Maria P

Idag har jag

• vaknat alldeles för sent, men hann ändå till bussen (och fixa busskaffe och äta gröt, herreminje),
• gosat ohälsosamt mycket med kidsen (går det ens?); det där med en mjuk liten kind mot ens arm när man läser saga...
• haltat omkring och svurit över mitt vänstra knä,
• långpromenerat (eller ja, fyra kilometer) till bussen när jag skulle hem,
• varit på FLX,
• stått på crosstrainern i fyrtio minuter,
• varit på BodyCombat och förbannat mitt knä som strejkade så jag inte kunde köra benlåten för fullt,
• gjort bananpannkakevåfflor, våffeldagen till ära,
• lärt mig att våffeldagen även firas i Norge idag,
• mailat tillbaka till restaurangen, där vi ska äta vår bröllopsmiddag och fått veta att haricot verts kan bytas ut mot grillad halloumi (från det värsta till det bästa, halleluja) och att vi är välkomna att provsmaka middagen någon gång,
• blandat ihop morgondagens frukost; chiapudding à la Viola.

Ja, även denna tisdag har gått. Onsdag imorgon. Onsdagar är bra. Vet inte varför, men så känns det. Det finns alltid något att se fram emot på just onsdagar, har jag upptäckt.

 

Kroppen behöver vila. Mitt vänsterknä värker än, arton timmar sen senaste löprundan. Den blev lång, och höften gjorde sig påmind. Och sen knät. Arton långa timmar. Jag hade nästan väntat mig ett blåmärke, för det känns som om jag fått en smäll, men inget syns på utsidan.

 

Kroppen behöver vila. Jag är helt utmattad och vet inte riktigt varför, vad jag gjort. Jag vilar i Finastes famn, låter honom smyga in handen under kragen, ner på min rygg. Låter honom klia mig på ryggen, sådär som han alltid gjort. Hans naglar, som känner varje linje på min rygg, letar sig fram kring mina skulderblad och jag somnar nästan. Upp längs min nacke och upp i min hårbotten. Rysningar av välbehag genom hela kroppen.

 

Kroppen behöver vila och jag försöker låta den göra det, bara ikväll. Finastes famn får överrösta Honom, jag vill att den ska göra det, bara ikväll. Jag ligger här och försöker låta kroppen vila, nästan domna bort, och jag försöker låta knät göra ont och bara lyssna på det.

 

Kroppen behöver vila. Jag ligger och tänker på hur skyddsnätet bakom, under, mig, blir alltmer finmaskigt. Folk sluter upp, men jag vet inte vad jag tycker om det. För ju fler som ställer sig bakom, desto fler sviker jag när allt går åt helvete. Jag vill inte släppa dem för nära, för mitt mörker kan bli så mörkt. Samtidigt är ingenting hemligt; orden får strömma fritt när de kommer. Ibland tänker jag att ju fler som vet, desto mindre att försöka dölja. Färre förklaringar.

 

Kroppen behöver vila, och jag tänker på dem som skyddar mig. Nya vänskaper, vänskaper som vill. De som ser, de som har svar, de som har erfarenheter. Vänskaper som fördjupas, men som inte kan breddas. Det växer på djupet, men kan inte bli bredare, inte nu.

 

Kroppen behöver vila, och jag börjar inse att det är svaret. Vila, fullständig vila. Frysa allt, bara sluta. Det är så enkelt, men så enkelt är det aldrig. Jag vet vad svaret är, men samtidigt förnekar jag att svaret överhuvudtaget existerar och jag spelar dum.

 

Kroppen behöver vila. Jag blundar lite. Stänger Honom ute. Låter Finaste ta över en stund. Faller hos Finaste, försöker få vila där. Ikväll.

 

 

 

  When the days are cold
And the cards all fold
And the saints we see
Are all made of gold

When your dreams all fail
And the ones we hail
Are the worst of all
And the blood's run stale

I wanna hide the truth
I wanna shelter you
But with the beast inside
There's nowhere we can hide

No matter what we breed
We still are made of greed
This is my kingdom come
This is my kingdom come

When you feel my heat
Look into my eyes
It's where my demons hide
It's where my demons hide
Don't get too close
It's dark inside
It's where my demons hide
It's where my demons hide

When the curtain's call
Is the last of all
When the lights fade out
All the sinners crawl

So they dug your grave
And the masquerade
Will come calling out
At the mess you've made

Don't want to let you down
But I am hell bound
Though this is all for you
Don't want to hide the truth

No matter what we breed
We still are made of greed
This is my kingdom come
This is my kingdom come

When you feel my heat
Look into my eyes
It's where my demons hide
It's where my demons hide
Don't get too close
It's dark inside
It's where my demons hide
It's where my demons hide

They say it's what you make
I say it's up to fate
It's woven in my soul
I need to let you go

Your eyes, they shine so bright
I want to save that light
I can't escape this now
Unless you show me how

When you feel my heat
Look into my eyes
It's where my demons hide
It's where my demons hide
Don't get too close
It's dark inside
It's where my demons hide
It's where my demons hide

Jag berömde Göran igår, för alla vackra texter han skriver. Han log lite snett med sitt överbett och sa att Det är ju det jag gör. Jag sa att Jo, fast alla som skriver texter, har inte talang för det. Då log han igen. Tog mig lite lätt på axeln och sa Tack, innan han fortsatte rulla sladdar.

på kudden där du låg

Tänk en stilig tanke

om nåt fint – och kom ihåg:

 

Ta ett steg ur skuggan

ut till solens trottoar

och märk hur ljuset väcker livets sång

Han smyger kring i skuggorna

som en stor och ruggig björn

och räknar varje klockslags tick-tack-tick

 

och ännu brinner lågan ganska klar

i nån sorts förgrämd misär

 

Jag såg Dig för min inre syn. Jag vet att det är fånigt, men igår blev jag tvungen. Jag såg Dig, Du stod där framme i portalen, mellan baren och garderoben och Du lutade Dig mot dörrposten. Du hade Din svarta kappa och den färggranna sjalen och väskan över axeln.

 

Jag vet att jag är fånig, men jag såg framför mig hur Du stod där, som om Du bara haft vägarna förbi och tyckte att Du lika gärna kunde stå kvar och lyssna färdigt.

 

Igår var det nödvändigt. Jag vet att Du hade tyckt om texterna och melodierna, så det var enkelt. Enkelt och fullständigt livsnödvändigt. Presidentens Vaggsång blev så bra, så rätt och jag tog hjälp av Dig, fast på distans.

 

Och jag tror att det syntes. Klockan var nästan midnatt, lokalen var nästan tom på folk och en äldre kvinna kom fram till mig och berättade att hon sett mig, under hela konserten. Hon hade imponerats av att jag stod där, helt utan noter i handen, hon hade sett hur mitt ansiktsuttryck levde med i texter och melodier. Hon berömde mig, och sa, att det synts att jag visste vad jag sjöng.

 

Då skänkte jag Dig en liten tanke, ett enkelt litet Tack.

Livet är så fyllt av val, och särskilt för mig som är privilegierad nog att vara född där jag är, vara född av just mina föräldrar, att ha ett jobb (jag kan fortsätta i evigheter)... Allt går givetvis inte att välja, mycket är slump eller helt enkelt bara oföränderligt. Men jag har chansen att, dagligen, göra så otroligt många aktiva val.

 

Ett aktivt val jag gör, är att aktivt välja.

 

Jag fick en gång besluta mig för, efter visst inre resonemang, att det är viktigt att jag gör aktiva val då jag kan, om det är en situation där jag mår bäst av det (annars är det aktiva valet att bara flyta med, det kan fungera bra det också (det är faktiskt ganska nyttigt för mig)). Och en dålig dag, då kan jag få mig själv att må lite, lite bättre, genom att välja vad jag vill se.

 

Jag väljer att se det vackra. Att aktivt leta efter det. Det kan vara två tussilagon som kämpar för att kunna nå rätt människor, innan det är för sent. Det kan vara en soluppgång som jag råkar fånga med blicken, innan bussen svänger vänster och jag inte hinner se mer. Det kan vara en fras, en genialiskt diktad sångtext. Det kan vara en kråka som tar ett bad i en vattenpöl, fylld av vissna löv. Det kan vara dimman som sakta stiger över gröna hagar medan luften fylls av doften av morgon, en tidig julimorgon då dagen försöker vakna. Då är det lätt att kliva upp klockan fem, när jag vet vad jag kan mötas av, bara jag aktivt väljer att se.

 

Oftast är det det enkla jag ser. Det mest vardagliga, det jag lättast tar för givet. Jag har blivit bra på att se det vackra i all sin enkelhet och jag har slutat vara blyg för att visa att jag ser, jag visar det, och jag ler. Ibland skrattar jag lite, och kroppen fylls av lugn och av bubbel.

 

Det kan vända en hel dag för mig, det vackra runtomkring. Jag vet inte vem jag hade varit, om jag aldrig valt att se, och att njuta av det.

 

Jag menar inte att världen är, eller ska vara, en rosaskimrande Törnblomsk plats på fluffiga moln. Det är aldrig så enkelt. Jag missar det vackra, jag också. Ofta. Det är de aktiva valen jag behöver påminna mig själv om; det andra har jag ju bevisligen överlämnat åt slumpen och högre makter. Men jag blir glad av att se det vackra, de dagar jag får det att fungera.

 

Det är inte enkelt, inte helt självklart. Det är val jag gör.