Sömnadsprojekt

I onsdags cyklade jag i klänning. En ganska lång sådan. Det var dumt. Den fastnade i bromsen och fick ett litet hål. Nu är klänningen inte sådär överdrivet exklusiv; den är enkel och svart och köpt på Gina Tricot för hundrafemtio kronor.
 
Men ändå. Det är en tubklänning och jag gillar den.
 
Så den fick bli mitt nya projekt. Idag var jag ner till stan och köpte mudd och dekorband och tråd. Det bidde ingen klänning mer. Det bidde en tubtopp.
 
Pass opp! Här kommer (fruktansvärt dåliga, men ändock) instagrambilder. Jag blev faktiskt nöjd (medtag i beräkningen att mina sömnadskunskaper uppgår till att se skillnaden mellan en symaskin och en brödrost.
 
Före...
 
 ...och nu; en lagom bylsig tubtopp med blomsterdetaljer.

Torsdag så långt

Det här med sommar, va. Det är min grej. Varmt och skönt. En ren njutning att vara utomhus.
 
Idag inleddes dagen med en långpromenad. Sen en frukost med temat en tager vad en haver innan jag cyklade ner till stan och jagade rätt på en bikiniöverdel. Jag ville ha en med löstagbara axelband, alternativt en halterneck och femtio ynka kronor senare, höll jag i en marinblå balconettevariant som erbjöd både halterneck och axelbandslöst. Superbt.
 
Efter det landade jag, precis som igår, i Mariebergsskogen, på stranden där. Igår stängde jag av telefonen och låg och slumrade stensov. Idag fick luren vara på, då jag väntade diverse samtal, men den rördes i princip aldrig, utöver det (visst, jag är barn av min tid; instagrammade gjorde jag, en gång). Två timmar av sol och bad (det var inte jättevarmt i vattnet, men fullt acceptabelt) och korsordslösande. Två timmar av sorl från barnfamiljer och kompisgrupper och plask i vattnet och måsskirk. Underbart.
 
Nu tar jag igen mig lite i soffan, inför kvällens BodyCombat. Imorgon ska jag stänga ner totalt, hos fina vänner. Bara glömma allt annat för några timmar. Vänd från världen, vänd mot ett par glittrande, mörkblå ögon. Vänd mot ett leende jag aldrig tröttnar på.
 
 En tager vad en haver. Det fanns ju i alla fall kaffe.
 
Lagom ansträngningsnivå
 
 Efterbeachenfika på balkongen.
 
Jag vet att vissa lider. Men inte jag. Här njuts det, i fulla drag!

Onsdag

Sisådärja. Här inleddes dagen med sömn till klockan åtta, tre och en halv kilometer i spåret och sen balkongfrukost bestående av dinkelbröd med fikonmarmelad och äpple. Och kaffe. Såklart. Nu blir det en snabb tur på stan och sen strandhäng i Mariebergsskogen. Tjing!
 
Farligt god frukost. 
 
Semesterfirare 
 
 M som i Maria. M som i Mollbergs blandning. M som i mmmums! 

Semester, dag ett

Kaffe halv tio på kvällen. För att jag har semester. 
 
 

Tack för brickan!

Dagens frukost intogs på balkongen med min nya bricka som underlägg. En nybryggd kopp kaffe (koppen är Pyrola från samlingen vi fick av mina syskon och min brors flickvän) och två Solrosfrö- och pumpaknäcke (från gottekorgen vi fick i bröllopspresent) fick starta denna min sista arbetsdag på mitt älskade jobb. Om bara några timmar väntar semester och därefter taggar jag nytt jobb! 
 

En önskan

Imorgon gör jag min sista dag på jobbet.
 
Jag ber, önskar, att åtminstone någon ska minnas mig. Åtminstone ibland. Bara tänka på mig. Råka minnas en ljus stund. Kanske någon av de små kommer göra det. Jag hoppas och ber.
 
Jag kommer alltid minnas dem.
 

 
Nedan följer en enkel inspelning vi nyss gjorde, Finaste och jag. Mest för att testa inspelningsapparaten jag fick av honom i bröllopspresent. Nej, det är inte rent. Nej, jag är inte uppsjungen. Ja, jag är nytränad, förkyld och hes. Nog med ursäkter. Det duger.
 
Lyssna istället.
 
 
Think of me, think of me fondly when we've said goodbye
Remember me once in a while; pleaste promise me you'll try
When you find that once again you long to take your heart back and be free
If you ever find a moment; spare a thought for me

We never said our love was evergreen or as unchanging as the sea
But if you can still remember; stop and think of me

Think of all the things we've shared and seen
Don't think about the way things might have been

Think of me, think of me waking silent and resigned
Imagine me, trying too hard to put you from my mind
Recall those days, look back on all those times, think of the things we'll never do
There will never be a day when I won't think of you

Flowers fade, the fruits of summer fade, they have their seasons; so do we
But, please, promise me that sometimes you will think of me
 

Söndagsmiddag

Nachostallrik med okristligt mycket ost, en massa dipp och naturgodis. Min söndagkväll. Helt okej. 
 
 

Älskade vän!

Jag avgudar denna människa och hennes halvgalna tankebanor.
 
 

Rosé

Vi tar ett glas rosé här. Firar kärleken. 💒
 
 

Programblad

Ikväll har vi vikt och monterat ihop programblad, Finaste och jag. Skrivit ut, vänt på papper, skrivit ut igen, skrivit ut insticksblad, vänt på papper, skrivit ut fler insticksblad skurit isär pappersark, vikt papper, stoppat in insticksblad, gjort hål i papper, stuckit jungfruben genom hålen och vikt ut. Upprepat.
 
Etthundrafem programblad. Blev det.
 
Nu är vi övertrötta och lätt hjärndöda. Och jag ska upp vid fyra.
 
Tjing!

Slumpen finns inte - Del två

Såhär, lagom till bröllopet, skickade mamma med mig två champagneglas hem. Det blir nog en skvätt bubbel ur dem på lördag.
 
Och ja, tydligen har jag ägt dem i många år. Jag hade dock helt förträngt dem.
 

23 juni

Femton år sedan, idag. Femton år sedan du slutligen dödförklarades. Några dagar tidigare hade du fallit ihop. Aneurysm, heter det visst.
 
Ibland undrar jag bittert varför det blev just du. Låt oss säga att Gud finns; Varför plockade han till sig just dig? Du, som i allt väsentligt levde efter hans ord och utförde hans gärningar? Vad skulle han med dig till, hos sig, när du gjorde sådan skillnad här hos oss? Varje dag förbättrade du liv. Förändrade liv. Gjorde skillnad för människor. 
 
Jag har så mycket kvar att lära av dig. Jag vill bli lika stark, lika viktig för andra, som du var. Femton år, och de vet ännu vem du var. Vet vems brorsdotter jag är.
 
Faster. Gudmor. Spindelmor.
 
Jag tar hjälp av dig. Hämtar styrka i dig. Du går bredvid. Uppfyller dina gudmoderliga plikter.
 
Hjälp mig bli mer som du.
 
 
I found myself today
Oh I found myself and ran away
But something pulled me back
The voice of reason I forgot I had
All I know is you're not here to say
What you always used to say
But it's written in the sky tonight

So I won't give up
No I won't break down
Sooner than it seems life turns around
And I will be strong
Even if it all goes wrong
When I'm standing in the dark I'll still believe
Someone's watching over me

I've seen that ray of light
And it's shining on my destiny
Shining all the time
And I won't be afraid
To follow everywhere it's taking me
All I know is yesterday is gone
And right now I belong
To this moment to my dreams

So I won't give up
No I won't break down
Sooner than it seems life turns around
And I will be strong
Even if it all goes wrong
When I'm standing in the dark I'll still believe
Someone's watching over me

It doesn't matter what people say
And it doesn't matter how long it takes
Believe in yourself and you'll fly high
And it only matters how true you are;
Be true to yourself and follow your heart

So I won't give up
No I won't break down
Sooner than it seems life turns around
And I will be strong
Even if it all goes wrong
When I'm standing in the dark I'll still believe

That I won't give up
No I won't break down
Sooner than it seems life turns around
And I will be strong
Even when it all goes wrong
When I'm standing in the dark I'll still believe
That someone's watching over
Someone's watching over
Someone's watching over me

Someone's watching over me
 
 

Halvmara

Tog jag mig runt?
Ja.

Tog jag mig runt löpande?
Nej.
 
Efter tretton kilometer, drygt två kilometer in på varv två, orkade jag inte löpa mer. Jag promenerade några meter, och joggade försiktigt igång igen. Sen fick jag varva löpning med promenad ett par gånger, men det var det värt. Precis som vid VårRuset fick jag välja mellan alternativen gå ett par meter eller krypa i mål eller, i värsta fall, bryta loppet. Valet var enkelt.
 
Men. Jag kom runt. Jag har min första halvmaratid. Den officiella tiden blev 2.04,52:9. Två timmar, fyra minuter, femtiotvå sekunder och nio tiondelar.
 
Jag är så jävla stolt över mig själv! Jag tog mig i mål, och jag har haft kul! Under hela första varvet kom jag på mig själv med att le, flera gånger. Och påhejjandet som pågick hela vägen! De flesta kantade naturligtvis banan under första timmen, men även under varv två, stod och satt folk längs hela banan och peppade och tjoade!
 
Kom igen!
Bra kämpat!
Bra, Maria, riktigt, riktigt strongt!
Hejja!
Snart i mål!

Och så vidare. Och nej, att folk kunde mitt namn hade inget att göra med att jag kände dem. Det stod på min nummerlapp.
 
Älskade kropp. Så stark, så full av muskler och så otroligt förlåtande. Tillsammans har vi idag bevisat att Han har fel. Jag behöver inte späka mig och misshandla min kropp med daglig, stenhård träning. Den fungerar ändå. Det vet jag, men Han jobbar på att få mig att tro på motsatsen. Fuck Him. Utan Honom, hade jag troligen orkat löpa hela vägen, snarare. Och nästa gång min kropp och jag gör något liknande, ska Han få se att jag är ännu starkare, utan Honom.
 
Tack, min fina, starka kropp. Imorgon ska vi vila. Jag ska göra mitt bästa ikväll, tillsammans med Finaste och med J och J, för att fylla på energireserverna. Kroppen är urlakad av långdistans och värme. Jag ska göra mitt bästa, men jag mår lite illa av utmattningen. Jag har fyllt på med vätskeersättning, så jag är nog snart på banan. Mina fingrar har dessutom återgått till narurlig storlek; efter drygt femton kilometer råkade jag titta ner på mina händer och hajade nästan till, när jag såg hur svullna fingrarna var. Under långdistanslöpning (och särskilt när en löper såpass sakta som jag gör), är ju armarna relativt still, så mina fingrar var mer eller mindre jämntjocka hela vägen. Värmen gjorde säker sitt till, både den yttre och den min kropp alstrade under loppet.
 
Nu får vi snart finbesök. En vet att en har valt rätt vänner, när en får ett sms som lyder: Får man komma utan smink till er, och i mjukisbyxor?. Ja. Det låter som en utmärkt klädkod.
 
 Sisådär en minut innan start.

Klaaar!

 

Frizz

Sitter hos frisören och nästan kvävs i såndäringa slinghätta. Snyggt värre.
 
Blir det.
 
Mimmi levererar.
 
Ameliacitat
 
 Mörkt
 
 Hätta!
 
Fäshjööön! Och jävlar, vad den är varm och kliig! 
 
Något av en före-färgningen-bild på bussen imorse
 
Och ja, jag har tillfälligt fått lov att byta frisör, då "min" frissa har den dåliga smaken (nåja) att gå och bli mammaledig såhär inför mitt bröllop. Hursomhelst. Det fick bli en jobbförälder. Och hon är superduktig. Har fått värsta hårbottenmassagen här.

Liten summering

Ja, den här veckan har ju varit minst sagt knepig. Två sjukdagar till att börja med. Ett läkarbesök har jag hunnit med också och då blev det ett spontant blodprov och trots att sköterskan var både snabb, proffsig och, framförallt, helt sjukt trevlig, så har jag blåmärket från Helvetet i armvecket. Snyggt? Nä.
 
Javisst, och så en dag på jobbet, helt underbart att träffa alla kids. En sjukt trevlig utekväll, sen en ledig dag på det och så vips, en jobbdag med - håll i er - åtta barn på plats. Mycket mys och samtal hanns med, viktigt och bra på alla vis.
 
Imorgon blir det middag med fina vänner och på söndag ser det ut att bli träff med en potentiell vokalgrupp. Den som lever, får se.
 
Till höger: armvecket bara några timmar efter blodprovet. Till vänster: armvecket ungefär ett dygn senare. Nu är bilden något ljus; egentligen ser det ännu värre ut. Ja, det ser likadant ut än. Tjipp!

Hon gillade den också...

Jahaja.
 
Så var det fredag igen och jag begriper verkligen inte hur varenda fredag kommer tillsammans med känslan av att det var ju måndag igår?! Vad hände med... februari, mars, april? Ni vet.
 
Den underbara värmen gör mig glad och det är värt det, att smörja axlar, armar och ansikte på tio ungar ett par gånger om dagen. Hellre det än stånkande med overaller, sockor, kängor, blöta vantar och överfulla torkskåp.
 
Men. Om ni bara visste hur bra sanden fäster i solkrämen? Tänk er; en välinsmord pedagog tillsammans med fyra lika välinsmorda kiddosar, i en sandlåda, bakandes en sandkaka rabarberpaj. Värme, svett, solkräm och blåst ger sanden full potential till att tränga in i sisådär varenda por och göra oss prickiga.
 
Dagens sandlådekonversation i korthet:
Är du inte klar med den där rabarberpajen snart?
Lugna dig, Maria. Jag skyndar mej faktiskt.
Men jag vill ha rabarberpaj!
Men jag kan faktiskt inte trolla!
Hur lång tid ska den där pajen behöva ta? Jag vill ha, vill ha, vill ha!
Jag måste smörja formen så den inte fastnar! Jag bakar och knådar och skyndar mej!
Vill ha, vill ha, vill ha!
Men sluta tjata, Maria. Den är ju klar om en sekund.
Är den ju inte!
Nu ska jag hacka chokladen!
...
Och så ska det vara havregryn på.
Choklad?
Ja.
Det är gott med choklad...
Ja, men den är inte klar än, du får lugna dig.
Men jag vill ha rabarberpaj med choklad...
Nu får du allt sluta tjata, Maria.
 
Sådär höll vi på i sisådär fyrtiofem minuter. Och nej, pajen vart aldrig klar. Försökte bjuda hem mig till ett av barnen på riktig rabarberpaj, men tji fick jag.
 
Idag invigdes min klänning från Indiska. Blev barnsligt förtjust i den redan första gången jag såg den, och ryckte i den i ett par veckor, innan jag slog till. Barnen gillade den också.
 
 
Nej. Nu ska jag färga håret. Och sen ska min skitiga lekamen få sig en rejäl grovrengöring.
 
Häpp!

Här är allt vackert. På så många nivåer.

För att sammanfatta, så är jag på den plats där mitt Jag får utrymme och Han överröstas av hovklapper, hundtassande och kattungars lek i halmen. Det enda jag saknar är Finaste, men jag får helt enkelt acceptera att hit klarar inte han och hans allergi att följa med. Så det här får vara min plats, och på flera sätt är det bra, även om jag saknar den där armen om min midja när jag ska somna.
 
Människor och djur fyller mitt sinne. Kroppen är uppfylld av ett stilla lugn, en ro jag kommer åt på så få ställen. En mule mot min axel, ett varmt andetag mot min kind och kroppen pirrar av det välbehag som känslan av hud mot hud ger.
 
Samtal över en öl. Över tre öl. Om allt och om inget, om vänskap och kärlek och allt som drabbar ett liv. Vänner för livet, vänner, ärrade av vänskaper som lovade men svek. En vänskap som vet vad det betyder, att orka hålla kvar.
 
Här är allt vackert. På så många nivåer.
 
 
 
 
 

Jag segrar, på så många nivåer.

Jag kunde välja att vara missnöjd. Jag kunde välja att fokusera på det faktum att jag fick stanna och gå inte mindre än tre gånger under loppet. Jag kunde zooma in det, att jag troligen skulle varit inne på under tjugofyra minuter, om jag fortsatt springa.
 
Men nej. Jag ignorerar Hans röst och Han är vansinnig men det får vara hur det vill med den saken.
 
Ikväll får gummibandet vila still. Nu, i skrivande stund, plockar jag av alla snoddar och armband. Det blir inga fler jack i underarmen, inte ikväll.
 
För jag får vara nöjd. Ikväll har jag segrat på så många nivåer. Jag få njuta av min insats. När jag korsade mållinjen slog klockan över på tjugofyra minuter och tio sekunder. Min tid blev ytterligare fyra sekunder snabbare. Jag satte personbästa med sjutton sekunder.
 
Visst. Luftrören piper litegrann. Hälen är svullen, knät molar och ljumskarna gör sig påminda.
 
Men jag segrar. Jag genomförde loppet. Jag tillät mig att stanna och gå. Jag lyssnade på att kroppen behövde det. Jag sket i Honom och Hans avgrundsvrål. Jag lät leendet krypa fram när jag låg i en hög och flämtade. Bananen, energidrycken, chokladbiten och energibaren slank ner utan problem. För kroppen behövde dem, om inte annat för att jag ens skulle ta mig hem.
 
Jag njuter av att min kropp orkade det här. Jag är så tacksam för att den förlåter allt jag utsatt den för. Den förlåter mig, och den tillåter mig att rakryggat promenera hem efter den insats vi, kropp och själ, genomfört tillsammans. Min kropp är så sargad, och ändå förlåter den mig och den bjuder till. Den svarar genom att vara i bättre form än någonsin. Det borde inte ens vara möjligt.
 
Nu ska jag ta en lång och varm dusch. Sen ska jag säcka ihop i en liten hög i sängen. Ligga där tills Finaste kommer hem från körövningen. Berätta om varje meter av loppet. Sen ska jag sova. Det behöver min kropp. Och imorgon ska jag promenera med min fina K. Planera Ransätersstämman. Sen stallet på fredag.
 
Jag njuter av nuet och av det som kommer, de närmsta dagarna.
 
Jag segrar, på så många nivåer.
 
Om vi jämför med ifjol...

Sluttid VårRuset 2013: 24:22
Sluttid VårRuset 2014: 24:06
 
Snittid per kilometer VårRuset 2013: 4.52 minuter
Snittid per kilometer VårRuset 2014: 4.49 minuter
 
Snitthastighet VårRuset 2013: 12.33 kilometer i timmen
Snitthastighet VårRuset 2014: 12.46 kilometer i timmen
 
 

Tretton

Jag slog mitt personbästa med sisådär tretton sekunder. 
 
Oväntat. Och underbart.
 
 

Tidigare inlägg