Är en någonsin tolv och ett halvt?
Fjorton år, tio månader och nitton dagar.
Rärknar en halvår på tolvåringar? Var jag tolv och ett halvt? Eller var jag tolv, på det trettonde?
Det gick ett par dagar från det att jag blev hämtad i en trädgård, tills dess du dödförklarades. Det har jag fått veta nu. Men redan då var hoppet konstaterat ute.
Nej, hoppet är inte det sista som överger människan. För hoppet hade övergivit oss i samma stund som vi, var och en, fick veta att du hittats på hallgolvet. Okontaktbar.
Det var sommar. Sommarlovet måste ha börjat. Och det var bra, för då slapp jag frågor, kommentarer och medlidande. Jag hatar verkligen medlidande. Jag slapp dessa pliktskyldiga kramar. Kramar ska ges för att en vill. Inte för att en måste. Det var under midsommarveckan. För jag minns att mamma sa att nu blir det fan ingen vettig midsommar firad här, inte. Sen minns jag inte hur det blev med den saken.
Men jag minns den dagen. Smärtsamt väl, minns jag den. Vi skulle tälta; jag, min kompis och hennes kusin. Jag och kusinen åkte hem till mig och skulle rasta kaninen. Din äldsta dotters kanin. Och mamma var hemma och det var konstigt för jag tror det var vardag, men vem vet; det var ju sommarlov, och jag tror inte mamma hade semester än. Och mamma grät och berättade att du blivit jättesjuk. Och oron stack till, och jag slutade hoppas direkt, men vi rastade kaninen och städade buren och sen åkte vi tillbaka till tältningen.
Sen skulle vi grilla, och det var då jag blev hämtad. Korvbrödet slängde jag ifrån mig. För hon klarade sig inte, förstår du sa hon och jag var ändå inte sugen på korv. Jag ville bara hämta min kudde och Pingvina. Hon höll min hand hela vägen hem i bilen. Hon höll i min vänstra hand och hennes var sval. Kanske är det därför jag hellre vill ha en varm hand i min högra?
Jag slängde mig på min obäddade bäddsoffa till säng och pappa hade krupit upp i min systers säng i samma rum. Jag vet inte hur länge vi låg så, men efter en stund kände jag hur pappa la sig nära, nästan på mig och höll mig hårt och jag minns inte vem av oss som skakade. Han höll mig, hårt, och min pappa är stark, och han viskade att det gör så ont. Och det gjorde det. Han hade mist sin syster, jag min faster, gudmor, Spindelmor och åtta barn och unga vuxna hade förlorat sin mor. En man sin hustru, tre barn sin farmor, varav en aldrig skulle komma att minnas.
Jag vet inte vad som till sist fick pappa att släppa mig och gå, jag minns inte ens att det hände. Men jag minns hans röst någonstans i huset och jag minns att han och mamma skulle åka till sjukhuset. Åtta nyblivet moderlösa och en änkling skulle tas omhand. Och pappa ringde dit mormor, för hon, om någon, vet väl vad sorg är, sa han.
Ja, min mormor vet vad sorg är och kanske var det hennes närvaro som gjorde att jag till sist kunde somna, trots tårarna jag fällde över det faktum att jag aldrig mer skulle få se dig.
Jag var med och tältade igen dagen därpå. Hemma hos min kompis fick jag ärtsoppa. Och det var synd om mig, sas det. Jag föraktade deras ord, för mig är det inte synd om. Istället för att finnas för dem som förlorat dig, sov jag i ett tält och lekte häst och gnäggade i högan sky och glömde dig och jag minns inte mer, än det där dygnet.
Är en någonsin tolv och ett halvt? Eller var jag tolv, på det trettonde?
Jag vet bara att jag blev halv, där i trädgården med grillen och med ett tomt korvbröd i handen. Jag är så halv utan dig, och saknaden vill inte helt ge med sig. Något i mig vill hålla dig kvar. En tolvochetthalvtåring vill krama sin faster, gudmor, Spindelmor igen. Inte få sina tonår fyllda av sorg och saknad.
Jag blev så halv...
Kommentarer
Trackback