Vi är nygifta och glada

Att planera ett bröllop har varit... nytt. Så att säga. Det är ju inte så att vi har gjort det här sådär överdrivet många gånger tidigare. Så att säga.
 
Men vi har haft kul. En del par väljer att överlåta allt på andra. Gott så. Vi valde vår egen linje och har styrt allt från början till slut. Eller snarare, fram till dess att vi hittat dem vi behövt; när musiker var bokade, då släppte vi den delen. Restaurangfolket hade vårt fulla förtroende. Och så vidare. Sen har vi varit klara med vad vi velat ha, och fått det så. Och just tack vare att vi undan för undan släppt greppet om sådant som andra styr bättre, har det blivit sådär bra. Och ännu bättre än så. Och det har blivit personligt. Vi ville inte ha orgel. Vi slapp den. Klänningen är sydd till mig och enbart mig. Den finns i en enda upplaga - min. Jag har känt sömmerskan, fotografer och musiker har varit vänner till oss. Vi har litat på folk.
 
Familjerna fick sitt efter vigseln, med middag och musikquiz (älskade morbror!) och egen våning och bar. Kort träff på söndagen med lite hotellfrukost, promenader och fika på Bergvik.
 
Igår fick vännerna sitt. De som ville och kunde. Något trettiotal kom till festlokalen, och det enda problemet var väl det delikata i-landsbekymret att vi nu har mat för en vecka, till övers. Vi hade kokt närmare tio kilo potatis, rensat och hackat grönsaker, bakat två stora tårtor (plus en liten glutenfri), införskaffat två (fortfarande nästan fulla) flak med lättöl. Vi förberedde och donade.
 
Folk hade trevligt. Skratten studsade mellan väggarna, barnen kunde springa fritt och det åts och dracks och sjöngs. Nederländarna fick se sitt landslag gå till semifinal.
 
Allt har gått i lås. Allt. Har. Gått. I. Lås. Avspänningen som sprider sig i hela kroppen, nu när insikten sakta smyger sig på. Det har funkat. Allt har blivit sådär bra. Vår linje med två separata fester, har visat sig vara vår väg. Vår rätta väg. Vårt sätt har funkat för oss, och alla har följt med. Alla viktiga har funnits på plats, inte alltid samtidigt, men alla har funnits där. Längs vägen, ända in i mål. Ingen har klagat, alla har uppmuntrat. Vänner har träffat andra vänner, fösts ihop med folk de inte känt. De har trivts. Jag och Finaste sa det till varandra, när vi cyklade hem genom den varma sommarnattsluften, att folk hade ju faktiskt trevligt. På riktigt, liksom.
 
Vi har trivts.
 
Vi har haft det så bra. Det har ju blivit en hel bröllopsvecka. Nu är dagarna över, men minnena smyger fram då och då och jag kommer på mig själv med att le.
 
Vi är nygifta och glada. Tillfreds. Lyckliga. Vi har så fina vänner. Vi har varandra.
 
Just nu är det bra.
 

Kommentarer

Tyck och tänk här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback