Maria P

Ja, den här veckan har ju varit minst sagt knepig. Två sjukdagar till att börja med. Ett läkarbesök har jag hunnit med också och då blev det ett spontant blodprov och trots att sköterskan var både snabb, proffsig och, framförallt, helt sjukt trevlig, så har jag blåmärket från Helvetet i armvecket. Snyggt? Nä.

 

Javisst, och så en dag på jobbet, helt underbart att träffa alla kids. En sjukt trevlig utekväll, sen en ledig dag på det och så vips, en jobbdag med - håll i er - åtta barn på plats. Mycket mys och samtal hanns med, viktigt och bra på alla vis.

 

Imorgon blir det middag med fina vänner och på söndag ser det ut att bli träff med en potentiell vokalgrupp. Den som lever, får se.

 

Såhär borde det va' i vårt avlånga land kallat Sverige:

att det finns inga "dom", det finns inga "vi", inga gränser.

Det spelar ingen roll hur du ser ut eller vad du heter i efternamn,

och att personen som är bäst för jobbet, fick det och vann

 

att neka ett litet barn rätten till sitt liv?

Eller en gammal man, som gjort allt han kan för att hålla familjen vid liv,

men som var tvungen att fly, att komma hit, för att inte dö i krig.

 

Femtio döda i Syrien, bara inatt;

En liten notis i Aftonbladet är allt.

För nu ska prinsessan gifta sig, och det är viktigare än allt annat,

för förstasidan ska täckas av vilken väska hon har köpt, bland annat.

 

 

Lite komiskt, med tanke på att halva Sverige är och jobbar i Norge...?

 

 

Jag är trött i kroppen. VårRuset tog verkligen ut sin rätt på mig. Jag trodde verkligen, på riktigt, att jag var redo för BodyCombat igår, men det var mest bara jobbigt. Benen var inte alls med på noterna och med facit i hand borde jag kanske inte fullföljt passet. Kort och gott; min kropp var inte återhämtad och redo för ett träningspass. Då har det ändå gått en vecka sen VårRuset, helt utan träning, bortsett från sköna långpromenader, transport på cykel och lite stalljobb.

 

Jag är trött i huvudet. Att ha en dålig kväll med efterföljande tröttdag gör skallen tom den tredje dagen, och att sen avsluta just tredje dagen med körövning i en syrefattig replokal hjälper inte direkt till.

 

Jag är svullen i kroppen. Jag har funnit en högst biologisk orsak (vid sidan av alla mentala) till dippen i måndags; svullen buk och svullna vader - HEJ PMS! Stackars folk i min omgivning...

 

Borde jag sova nu? Ja, det borde jag. Ska jag upp fyra imorgon? Ja, det ska jag.

 

Häpp!

Om en kvart tänkte jag vara ombytt och omplåstrad och klar inför VårRuset. I vanlig ordning blir det promenad och jogging ner till starten, som uppvärmning.

 

Irriterande nog har mina nya löpskor gett mig en tryckskada på höger häl och en mindre svullnad har börjat formas. Antagligen borde jag inte springa med det. Men det gör jag ändå.

 

Ingen prestation ikväll. Hoppas jag, åtminstone. Jag vill njuta av kroppen. Av adrenalinet.

 

Blir nog bra.

 

Kroppen har fått sitt. Idag blev det, för första gången på ett par, tre veckor, PowerStep och Core. Instruktören är verkligen en energigivare, jag är i vanlig ordning piggare efter passet, än innan.

 

Nu ska huvudet få jobba. Till att börja med ska jag fixa med nästa del av Tillämpning av Vikingalagen för att stärka självkänslan (in och läs med er!) (dessa texter ska ingå) och sen ska jag börja bläddra i böcker och notarkiv. Den tionde augusti ska Finaste och jag medverka som musikinslag vid gudstjänst i Sannerudskyrkan i Kil, och temat är Andlig klarsyn. Texten det fokuseras på är Matteusevangeliets sjunde kapitel, det vill säga "Ta bort bjälken ur ditt eget öga, innan du retar dig på stickan i grannens", i korta, allmänna ordalag. Alltså, acceptera och gör eventuellt något åt dina egna brister först, innan du fokuserar på andras. Det ska vi sjunga om.

 

Så. Böcker och notarkiv. Diktböcker kanske, det går ju alltid att tonsätta en dikt. Jag har ju tre månader på mig. Men det vore skönt att ha några alternativ.

 

Häpp!

Just nu är stigen enkel och lättsam för oss att gå
Och fågelsången härlig och himlen så blå
Solstråk mellan träden blir långa, ljusa band
Och du går vid min sida och håller min hand

Men vintern här är vresig och kölden kan bli rätt vrång
Och höstarna är blåsiga och sommarn inte särskilt lång
Nätterna blir mörka, det stormar hårt ibland
Så gå här vid min sida och håll i min hand

Ängarna och skogen, tänk, vad vackert allt är
Och tänk på alla dar som kommer vara som den här
Visst kommer vi gå vilse, men vi ska nog hitta fram
Om du går vid min sida och håller min hand

Just nu är skogen vacker och sommarvinden blåser mild
Så bryts en gren i skogen och, vips, hoppar hjärtat till
En skugga mellan träden, det skymmer litegrann
Men du går vid min sida och håller min hand
Gå här vid min sida och håll i min hand

 

Bara kom att tänka på den här, medan jag måttade upp kaffet. Slog mig som en klubba i huvudet. Den blev plötsligt min. Sådär som låtar blir. Jag blev lite ledsen över insikten, för jag har alltid tyckt att texten är så sorgesam. Men den är vacker.

 

 

Maybe someday someone will love me
For what I am instead of what I should be
Until that day I'll just sit here weeping
Chasing dreams is like shadow leaping

The face behind the mirror, an unrecognised reflection
His eyes look old and tired, filled with bitter recollection
The cross that he has carried was a burden I have made
It's a baptism of tears, they are the seas in which I bathe

'Cause there's a fire in my heart, but I can't breathe for the smoke
Seems that I'm living proof my life's a practical joke
There's a wind in my sails but I have lost all my direction
With no stars to guide me now you're not here beside me anymore

Somehow, somewhere you will discover
  A love so sweet that it tasted like no other
And on that day may you both drink deep
From that grail we found, but then we failed to keep

It's a lesson I've learned well, some things just cannot be
The key that will unlock your soul is someone else, not me
But if You should remember, hope You smile and wish me well
As I walk my path to heaven through ten thousand miles of hell

 

'Cause there's a fire in my heart, but I can't breathe for the smoke
Seems that I'm living proof my life's a practical joke
There's a wind in my sails but I have lost all my direction
With no stars to guide me now you're not here beside me anymore

I stand alone against the cold grey sky
It was blue that day but not as blue as I
I left my hearts high on that Roman hill
I'll wait a thousand years but it will be there still

Holding hands in silence as the day came to an end
We climbed up there as lovers - then we walked back down just friends
I've know my share of heartaches, never thought of them as bad
But had never quite imagined I could ever feel this sad

 

'Cause there's a fire in my heart, but I can't breathe for the smoke
Seems that I'm living proof my life's a practical joke
There's a wind in my sails but I have lost all my direction
With no stars to guide me now you're not here beside me anymore

Häromveckan stod jag vid gungställningen på jobbet och gav fart åt två av barnen. Som vanligt stod jag där och sjöng litegrann. Som vanligt sjöng jag vad som föll mig in. Det blev några visor.

 

Efter några sånger, tittade ena barnet på mig, med de allra mörkaste ögon och sa: Sjung den om löken.

 

Jag fick lov att fundera ett par sekunder. Sen log jag. Självklart. Och jag visste att båda barnen framför mig tycker om sången, så jag såg in i två par ögon; mörkaste bruna och klaraste blå, och sjöng:

 

I Rosendelund

Och där sitter jag

Stackars Finaste har legat sjuk hela helgen (han var nog rätt nöjd över att ha valt att stanna hemma när jag åkte till Axvall) och kommer åka till jobbet tidigast på onsdag igen. Jag, å min sida, har kört hårt idag och haft en bra dag på jobbet.

 

Ikväll har vi nostalgitrippat litegrann och sett några Alfons Åberg-klipp och nördat oss rejält med att tralla oss fram till vad introt går i för taktart(er). Femton åttondelar varvat med elva åttondelar, har jag kommit fram till. Vi råddar bröllop och kommer med lösningar på funderingar vi har. Jag har kontaktat lite musiker och imorgon tänkte jag ringa fotografen och apropå det, börjar lite fotoidéer ta form.

 

Men nu är jag trött som ett spån, och jag ska upp vid halv fem imorgon. Sjukt orimligt, men det är så det är. Jag ska bara gråta klart över barnen på barnhemmet i Bosnien. När personalen reagerar, men inte får agera för direktören. Fastbundna barn, spjälsängar till tonåringar, undernäring, ingen stimulans, ingen utevistelse överhuvudtaget.

 

Jag vill gå med i Våra Barn. Jag börjar känna ett behov av att agera på något plan. Och var skulle en sån som jag börja, om inte med barnen?

 

After all that I've preached I still cannot accept that I'm not a fit

And once led off course the snowball snowballing down my spine

Draws a perfectly imperfect line

 

Is it just the weight? 'Cause the weight is what weighs me down again

Or is that the scapegoat, the overly clumsy friend,

There to take on the blame for what's really happening?

 

 

Of not being perfect; my goal seems perfectly clear

 

My heart

 

 Yeah, what if I've always been good enough in my skin?
Good enough in my skin?

My heart

 

 

...är du rädd, är du rädd, är du rädd?
Nej, för du är bara rädd om dig; gör det som är rätt

Krossa alla fönster, slå in hans dörr
Låt honom veta, att inget är som förr
Säg som det är
Det finns ingen väg tillbaks

Sådärja. Även denna torsdag tycks ha förflutit.

 

Då mina ben fortfarande värker blev det en promenad efter jobbet; drygt en mil blev det, bland annat ett varv runt stadsträdgården (där vistas jag inte överdrivet ofta). Jag har även inhandlat en sjukt härlig jacka som jag gått och ryckt i ett tag, på Stadium. Jag har hunnit baka superenkla havrekakor (inte ens jag kan misslyckas med dem) och nu, närsomhelst, ska vi ta oss ner till stan för konsert med Mikael Wiehe (julklapp från mina föräldrar).

 

 

Mamma och jag var vid farfars och farmors grav. Snett emot, där ligger du. Min största sorg, mitt hål i hjärtat. Vakuumet inom.

 

Älskade faster. Gudmor. Förebild. Spindelmor.

 

För bara ett par år sedan, blev du en spindel för mig. Och det kom så självklart. Sedan dess ser jag dig som Spindelmor, och det av flera skäl. Om jag någonsin ska tatuera mig, ska det vara en spindel. Och det är ju bra, för spindlar har jag alltid tyckt om.

 

Och tänka sig. När jag plockade i jorden framför din sten, kröp en liten spindel fram. Sådär självklart. 

 

Älskade faster. Gudmor.

 

Jag är så halv utan dig.

 

Ja, det blev en bra dag. Stilla ro. Två nätter i rad med förvirrade drömmar fyllda av upprepningar men utan struktur, har lett till lite trötthet, men det har varit hanterbart.

 

Det blev en lång stunds lekparkslek och sen lite filmmys. Sen utelek där plaggen flög åt alla håll allteftersom värmen tilltog. Hjalmar Gitarr fick följa med mig idag och var med på samlingen, och på eftermiddagen satte jag mig med gitarr och en uppsjö av sånger, på en filt i gräset och spelade och sjöng med de kiddosar som ville. Jag var grymt ringrostig efter att inte ha greppat en gitarrhals på över ett halvår (och jag är rätt kass som gitarrist i vanliga fall), men barnen bryr sig inte, som väl är.

 

Just nu sitter vi i bilen mot Vächötaschlätta. Solen skiner. Helen underhåller oss med sina visor.

 

Det är rätt bra, jämt nu.

 

 

Kroppen behöver vila. Mitt vänsterknä värker än, arton timmar sen senaste löprundan. Den blev lång, och höften gjorde sig påmind. Och sen knät. Arton långa timmar. Jag hade nästan väntat mig ett blåmärke, för det känns som om jag fått en smäll, men inget syns på utsidan.

 

Kroppen behöver vila. Jag är helt utmattad och vet inte riktigt varför, vad jag gjort. Jag vilar i Finastes famn, låter honom smyga in handen under kragen, ner på min rygg. Låter honom klia mig på ryggen, sådär som han alltid gjort. Hans naglar, som känner varje linje på min rygg, letar sig fram kring mina skulderblad och jag somnar nästan. Upp längs min nacke och upp i min hårbotten. Rysningar av välbehag genom hela kroppen.

 

Kroppen behöver vila och jag försöker låta den göra det, bara ikväll. Finastes famn får överrösta Honom, jag vill att den ska göra det, bara ikväll. Jag ligger här och försöker låta kroppen vila, nästan domna bort, och jag försöker låta knät göra ont och bara lyssna på det.

 

Kroppen behöver vila. Jag ligger och tänker på hur skyddsnätet bakom, under, mig, blir alltmer finmaskigt. Folk sluter upp, men jag vet inte vad jag tycker om det. För ju fler som ställer sig bakom, desto fler sviker jag när allt går åt helvete. Jag vill inte släppa dem för nära, för mitt mörker kan bli så mörkt. Samtidigt är ingenting hemligt; orden får strömma fritt när de kommer. Ibland tänker jag att ju fler som vet, desto mindre att försöka dölja. Färre förklaringar.

 

Kroppen behöver vila, och jag tänker på dem som skyddar mig. Nya vänskaper, vänskaper som vill. De som ser, de som har svar, de som har erfarenheter. Vänskaper som fördjupas, men som inte kan breddas. Det växer på djupet, men kan inte bli bredare, inte nu.

 

Kroppen behöver vila, och jag börjar inse att det är svaret. Vila, fullständig vila. Frysa allt, bara sluta. Det är så enkelt, men så enkelt är det aldrig. Jag vet vad svaret är, men samtidigt förnekar jag att svaret överhuvudtaget existerar och jag spelar dum.

 

Kroppen behöver vila. Jag blundar lite. Stänger Honom ute. Låter Finaste ta över en stund. Faller hos Finaste, försöker få vila där. Ikväll.

 

 

 

  When the days are cold
And the cards all fold
And the saints we see
Are all made of gold

When your dreams all fail
And the ones we hail
Are the worst of all
And the blood's run stale

I wanna hide the truth
I wanna shelter you
But with the beast inside
There's nowhere we can hide

No matter what we breed
We still are made of greed
This is my kingdom come
This is my kingdom come

When you feel my heat
Look into my eyes
It's where my demons hide
It's where my demons hide
Don't get too close
It's dark inside
It's where my demons hide
It's where my demons hide

When the curtain's call
Is the last of all
When the lights fade out
All the sinners crawl

So they dug your grave
And the masquerade
Will come calling out
At the mess you've made

Don't want to let you down
But I am hell bound
Though this is all for you
Don't want to hide the truth

No matter what we breed
We still are made of greed
This is my kingdom come
This is my kingdom come

When you feel my heat
Look into my eyes
It's where my demons hide
It's where my demons hide
Don't get too close
It's dark inside
It's where my demons hide
It's where my demons hide

They say it's what you make
I say it's up to fate
It's woven in my soul
I need to let you go

Your eyes, they shine so bright
I want to save that light
I can't escape this now
Unless you show me how

When you feel my heat
Look into my eyes
It's where my demons hide
It's where my demons hide
Don't get too close
It's dark inside
It's where my demons hide
It's where my demons hide

Jag berömde Göran igår, för alla vackra texter han skriver. Han log lite snett med sitt överbett och sa att Det är ju det jag gör. Jag sa att Jo, fast alla som skriver texter, har inte talang för det. Då log han igen. Tog mig lite lätt på axeln och sa Tack, innan han fortsatte rulla sladdar.

på kudden där du låg

Tänk en stilig tanke

om nåt fint – och kom ihåg:

 

Ta ett steg ur skuggan

ut till solens trottoar

och märk hur ljuset väcker livets sång

Han smyger kring i skuggorna

som en stor och ruggig björn

och räknar varje klockslags tick-tack-tick

 

och ännu brinner lågan ganska klar

i nån sorts förgrämd misär

 

När jag gjorde den till min, så tänkte jag mig världen genom ett barns ögon; Genom slutna, öppna ögon. Ser ni en tittutlek? Det gör jag. Ett under som sker. Allt är ett mirakel i ett barns ögon.

Ute i bortanom där har jag liksom

Ett litet gosseflickebarn

Inlindat i garn

Det garnet är spunnet av drömmar jag fött

Och färgat i grönaste rött

 

Över en undergång och genom en sång

Långt nere, inne, utanpå

Dit måste jag gå

Att söka och finna var garnet en gång

Blev spunnet fast vägen är lång

 

Klar som en virvelvind som rör vid min kind

Genom slutna, öppna ögon ser jag

Ett under som sker

Där tanken i frihet sig svingar ner

Mot livet som gråter och ler

Jag såg Dig för min inre syn. Jag vet att det är fånigt, men igår blev jag tvungen. Jag såg Dig, Du stod där framme i portalen, mellan baren och garderoben och Du lutade Dig mot dörrposten. Du hade Din svarta kappa och den färggranna sjalen och väskan över axeln.

 

Jag vet att jag är fånig, men jag såg framför mig hur Du stod där, som om Du bara haft vägarna förbi och tyckte att Du lika gärna kunde stå kvar och lyssna färdigt.

 

Igår var det nödvändigt. Jag vet att Du hade tyckt om texterna och melodierna, så det var enkelt. Enkelt och fullständigt livsnödvändigt. Presidentens Vaggsång blev så bra, så rätt och jag tog hjälp av Dig, fast på distans.

 

Och jag tror att det syntes. Klockan var nästan midnatt, lokalen var nästan tom på folk och en äldre kvinna kom fram till mig och berättade att hon sett mig, under hela konserten. Hon hade imponerats av att jag stod där, helt utan noter i handen, hon hade sett hur mitt ansiktsuttryck levde med i texter och melodier. Hon berömde mig, och sa, att det synts att jag visste vad jag sjöng.

 

Då skänkte jag Dig en liten tanke, ett enkelt litet Tack.