Maria P

Jag har citerat henne förr. Linnéa. @regnlund. Och jag har fått tillåtelse att göra det igen.

 

Fina, kloka människa.

 

Tack för alla ord. Gör världen en tjänst. Sluta aldrig. Sluta aldrig ge oss av dina ord.

 

 

 

Before I start this song man
I just want to thank everybody for being so patient
And bearing with me over these last couple of years
While I figure this shit out

Is anybody out there?
It feels like I'm talkin to myself
No one seems to know my struggle
And everything I come from
Can anybody hear me?
I guess I keep talkin to myself
It feels like I'm going insane
Am I the one who's crazy?

So why in the world do I feel so alone?
Nobody but me; I'm on my own
Is there anyone out there?
Who feels the way I feel?
If there is, let me hear just so I know I'm not the only one

/.../there was no one who even knew that I was going through growin' pains/.../

 

/.../God it feels like I'm goin' psychotic
Thank God that I didn't do it/.../

 

/.../I'm fucking going crazy/.../

 

/.../So I pick myself off the ground and fuckin swam 'fore I drowned
Hit my bottom so hard I bounced twice suffice this time around/.../

 

/.../I feel like I've let 'em down/.../

/.../I feel like me again; let me formally reintroduce myself/.../

 

/.../Cause I know what it's like
I struggle with this shit every single day/.../

 

/.../It was never nothing personal, some shit I was going through/.../

Ja, den här veckan har ju varit minst sagt knepig. Två sjukdagar till att börja med. Ett läkarbesök har jag hunnit med också och då blev det ett spontant blodprov och trots att sköterskan var både snabb, proffsig och, framförallt, helt sjukt trevlig, så har jag blåmärket från Helvetet i armvecket. Snyggt? Nä.

 

Javisst, och så en dag på jobbet, helt underbart att träffa alla kids. En sjukt trevlig utekväll, sen en ledig dag på det och så vips, en jobbdag med - håll i er - åtta barn på plats. Mycket mys och samtal hanns med, viktigt och bra på alla vis.

 

Imorgon blir det middag med fina vänner och på söndag ser det ut att bli träff med en potentiell vokalgrupp. Den som lever, får se.

 

Klämdagar är något av det knepigaste min skalle vet. Idag kommer jag gå till jobbet med inställningen att det är måndag och sen ett, tu, tre säger folk trevlig helg! Herregud, vart är vi påväg?

 

Nåja. Jag har ätit min gröt med pumpafrön, gojibär, solroskärnor och kokos och druckit en kopp kaffe. Busskaffet står redo.

 

Blir en fin månfredag, det här.

Om drygt två veckor är det loppdags igen. Karlstadsloppet står på tur och jag är anmäld i tjugoenkilometersklassen.

 

Idag hade jag planerat att springa en sista halvmara innan loppet. Det gick... sådär.

 

Jag slog samman två av mina favoritrundor, vilket i sig blev ungefär arton kilometer. Knappt sjutton orkade jag, sen blev det promenad sista biten. Dessutom var jag, efter att ha avverkat första milen, tvungen att stanna och hämta andan med jämna mellanrum. Jag är, mentalt, inte helt van vid det men det fick lov att vara okej.

 

Jag ska ändå genomföra loppet som planerat. Som anmäld i halvmaraklassen, har en ändå möjlighet att välja att gå i mål efter en mil. Kanske gör jag det, kanske inte. Det får vi se.

 

Jag vet att det finns folk därute, som (mot bakgrund av vad de vet om mig, och ja, jag förstår er) är helt iställda på att all träning jag gör, gör jag som antingen självbestraffning, kompensation eller i rent förbränningssyfte. Jag förstår, er, jag lovar. Men. "NU ska jag försöka förklara något som jag länge har tänkt men aldrig har sagt."

 

Även om Han driver mig till mitt yttersta, ända in i kaklet och gärna in i duschen, så kan jag fortfarande njuta av träningen. Jag har aldrig sprungit ett lopp i syfte att förbränna kalorier. Jag upplever, ofta, ofta, en njutning i det faktum att min kropp orkar göra det jag ber den om. Och om den, som idag, protesterar mot träningen, för att jag tillfört för dåligt med näring, för att det är för varmt, för att den är outvilad, och jag faktiskt gör som idag och svarar kroppen med att stanna till och vila ett par sekunder, då blir jag glad. Glad av endorfinerna träningen ger, glad för att jag har självbevarelsedrift nog att lyssna på kroppen. Just detta har många så oändligt svårt att förstå, när jag väl berättat om mina perioder av maniskt tränande. Men även i dessa perioder mår jag bra av att få träna. Ja, många träninspass har ett ångestdämpande syfte. Men inte alla; minst lika många är sprungna ur det faktum att jag vill träna. Döm aldrig mina träningspass med baktanken att jag gör det på Hans order. Bestäm er, snälla ni, inte för att all träning är av kompensatorisk art. Ni kan faktiskt inte veta.

 

Applådera inte mina mil och kilometer. Jag begär inte det. Men. Försök komma ihåg att fråga mig, varför jag tränade just denna gång. Kliv av era höga, jävla hästar, släck det nedlåtande ljuset och fråga hur jag kände mig innan jag gav mig ut. Fråga hur det känns nu, efteråt. Era himlande ögon hjälper mig inte, inte när träningen faktiskt är av en positiv natur.

 

Om två veckor ska jag springa Karlstadsloppet. Applådera när jag går i mål. Åk och se mig löpa. Ta emot mig i målfållan, och fråga hur jag mår. Se mig njuta av min kropp. Se mig skratta av stolthet och glädje över att jag klarade det.

 

Och snälla, döm mig inte.

Såja. Ytterligare lite bröllopsfix är klart. En kompis har lovat att fota litegrann innan vigseln, kanske även efteråt. Lokal till vår mingelfest veckan efteråt är klart. Vi har bokat in en träff med L, och då hoppas jag vi kan få programmet färdigt.

 

Jag söker fortfarande en hygglig gitarrist. Någon? Vemsomhelst? Vem känner någon?

Ja, ni ser. Det går framåt.

Underbar kväll, med två av de finaste fina. Jag tror inte ni någonsin förstår, hur mycket jag vill tacka er för att ni finns. Det började som ett allvarsblandat skämt på en parkering en kall vinterdag, och nu blev det verklighet. Om ni bara visste hur länge jag levt på det här; vetskapen om vad som väntade, och hur länge jag kommer leva på det som blev, på skratten och allvaret, på samtalen och på förtroligheten.

 

Jag trampade hem fortare än någonsin, pigg i kroppen och glad i själen. Jag har hunnit besöka toaletten nu. Och jag har kollat youtube.

 

Och för den som missade det, så låg gummisnodden kvar på hallbyrån.

 

Tack.

Kroppen är fortsatt ganska sliten, men jag vill till jobbet. Två dagar hemma, utan tider och platser att haka upp sig på... det funkar inte. Jag funkar inte så.

 

Jag behöver rutiner, klockslag och koll på vad jag ska göra. Jag behöver veta vad som förväntas av mig.

 

Jag behöver barnen.

 

I två dagar har jag saknat deras små händer som smyger sig in i min, jag har saknat deras glada ögon och stora leenden. Barnaleenden med glesa, sneda tänder är något av det vackraste jag vet. Min morfar sa alltid, att människor med överbett och lite sneda tänder ser oftast snälla ut, för det ser ut som om de går runt och småler. Han hade rätt. Och kanske därför, eller kanske för att en sned tand i ett leende åminner mig om ett barnaleende, gillar jag just det. En tand som inte sitter perfekt, i förhållande till de andra. Leenden som är långt från tandkrämsreklamerna. Imperfektion. Det som skönhetsindustrin gärna skulle kalla skavanker, blir vackert i mina ögon. Skrattrynkor, sneda tänder, ett ärr från ett gammalt sår.

 

Visst är det vackert?

Nu var det dags igen!

 

Min andra artikel om Vikingalagen finns nu på Livskick. Klicka på bilden nedan, för att komma direkt till artikeln.

 

Min kropp tyckte sig tydligen vara utvilad nog... Klockan två lyckades jag somna, och sen slog jag upp de små blå klockan sex.

 

Fyra timmar är lite för lite för att min vardag ska funka. Egentligen är jag nog på gränsen till att faktiskt kunna gå tillbaka till jobbet idag, men jag stannar hemma. Det rapporterade jag redan igår och med facit i hand så är jag nog för trött för att jobba. Så ja, det var nog ett klokt beslut. Sen vore det ju trevligt om matlusten kom tillbaka, fast det kanske kommer med rutinerna, när jag går tillbaka till jobbet (imorgon, som det verkar i nuläget)?

Såhär borde det va' i vårt avlånga land kallat Sverige:

att det finns inga "dom", det finns inga "vi", inga gränser.

Det spelar ingen roll hur du ser ut eller vad du heter i efternamn,

och att personen som är bäst för jobbet, fick det och vann

 

att neka ett litet barn rätten till sitt liv?

Eller en gammal man, som gjort allt han kan för att hålla familjen vid liv,

men som var tvungen att fly, att komma hit, för att inte dö i krig.

 

Femtio döda i Syrien, bara inatt;

En liten notis i Aftonbladet är allt.

För nu ska prinsessan gifta sig, och det är viktigare än allt annat,

för förstasidan ska täckas av vilken väska hon har köpt, bland annat.

 

 

Lite komiskt, med tanke på att halva Sverige är och jobbar i Norge...?

 

 

Helvete! Hur kunde jag vara så dum?!

 

Jag har inte klivit upp på den på evigheter. Av någon anledning, just idag, just när jag var som mest ensam, jamenvisst, då passade det sig?! Hurihelvete tänker jag ens?

Dessa siffror. Digitala siffror som hånskarattar och fastän det aldrig har betydelse, så blev det så stort. Det är mig egentligen helt egalt men just idag blev det avgörande. Jag borde veta bättre, vet bättre, men ändå slog bomben ner. Ekot av Hans hånskratt klingar fortfarande i huvudet.

 

Och Hans ord:

Du förtjänar det inte.

 

Nehej. Dåså.

Jahapp.

 

Jag är sjukskriven för första gången på två och ett halvt år. Men så är det, i vissa lägen går det inte att förneka att en behöver stanna hemma, för både sin egen och andras skull.

 

Största problemet är väl ensamheten i kombination med den totala avsaknaden av tidsperspektiv. Det är samma sak som i stallet. Skalmans mat- och sovklocka var nog ingen dum uppfinning (sen att jag aldrig har läst eller hört att den har ringt av någon annan anledning än att påminna om ännu en tupplur...).

 

Kroppen är trött men sinnet rastlöst så stundtals roar jag mig med att städa. Papper och grejer flyger åt alla håll och jag njuter av tillfredsställelsen i att få slänga. Sen kraschar jag en stund, innan jag fortsätter påbörjat projekt (ja, fort går det inte).

 

Nåväl, ett rum vore skönt att vara klar med innan dagen är slut, så jag ska väl fortsätta nu.

I snart en vecka har kroppen känts matt och sliten. Bara idag har jag totaldäckat i soffan tre gånger. Och nej, det har inte bara att göra med gårdagen. Jag var nere på PowerStep och Core, vilket jag egentligen, med facit i hand, inte orkade. Men enveten som jag är så...

 

Nej, det här känns inte fullkomligt bra. Kroppen, alltså. Såhär trött, så länge? Verkligen kroppsligt matt?

 

Jag är inte helt van vid att det ska ta så lång tid för kroppen att återhämta sig. Kanske har jag en förkylning på gång? Önskar bara den kunde bryta ut, i så fall.

Jag stal en bild från V...

 

...vi skulle klättra ju?

 

Javisst ja. J och hens sambo hade bokat mig och Finaste för lite klättring i Örebro. Halv elva skulle vi bli upplockade.

 

Jadå. Vi blev upplockade. Och sen kom J på att Vi behövde ju en grej på IKEA. Så dit svängde vi. Med Js sambo i spetsen gick vi snabbt framåt mellan hyllorna och när vi var vid restaurangen så SURPRISE hoppade alla de fina fram bakom en skylt.

 

Möhippa.

 

Vi började med en brunch på IKEA och sen drog vi vidare till Skutberget. Fin miljö, nära till vattnet och fullkomligt opretentiös frisbeegolf med galet många skratt. Sen glass och rosa elefanter och ankor och allt vad det var.

 

Fortsatt avkollping på schemat med bad i pool, vin, öl och grill och småprat och skratt. Jag hade nog, uppenbart, tydliggjort min avsky för rosa fluff och förnedring på stan. Kvällen var, kort sagt, perfekt. Hela dagen var perfekt. Utomhusaktivitet, avsaknad av förnedring, avsaknad av löjlig utstyrsel... Bara bra. Med de finaste, de människor jag helst av allt ville tillbringa en sån dag med.

 

Älskade, fina ni,

 

Tack för en perfekt dag.

 

Ni betyder så mycket...

Ni vet när "klättervägg i Örebro" blir möhippa med frisbeegolf på Skutberget?

 

 

Jag vet inte om vi klev in. För åskknallen från Helvetet väckte mig.

Jahaja.

 

Så var det fredag igen och jag begriper verkligen inte hur varenda fredag kommer tillsammans med känslan av att det var ju måndag igår?! Vad hände med... februari, mars, april? Ni vet.

 

Den underbara värmen gör mig glad och det är så värt det, att smörja axlar, armar och ansikte på tio ungar ett par gånger om dagen. Hellre det än stånkande med overaller, sockor, kängor, blöta vantar och överfulla torkskåp.

 

Men. Om ni bara visste hur bra sanden fäster i solkrämen? Tänk er; en välinsmord pedagog tillsammans med fyra lika välinsmorda kiddosar, i en sandlåda, bakandes en sandkaka rabarberpaj. Värme, svett, solkräm och blåst ger sanden full potential till att tränga in i sisådär varenda por och göra oss prickiga.

 

Dagens sandlådekonversation i korthet:

Lugna dig, Maria. Jag skyndar mej faktiskt.

Men jag vill ha rabarberpaj!
Men jag kan faktiskt inte trolla!

Jag måste smörja formen så den inte fastnar! Jag bakar och knådar och skyndar mej!

Men sluta tjata, Maria. Den är ju klar om en sekund.

Nu ska jag hacka chokladen!

...
Och så ska det vara havregryn på.

Ja.

Ja, men den är inte klar än, du får lugna dig.

Men jag vill ha rabarberpaj med choklad...
Nu får du allt sluta tjata, Maria.

 

Sådär höll vi på i sisådär fyrtiofem minuter. Och nej, pajen vart aldrig klar. Försökte bjuda hem mig till ett av barnen på riktig rabarberpaj, men tji fick jag.

 

Idag invigdes min klänning från Indiska. Blev barnsligt förtjust i den redan första gången jag såg den, och ryckte i den i ett par veckor, innan jag slog till. Barnen gillade den också.

 

Nej. Nu ska jag färga håret. Och sen ska min skitiga lekamen få sig en rejäl grovrengöring.

 

Häpp!

Idag såg Du ut som i min dröm. Minns Du? Håret var likadant. Klänningen var sågottsom densamma. Jag vet inte, minns inte, om jag sett den i verkligheten förr?

 

Drömmen kom tillbaka. Och jag reflekterade lite. Jag minns smset jag skulle skicka. Nu går jag. Minns hur Du tog min högra hand. Minns Din svarta kappa, den blå klänningen. Hur det växlade mellan vinter och sommar.

 

Jag såg tillbaka på hur vårt halvår varit. Vinter. Svarta kappor. Sms. Din hand i min högra. Dina ord, som lett mig, sådär som Du gjorde i drömmen. En blå klänning.

 

Och nu vet jag, att det finns en sjö. Gröna gräsmattor. Och det är sommar nu.

 

Att en enda dröm kan bli så stor...

Ensamrast. Egentid. Utomhus. Solsken. Kaffe. Kvalitet. 

Tjolahopp från en fröken som sovit tre timmar inatt! 

 

Jag är trött i kroppen. VårRuset tog verkligen ut sin rätt på mig. Jag trodde verkligen, på riktigt, att jag var redo för BodyCombat igår, men det var mest bara jobbigt. Benen var inte alls med på noterna och med facit i hand borde jag kanske inte fullföljt passet. Kort och gott; min kropp var inte återhämtad och redo för ett träningspass. Då har det ändå gått en vecka sen VårRuset, helt utan träning, bortsett från sköna långpromenader, transport på cykel och lite stalljobb.

 

Jag är trött i huvudet. Att ha en dålig kväll med efterföljande tröttdag gör skallen tom den tredje dagen, och att sen avsluta just tredje dagen med körövning i en syrefattig replokal hjälper inte direkt till.

 

Jag är svullen i kroppen. Jag har funnit en högst biologisk orsak (vid sidan av alla mentala) till dippen i måndags; svullen buk och svullna vader - HEJ PMS! Stackars folk i min omgivning...

 

Borde jag sova nu? Ja, det borde jag. Ska jag upp fyra imorgon? Ja, det ska jag.

 

Häpp!

Idag blev jag lite irriterad, sådär. Ämnet kom upp, om att 5:2 ska vara bra. Någon hade hört det.

 

Javisst, svarade jag, otrooligt effektivt för att trigga igång osunda mattankar och störtda ätbeteenden; skippa maten då och då, svinbra, nu har jag en ursäkt! Det här har Liselotte nyss skrivit om, och hon gör det så bra.

 

Jag sa så, men ändå fortsatte diskussionen. Folk höll med, men verkade ändå inte ha hört vad jag försökte förmedla. Så jag gömde mig bakom telefonen. Jag var för arg för att det skulle ha blivit bra.

 

Det kommenterades om stoora kroppar. Om hur bra en kan känna sig, hur bra självförtroende en får av att se personer som är större, fysiskt alltså, än en själv.

 

Jag var nära att skrika rakt ut, men det gör en ju inte.

 

Underbara Johanna har skrivit om det, så många gånger. Det här, att vi... kanske bara skulle låta kroppar vara? Helt låta bli att döma, både andras kroppar, och våra egna. Skit i om någon gått upp eller ner i vikt, väger mer eller mindre än du, är längre eller kortare, saknar en tå... Bara se förbi det.

 

I vårt västerländska samhälle har vi, förvisso, lärt oss att kroppar är viktiga. Kroppar. Inte människor, personer, personligheter. Så jag förstår att det är svårt. Vet att det är svårt. Herreminget, jag är inte mer än människa, barn av min tid, själv. Men försök börja någonstans. Stoppa tanken, innan den blivit hel. Lägg inte värdet hos en människa, i kroppen. Vi måste tro att vi är mer än så.

Nej.

 

Nej, nej, NEJ!

 

Det var ju så bra idag, sen började det. Det började slita, slita och dra.

 

Det sliter nu. Det sliter och det drar och jag blev så besviken. Vet ni att en kan bli det? Besviken över att en dag, så många stunder, kan kännas så bra och sen bara kraschar alltihop. Huvudet är fyllt av en massa antingen och eller och det blev plötsligt så många nackdelar som vill vägas mot fördelar.

 

Jag är trött på fönsterkuvert. Trött på kallelser, på läkarbesök, trött på Landstingets fantasilösa, jävla logga och den förbannade skogsstjärnan. Jag njöt av den i somras; i år kommer jag inte tåla se fanskapet där den kryper upp i varenda, förbannad Värmlandsskog.

 

Jag blev plötsligt trött på att vara sådär liten och hjälpsökande och klängig och behövande. Andras krafter sinar, de tar slut. Och så verkar jag otacksam och bortskämd. Igen. Lever på andra utan att ge, utan att tillföra som en jävla fästing biter jag mig fast, helt utan att tillföra någonting till systemet. Jag bara suger, suger ut andras energi och vem hade inte tröttnat?

 

Alla ord, alla handlingar som ska stötta. Ikväll blir allt betydelselöst, fruktlöst och nu står de maktlösa igen, de som blivit så viktiga och så kraftfulla i kampen mot Honom. Ibland känns det som om de kämpar, har kämpat, förgäves och då blir jag så arg på mig själv, som inte kan svara igen på allt de ger mig. De kämpar, de slåss, lika hårt som jag, men de får ingenting tillbaka. Ingenting får de, som visar den tacksamhet jag egentligen känner, men aldrig har ork att visa.

 

Det sliter och det drar ikväll. Jag orkar inte längre räkna de gentjänster jag är skyldig. För jag kan inte tro, att ingen motprestation i slutändan kommer att avkrävas mig.

Landar i sängen. Min säng. Helgen i stallet var lika underbar som vanligt, med lösryckta, hysteriskt roliga meningar, alldeles för mycket öl (hej, svullen buk!), skratt, fysiskt arbete, kramande på människor och djur, vacker natur... Ja, den innehöll som vanligt allt som kan tänkas behövas för att boosta min själ. En lång skrittur med Sly blev det idag, och för en stund uppfylldes jag av en känsla, långt inuti, en frid jag inte kan förklara. Mitt Jag vaggades till ro av det rytmiska hovklappret, fågelsången, Slys njutningsfulla mumlande, brummande, hummande, av vinden, värmen, dofterna och allt det gröna och blommande. Känslan av total avkoppling i kombination med fullständig kontroll och ett samspel, mellan människa och häst, som inte i ord går att beskriva.

 

Och så hämtade jag ju klänningen i fredags. Den hängde hemma hos Thereses föräldrar och dem har jag inte träffat på hur länge som helst, så det blev lite småprat. Sen hem till mamma och pappa med klänningen. Packa upp och klämma och känna. Therese har verkligen gjort ett fantastiskt jobb. Den är så perfekt. Provade den inför syster och pappa och jag ville aldrig ta den av mig.

 

Men nu är jag hemma. Hemma hos Finaste. Jag landar i min säng, och inatt får jag ha Finastes arm om mig. Kroppen är trött, men på ett bra sätt.

 

Jag tror jag får sova gott inatt. 

 

För att sammanfatta, så är jag på den plats där mitt Jag får utrymme och Han överröstas av hovklapper, hundtassande och kattungars lek i halmen. Det enda jag saknar är Finaste, men jag får helt enkelt acceptera att hit klarar inte han och hans allergi att följa med. Så det här får vara min plats, och på flera sätt är det bra, även om jag saknar den där armen om min midja när jag ska somna.

 

Människor och djur fyller mitt sinne. Kroppen är uppfylld av ett stilla lugn, en ro jag kommer åt på så få ställen. En mule mot min axel, ett varmt andetag mot min kind och kroppen pirrar av det välbehag som känslan av hud mot hud ger.

 

Samtal över en öl. Över tre öl. Om allt och om inget, om vänskap och kärlek och allt som drabbar ett liv. Vänner för livet, vänner, ärrade av vänskaper som lovade men svek. En vänskap som vet vad det betyder, att orka hålla kvar.

 

Här är allt vackert. På så många nivåer.

 

Någon mer än vi som fått brev från SD denna veckan?

 

Det är sjukt frestande att elda upp skiten, jag vet, men vänta med det... Det finns en annan, rätt kul, grej att göra istället.

 

Så:

Jag kunde välja att vara missnöjd. Jag kunde välja att fokusera på det faktum att jag fick stanna och gå inte mindre än tre gånger under loppet. Jag kunde zooma in det, att jag troligen skulle varit inne på under tjugofyra minuter, om jag fortsatt springa.

 

Men nej. Jag ignorerar Hans röst och Han är vansinnig men det får vara hur det vill med den saken.

 

Ikväll får gummibandet vila still. Nu, i skrivande stund, plockar jag av alla snoddar och armband. Det blir inga fler jack i underarmen, inte ikväll.

 

För jag får vara nöjd. Ikväll har jag segrat på så många nivåer. Jag få njuta av min insats. När jag korsade mållinjen slog klockan över på tjugofyra minuter och tio sekunder. Min tid blev ytterligare fyra sekunder snabbare. Jag satte personbästa med sjutton sekunder.

 

Visst. Luftrören piper litegrann. Hälen är svullen, knät molar och ljumskarna gör sig påminda.

 

Men jag segrar. Jag genomförde loppet. Jag tillät mig att stanna och gå. Jag lyssnade på att kroppen behövde det. Jag sket i Honom och Hans avgrundsvrål. Jag lät leendet krypa fram när jag låg i en hög och flämtade. Bananen, energidrycken, chokladbiten och energibaren slank ner utan problem. För kroppen behövde dem, om inte annat för att jag ens skulle ta mig hem.

 

Jag njuter av att min kropp orkade det här. Jag är så tacksam för att den förlåter allt jag utsatt den för. Den förlåter mig, och den tillåter mig att rakryggat promenera hem efter den insats vi, kropp och själ, genomfört tillsammans. Min kropp är så sargad, och ändå förlåter den mig och den bjuder till. Den svarar genom att vara i bättre form än någonsin. Det borde inte ens vara möjligt.

 

Nu ska jag ta en lång och varm dusch. Sen ska jag säcka ihop i en liten hög i sängen. Ligga där tills Finaste kommer hem från körövningen. Berätta om varje meter av loppet. Sen ska jag sova. Det behöver min kropp. Och imorgon ska jag promenera med min fina K. Planera Ransätersstämman. Sen stallet på fredag.

 

Jag njuter av nuet och av det som kommer, de närmsta dagarna.

 

Jag segrar, på så många nivåer.

 

Jag slog mitt personbästa med sisådär tretton sekunder. 

 

Oväntat. Och underbart.

 

Om en kvart tänkte jag vara ombytt och omplåstrad och klar inför VårRuset. I vanlig ordning blir det promenad och jogging ner till starten, som uppvärmning.

 

Irriterande nog har mina nya löpskor gett mig en tryckskada på höger häl och en mindre svullnad har börjat formas. Antagligen borde jag inte springa med det. Men det gör jag ändå.

 

Ingen prestation ikväll. Hoppas jag, åtminstone. Jag vill njuta av kroppen. Av adrenalinet.

 

Blir nog bra.

 

Har ni någonsin saknat någon så, att när ni hittar en två år gammal, handskriven lapp med hens handstil, får ni lite tårar i ögonen?

Fjorton år, tio månader och nitton dagar.

 

Rärknar en halvår på tolvåringar? Var jag tolv och ett halvt? Eller var jag tolv, på det trettonde?

 

Det gick ett par dagar från det att jag blev hämtad i en trädgård, tills dess du dödförklarades. Det har jag fått veta nu. Men redan då var hoppet konstaterat ute.

 

Nej, hoppet är inte det sista som överger människan. För hoppet hade övergivit oss i samma stund som vi, var och en, fick veta att du hittats på hallgolvet. Okontaktbar.

 

Det var sommar. Sommarlovet måste ha börjat. Och det var bra, för då slapp jag frågor, kommentarer och medlidande. Jag hatar verkligen medlidande. Jag slapp dessa pliktskyldiga kramar. Kramar ska ges för att en vill. Inte för att en måste. Det var under midsommarveckan. För jag minns att mamma sa att nu blir det fan ingen vettig midsommar firad här, inte. Sen minns jag inte hur det blev med den saken.

 

Men jag minns den dagen. Smärtsamt väl, minns jag den. Vi skulle tälta; jag, min kompis och hennes kusin. Jag och kusinen åkte hem till mig och skulle rasta kaninen. Din äldsta dotters kanin. Och mamma var hemma och det var konstigt för jag tror det var vardag, men vem vet; det var ju sommarlov, och jag tror inte mamma hade semester än. Och mamma grät och berättade att du blivit jättesjuk. Och oron stack till, och jag slutade hoppas direkt, men vi rastade kaninen och städade buren och sen åkte vi tillbaka till tältningen.

 

Sen skulle vi grilla, och det var då jag blev hämtad. Korvbrödet slängde jag ifrån mig. För hon klarade sig inte, förstår du sa hon och jag var ändå inte sugen på korv. Jag ville bara hämta min kudde och Pingvina. Hon höll min hand hela vägen hem i bilen. Hon höll i min vänstra hand och hennes var sval. Kanske är det därför jag hellre vill ha en varm hand i min högra?

 

Jag slängde mig på min obäddade bäddsoffa till säng och pappa hade krupit upp i min systers säng i samma rum. Jag vet inte hur länge vi låg så, men efter en stund kände jag hur pappa la sig nära, nästan på mig och höll mig hårt och jag minns inte vem av oss som skakade. Han höll mig, hårt, och min pappa är stark, och han viskade att det gör så ont. Och det gjorde det. Han hade mist sin syster, jag min faster, gudmor, Spindelmor och åtta barn och unga vuxna hade förlorat sin mor. En man sin hustru, tre barn sin farmor, varav en aldrig skulle komma att minnas. 

 

Jag vet inte vad som till sist fick pappa att släppa mig och gå, jag minns inte ens att det hände. Men jag minns hans röst någonstans i huset och jag minns att han och mamma skulle åka till sjukhuset. Åtta nyblivet moderlösa och en änkling skulle tas omhand. Och pappa ringde dit mormor, för hon, om någon, vet väl vad sorg är, sa han.

 

Ja, min mormor vet vad sorg är och kanske var det hennes närvaro som gjorde att jag till sist kunde somna, trots tårarna jag fällde över det faktum att jag aldrig mer skulle få se dig. 

 

Jag var med och tältade igen dagen därpå. Hemma hos min kompis fick jag ärtsoppa. Och det var synd om mig, sas det. Jag föraktade deras ord, för mig är det inte synd om. Istället för att finnas för dem som förlorat dig, sov jag i ett tält och lekte häst och gnäggade i högan sky och glömde dig och jag minns inte mer, än det där dygnet. 

 

Är en någonsin tolv och ett halvt? Eller var jag tolv, på det trettonde? 

 

Jag vet bara att jag blev halv, där i trädgården med grillen och med ett tomt korvbröd i handen. Jag är så halv utan dig, och saknaden vill inte helt ge med sig. Något i mig vill hålla dig kvar. En tolvochetthalvtåring vill krama sin faster, gudmor, Spindelmor igen. Inte få sina tonår fyllda av sorg och saknad. 

 

Jag blev så halv...

...men golvades av saknaden.

 

Fan.

Jag börjar skönja osäkerheten. Jag inser, sakta, att den som verkar så stark, så trygg, så säker på sitt Jag, är lika trevande som jag själv. Och det är inget konstigt. Inte ens lite överraskande. Jag hade bara inte sett det. All denna tid, och jag har inget förstått.

 

Men nu ser jag. Inser att det finns människor som behöver min hand att hålla i. Jag har fått hämta styrka hos andra och nu, plötsligt, är det min tur att vara den som ger.

 

Att jag skulle stötta upp åt ett så oväntat håll? Och samtidigt blir det så självklart, och enklare än vad det kommer verka. Osäkerheten och rädslan kom därifrån jag minst anade den. Men jag är inte rädd. Jag är lugn i det här. Det här är vad jag var menad. Den dagen, står jag där och ler. Några tårar. Men mitt leende kommer komma inifrån, Famnen kommer vara varm. Tårarna kommer vara av stolthet. Lättnad för någon annans skull. Och för min skull, men inte bara min. För andras.

 

Så mycket som är sprunget ur rädsla, och samtidigt finns inget att vara rädd för.

Idag är jag lite glad. Den violinist vi önskade skulle spela på bröllopet, en kille vi känner via studentkörerna, mailade igår och tackade ja. Han är riksspeleman, så vi snackar kvalitet. 

 

Nu söker vi en gitarrist.

 

Någon?

 

Knockad. Golvad av veckan som varit. Tröttheten fullkomligen knockar mig ikväll, och huvudet är fyllt av tankar.

 

Han är inte nöjd med veckan. Jag har legat på latsidan, och Han hånar mig och mina patetiska försök att ta igen förlorad tid. Han är arg, för jag har pratat för mycket och för högt. Det var vår hemlighet, väser Han. Bara vår. Han påminner mig om tiden, då det bara var jag och Han. Det känns så längesen nu, men Han påminner om lugnet. Tryggheten i att hemligheten var vår, ingen annan som la sig i. Inga frågor. Ingen som behövde föra min talan.

 

Inga nya personer som ständigt la sig i.

 

Jag tänker och reflekterar. Gråter över förlorad tid. Gråter över tårarna Du fällde, för att Du fällde dem på grund av mig. Gråter över tiden i Hans våld, gråter över tiden som är nu, då alla vet och förstår, gråter över det faktum att jag röjt vår hemligaste, heligaste, hemlighet, min och Hans. Då visste ingen. Nu vet alla.

 

Det tar så mycket energi att försöka komma tillrätta med mig själv. Det frestar på att slåss mot Honom och ofta, ofta, vill jag bara ge upp och låta Honom vinna. För det blir lugnast så. Tystare.

 

Men då sviker jag så många, så många som sagt sig tro på mig. Och vem ska tro på mig, om jag vänder dem ryggen, igen?

 

Vem ska någonsin lita på mig igen?

Som en följd av ren tristess, har vi gjort en liten road trip nu på kvällen. Vi åkte till Kil, svängde mot kyrkan och tog sen ett varv runt Nedre Fryken. Så otroligt vackra omgivningar! En kort stund såg vi Fryken breda ut sig i sin fulla prakt, och då kände jag det där stilla lugnet som bara vatten kan ge mig. Jag lovade mig själv att cykla samma runda i sommar (visst, det blir några mil, men lätt att det är värt det! Jag vet ju om inte annat att T bor i närheten, så jag får väl svänga in där på ett pit stop...

 

En bit av vägen gick genom skogen och där travade plötsligt en älg lugnt över vägen. Hen stannade sen och lät sig villigt fotograferas.

 

Ja... det är väl typ så långt vi kommit idag. En söndag utan större målsättningar. De är viktiga, de också.

 

Vi hämtade ju ut ringen igår. Min vigselring. Finaste har valt att bara ha förlovningsringen.

 

Min förlovningring är lite för stor, så vigselringen kommer få som extrauppgift att hålla förlovningsringen på plats.

 

Jag är nöjd med den vi valde (ja; vi). Enkel och stilren, utan att vara alltför lik förlovningsringen. Vi fortsätter med titan, precis som i förlovningsringarna.

 

Kroppen har fått sitt. Idag blev det, för första gången på ett par, tre veckor, PowerStep och Core. Instruktören är verkligen en energigivare, jag är i vanlig ordning piggare efter passet, än innan.

 

Nu ska huvudet få jobba. Till att börja med ska jag fixa med nästa del av Tillämpning av Vikingalagen för att stärka självkänslan (in och läs med er!) (dessa texter ska ingå) och sen ska jag börja bläddra i böcker och notarkiv. Den tionde augusti ska Finaste och jag medverka som musikinslag vid gudstjänst i Sannerudskyrkan i Kil, och temat är Andlig klarsyn. Texten det fokuseras på är Matteusevangeliets sjunde kapitel, det vill säga "Ta bort bjälken ur ditt eget öga, innan du retar dig på stickan i grannens", i korta, allmänna ordalag. Alltså, acceptera och gör eventuellt något åt dina egna brister först, innan du fokuserar på andras. Det ska vi sjunga om.

 

Så. Böcker och notarkiv. Diktböcker kanske, det går ju alltid att tonsätta en dikt. Jag har ju tre månader på mig. Men det vore skönt att ha några alternativ.

 

Häpp!

Ett par timmar, hade vi sagt.

 

Dörren slogs upp, en varm famn och de lugna, gråblå ögonen väntade mig. S var där och bullarna räckte till oss allihop och känslan av närheten från dessa två, de lugnaste jag vet, uppfyllde mig och gav mig den trygghet jag vetat att jag skulle få möta. Två timmar senare, efter en snabbfika på vårt sätt, var det bara vi två och orden flödade tillsammans med skratt och allvar. Orden behövde ut, energin behövde in. Hon lär mig så mycket, hon har fått mig att växa, plockat fram det som i grunden är Jag, rivit mina fasader och gjort mig till den jag ville vara.

 

Ytterligare två timmar senare, och glasen fylldes med rosé. Luften fylldes av tankar och tankarna kläddes i ord jag aldrig tidigare sagt. En känsla av samförstånd och hennes bekräftelse på att jag valt rätt stig att gå på. Rätt människor tog vid där hon inte längre kunde finnas tillhands.

 

Hon är glad att Du finns. Hon är så tacksam, över att Du blivit så viktig för mig. Kanske ger det henne en tillförsikt, en tro på att det här kommer gå. För hon sa när. När. Det viktigaste ord hon kunde sagt. Du blev viktig för henne, för att Du blivit viktig för mig. Och först nu, långt senare, förstod jag hur stort det är.

 

De som är viktiga för mig, är viktiga för henne. Hon vill mitt väl. Och ni blir viktiga, för att jag är viktig i hennes värld.

 

Så stort.

 

Ett par timmar, hade vi sagt. Sju timmar senare satt jag, lätt psalongs i biosalongen, och reflekterade över dagen medan Noah rullade på duken. Finastes hand i min.

 

Ni är så lika, Du och hon. Jag såg så många likheter, och jag såg våra. Jag började se hur jag kan bära Dig, så som Du har burit mig så länge. Jag började inse vidden av Dina tårar, och varför de kom. Vårt möte fick mig att förstå.

 

Så stort.

 

Det blir inte större.

Fyrtiotvå bullar vart det. En påse ska med till E och vi ska dricka kaffe och äta bullar och snacka dynga. Det är vi bra på (dels alltihop var för sig, men i synnerhet kombinerat).

 

Efter bullbaket cyklade jag ner till gymet och dansade lite. Det var grymt längesen jag hann med ett BodyJampass, så det var efterlängtat. Kroppen kändes stark, koncentrationen var på topp nästan hela tiden och jag hade så grymt kul!

 

Till saken hör, att jag ställde in ett träningspass i torsdags. Efter möte och fika, insåg jag att jag nog inte skulle orka träna. Därför svor jag till litegrann, när jag insåg att det var försent att avboka FLXpasset. Så jag pallrade mig till gymet, värmde allra pliktskyldigast upp med en kort promenad på löpbandet, gick på FLX och... gick hem. Jag hade tänkt vara med på BodyCombat, men avbokade. Jag mötte instruktören i dörren och hon frågade såklart om jag inte skulle vara med (jag brukar ju vara det, och BodyCombat älskar jag verkligen, det är svinkul). Jag förklarade att nej, inte med mindre än att jag skulle trilla ihop i en liten hög. Bra, tyckte hon. Bra att du lyssnar på kroppen. Och jag förklarade att Ja, jag övar på det och i nästa sekund hördes små applåder från receptionen, där en annan instruktör stod. Snacka om ett gym som värnar sina kunder, som peppar en att vila när en verkligen behöver det.

 

Så. Kroppen var utvilad (nåja) inför passet idag och jag orkade njuta. Fun is the new fit som Liselotte säger.

 

Nej, nu ska vi styra mot Bergvik och hämta vigselringen och min nummerlapp till Vårruset.

 

Just nu är stigen enkel och lättsam för oss att gå
Och fågelsången härlig och himlen så blå
Solstråk mellan träden blir långa, ljusa band
Och du går vid min sida och håller min hand

Men vintern här är vresig och kölden kan bli rätt vrång
Och höstarna är blåsiga och sommarn inte särskilt lång
Nätterna blir mörka, det stormar hårt ibland
Så gå här vid min sida och håll i min hand

Ängarna och skogen, tänk, vad vackert allt är
Och tänk på alla dar som kommer vara som den här
Visst kommer vi gå vilse, men vi ska nog hitta fram
Om du går vid min sida och håller min hand

Just nu är skogen vacker och sommarvinden blåser mild
Så bryts en gren i skogen och, vips, hoppar hjärtat till
En skugga mellan träden, det skymmer litegrann
Men du går vid min sida och håller min hand
Gå här vid min sida och håll i min hand

 

Häpp. Klockan är halv sju och degen jäser. Nej, det var inte bildligt talat. Det var bokstavligt. Bulldegen står i köket i en bunke och jäser och jag ska bara äta upp min gröt och dricka mitt kaffe, så ska jag gå och baka ut den sen.

 

Ja. Såntdär som alla normala människor gör klockan sju en lördagmorgon.

 

Projektet är sjösatt. På allvar. Först nu vågar jag, med ett stort leende, avslöja vad som är i görningen.

 

Jag har blivit inbjuden som skribent till Livskick. Det började med att jag kontaktade Johanna, som jag haft sporadisk kontakt med via bloggar, mail och sociala medier, och frågade om mina reflektioner kring Vikingalagen kunde vara något för dem. Hon läste och gav klartecken.

 

Under några veckors tid, ska jag få dela med mig av mina Vikingalagsreflektioner, sammanslagna i tre texter. Den första publicerades idag! Herregud, fattar ni? Jag är publicerad på ett forum som inte är mitt eget!? Det här känns så enormt stort, så jag kan inte emd ord beskriva det.

 

Men. Det slutar inte här.

 

Johanna frågade mig om jag vill bli stadig skribent hos dem. Villkoret är att jag publicerar en text i månaden, och samtidigt syns jag hos Livskick tillsammans med elva andra duktiga skribenter och bloggare. Alla skriver ideellt och folk arbetar med alltifrån personlig träning, kostrådgivning och föreläsningar till att ta hand om människor, inom vården. Och nu har alltså även en pedagog klivit in i gänget.

 

Jag är så glad, så jag tror inte ni anar. Någon har tyckt att mina texter är värda att publicera! Ja, alltså, hon är inte den första, men hon har makten att ge mig chansen. Chansen att synas, att lära ut, att lära mig mer om skrivandets konst...

 

Möjligheterna är oändliga. Jag är glad. Och den här fredagkvällen kommer vara fin.

 

Ni vet de där samtalen, som hinner växla mellan alla känslolägen ett människosinne besitter? De är så viktiga, och den där timmen över en kopp kaffe peppade mig mer än jag kan säga. Jag hade en rastlös morgon och en svängande dag men eftermiddagen vände allt.

 

Kroppen är lugnare nu. Jag ska snart sova. Imorgon är det redan fredag (herregudvadhände?!) och antingen då, men mer troligt på lördag, ska Finaste och jag hämta ut vigselringen.

 

Och så ska jag träffa E på lördag. Jag ska baka, och tillsammans med henne ska jag fika det jag bakat. Så ska det bli.

 

Gott så.

 

Typisk morgon av ingen ro i kroppen. Organisera. Sortera. 

 

Rent, renare renast.

 

Idag har Han övertaget. Jag vill, jag försöker, jag lovar att jag försöker, men har inte en chans. Någon jävel där ovanför lossade på repet, jag gled ner flera meter i hålet och ingen stod där och satte stopp. Och jag orkar inte klättra; mina händer är alldeles valkiga och jag har fått brännskador på fingrarna. Mina naglar har spruckit och gått av efter mina fåfänga försök att klättra utan rep. Min röst är för svag för att ropa på hjälp och ändå hör jag stegen när människor passerar där ovanför. Jag hör att de går förbi, och de pratar och skrattar och ingen vill titta ner i det avgrundsdjupa hål som någon grävt. Ingen vill följa repet med blicken och ingen vet hur en gör för att lyssna efter mina tysta skrik.

 

Mina armar är trötta och benen bär inte. Kroppen kollapsar och snart orkar jag inte hålla kvar. Jag måste låta ben och armar turas om att vara kraften som håller mig kvar i repet, men greppet blir allt lösare och jag skakar av matthet. 

 

Jag är så trött på meningslösheten som drabbar och idag tyngs jag av känslan att inget hjälper. Känslan av att ingen hör och ser.

 

Idag har Han övertaget. Och jag orkar inte kämpa mot Honom, inte idag.

 

Hjälp?

Jag ska haka på Liselottes projekt. Jag ska åtminstone försöka.

 

Idag ska jag vara tacksam för en stor grej. Riktigt stor. Ytterligare en stor grej har hänt idag, men det blir den här jag väljer, då jag håller min nya internetvän så anonym som möjligt.

 

Jag surfade in hos ovan nämnda Liselotte, som vanligt. En i raden av alla bokmärkts bloggar uppe i bokmärkesfältet. En av de viktiga. Och i hennes Tacksamhetstisdagsinlägg hade hon länkat till, och citerat mig! Alltså, fatta! Lilla jag hade skrivit något som Liselotte tyckte var värt att citera och föra vidare! Och så en länk på det! Här finns förresten inlägget hon citerar.

 

Sitter nästan och fnittrar lite här. Jag är dyngtrött. Men jag har haft en rätt bra dag och då orkar jag ta till mig sånthär.

 

Nu ska jag påbörja mitt nya projekt. Tjillevippen!

 

Bara kom att tänka på den här, medan jag måttade upp kaffet. Slog mig som en klubba i huvudet. Den blev plötsligt min. Sådär som låtar blir. Jag blev lite ledsen över insikten, för jag har alltid tyckt att texten är så sorgesam. Men den är vacker.

 

 

Maybe someday someone will love me
For what I am instead of what I should be
Until that day I'll just sit here weeping
Chasing dreams is like shadow leaping

The face behind the mirror, an unrecognised reflection
His eyes look old and tired, filled with bitter recollection
The cross that he has carried was a burden I have made
It's a baptism of tears, they are the seas in which I bathe

'Cause there's a fire in my heart, but I can't breathe for the smoke
Seems that I'm living proof my life's a practical joke
There's a wind in my sails but I have lost all my direction
With no stars to guide me now you're not here beside me anymore

Somehow, somewhere you will discover
  A love so sweet that it tasted like no other
And on that day may you both drink deep
From that grail we found, but then we failed to keep

It's a lesson I've learned well, some things just cannot be
The key that will unlock your soul is someone else, not me
But if You should remember, hope You smile and wish me well
As I walk my path to heaven through ten thousand miles of hell

 

'Cause there's a fire in my heart, but I can't breathe for the smoke
Seems that I'm living proof my life's a practical joke
There's a wind in my sails but I have lost all my direction
With no stars to guide me now you're not here beside me anymore

I stand alone against the cold grey sky
It was blue that day but not as blue as I
I left my hearts high on that Roman hill
I'll wait a thousand years but it will be there still

Holding hands in silence as the day came to an end
We climbed up there as lovers - then we walked back down just friends
I've know my share of heartaches, never thought of them as bad
But had never quite imagined I could ever feel this sad

 

'Cause there's a fire in my heart, but I can't breathe for the smoke
Seems that I'm living proof my life's a practical joke
There's a wind in my sails but I have lost all my direction
With no stars to guide me now you're not here beside me anymore

Bra dag idag, fast den har varit fylld av trötthet. En dag kan vara bra ändå.

 

Fick ett mail idag, och det gjorde mig glad. Nästan så jag hoppade och skuttade litegrann. Det handlar om ett litet projekt. Lite ideellt arbete, kan man säga. Ett steg mot en möjlighet. Jag vill inte skriva mer än så, inte förrän det hela sjösatts (men jag vet någon som kommer bli rätt nöjd). Jag håller er på halster lite till. Gott så.

 

Bortsett från cykel och busspromenader, var dagen tänkt som  vilodag. Eller ja, jag hann nästan tänka den tanken till slut.

 

Och här sitter jag nu, svettig och relativt nöjd efter halvmilen.

 

Nästa vecka är det dags för VårRuset. Ja, jag ska ställa upp. Min önskan är såklart att springa fortare än ifjol, men jag tror egentligen inte på det. För då gick det djävulskt fort (för att vara jag). Så det primära målet är att bara... använda kroppen.

 

Kom och hejja på mig, gör det. Se mig njuta av min kropp, när den fungerar som allra bäst. Kom och se ljuset som tänds i mina ögon, när jag går i mål och kroppen har klarat ännu en utmaning. Se hur jag flämtande trillar ihop i en liten hög, och ler. Se mig le av tacksamhet, för en kropp som fungerar som den ska, när den ska.

 

Det var vad J ville ifjol. Att jag skulle njuta av loppet. Det gjorde jag inte, för Hon jagade mig hela varvet runt. I år ska Hon inte få chansen. Jag ska ta mig runt på rent lyckorus. Må bra. Njuta. Samspela med min kropp, känna hur varenda muskel arbetar. Låta varje rörelse ersättas av en ny, i ett väl samspelt flöde. Det är njutning. Träning när den är som bäst. Ger det, den är menad.

 

Det är mitt mål i år. Ingen prestation. Bara njutning.

En deciliter fiberhavregryn. Två deciliter vatten och så lite salt på det. Bra. På med kastrullen på plattan och så vrida vredet åt rätt håll. Inte direkt från nollan till sexan utan entvåtrefyrfemsex hack i snabb följd.

 

Slå upp en halv deciliter havredryck i ett mått och sen över med gröten i skålen och på med havredrycken. Sen en matsked pumpakärnor, en matsked solrosfrön, en matsked gojibär och en halv matsked kokos. Blanda lite, vänta lite och ät.

 

Alla har sina morgonrutiner, och det är inget fel i det. Ska jag till jobbet så är första anhalten badrummet och när jag är toaletterad och sminkad och klar, går jag till köket och brygger kaffe, om jag hinner, och sen hela grötkokerirutinen.

 

Men nu ska inte det här handla om rutiner. Inte mer än indirekt, åtminstone. Gröten är också bara en ridå.

 

Jag gillar min gröt. Jag lärde mig tycka om havregrynsgröt en gång, och jag håller på att lära mig gilla kokos. Som topping är det supergott, men som "hero of the dish" som Gordon Ramsay skulle sagt... njae... Det är inget fel på min gröt, inte egentligen.

 

Men vet ni vad jag skulle vilja? Jag skulle vilja orka åka bort en helg, till mina föräldrar, Finastes föräldrar, stallet... utan att behöva packa varken havregryn eller fröer. Eller kokos. Jag vill kunna konstatera vad som finns tillgängligt till frukost, och vara tacksam över vad jag får. Jag vill kunna släppa på kontrollen, såpass, att frukosten inte blir ett stort gissel.

 

Jag vill orka släppa kontrollen. Kontrollen över siffrorna, kontrollen över in och ut. Bara släppa. Slippa hälla över en massa saker i småpåsar och försluta med påsklämmor. Jag vill inte behöva veta exakta siffror över vad som tas in. Men allt kalkyleras och gröten har jag koll på. Den behöver inte kollas upp innan jag sätter mig vid frukostbordet.

 

Så jävla sjukt, jag vet. Ett lyxproblem. Och egentligen är lösningen rätt enkel, om än tuff.

 

Det kanske är nästa steg på vår väg?

Det blev mer klart än jag trott. Det ska bara ramas in nu.

 

Jag är ingen scrappare. Så snyggt är det inte. Men det går ändå.

 

Det märkliga är att jag mest känner tomhet just nu. Nu, när det är klart. Jag trodde jag skulle vara lite mer... uppfylld. Av allt alla velat ge mig. Kanske är jag trött. Sådär själsligt trött, som en blir ibland.

 

Så jag ska sova nu. Imorgon ska kören medverka vid en liten avslutningskonsert. Jag ska sjunga solo. Eventuellt blir det en duett av det, tillsammans med en annan tjej. Det blir som det blir. Sen blir det Alsters vårmarknad.

 

Men nu ska jag sova.

 

Det är lördag. Och den har varit fin. Jag började med att åka till Kil på lite loppis och kom hem med en hög böcker. Mest musikböcker. Det blev en tur till gymet också, men det blev bara ett lugnt styrkepass. Kroppen har känts seg idag och efter gymbesöket däckade jag i soffan en stund.

 

Finaste har tappat rösten. Och då menar jag helt och hållet. Fullständigt. Inte ens viska kan han. Och jag gör såklart allt i min makt som stöttande blivande hustru. Jag menar, retas? Skulle jag? Ja. Ja, det skulle jag. Med hjärtans lust.

 

Jag har bakat bröd också. Frallor. Superfort gick det, och de blev verkligen hur goda som helst. Lyxfrukost, kallas det!

 

Kesobröd

3 ägg

125 gram cottage cheese

0. 5 deciliter sojamjöl

0.5 deciliter kokosmjöl

1 tesked bakpulver

1 matsked fiberhusk

2 matsked pumpakärnor

1 matsked torkade gojibär

 

Bara att vispa ihop!

 

Forma fyra frallor, garnera med sesamfrön och skjuts in i ugnen, 200 grader i runt en kvart.

 

Mitt projekt innefattar det finaste jag fått. Och den här kommer alltid betyda mycket. För det finns någon som tar sig en massa tid för... mig.

 

 

Jag påbörjar ett nytt projekt idag. Det blir nog inte färdigt idag, för det finns mycket att gå igenom. Mer än jag trodde, och det gör mig glad. Varenda mail jag tagit emot från Dig, tillexempel, ska läsas igen. Och de är en del... Jag bläddrar bland kort och bilder. Läser om brev. Minns sådant som blivit sagt, går på hörsägen.

 

Det här är ett egoboostprojekt. Jag ska visa sen, när det är färdigt. Det kommer bli bra. Det kommer behövas. Det är ett projekt att sätta på väggen, när det är färdigt. En klassiker, kanske. Och, ändock, något alltför få gör. Ännu ett steg, kan en kanske säga.

 

Det kommer bli himla bra, det här. Ni ska få se.

 

Jag drömde om Henne inatt. Hon var nära, så fruktansvärt nära.

 

 

 

 

Jag behöver lugna mig, för det är snart ett dygn sedan jag vaknade med Hennes ansikte på näthinnan. Och det var bara en dröm. Och samtidigt minns jag den så tydligt, minns att jag var så arg på Henne. Jag vaknade upprörd och känslan gav sig inte förrän jag ilsket trampat mig till Hynboholm, först då orkade jag slappna av i skallen, och då tog motvinden äver så jag fick ändå trampa hårt.

 

Jag behöver göra upp med Henne, med den del av mitt förflutna som är Hon. I den planen ingår inga handskakningar. Ingen fredsuppgörelse eller ens vapenvila. Det är en plan som enbart innefattar rak ögonkontakt, klara budskap och total orädsla. Den innefattar famnar som fångar mig när det är över, en arm om mina axlar, en arm som stadigt för mig framåt, bort från Henne. Den innefattar tryggheten i vännerna som står bara några steg bort. Den innebär frihet från Henne.

 

Jag är inte rädd för Henne. Men Hon tar min energi, retroaktivt. Hon dränerar mig, fullständigt. Kraven Hon ställde, är vad jag bär med mig från de åren. Det är den lärdom jag drog, att prestation är vad som räknas. Utan prestation är en ingenting. Mitt intellekt vet bättre nu, men det är svårt att få intellektet att vinna över vad själen så länge burit på. Jag kan intala mig det, men det är inte min sanning. Inte än. Att göra upp med Henne, är ett steg på vägen. Inte det första, inte det sista.

 

Ett steg av många, på en lång och krokig väg.

But I am Hell bound