans täcke och med hans kudde intrasslad bland mina kuddar.

Jag har länge gjort sådär. Räknat nätter, istället för dagar. I början när jag bodde här uppe, och helst var i Axvall varje helg, räknade jag nätterna. Det är mer påtagligt. Än dagar, alltså. Tycker jag. Om nån säger "det är bara tre dagar tills..." så har jag svårt att fatta om de räknar innevarande dag och/eller den dag det där ska ske. Så. Nätter är lättare för förvirrade mig.

Nu ska jag dricka ett par liter vatten mot den tilltagande huvudvärken. Sen ska jag bosätta mig framför TV:n och vänta på att kvällen ska gå. Så jag får gå och lägga mig. Sova. Jobba. Vänta.

Och sen hämta min älskling.

...att jag ska sjunga denna på dopet på söndag. Längesen det blev nån riktig solosång för min del, så det känns riktigt roligt. Att det är J som ska kompa, som jag sjungit i kör för och känner till väl, känns bara ännu bättre.

Så nu blir det till att plugga text...

Jag har varit hemma från jobbet i drygt en timme, och jag är redan så uttråkad så jag snart ställer mig och sjunger serenader för grannarna nedanför deras balkonger. Inte för att jag hade tagit mig för så mycket mer om Finaste varit hemma, men bara sällskapet hade gjort mig något mindre rastlös.

Stängde i alla fall på jobbet. Alltid något. Trots det fick jag gå upp vid fem i morse för att skjutsa Finaste och hans jobbarkompis till flygplatsen. Var hemma igen vid kvart över sex. Då kröp jag ner en stund till. Halvslumrade fram till halv åtta, då jag klev upp, åt lite fil, klippte lite flanobilder och till sist åkte till jobbet. Där var det tjofadreittan med trettiosex ungar på plats. Gick bra ändå. Förmiddagarna flyger förbi och sen lugnar det sig oftast rätt fort. Hade en liten stund planering på eftermiddagen, och när näst sista personalen väl gick hem så var jag ensam med bara tre barn. Gick hur bra som helst. Kunde låsa vid tio i sex. Jag brukar tycka det blir långdraget att stänga, men eftersom hemmet är ännu tråkigare just nu så gör det mig inget. Har dock bara en sen dag kvar denna vecka; imorgon. Öppnar onsdag och fredag och kommer som tredje personal på torsdag.

Imorgon drar kören igång! Ska bli kul att komma hemifrån lite, och få träffa lite skoj folk.

Hepp, tillbaka till mina flanosagor.

Imorgon åker Finaste till Stockholm på utbildningsresa för jobbet. Han blir borta till fredag, då jag hämtar honom på flygplatsen här och sen åker vi direkt till Axvall. Ska på dop på söndag, för mitt nya lilla kusinbarn.

Kommer bli en jobbig vecka. Har svårt att sova i vår dubbelsäng när han är borta, så eventuellt flyttar jag in i gästrummet. I den sängen funkar det. Vet inte varför, och jag tycker det är skitlöjligt. Sitter ju enbart i huvudet. Kvällarna är jag dock inte så bekymrad över. Kommer nog fylla dem med jobbplock såsom ritande, klippande och laminerande.

Ska även skjutsa Finaste och hans ena kollega till flyget imorgon. Klockan fem ska vi upp, åker tjugo över. Så det blir snart sängen här.

Finaste är ute på hallaballo med sitt nya jobb. De har kört GoKart och sitter just nu på nån trevlig restaurang. Själv har jag ägnat mig åt lite jobbplock. Mycket material som ska fixas innan det drar igång på allvar nästa vecka. Planeringstiden på jobbet är inte på långa vägar tillräcklig såhär i början, innan jag har allt som jag behöver. Sån tur då att jag tycker det är rätt kul att rita, måla, klippa och laminera. Idéer om hur materialet kan användas växer fram. Jag försöker föreställa mig barnens kommentarer, skratt och småprat. Då ni, då är det helt klart värt det, när man sitter där med ömma fingertoppar och trötta ögon.

Fast nu får Finaste gärna komma hem...

För första gången någonsin är jag hemma från jobbet. Gick hem med feber igår och har en karensdag idag. Är lite bättre. Hade säkert kunnat jobba, men man vet ju aldrig om jag hade mått såpass bra om jag inte fått sova ut idag.

Jaja, hemma blev det. Blir nya friska tag imorgon istället.

I början av min studietid här träffade jag en underbar människa. Vi har tyvärr inte hållit kontakten. Men det har inte med detta att göra. Just då skulle hon snart fylla tjugofem, och vi gick runt och skämtade om att "nu går det bara utför".

Det är inte direkt så det känns. Dessutom har jag ju inte fyllt än, det är faktiskt nästan fyra månader kvar.

Men.

Påväg hem från kvällens biobesök såg jag många gäng som var ute och festade. De var inte mycket yngre än jag. Men de var yngre. Och jag insåg att jag redan nu kommer känna mig gammal om jag besöker en nattklubb. En pub är en sak. Där samlas alla åldrar. Men en nattklubb, den besöks till största delen av folk i tjugoårsåldern.

Trots det insåg jag under kvällen att jag vill ha en helkväll på en nattklubb.

Jag vill kyssa Finaste hejdå, säga att jag älskar honom. Få höra att han älskar mig. Ett "vi ses imorgon" och jag vill höra att jag är fin. Vacker. Att jag ska ha jättekul.

Jag vill förfesta lite lagom med ett tjejgäng. Skratta och flamsa, spela kort, dricka. Komma på att NU GÅR JU BUSSEN!, bli först på med ytterkläder, stressa upp alla andra, vingla iväg till bussen som är sen så vi måste vänta och frysa.

På bussen vill jag komma på att jag är lite småtrött. Nästan tro att jag vill åka hem. Bli uppeppad. Smyga med en föredetta vattenflaska, som nu är fylld med helt andra saker. Trilla av bussen i centrum. Ta sikte mot en skränig nattklubb.

Där vill jag ta sikte på närmsta toalett, för kissnödig blir man alltid på bussen. Det är hög musik, skrän och tjim. Jag vill inte dansa utan jag vill supa. Vill ta sikte på baren, skämta med nån random person. Med drinken i högsta hugg vill jag börja leta efter alla jag kom med, eftersom jag alltid lyckas tappa bort folk.

Jag vill hitta någon annan av kompisarna som inte vill dansa. Slå mig ner med denna vid ett redan upptaget bord och börja snacka skit med den eller de stackare som utsätts för oss. Utmana folk att shotta Tequila eller Jäger. Gärna själv bli utmanad. Må lite illa, för det gör man efter ett Tequilarace.

När kvällen är slut vill jag vingla hem till en kompis. Såpass onykter att världen snurrar och jag inte kan sluta le, såpass onykter att jag får för mig att åka på en kall och blöt rutchkana. Men såpass nykter att vi tar oss till vårt mål.

med sminket kvar och med håret uppsatt stupa ner på en madrass, eller bredvid kompisen i sängen, ligga och hicka eller rapa eller snacka skit tills en av oss somnar ifrån alltihop. Vakna med snustorr mun, upptäcka att kudden är full med foundation och maskara, inte ha något annat att ta på mig än gårdagkvällens outfit.

Sakta komma till liv. Jag vill ta en dusch, tvätta bort gårdagkvällen. Vara bakis. Beställa pizza, köpa läsk och godis som jag inte klarar av att äta. Se en disneyfilm.

Komma på att klockan är närmare fem på eftermiddagen.

Då vill jag sätta mig på en buss, komma hem till Finaste och bara bakismysa.

---

Ska det vara så jävla svårt att få till?

Vecka två är slut.

Det har märkts på både mig och barnen att jag börjar vänja mig nu. De flesta rutiner flyter på, jag testas inte lika intensivt och jag hälsas allt oftare med kramar och varma leenden. Jag har under veckan som gått hunnit stänga en gång och öppna två gånger. Alldeles ensammen i lokalerna, med allt som ska ordnas; musik ska startas, värmeljus ska tändas, tvättmaskinen ska igång, frukosten ska fram, med mera, med mera. Sen ska ju barnen tas emot också, vilket bara det kan vara svårt för dem de första gångerna. Jag tycker dock det har fungerat bra.

Det lyckades slumpa sig så att det blev två öppningsdagar i rad; igår och idag. Detta har naturligtvis medfört att jag blivit lite lätt sliten (för att hinna med tåget så måste jag gå upp vid fem). Igår kändes det inget (även om jag somnade halv tio) men idag har det varit en lång eftermiddag. Fick som tur var smita lite tidigare och hann med en tidigare buss, så jag slapp vänta en timme på tåget. Efter hemkomst blev det en power nap. Eller ja... Jag halvsov mellan 16.20 till 16.38, då Finastes telefon ringde. Somnade dock rätt snart om, och sov helt ostört från 16.50 till 17.50. Skönt.

Nu väntar snart besök, till vilket jag ska bjuda lasagne. Smarrigt värre.

Här

Till saken hör att jag satt på tåget. Positivt är att ambulansen körde därifrån med tjutande sirener, vilket de inte gör om det är försent.

Har haft en underbart lugn söndag, vilken till största delen har tillbringats här hemma, med bara en liten utflykt för vår veckohandling.

Dagen igår slutade till sist med att vi hjälpte Finastes bror litegrann. Sen framåt kvällen gjorde vi en paj med soltorkade tomater, fetaost och ruccola. Plus massvis med ost såklart ;) Den vart helt okej. Sen frossades det i allehanda onyttigheter innan vi sent stupade i säng.

Imorgon blir det besök av Finastes morföräldrar. Dock kommer de under dagen, så jag hinner inte träffa dem. Finaste förbereder dock för fullt här med att baka. Och jag har bränt ett finger på en plåt :(

...känns det fortfarande hyggligt på jobbet. Det har varit fortsatt lugnt den här veckan och kommer fortsätta vara ganska lugnt, även om barnstyrkan kommer öka på lite. Det har varit som mest tretton barn, och till veckan kommer det bli som mest nitton. Maxantalet är drygt det dubbla. Fyrtiotvå barn får de in där. Lite magknip blir det av tanken på mängden barn, men eftersom alla de andra vet hur man hanterar det, så lär jag mig nog snart, jag också. Är ju bara en fråga om mitt tankesätt och mina vanor, och de ska nog gå att ändra på.

Annars har det fortsatt i samma shoppinganda som innan. Det har ramlat in fler linnen, trekvartsärmade, en poncho, nytt vardagsrumsbord, lite datorprylar och idag har det redan blivit lite spontanköp av rytminstrument. En handtrumma och en tamburin. Illa, illa. Just det, ett pussel har jag köpt idag med. Ni ser. Jag har noll koll.

Och så gummistövlar.

Det blir ju bara värre, som ni ser ;) Gummistövlarna var dock ett nödvändigt inköp. Mina röda är trasiga och de jag lånat med mig från mamma och pappa är något för små. Så nu blev det ett par svarta med vita blommor på.


Det är ju helg! Har inte mycket planer, bara några smågrejer. Ska passa på att sova också. Hjärnan är grymt seg efter veckan som varit.

Så var den första dagen på nya jobbet slut. För första gången vet jag inte hur länge det blir. Kan bli två år. Kan bli tolv. Kan bli tjugo. Ingen vet, och det känns faktiskt bättre än jag trott. Hade vant mig vid långvik och var för bara ett par månader sedan rädd att binda upp mig vid något.

Men det här känns rätt.

Så rätt det kan kännas efter åtta timmar.

En av kollegerna hade jag träffat förut; vi hade läst flera kurser samtidigt, om än inte i samma klass, och jag hade läst mycket ihop med hennes kompis. Resten verkade vara ett roligt gäng, så på den fronten är jag lugn. Det var även lugnt med barn idag, bara tolv stycken, så jag hade gott om tid att lära mig namn och börja komma överens med de flesta.

Mina temasamlignar ska jag ha med fem stycken 1,5-2-åringar. Det känns också jättekul, eftersom jag bara jobbat med de lite äldre tidigare.

Nu fixar Finaste mat här. Eller mat och mat... Våfflor blir det till middag. Vi har det ibland, på lite småspeciella dagar, och dit räknas den här dagen. Känner jag mig själv rätt så blir det väl dock så att jag strax överger våfflorna för grädden ;) Sen blir det tidig sänggång; upp tidigt för att vara med på en öppning imorgon.