Maria P

 

Typ såhär kan man känna sig när man haft vilodag, för första gången sen i slutet på oktober (om man nu bortser från det faktum att jag cyklade till bussen (4km), gick till jobbbet (2km), gick till bussen (hann 1,5km) och sen cyklade hem från stan (4km), vilket jag gör).

 

 

Igår var J och jag ute och körde häst; vi tog en rejäl långtur på någonstans mellan femton och tjugo kilometer. Jag fick underbare Janne mellan skalmarna på vagnen och jag njöt.

 

Jag njöt varje sekund. Njöt av hästen framför mig, av naturen runt mig, av att tankarna fick flöda, sådär som de gör under ett löppass. Jag njöt av att känna att alla corepass nu gav resultat även i vardagen; tömmarna är intetill för att ta stöd i, tvärtom. Hästen ska slippa ha en sjuttiokilosklump hängande i munnen. Jag ska ha kontakt med hästen, men i möjligaste mån ska jag ha bara en lätt kontakt; aldrig dra (såvida inte hästen får panik och utsätter oss för fara, men det är relativt ovanligt). Tidigare har jag suttit rakt upp och ner och, efteråt, lätt fått ont i ryggen. Nu kände jag alla de små, inre, magmusklerna arbeta och ryggen fick stöd av magen. Jag var lite mer bakåtlutad än vanligt, och det var sjukt bekvämt, trots att magen fick jobba.

 

Jag njöt av att se hur Jannes perfekt formade muskler arbetade i varje steg han tog. De övre benmusklerna i en hästs bakben är en otroligt imponerande syn, särskilt i lätt uppförslut när hästen verkligen tar i.

 

Där och då tänkte jag en tanke, vilken genast förde med sig en självinsikt, så solklar att jag skrattade till litegrann.

 

Jannes prefekta fysik är resultatet av ett arbete, utfört av proffessionella som vet precis hur de ska balansera hästens kost, träning och vila. Varje häst balanseras individuellt, och senast för en vecka sedan, såg jag resultatet av deras noggranna arbete, då en av deras hästar gjorde en topprestation och vann på Färjestad.

 

Muskler är muskler. Lungor är lungor. Däggdjur är däggdjur. Vi fungerar lika och en travhästs träning skiljer sig knappt alls från min; vi tränar långdistans, vi tränar snabbhet i intervaller, vi styrketränar, vi promenerar. Våra muskler utvecklas därefter.

 

Hästarna hos J och K balanseras i träning, kost och vila, individuellt. Och jag skulle aldrig, aldrig träna en häst dagligen. Jag skulle aldrig, på några som helst villkor, fuska med dess näringsintag. Aldrig hoppa över en måltid, aldrig underlåta att ge den vad K och J räknat ut att den behöver. Att fuska är att driva hästen rakt mot sjukdomar och skador. Fusk leder bort från allt vad fysisk prestation, och förbättring, heter.

 

Så. Varför gör jag så mot mig själv?

 

Det enklaste svaret är att jag har ingen koll. Visst, visst... jag vet att jag inte borde träna varje dag, men det är en annan historia. Fast utöver det, så har jag ingen koll. Ingen. Hur ofta ska jag träna? Vad ska jag äta. Hur mycket ska jag äta?

Det är frågor jag inte kan svaret på. Jag fattar, uppenbarligen, inte av att försöka läsa mig till svaren.

 

När mina åtta veckor är över, så är jag solklar över vad nästa steg ska bli. Jag kommer kanske dra mig för att ta det, och jag kommer behöva stöttning och hjälp, men jag vet vad steget blir. Jag behöver proffessionell hjälp. Förhoppningsvis inte med att börja äta, för det är det jag håller på att lära mig nu; att inte vara rädd för mat. Men när den tröskeln är överskriden, behöver jag hjälp av, säg, en dietist, som talar om vad en normalstor portion är; för jag har ingen koll. Jag behöver en personlig tränare (gudbevars, här snackar vi stora summor...) som talar om hur jag ska träna, och när; för jag har ingen koll.

 

Så enkelt.

 

Idag är officiellt den dag då mitt lilla tillfrisknadsprojekt ska startas. Varje dag ska ses som en seger, så ja, jag tänker fira att dagen har gått bra.

 

Till frukost blev det havregrynsgröt (gjord på fiberhavregryn och mjölk), en halv deciliter mjölk till det, och så toppades det med en halv matsked linfrön. Dessutom ett ägg. Och kaffe. Massor med kaffe.

 

Förmiddagsmellis blev en halv banan.

 

Lunchen bestod av mina fina biffar och babyspenat.

 

Eftermiddagsmellis fick bli en ny grej jag gjort; Mellanmålsbit kallar jag dem. Ni får beskrivning. Snart.

 

Till middag blev det ett smördegsknyte från igår, hundra gram klyftpotatis, ett par matskedar bearnaisesås och en sallad gjord på grönsallad, spenat, gurka och paprika.

 

Allt som allt - 1240kcal.

 

Nu undrar alla, inklusive jag själv, vem jag försöker lura. Jag räknar in i minsta detalj och en löptur har det blivit. Men jag måste få lov att börja i någon ände. I min värld har jag ätit massor idag. Och ja, jag vet att en normalviktig kvinna av min längd ska äta runt 1700kcal, minst, om hon inte motionerar. Jag tränar dagligen och bör därför äta runt 2000kcal. Av de 1240kcal jag ätit idag, är 460 bortlöpta.

 

Så nej, jag uppfyller inte min kvot på långa vägar. Men vet ni vad? Jag ligger på plus. Bara det är en stor framgång. Att jag har fått i mig fem regelbundna mål (frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag) idag är ett jättesteg. Jag behöver få räkna, just för att jag ska se att jag får i mig tillräckligt. Jag vill kunna få i mig minst 1700 kcal, gärna uppemot 2000. Och tack vare att jag räknar, ser jag att jag inte är i mål. Slutsatser? Jo, jag får punktmarkera de tillfällen då jag kan öka. Helt enkelt. Jag ska aldrig ligga på minus; gärna 1700 plus efterträning. Det gör jag inte idag, men det är mitt mål. Små, små steg. Ett steg i taget. Jag tänker visserligen aldrig kräva av mig själv att äta typ 4000kcal, om jag tränat hårt, men så hårt blir det bara i undantagsfall.

 

Jag vet att jag verkar neurotisk. Och jag är lite knäpp, jag vet. Men det ska bli ändring nu. Jag fixar det här, med rätt hjälp och stöd.

 

Jag behöver att ni stöttar mig. Tror på mig. Inga pekpinnar. Fast det är klart, ni får skrika på mig om jag inte verkar komma loss ur räknandet, till sist. För det är dit jag vill. Befästa en vana så att jag slipper räkna, slipper tänka.

 

Visst, skrik så mycket ni vill. Men gör det av rätt orsaker. Var oroliga, ni får det. Och oro kan göra mycket med människor och hur de uttrycker sig, det är jag fullt medveten om. Men. Sätt er inte på så höga hästar att jag inte hör er. Döm inte. Bara hjälp mig (och ja, ett ilsket illvrål kan också hjälpa). Bär mig. Dra mig. Knuffa på.

 

Applådera ibland.