Maria P

Blir såklart ett inlägg om vår nyårsafton (såhär långt alltså).

 

Vi låg och drog oss till framåt tio, innan vi tog frukost på stan samt ordnade med lite inhandling för kvällen. Efter att vi kommit hem förberedde jag varm- och efterrätt för kvällen och sen drog jag iväg på årets sista löprunda. Fem kilometer, knappt, vilket får anses vara okej.

 

Här har vi gjort oss till och klätt upp oss, trots att det bara är vi två här hemma. Jag är inte i mental form för annat och vi tycker det blev mysigt så.

 

Jag kör på svart från topp till tå, med en lätt grön sminkning:

 

 

 

 

Now, that wish is granted, my dream has come true

Now, where you go, I go with you

With all my body and my soul

I crave you;

Each and every breath I'm taking

And I see that eagerness burning in you

Your soul, your heart

Your body too

 

 

Jösköttapetter vad svårt det var att jogga idag. Tog mig ju som sagt till spåret där det var grymt snöigt. Jag hade broddarna på, så halkigt blev det inte, men tänk er själva; en decimeter snö under fötterna, en upptrampad stig (i bästa fall) som är ungefär en helvmeter bred, kantad av ytterligare två decimeter snö. Tungt som fasen och svårt att hålla balansen då vartannat steg sjönk ner i modden. Det gick  s a k t a  men å andra sidan så blir det ju en annan typ av styrketräning i det när underlaget är sånt.

 

Mest nöjd är jag trots allt över att jag ens tog mig ut i hatvädret =)

 

ÄNTLIGEN har vi landat i lägenheten och trots min motvilja mot att packa upp väskor, så är det faktiskt redan gjort. Klappat, klart. Iordningplockat. Vi har inte ens varit innanför dörren i en timme. Första tvätten ligger tillochmed i.

 

Nu ska jag snöra på mig löpskorna och ta ett varv i spåret. Jobb imorgon, LÄNGTAR!

 

 

Igår gjorde jag slag i saken och anmälde mig till Ismilen. Efter jogginturen nerför Billingen (åtta kilometer på femtio minuter, vilket ger en snitthastighet på över nio kilometer i timmen) bestämde jag mig. Nu vet jag att jag kan löpa långt med isbroddar och att jag kan, ja, löpa långt. Det var sjukt längesen jag gjorde ett långpass så det var skönt att få den insikten.

 

Så:

 

Jag har och har haft en bra jul. Det kanske går ihop sig. Vi får se, men änsålänge känns det okej. Litegrann gnager det i bakhuvudet, men jag försöker släppa det och fokusera på att just nu är det okej.

 

Trots en fin jul med alla runtomkring så längtar jag till jobbet. Kanske främst för att slippa frågorna, berömmen, kommentarerna och blickarna. Där vet alla. På torsdag får jag träffa A och kramas lite. Prata.

 

Jag tänkte dessutom att vi skulle skippa burksoppan och ta med oss en engångsgrill till skogen på torsdag istället. Det vore väl mys på hög nivå! Såklart så längtar jag efter barnen också. Det blir visserligen bara sju stycken, som mest, men jag ska kramas järnet med dem som är där. Njuta lite.

 

Avslutningsvis bjuder jag på min största favvo bland egopixen hittills. En kväll då jag kände mig fin.

 

För som sagt.

 

Man får det ibland.

 

Juldagen är sedan många år en dag då jag känner mig lite... ja... däven.

 

Som vanligt var jag med och sjöng på midnattsmässan; hemma vid ett; upp vid fem; iväg på julotta och sen lite småärenden. I år hann jag upp en sväng till stallet, mest för att säga hej. Finaste skjutsade mig och sen joggade jag de åtta kilometrarna ner till Axvall. Trots alla turer har jag ännu inte kommit igång, men så känns det mer eller mindre varje år.

 

Bjuder på en variant av en variant. Håll tillgodo!

 

 

 

 

 

 

It's coming on Christmas
They're cutting down trees
They're putting up reindeer
And singing songs of joy and peace
Oh I wish I had a river
I could skate away on

But it don't snow here
It stays pretty green
I'm gonna make a lot of money
Then I'm going to quit this crazy scene
I wish I had a river
I could skate away on

I wish I had a river so long
I would teach my feet to fly
Oh I wish I had a river
I could skate away on
I made my baby cry

He tried hard to help me
You know, he put me at ease
And he loved me so naughty
Made me weak in the knees
Oh I wish I had a river
I could skate away on

I'm so hard to handle
I'm selfish and I'm sad
Now I've gone and lost the best baby
That I ever had
Oh I wish I had a river
I could skate away on

I wish I had a river so long
I would teach my feet to fly
Oh I wish I had a river
I made my baby say goodbye

It's coming on Christmas
They're cutting down trees
They're putting up reindeer
And singing songs of joy and peace
I wish I had a river
I could skate away on

Nu får förkylningen fanimig släppa. Jag har hittat nästa utmaning!

 

 

 

The ugly naked truth
She starves me of my youth
And I stand alone until
You catch on
I swear its not by choice
But Ana has this voice
And it calms me down
It gives me purpose

And its alright
Im alright
I want to be ok
Ive seen it before
This eyesore, its me

I want out from under
This confining skin
That I so reluctantly live in
My worth is measured solely
According to the scale
Im heavy, I feel frail

And its alright
Im alright
I want to be ok
Ive seen it before
This eyesore, its me

Första löpturen sen snön kom blev en kort, lugn historia här i Malung (där vi planerar starta upp julen). Backbyn runt; ynka 3,7km med en snittid på sju och en halv minut per kilometer blev det. Försvarar mig med att det är snöigt, jag invigde löpbroddarna, jag är grymt förkyld och till råga på det så har jag inte löpt utomhus på över två veckor. Lägg därtill ett håll som övergick i magknip efter bara någon kilometer. Jeeeez!

Sista dagen innan jul på jobbet blev grymt lugn. Vi hade räknat med arton barn. Vid 7 ringde E och frågade om jag och Y skulle klara oss själva fram till 8.30; E behövde börja senare då två pedagoger blivit sjuka. Jag räknade efter och insåg att max tretton juveler skulle komma innan dess. Lugnt alltså.

Det blev såpass lugnt att varje gång det råkade gå i dörren spratt jag och Y till av glädje. När E väl stövlade in vid 8.30 hade... tre barn kommit in. Totalt vart de sju. Det blev mysdag med tomtebesök och film efter maten.

Utöver den katastrofala jogginturen idag har vi hunnit med en tripp till Mora där det shoppades lite kläder och julklappar. Nu är vi klara, de ska bara slås in.

Men det får vänta till imorgon.

Jag har åkt på't igen. En såndär dunderförkylning. Säkert feber (även om jag totalvägrar att sitta ensam hemma och glo), rinnig näsa, trötthet, energibrist och gud vet allt.

 

Men det ger sig.

 

Veckan innan jul ger sig tillkänna på jobbet. Antalet barn minskar stadigt för varje dag och imorgon är det max tjugotvå små solstrålar som kommer dansa in där. Max. Idag smög tomten före oss ut till skogen och dumpade ett paket under en gran. Pepparkakor, visade det sig innehålla. Mycket uppskattat, vill jag be att få tala om.

 

Nu blir det en varm dusch och lite packning. Imorgon åker vi till Dalarna och på julaftons morgon vidare ner mot Västgötariket.

 

Efter det mindre fiaskot på sjungningen i fredags, då vi sjöng i liten ensemble för hundra personer som inte alls var intresserade, lyckades vi ikväll få låna mikrofoner och ljudanläggning.

 

Och. Vilken. Skillnad!

 

Det blev så mycket roligare och mer ensemble-aktigt. Sången uppskattades på ett helt annat sätt och vi fick många tack och mycket uppskattning.

 

Tjolahopp!

 

Jag är inte världens sämsta bloggare som inte har uppdaterat mina fiiinisar med det allra senaste.

 

Jag har helt enkelt skitit i att skriva något här under den senaste veckan och det står jag för. Inte ens tidsbrist kan jag skylla på.

 

Så.

 

Veckan som gått har varit bra. På riktigt bra. Nästan hela veckan, åtminstone.

 

I måndags hade jag en såndär löjligt bra dag, där lyckan i sig berodde på att jag var glad. Fattar ni? Alltså, ju gladare jag blev, desto gladare blev jag. Nej, jag skrev inte fel. Det ska vara så. Som en gladspiral.

Dessutom fick jag ett fint brev av en ännu finare människa och i det brevet fanns en liten tennbricka. Jag lovade mig själv att på ett eller annat sätt bära den varje dag och jag har redan börjat få till det med hur det ska gå till:

 

Jag började med att fästa två ringar och en liten karbinhake i brickan (det här är den mest rättvisande bilden av färgen på brickan):

 

 

 

Nej nu ljuger jag. Jag har haft två dåliga dagar i sträck nu.

 

I morse vaknade jag, runt halv sju, och bara tänkte "Nej". Jag bara visste att det här inte skulle bli en bra dag. Inte att jag hade inställningen att dagen skulle bli skit. Utan det att kropp och knopp bara... inte ville. Inte ville fungera, inte ville samverka.

 

Igår visste jag orsaken till att dagen var kass. Och det visade sig redan vid sex. Jag skulle åka till gymet på morgonen hade jag tänkt. Jag slopade det. Jag insåg att jag aldrig skulle ta mig igenom ett helt pass. När jag vaknade för andra gången så tvekade jag en kort stund på om jag överhuvudtaget skulle ta mig ur sängen.

 

Ja, det gick, som tur var.

 

Idag fanns ingen orsak. Ingen alls.

 

Och ändå har det varit en skitdag. Jag har mått dåligt och inte velat göra någonting. Jag har fejkat tills jag mejkat och låtit det gå. Med tungt bröst.

 

Jag orkar inte må såhär.

 

 

Idag har vi slitit ont, kollegorna och jag.

 

Vi är nio personal på mitt jobb; åtta pedagoger och en kock. Idag när jag klev innanför dörren till jobbet stod inte mindre än fyra sjukanmälningar på informationswhiteboarden (ja, egetihopskrivet (det också) ord). Varav en var kocken.

 

Fem pedagoger, varav en tidvis i köket alltså.

 

Och ändå höll det ihop. Jag, Y, T och E och till viss del (fan vad elak jag är nu) S jobbade som dårar och visst gick det. Bra, tillochmed.

 

Det blir samma visa imorgon och det ska gå bra. Kommer gå bra.

 

Och apropå ingenting. Jag har blivit bjuden på Malena Ernmans konsert här i stan imorgon. Tjohej!

Jag har hittat en lagom frisyr, som passar bra både på jobbet och när jag ska ut.

 

Jag har börjat få till guldsminkningen.

 

Finaste har börjat få kläm på att han ska fota när jag gjort mig iordning.

 

Med andra ord: Ett standardinlägg.

 

Min feel good-låt. Ibland tror jag den handlar om mormor.

 Av och med Navarra.

 

 

Kärringen sitter i trädet och sågar

Hon sågar så flisorna yr

Kärringen tung uppå grenen som knakar

Och hönsen i hönsgården flyr

"Men mor, snart faller du, slår dej fördärvad

och blågul och bryter vart ben!"

"Tig stilla, min son!" skriker gumman förnärmad

"Du är bara ängslig och klen!"

 

Kärringen satt upp i trädet och såga'

Tillslut hade klingan gjort sitt

Och kärringen föll ifrån höjden med grenen

Så var hon den äntligen kvitt

Hon föll som solen om senvinterkvällen

Och tuppen av chocken blev stel

Men aldrig att Anne på Nesland, trots smällen,

Skull' säja att något gick fel

 

Sa du fint, sa hon fult,

Sa du ja, sa hon nej

Aldrig skulle hon ångra sej

Sa du upp, sa hon ner

Sa du hit, sa hon dit

Aldrig höll hon med någon med flit

 

Ja, säj vad du vill om vad gammelmor gjorde

Men grenen, den knäckte hon av

Kanhända att blågul och stukad lekamen

Var lönen som sågandet gav

Men gren, som skavde som nageln i ögat

Den hade sin överman mött

Den kärringen var nåt i särklass

Ja kanske det sturskaste någon har fött

Jag har haft en bra dag. Skönt

 

Trevlig utekväll med jobbet igår. Åtminstone nästan hela tiden. Att en människa jag faktiskt beundrar skulle visa sig vara en skit på fyllan är kanske inte helt upplyftande, men resten var bra.

 

Så till min bra dag idag då.

 

Vaknade lätt bakis strax före tio. Nästan direkt hoppade jag i träningskläder och cyklade ner till gymet. Där blev det först en halvtimmes spinning och sen en halvtimmes core. Duschade och sminkade mig där och mötte sen upp Finaste för en salladslunch på Lilla Saluhallen. Efter det hoppade vi på en buss och tog oss till Alster och deras fina julmarknad. Jag köpte pulsvärmare, knäckebröd, en strut med honungskola och en dörrkrans. Vi frös som tokar och såfort vi kom hem så blev det på med tåsockar och mockasiner.

 

Ikväll blir det restaurang. Agapi, Finastes val. Blir nog bra.