Älskade vän!

Jag avgudar denna människa och hennes halvgalna tankebanor.
 
 

Frisbeegolf

Jag stal en bild från V...
 
 

Hon gillade den också...

Jahaja.
 
Så var det fredag igen och jag begriper verkligen inte hur varenda fredag kommer tillsammans med känslan av att det var ju måndag igår?! Vad hände med... februari, mars, april? Ni vet.
 
Den underbara värmen gör mig glad och det är värt det, att smörja axlar, armar och ansikte på tio ungar ett par gånger om dagen. Hellre det än stånkande med overaller, sockor, kängor, blöta vantar och överfulla torkskåp.
 
Men. Om ni bara visste hur bra sanden fäster i solkrämen? Tänk er; en välinsmord pedagog tillsammans med fyra lika välinsmorda kiddosar, i en sandlåda, bakandes en sandkaka rabarberpaj. Värme, svett, solkräm och blåst ger sanden full potential till att tränga in i sisådär varenda por och göra oss prickiga.
 
Dagens sandlådekonversation i korthet:
Är du inte klar med den där rabarberpajen snart?
Lugna dig, Maria. Jag skyndar mej faktiskt.
Men jag vill ha rabarberpaj!
Men jag kan faktiskt inte trolla!
Hur lång tid ska den där pajen behöva ta? Jag vill ha, vill ha, vill ha!
Jag måste smörja formen så den inte fastnar! Jag bakar och knådar och skyndar mej!
Vill ha, vill ha, vill ha!
Men sluta tjata, Maria. Den är ju klar om en sekund.
Är den ju inte!
Nu ska jag hacka chokladen!
...
Och så ska det vara havregryn på.
Choklad?
Ja.
Det är gott med choklad...
Ja, men den är inte klar än, du får lugna dig.
Men jag vill ha rabarberpaj med choklad...
Nu får du allt sluta tjata, Maria.
 
Sådär höll vi på i sisådär fyrtiofem minuter. Och nej, pajen vart aldrig klar. Försökte bjuda hem mig till ett av barnen på riktig rabarberpaj, men tji fick jag.
 
Idag invigdes min klänning från Indiska. Blev barnsligt förtjust i den redan första gången jag såg den, och ryckte i den i ett par veckor, innan jag slog till. Barnen gillade den också.
 
 
Nej. Nu ska jag färga håret. Och sen ska min skitiga lekamen få sig en rejäl grovrengöring.
 
Häpp!

Det borde ses som en omöjlighet i sig.

Lite imponerande är det...
 
För det första är det imponerande i sig, att jag lyckades misslyckas med havregrynsgröten idag. Hur kan man misslyckas med gröt, liksom?
 
Jodå, det går. Och inom loppet av en kvart, kan man dessutom misslyckas inte bara en, utan två gånger.
 
Första vändan vet jag inte vad som blev fel. Kanske måttade jag helfel med grynen. För gröten ville inte tjockna. Inte en chans. Jag slog således ut den och påbörjade nästa. Och den, insåg jag redan när jag saltade, lyckades jag översalta.
 
Men det fick vara. Jag hade ingen lust att börja om en tredje gång. Översaltat eller inte, gröten fick halka ner.
 
Att misslyckas med något så enkelt som just havregrynsgröt. Det borde ses som en omöjlighet i sig.
 
Nåväl. Jag skyller på ännu en sömnlös natt.

Igenkänning

Jag och min lägenhet, efter kvällens maniska plockade...
 
 

Att fega ur.

I skogen, dit vi brukar gå med jobbet varje vecka, växer en lätt lutande björk. Den har inga grenar längst ner, men den är rejält skrovlig och ett av kidsen, som är en riktig klätterapa, kommer en dryg meter upp på stammen innan hen glider ner igen.
 
Igår tyckte hen att jag skulle försöka. Jag blev visad var man bäst sätter första foten och sen var det, enligt ungen "bara att klättra".
Men du, sa jag, jag kommer inget längre.
Försök, tyckte barnet.
Står du nedanför då, och tar emot mig om jag trillar?
Barnet ställde sig strax nedanför med uppsträckta armar. I fem sekunder. Sen backade hen tre steg och sa med darrig röst (fast fylld av skratt):
Nä, jag vågar inte.
 
Nej. Okej. Hen har faktiskt min fulla förståelse. Men jag och kollegan T stod dubbelvikta av skratt, ändå.

Hjalmar och båtar

Ja, det blev en bra dag. Stilla ro. Två nätter i rad med förvirrade drömmar fyllda av upprepningar men utan struktur, har lett till lite trötthet, men det har varit hanterbart.
 
Det blev en lång stunds lekparkslek och sen lite filmmys. Sen utelek där plaggen flög åt alla håll allteftersom värmen tilltog. Hjalmar Gitarr fick följa med mig idag och var med på samlingen, och på eftermiddagen satte jag mig med gitarr och en uppsjö av sånger, på en filt i gräset och spelade och sjöng med de kiddosar som ville. Jag var grymt ringrostig efter att inte ha greppat en gitarrhals på över ett halvår (och jag är rätt kass som gitarrist i vanliga fall), men barnen bryr sig inte, som väl är.
 
Just nu sitter vi i bilen mot Vächötaschlätta. Solen skiner. Helen underhåller oss med sina visor.
 
Det är rätt bra, jämt nu.
 
 
Hjalle Gura. 
 
 Inspirerad Maria fixar mellis. 
 

Episkt

Idag har jag varit så stolt över mina små. Är, fortfarande.
 
I flera veckor har vi, jag och min grupp, arbetat med att dramatisera Bockarna Bruse. Några stolar kan lätt bli en bro och barnen har själva fått välja roller. Idag fick vi chansen att sätta upp vår lilla teater för resten av barnen på förskolan.
 
Och som de gjorde det! Allihop gjorde sitt absolut yttersta och jag var så himla stolt över dem efteråt. Jag kunde knappt sluta tala om för dem, hur stolt och glad jag var över deras insats. Jag berättade hur modiga jag tyckte de var, och hur glad och stolt jag var. Det lyste om dem, och jag tror de tyckte om att få stå i rampljuset en stund.
 
Dagens mest episka kommentar kom vid lunchen. Tre av mina bordsherrar har fått för sig att jag ska småjäklas med Finaste (jag vet verkligen inte varför), och deras idéer vet inga rimliga gränser. Det är alltifrån att hälla vatten i Finastes säng (vilket jag dock frånsagt mig; då blir ju jag tvungen att sova i blötan) till att spola ner alla hans kläder (kalsonger exkluderade) i toaletten.
 
Idag kom dock ett nytt, innovativt förslag (vilket jag bara var tvungen att twittra om):
 
 Jag vet inte med er... men jag hade då aldrig kommit på den idén på egen hand...

Svältfödd på barngos

Läkarbesöket igår tog ut sin rätt (jaja, tillsammans med en timmes crosstrainer (= en mil), en timmes styrka/core och en timmes promenad (= sex och en halv kilometer)) så vid halv tio loggade jag ner från allt vad omvärlden hette, och gick och la mig.
 
Innan dess hade jag nog dock lyckats gå igenom alla känslor som människokroppen kan erbjuda. Jag hade varit ängslig, nervös, livrädd, uppgiven, arg, ledsen, stressad, fly förbannad, upprymd, lugn, irriterad... När kvällningen började komma, och jag äntligen landat hemma, ringde A och vi pratade i närmare fyrtio minuter. Att höra hennes röst gjorde mig glad och varm, och en lyckotår kom och hon gjorde mig stolt. Hon är verkligen en av de finaste jag har, det slår aldrig fel; hennes röst kan leda mig rätt varifrån som helst.
 
Idag har varit en tröttdag, men jag har varit på rätt köl mer eller mindre hela dagen. Svältfödd på barngos som få, efter helledig dag igår, så det blev mycket kram och mys med kidsen. Ett av barnen, som var hemma på ledig dag, kom förbi och gav mig och en annan pedagog ett varsitt hemgjort halsband. Det där med hemgjorda grejer, att känna sig utvald, uppskattad... Ja, ni vet. Jag har skrivit om det förr. Fantastiska små. Det är den uppskattningen som, till syvende och sist, är den som räknas. Är jag uppskattad bland barnen, då har jag gjort mitt jobb. Det är de som ska möta mig varje dag och jag har en känsla av att om jag ger trygghet till barnen, då känner sig föräldrarna trygga, de också.
 
Nej, nu blir det löpgrupp. Chipp!
 
Tweet från i torsdags, när jag nyss fått världens finaste teckning.
 
Strax innan jag gick hemifrån, bläddrade jag upp denna ur En härlig bok av Mia Törnblom. Visste inte om jag skulle skratta eller gråta.
 
 Nervös väntan...
 
 Känslan efter läkarbesöket.
 
 Kikade förbi i kyrkan, för att lugna nerverna.
 
 Gåsa, Gåsa Klinga...
 
 Sitter vid vattnet, mitt älskade vatten, och låter tankarna flyta bort.
 
 Kluck, kluck, kluck...
 
 Promenad.
 
 Kolla påsarna! Skulle kunna bära hem en hel veckoranson av mat!
 
 På bussen, laddad med busskaffe och sjukt pepp på att träffa barnen!
 
 Världens finaste halsband.
 
Uppe på sextioettan, framme vid Skånevägens busshållplats, stod de!
 
 Halsbandet i sin helhet.

Tolv saker jag tycker om att göra

Häromdagen, när jag stod och pratade med min fina kollega J, om träning såklart, tittade hen på mig, avbröt mig (det brukar behövas) och frågade: Men du... vad tycker du om att göra annars på fritiden, förutom att träna?
 
Jag mumlade fram något om musicerandet, men fick väl inte fram något vettigt svar. Jag kände mig, ärligt talat, skitdum. För det finns ju så mycket jag älsar att göra. Träning är en av alla saker jag gillar, men det är den som tar mest tid.
 
Just nu rider jag på en våg av lycka, jag hämtar energi ifrån alla runt mig och jag riktigt känner hur jag sprutar ur mig den, tusenfalt, tillbaka. Och idag kan jag tala om, vad jag tycker om älskar att göra.
 
Skriva
På bloggen, i dagboken, i kalendern, skriva kort... allt som innefattar att få ner ord, från huvudet ner på ett papper, eller över till en skärm. Jag är bra på att uttrycka mig i skriven text; det blir korrekt och jag är en hejare på metaforer. Jag har en god ordförståelse, och jag tycker om att leka med orden, hitta nya, lära mig nya betydelser, rimma, fejkrimma, skriva på halvvers, sätta samman ord, använda gamla, sågottsom glömda, ord.
 
Läsa
Det blir, minst sagt, för lite av den varan. Jag läste, flytande, redan vid fem och ett halvt års ålder och barnböckerna blev snabbt för enkla. Jag tror jag utmanades för dåligt i början i skolan; alla skulle läsa de där hemska böckerna om Ola, Elsa och Leo (bokhelveteskapen används än) och den gula boken, den svåraste, om intelligente, glasögonprydde och välkammade Leo, var för enkel. Och varför skulle stackars Ola vara så korkad jämt? Och sen Elsa. Jävla mähä. Genusvetaren i mig kräks blod vid tanken på att de heteronormativa, genomvita böckerna än får användas. Får användas. De borde förbjudas; inte underligt att vi fastnar i könsstereotypa, vithetsnormativa mönster.
 
Diskutera
Vah? Diskutera? Jag?! Ja, herreminje, vad jag kan stri', som man säger i Värmland. Går jag igång på något jag brinner för, är jag tillräckligt påläst, så kan jag argumentera i timmar. Ännu ett tack till ♥mamma♥ och ♥pappa♥ som lärde oss syskon att argumentera för vår sak. Vi är en högljudd familj släkt, på båda sidor, som alla drivs av en stark värdegrund. Jösses, ni ska höra oss vid jul, när vi är samlade allihop (betänk, att Finaste väljer att gifta sig med mig trots att han firat jul med oss, två gånger (bara att han överlevt två jular med min släkt, är en bedrift i sig)). Jag har lärt mig att snabbt räkna ut vilka som aldrig fått den typen av argumentationsträning; vissa personer har en åsikt, vilken de försvarar med ett par, tre argument, innan de (argumenten) tar slut och de börjar ranta samma argument som på repeat, när jag kan peppra på med femtio till.
 
Hästarna
Hästarna... vad vore jag utan dem? Halv. Med ena halvan hos dem, den andra hos Finaste, blir jag hel. Fast så enkelt är det såklart inte, det förstår ni också. Men det är ett faktum, att närvaron av allehanda djur gör mig till... mig. Det blir så sällan. För sällan. Det är sjutton mil till, vad jag kallar, stallet. Där bor tre av mina närmaste vänner, min förlängda familj. Där sammanstrålar jag med så många, som kommit att betyda så otroligt mycket. Det har varit många platser, men nu har jag hittat det ställe, där den del av mitt hjärta som klappar för hästarna, klappar allra mest. Samvaron med djuren lär mig så otroligt mycket. Jag kan tänka där. Vara jag.
 
 
Musicera
Självklart. All typ av musicerande. Jag är ingen vidare instrumentalist; jag kan lägga ackord på ett piano, jag kan traggla mig igenom ett stycke (för noter kan jag läsa), jag kan en handfull ackord på gitarr... men det gör inget, för det räcker, det jag kan. Jag sjunger bra, det vet jag. Solosång, ensemblesång, körsång; jag hanterar alltihop och jag är en jävel på att hålla ton och takt. Det är inte jag som är orsaken, om en a capellasång sjunker. Jag har dirigerat kör litegrann, och jag ökar inte en millisekund, omedvetet. Jag vet vad jag vill, musikaliskt. Jag lyssnar, sjunger med, leker och experimenterar, tills en sång är min. Jag skriver musik. Väldigt sällan, men det är ingen process jag vill pressa heller.
 
 
Träna
Jag tycker om det. Och även om frågan från J, var ställd utifrån att jag skulle bortse från just träningen, så är min lista skriven utifrån vad jag tycker om. Punkt. Visst tränar jag ibland med en känsla av tvång, men dagar som idag, när BodyCombatpasset fyller mig med energi, när varenda slag, varje spark, sitter, då är det kul. Då njuter jag. Jag tjoar och jag tjimmar och jag lever mig in i passet, i alla pass. Jag blir lycklig av att känna, hur benen bara... bär. Att kunna springa långt, fort. Att klara det där danssteget, att inse att jag sätter den där högerkroken... Det blir en kick.
 
Njuta
Hmm... knepig rubrik. Det handlar inte om att äta någon gastronomisk succé och uppfyllas av en kulinarisk orgasm. Nej, jag menar njutning i vardagen. Senast idag, när jag satt på bussen, höll jag andan för en stund, när solen steg. Soluppgången över Karlstad idag, var helt enkelt något av det vackraste jag sett. Jag älskar att känna motvinden närapå lyfta mig när jag promenerar; då sträcker jag ut armarna och låter det blåsa rakt igenom min kropp, för det är så det känns. Jag älskar att njuta av doften av morgon, en julimorgon klockan fem, när daggen ligger kvar, det är kyligt och lite rått och det doftar kyla, morgon, orördhet, jord och skog. Jag älskar att se dimma lätta från en åker, där jag står utanför en stuga som saknar dusch. Jag älskar att gå omkring, skitig och otvättad, i för stora gummistövlar. Härja omkring, en kall förmiddag, barfota i fuktigt gräs och bara njuta av att göra det, för första gången på flera månader.
 
 
 
Fotografera
Jag närde en gång en naiv dröm, en av många, om att bli fotograf. Var glada att jag inte valde den banan; jag är mer eller mindre urusel på att fotografera. Det är kameran som gör mina bilder; inte jag. Men jag kan stå framför en och samma blomma i många långa minuter och försöka få till en fin närbild. En detaljerad sådan. Jag tycker om att jaga igång hästarna tills de leker och bockar och krumbuktar, för att fånga deras glädjeskutt.
 
Se dåliga serier
Jag har sett hela Star Trek: Voyager, från början till slut, sju säsonger. Star Trek i sig är kanonbra, men jag tänker lite som så, att just Voyager nog är ett litet sorgebarn. Dock älskar jag det, kan varenda karaktär, minns löjliga detaljer. Däremot kan jag inte ett smack kring de Star Trekserier, man "ska" ha sett.
 
 Live long and prosper
Skratta
Ni vet. Sådär spontant, av absolut ingenting. Bara uppfyllas av ett nyförälskelsefnitter. Eller bryta ihop i skrattårar över en kommentar, eller en dråplig situation. Inte kunna sluta tänka på vad som var så kul, och mer eller mindre störa en konversation. Försöka berätta om något hysteriskt kul, men inte kunna, för att skrattet tar över. Se tillbaka på dråpligheter. Bryta ihop, igen, fastän absolut ingen annan ser det roliga.
 
 
Bada
I en sjö. I havet. Jag fullkomligt älskar vatten; att se det och att omges av det. I sjönära hus, är jag trygg. På havet trivs jag. I vattnet, kan jag stanna hur länge som helst. Ett morgondopp, ett mittpådagendopp, ett kvällsdopp, ett iställetförduschefterlöpturendopp... Jag är som en fisk.
 
Härja
Bara hålla på med dumheter. Ta fula kort, göra knepiga grimaser, dansa lite fult (strikedansa när jag bowlar), vråla rakt ut... Ja, bara göra allehanda hyss. Helt enkelt.
 
 
 
 

Två busstweets

Twittrade lite på bussen igår. Den bussen var trasig, helt klart. Menmen, who am I to complain, så att säga...?

 

Allmänt

Happ, en ny vecka har startats upp. Måndagar brukar ta emot mig med ett snett, lite blygt men ändock välkomnande leende, så även den här. Visserligen har denna dag pendlat lite upp och lite ner; ena stunden hade jag gott om energi, i nästa ville jag vråla rakt ut och jag hittade småsaker att reta mig på. Jag bara hoppas att jag lyckades hålla det inom mig.
 
Den bästaste T jag känner, fyller år idag och det firades såklart på jobbet. Jag hade fått i uppdrag att fixa present och jag var nöjd med vad jag totat ihop; en mugg, ett spännande te och en ask med chokladpraliner blev det, alltihop inhandlat i Malung (där vi tillbringade helgen) med omnejd.
 
Helgen ja. Den var bra. Jag öppnade på jobbet i fredags, så morgonen blev tidig och sen hanns ett danspass med, innan jag och Finaste, på grund av logistiken i att frakta en extrabil till Malung, satte oss i varsin bil och gasade uppåt (med orden Vi ses i Munkfors, där vi oftast stannar och köper mackkaffe). Tidig morgon, dans och sen dryga två timmar ensam i bilen gjorde mig trött, så efter middagen som svärmor ordnat däckade jag i soffan.
 
Lördagen inleddes med en knappa fyra kilometer löptur runt Backbyn och sen uträttade vi lite ärenden (läs: fixade Ts present) innan det blev lunch. Sen förkortades vår tänkta Eriksgata (Finastes morföräldrar, hans gammelmormor och hans morbror) tack vare att Finastes morföräldrar bjöd in till tvåfika. Där fanns, förutom morföräldrarna, hela gänget samlat; gammelmormor och morbror, med sambon och deras två underbara grabbar.
 
Under lördagkvällen fixade jag en enkel paj till Finaste, mig och svärisarna, och sen blev det lite snack innan kvällen fick konstateras all.
 
Söndagen sen då. Den började vi med en promenad till Finastes morbror, där vi våldgästade oss in på en kopp kaffe. Finastes morbror L och hans sambo H är lätt två av de trevligaste människorna jag känner och med dem har vi alltid trevligt. Sen skadar det ju knappast att deras söner; E, tio år och S, fem år, är helt ljuvliga. S fick ett spel av Finaste och mig i julklapp, och det spelade vi igenom ett par vändor. H jobbar dessutom i skoaffär; perfekt, tänkte jag, och bad henne hålla utkik efter ett par vita, typ, ballerinaskor som skulle kunna passa till bröllopet. Hon hade redan ett par som hon kunde rekommendera och visade en bild. De såg verkligen fantastiska ut; ingen klacka att tala om, men de såg ut att funka till klänningstyget. Sen kom det episka tillfället, då (uppenbart yrkesskadade) H efter bara en blick på mina fötter kunde avgöra min skostorlek. Hoppas nu bara skorna är lika perfekta i verkligheten som på bild.
 
Helgen avrundades med hockeyfinalen (då vi, i vår tur, våldgästades av L och E). Jag tittade med ett halvt öga, lite trekvartshjärtat, då jag ägnde mig åt min nya bok. Två kvällar tog det att läsa ut den. Otroligt bra (kanske lite överflödigt med text och händelser ibland, sånt som kan te sig oviktigt för läsaren), med mycket igenkänning. Hela tiden satt jag med penna i hand och strök under och antecknade i marginalen. Lätt en bok jag skulle vilja att fler läste; kanske skulle det kunna skapa lite förståelse?
 
 
Nej, nu ska kvällen snart avslutas. Det blir tidigt upp imorgon för att hinna med bussen. Trött är jag så det förslår; jag har hunnit med en dryg tolvkilometare ikväll och kroppen mår därefter ;)
 
Beskåden I min fantastiska inslagning...
 
 
 
Samåkning?
 
Klotter à la Malung
 
 Ja...
 
 Inledningen av boken
 
 
 
 
Kvällens runda

Bernad...?

Funderar på om jag vaknat upp i någon knepig Toy Story-värld? Eller så är det bara jag som fipplat runt i sömnen, igen. Men det här är exceptionellt, tillochmed för att vara jag.
 
Ungefär såhär brukar mitt sängbord se ut (fast lite mindre städat):
 
Bernad närmast sängen, redo att rycka in om det behövs.

Och såhär såg det ut när jag vaknade:
 
 
 
Alltså, ursäkta?! Vad gör Bernad på golvet? Och varför har jag (för det måste vara jag) ställt ett litet blånäst får på Bernads plats?
 
Ja, jösses...

Bakfylla, träning, blöta fötter, härj och Alla Hjärtans Dag

Det där enda allahjärtansglaset med rosé... blev tre. Den där enda burken Tuborg... blev fyra. Och det blev även klockan, innan jag till sist var i säng.
 
Halv nio skrek min arma lekamen NEJ! men jag pallrade mig upp och ut i skitvädret och promenerade de knappa fyra kilometrarna ner till gymet. Där blev det dans i en timme, och core i en halvtimme. Det gick bättre än vad jag väntat mig av min bakfulla och outsövda kropp, men fokuset var väl inte på topp...
 
Nu har jag promenerat hem igen, börjat torka till om fötterna efter att ha gått i en halvdecimeter blöt modd hela vägen och ska strax släpa mig in i duschen. Finaste och jag ska hem till svågern, svägerskan och bebishen. Hen ska få sin t-shirt, som jag köpte på ABBAmuseet och en affisch som vi hittade på IKEA. Så fin... men inget vi har någon vettig plats för. Så vi köpte den till bebishen istället. Kanoners. Nåväl, hos dem ska vi se trav; K och J har häst till start inom V75 så vi ska hoppa av spänning i soffan och vråla av glädje... eller frustration, vilket det nu blir.
 
Sånthär kan man göra på jobbet, om man vill roa sig själv och en femåring en torsdagmorgon klockan sex. Kockens reaktion, när hen öppnade kartonen, var episk!
 
Typ såhär sugen var min kropp på att träna imorse...
 
 Finastes allahjärtanspresent till mig.
 
 Min allahjärtansfrukost till Finaste.
 
 Innehållet i guldpåsen på bilden innan denna. Ja, det var alltså min allahjärtanspresent till Finaste.

Mwehehe...

När katten är borta, dansar råttorna på bordet
När praktikanten är i skolan, ja, då förses personalen plötsligen med ett par vantar (vilka går alldeles utmärkt att snöa ner lite extra).

Senaste dagarnas @instagrammande

Tisdag.
 
 Fredagens lyx: Vaniljkesella med färsk passionsfrukt i.
 
 Därefter ullstrumpor och Gordon.
 
 Och öl.
 
 Lördagens lunch: Basilikapuckar, sojachorizo och grönsaker.
 
 På kvällen åkte vi hem till N och såg senaste Star Trek i 3D. Live long and prosper.
 
 Typisk söndagförmiddag. Slant med mascaran. Fast bara lite.
 
 Hade nästan huvudet med mig... bortsett från att jag fick köpa vatten, och låna hänglås på gymet. Hursomhelst; PowerStep och Core, blev det på söndagen.
 
 Typ såhär peppad och glad kan man vara, efter två grymma pass med en av världens bästa instruktörer.
 
 Fågeljävel.
 
 Gårdagens träning: Nytt pass (för mig). Sjukt kul!
 
 Frukosten jag alldeles nyss hällt i mig: Havregrynsgröt och kaffe. En klassiker.

Mina föräldrar har lärt mig att skratta

Jag har fått humorn i modersmjölken. Vi är råa, men hjärtliga, i vår familj och alla vi tre syskon är rappa i käften. Det har vi från båda föräldrars sidor och snabba, ganska galna, meningsutbyten förekommer ofta, när vi träffas allihop (vem var det nu som gick i shorts - kungen eller Alexander Bard?). Våra jular är ofta högljudda och lätt hysteriska, med många skratt.
 
Jag är rent generellt väldigt dålig på att läsa av, vem som tål sarkasmer och vem som kan skilja på det, och när jag menar vad jag säger. Det är en insikt jag fått på senaste tiden, och jag får ofta vakta min tunga. Jag har helt enkelt fått lära mig, ofta efteråt, tyvärr, vem jag kan slänga käft med utan att det blir fel. Jag har lättare att se det hos barn (som turär!) än hos vuxna; kanske tar jag bara för givet att en vuxen ska kunna förstå att jag inte menar allvar?
 
Min förmåga att kunna skämta och skoja, speglar i mångt och mycket av sig i barnen på jobbet. De vet att de får reaktioner om de driver med mig, och de vet att de kan säga nästan vadsomhelst. De vet att jag har nära till skrattet och att jag inte tar illa upp. Säkerligen finns det flera barn som, trots att de är just barn, är bra mycket bättre än jag på att se vem som tål att höra vad och vem som kan skilja humor från allvar.
 
Jag har alltid tyckt att det är viktigt att kunna skämta med barnen. Sen är det inte alla barn som tycker om det, och det får jag självklart läsa av och acceptera, men de flesta gillar när glimten i ögat tänds. Och jag är glad, så himla glad, att barnen vågar skämta med mig, att de vågar testa. Det innebär ju att de vet att jag kan ta det, att jag kan skratta med dem. Det innebär att de är trygga i att jag inte reagerar negativt och det innebär också att de tycker om att se mig glad. Ofta kommer mina skratt just därur; ur glädjen i att de valde att driva lite med just mig (sen är det oftast hysteriskt kul, det de säger, men glädjen i själva situationen smäller oftast högst).
 
Jag märker efter ett tag, vilka barn som har samma jargong hemma, som jag hade som liten. Det är ofta de barnen som vet att jag kan kallas knasboll, bara i förbifarten, och som vet att de kan få något liknande tillbaka, utan att ta illa upp. Det är de föräldrarna som vågar driva med mig, och som jag kan slänga käft med tillbaka, utan att det blir fel och utan att det blir på någon annan nivå än förälder/pedagog. Jag är glad att även föräldrarna är så trygga med mig, att de vågar härja lite och komma med practical jokes.
 
Någon som börjar ana en conclusion? Säg till i så fall, för det gör inte jag. Fingarna bara går, i ett tappert försök att hänga med tankarna. Jag ska nog sluta här, utan någon egentlig poäng. Mer än den, att jag är så oändligt tacksam över att ha vuxit upp med humorn nära tillhands. Utan att byta ut allvaret mot humor, kan jag ta till humorn när jag behöver det som mest. Mina föräldrar har lärt mig att skratta, och det är jag så otroligt glad över.

Dagarna som gått

 
I onsdags fick jag ett paket på posten. Hade beställt skivan till höger på bilden, och artisten tyckte väl att hon dröjde med att skicka den, så hon skickade med sin julskiva. Sjukt glad, blev jag!
 
Typ såhär kan man känna sig när man haft vilodag, för första gången sen i slutet på oktober (om man nu bortser från det faktum att jag cyklade till bussen (4km), gick till jobbbet (2km), gick till bussen (hann 1,5km) och sen cyklade hem från stan (4km), vilket jag gör).
 
Hittade lite ledsen spenatsoppa på golvet i torsdags, på jobbet...
 
De tre första av tordagens totalt fyra gruppass; Cykel, CoreBall och FLX (stretch). Alla pass gick sjukt bra! Särskilt CoreBall, där fick jag massor av beröm från instruktören. Hon har ju sett mig några gånger nu och såg väl säkert en förbättring, hon också.
 
 Torsdagen fick avslutas med BodyCombat (kampsport och boxning, fast i luften). Var förbannad efteråt för att styrkan på slutet inte satt, men rent fightingmässigt gick det bra.
 
 Favoritåterhämtningen: Havregrynsgröt toppad med linfrön, och så kaffe.
 
 Ja.
 
Igår morse var bussen framme nästan en timme innan jag började jobba, så jag klev av ungefär två kilometer från jobbet och fick således en tjugominuters morgonpromenad på drygt två kilometer.
 
 Trots morgonlöpning, cykel till bussen, promenad till och från jobb och sen cykel hem, var jag pigg i benen igårkväll och tog en rask promenad på nästan sju kilometer.
 
 För att orka med Super Saturday på gymet, blev det megafrukost idag; gröt, kaffe och ägg.
 
 Två av tre pass; BodyJam (dans) och CxWorx (core).
 
 Någon som kan komma på en bra förklaring till frågetecknet? "Har du tur, så får du dansa"? "Är du säker på att du vill utsätta dig för det här?"? Eller står det helt enkelt för förvirringen som skulle visa sig uppstå under alla nya danssteg?
 
 Snabb tvagning och lätt mejk, innan det blev lunch på stan med svärisarna. Jag tog en sallad (där oliver, rödlök, färska tomater och konserverad sparris plockades bort, visserligen (hatar allt av det)) för att slippa vara alltför tung i magen inför nästa pass. Dessutom hann jag en halvtimme på crosstrainern innan mitt sista pass för dagen.
 
 Även lördagen avslutades med BodyCombat. Nya releasen visade sig vara den bästa på riktigt, riktigt länge och jag kunde köra fullt ut hela passet!
 
 Tröttare än på länge, men galet nöjd med min Super Saturday! Tre kilometer cykel, en timmes dans, en halvtimmes core, en halvtimme på crosstrainern (fem kilometer), en timmes slagsmål och sen tre kilometer cykel uppför backarna i snörusket. Så jäkla bra!

Bildbomb från 2013

Jag kan inte hålla mig, helt enkelt. Klicka på bilden om du är sugen på att läsa inlägget den är hämtad från. En del bilder länkar till samma inlägg.
 


Tweet
 
 Redo för ismilen.
 
 Slys rumpa.
 
 Hjärta som jag fick av ett av kidsen på jobbet, på alla hjärtans dag.
 
 Bild tagen av min älskade A, under festkväll med kollegorna.
 
 Första bilden på mig och Finaste, som par. Alla hade fattat, utom vi. Jag publicerade bilden här på vår fyraårsdag.
 
 Jag med mustasch, vilken jag snodde vid en europamässa i Tallinn.
 
 Tiden från VårRuset.
 
 I juni lindade jag, av plast, en midsommarkrans.
 
 
 Trolltema på jobbet.
 
 Finaste blomman, vilken jag fick av en av alla mina underbara ungar. Ni ser väl min legosoldat? Och NU vill jag bara tala om att jag tror jag lyckats få den här att blomma om! Det har aldrig hänt förr!
 
 Min tid från Stadsloppet.
 
 
 
Tre av de vackraste bilder jag tagit. Särskilt den med blåklockan.
 
Alla tre bilderna ovan, länkar till samma inlägg.
 
 Bild från ett inlägg om fördomar.
 
Följande sex bilder kommer från samma inlägg.
 Bild på en Maria som lyckligt dansar runt på en åker, iklädd alldeles för stora gummistövlar.
 
 Liljekonvaljbär.
 
 Groda.
 
 Litet, litet spindelnät.
 
 Hopp från en brunn.
 
 Stenfrukt.
 
 Första gången med färg i håret.
 
 Hyggligt nöjd med tiden, 53.58, efter ToppLoppet.
 
 Att kasta löv omkring sig blir man aldrig för gammal för.
 
 Stämningsfullt inlägg.
 
 Bild från ett inlägg om BillingehusLoppet, samt en liten sammanfattning av årets millopp. Ett positivt inlägg, i så många bemärkelser.
 
 Ja.
 
 Från Köpenhamn.
 
 Nöjd fröken Persson efter löpning hem från jobbet.
 
 Inbjudningar.
 
Från ett instagraminlägg.
 
Tomte.
 
 Årets pakethög.
 

Avslutar med det faktum att jag fick mandeln i risgrynsgröten i år. Så klockrent!

Jag älskar folk på internet

 

Tidigare inlägg