Maria P

Det blev all in med udda strumpor idag. Tillochmed på danspasset nu i eftermiddag!

 

Ni förstod grejen, i morse? Det handlar alltså om Internationella Down's Syndromdagen, eller World Down's Syndrome Day, vilken uppmärksammas med udda strumpor. Udda är bra!

 

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

 

Idag är en såndär dag då jag egentligen inte skulle blogga, för jag har inget att förtälja. Skrivlusten pockar dock på uppmärksamhet, så det får bli några rader, om än lätt meningslösa.

 

Dagen har varit fin. Glada kids, vilka har visat sig vara omättligt intresserade av vulkaner. Lite kladdande på tavlan och några bilder och dagen är räddad. Herreminje, deras kunskapstörst är helt enorm; det börjar bli svårt att hänga med i deras tempo.

 

Jag är fortfarande retroaktivt trött sen i måndags; människan jag träffade var verkligen ett vandrande energidränage. Trots det har torsdagsträningen varit bra. BodyCombatpasset var som vanligt helt grymt; hon som leder det på torsdagar är verkligen otroligt inspirerande och peppande! På tisdag släpps en ny release, vilket såklart ska bli spännande att testa, även om det är många härliga låtar i det pass vi nu lämnar bakom oss, som jag kommer sakna.

 

Nej, det blir inte mycket vettigare än såhär. Jag öppnar imorgon igen, så det får snart bli kvällen här. Finaste ska få massera min ömma rygg med lite liniment, och kanske ska han få ge sig på utsidan av min högra höft, vilken jag haft en låsning i, i nästan en månad. Sen har jag bokat in massage hos en av gyminstruktörerna på torsdag; hon har en del att jobba med, kan jag säga.

 

Läkarbesöket igår tog ut sin rätt (jaja, tillsammans med en timmes crosstrainer (= en mil), en timmes styrka/core och en timmes promenad (= sex och en halv kilometer)) så vid halv tio loggade jag ner från allt vad omvärlden hette, och gick och la mig.

 

Innan dess hade jag nog dock lyckats gå igenom alla känslor som människokroppen kan erbjuda. Jag hade varit ängslig, nervös, livrädd, uppgiven, arg, ledsen, stressad, fly förbannad, upprymd, lugn, irriterad... När kvällningen började komma, och jag äntligen landat hemma, ringde A och vi pratade i närmare fyrtio minuter. Att höra hennes röst gjorde mig glad och varm, och en lyckotår kom och hon gjorde mig stolt. Hon är verkligen en av de finaste jag har, det slår aldrig fel; hennes röst kan leda mig rätt varifrån som helst.

 

Idag har varit en tröttdag, men jag har varit på rätt köl mer eller mindre hela dagen. Svältfödd på barngos som få, efter helledig dag igår, så det blev mycket kram och mys med kidsen. Ett av barnen, som var hemma på ledig dag, kom förbi och gav mig och en annan pedagog ett varsitt hemgjort halsband. Det där med hemgjorda grejer, att känna sig utvald, uppskattad... Ja, ni vet. Jag har skrivit om det förr. Fantastiska små. Det är den uppskattningen som, till syvende och sist, är den som räknas. Är jag uppskattad bland barnen, då har jag gjort mitt jobb. Det är de som ska möta mig varje dag och jag har en känsla av att om jag ger trygghet till barnen, då känner sig föräldrarna trygga, de också.

 

Nej, nu blir det löpgrupp. Chipp!

 

Det här, när barnen själva tillverkar saker hemma, tar med till förskolan och ger till mig, som pedagog. Det blir sällan större än så.

— Skrattfröken (@lammunge) 13 mars 2014

Jag njuter. Oron tickar i bröstet, men jag njuter av det jag kan. Det går att få dem; oron och njutningen, att samverka, leva i ett slags symbios. Det är det jag gör idag. Får dem att samverka.

 

Dagen igår var fin. Lugn. Jag började med ett härligt danspass, direkt följt av ett corepass. Corepasset har jag aldrig gjort bättre; plankövningen gjorde jag nästan uteslutande på tå, bara en gång, en kort stund, gick jag ner på knä fast jag gjorde fortfarande övningarna med armar och ben i övrigt.

 

När jag var duschad och uppfräschad, åkte vi och handlade. Och så var det med det. Sen låg vi och slappade i soffan resten av kvällen, helt utan att få något vettigt gjort. Bra så.

 

Om en liten stund ska jag ta en promenad ner till gymet. Där bjuds på det vanliga söndagsköret; PowerStep, följt av core. Jag gör mig klar där, blir hämtad av Finaste, vi åker ut till Bergvik och fixar ny telefon åt mig (äntligen) då mitt senaste tillskott var det sämsta jag varit med om, och sen åker vi till travbanan och njuter av att se fina lopp i solskenet.

 

Imorgon är jag ledig (under förutsättning att ingen annan blir sjuk eller så, i så fall har jag lovat att komma till jobbet). Jag ska på läkarbesök, redan på morgonen och har varit öppen med att jag kanske inte kommer vilja/orka jobba efteråt. Efter besöket blir det gym i ett par timmar, sen en kaffe på stan och efter det blir det en långpromenad, för att rensa huvudet. Kanske går jag och sätter mig vid vattnet någonstans, låter tankarna gunga iväg i det blå, blåsa bort över oändligheten. Jag kanske tar med mig kameran. Jag får helt enkelt se hur allting känns efter besöket.

 

I övrigt då? Jo, jag håller på att bli involverad i ett viktigt projekt. Mer information kommer, men jag kan säga redan nu, att det känns otroligt stort och jag hoppas att jag med min medverkan, kan påverka framtiden litegrann. Hoppas.

 

Jag tror att det flyter nu.

 

Jag har sett det så många gånger. Förskollärare, lärare, föräldrar... Personer i barns närhet som, utan att blinka, rycker åt sig barnets nygjorda teckning och kluddar dit ungens namn. Visst, står man, som pedagog, mitt i en massproduktion av vattenfärgsteckningar, så kan det vara svårt att hinna fråga (men jag lovar, det går) varje barn om varje teckning.

 

Men... saken är den, att det är en fråga om respekt (vilket jag, av hela mitt hjärta, hoppas att ingen här tänker förväxla med rädsla, av någon sort(?)). Barnet har producerat något. En teckning, en text... vadsomhelst. Knallar vi fram, under en vernissage, och tycker att Hmm... hen har glömt skriva sitt namn här, bäst jag gör det? Nej, inte direkt. Vad är det då som ger en vuxen rätten att bestämma när ett barns teckning bör namnas? De har faktiskt producerat, själva. Det är barnen som äger upphovsrätten. Inte den vuxne.

 

Ibland vill barnen berätta en hel historia kring sin teckning. Många gånger är historien bra. Ibland så bra, att jag tycker den bör bevaras. Och, jag lovar, det är så sjukt enkelt att ställa frågan Får jag skriva det här, på din teckning? Inte? Får jag skriva den på ett annat papper och lägga dem tillsammans? Oftast får jag Ja på fråga ett. I ungefär hundra procent av fallen, har jag fått ett Ja, åtminstone efter fråga två, särskilt om jag betonar att det var så bra, att jag vill hjälpa barnet att minnas vad hen gjort.

 

Samma sak, i när det handlar om att skriva på något barnet gjort, gäller när jag får något av dem. Det är inte upp till mig, om originalteckningen ska ändras. Och ändrar, det är precis vad jag gör, om jag skriver på den.

 

Ja. Det handlar om respekt. Det handlar om respekt för barnet, för dess person och för vad det har gjort. Och de visar snart samma respekt tillbaka, om de får lära sig att det är viktigt att värna om saker, även andras än sina egna. Vad någon producerat är värdefullt; det är något som blir ett arv efter personen, eller efter den person hen var just vid produktionstillfället. Jag börjar märka på barnen jag arbetar närmst med - en grupp fyra- och femåringar - att de börjar förstå det värdet, och det arvet. De frågar varandra hur de tänkte, när de ritade den där teckningen. De berömmer varandra, inte bara genom att säga Vilken fin teckning, utan genom att nämna specifika detaljer, som färgkombinationen, just det där äpplet du ritade... Helt och hållet antijante, vet jag att det är frågor sprungna ur samvaron med vuxna som värdesätter det barnen är stolta över, och i den gruppen vuxna, ingår jag.

 

I respekten ingår också tacksamheten. Just jag kan bli utvald att få ett skrumpnat blåbär som någon hittat i skogen en råkall oktoberdag. Jag, som inte ens tycker om blåbär. Men. Jag blev utvald. Av någon anledning, var det jag som skulle få det.

 

Vill inte vi, som vuxna, få känna att den omtanke vi ville visa, genom en gåva, når fram och blir till tacksamhet? Barnen vill känna detsamma. Det är inte på slentrian de ger saker till varandra. Oftas inte, åtminstone (bör tilläggas). Och, jag lovar, de kommer ihåg vem de fick den där tuschkladdiga pappersbiten på två gånger två centimeter av.

 

Respektera barnens gåvor. Säg tack. Mena det. Bli glad. Visa, i konkret handling, att du värdesätter gåvan (lägg den bland dina personliga tillhörigheter, sätt den på väggen). Respektera gåvan. Visa att du vill minnas vem du fick den av, genom att fråga om du får skriva barnets namn på den. Eller be barnet skriva själv. Ta dig tid att fråga vad det föreställer, Ska den vara såhär, åt det här hållet?.

 

Det handlar om respekt.

 

Det blir inte större än så.

 

Häromdagen, när jag stod och pratade med min fina kollega J, om träning såklart, tittade hen på mig, avbröt mig (det brukar behövas) och frågade: Men du... vad tycker du om att göra annars på fritiden, förutom att träna?

 

Jag mumlade fram något om musicerandet, men fick väl inte fram något vettigt svar. Jag kände mig, ärligt talat, skitdum. För det finns ju så mycket jag älsar att göra. Träning är en av alla saker jag gillar, men det är den som tar mest tid.

 

Just nu rider jag på en våg av lycka, jag hämtar energi ifrån alla runt mig och jag riktigt känner hur jag sprutar ur mig den, tusenfalt, tillbaka. Och idag kan jag tala om, vad jag tycker om älskar att göra.

 

På bloggen, i dagboken, i kalendern, skriva kort... allt som innefattar att få ner ord, från huvudet ner på ett papper, eller över till en skärm. Jag är bra på att uttrycka mig i skriven text; det blir korrekt och jag är en hejare på metaforer. Jag har en god ordförståelse, och jag tycker om att leka med orden, hitta nya, lära mig nya betydelser, rimma, fejkrimma, skriva på halvvers, sätta samman ord, använda gamla, sågottsom glömda, ord.

 

Läsa
Det blir, minst sagt, för lite av den varan. Jag läste, flytande, redan vid fem och ett halvt års ålder och barnböckerna blev snabbt för enkla. Jag tror jag utmanades för dåligt i början i skolan; alla skulle läsa de där hemska böckerna om Ola, Elsa och Leo (bokhelveteskapen används än) och den gula boken, den svåraste, om intelligente, glasögonprydde och välkammade Leo, var för enkel. Och varför skulle stackars Ola vara så korkad jämt? Och sen Elsa. Jävla mähä. Genusvetaren i mig kräks blod vid tanken på att de heteronormativa, genomvita böckerna än får användas. Får användas. De borde förbjudas; inte underligt att vi fastnar i könsstereotypa, vithetsnormativa mönster.

 

Vah? Diskutera? Jag?! Ja, herreminje, vad jag kan stri', som man säger i Värmland. Går jag igång på något jag brinner för, är jag tillräckligt påläst, så kan jag argumentera i timmar. Ännu ett tack till ♥mamma♥ och ♥pappa♥ som lärde oss syskon att argumentera för vår sak. Vi är en högljudd familj släkt, på båda sidor, som alla drivs av en stark värdegrund. Jösses, ni ska höra oss vid jul, när vi är samlade allihop (betänk, att Finaste väljer att gifta sig med mig trots att han firat jul med oss, två gånger (bara att han överlevt två jular med min släkt, är en bedrift i sig)). Jag har lärt mig att snabbt räkna ut vilka som aldrig fått den typen av argumentationsträning; vissa personer har en åsikt, vilken de försvarar med ett par, tre argument, innan de (argumenten) tar slut och de börjar ranta samma argument som på repeat, när jag kan peppra på med femtio till.

 

Hästarna... vad vore jag utan dem? Halv. Med ena halvan hos dem, den andra hos Finaste, blir jag hel. Fast så enkelt är det såklart inte, det förstår ni också. Men det är ett faktum, att närvaron av allehanda djur gör mig till... mig. Det blir så sällan. För sällan. Det är sjutton mil till, vad jag kallar, stallet. Där bor tre av mina närmaste vänner, min förlängda familj. Där sammanstrålar jag med så många, som kommit att betyda så otroligt mycket. Det har varit många platser, men nu har jag hittat det ställe, där den del av mitt hjärta som klappar för hästarna, klappar allra mest. Samvaron med djuren lär mig så otroligt mycket. Jag kan tänka där. Vara jag.

 

Självklart. All typ av musicerande. Jag är ingen vidare instrumentalist; jag kan lägga ackord på ett piano, jag kan traggla mig igenom ett stycke (för noter kan jag läsa), jag kan en handfull ackord på gitarr... men det gör inget, för det räcker, det jag kan. Jag sjunger bra, det vet jag. Solosång, ensemblesång, körsång; jag hanterar alltihop och jag är en jävel på att hålla ton och takt. Det är inte jag som är orsaken, om en a capellasång sjunker. Jag har dirigerat kör litegrann, och jag ökar inte en millisekund, omedvetet. Jag vet vad jag vill, musikaliskt. Jag lyssnar, sjunger med, leker och experimenterar, tills en sång är min. Jag skriver musik. Väldigt sällan, men det är ingen process jag vill pressa heller.

 

Träna
Jag tycker om det. Och även om frågan från J, var ställd utifrån att jag skulle bortse från just träningen, så är min lista skriven utifrån vad jag tycker om. Punkt. Visst tränar jag ibland med en känsla av tvång, men dagar som idag, när BodyCombatpasset fyller mig med energi, när varenda slag, varje spark, sitter, då är det kul. Då njuter jag. Jag tjoar och jag tjimmar och jag lever mig in i passet, i alla pass. Jag blir lycklig av att känna, hur benen bara... bär. Att kunna springa långt, fort. Att klara det där danssteget, att inse att jag sätter den där högerkroken... Det blir en kick.

 

Njuta
Hmm... knepig rubrik. Det handlar inte om att äta någon gastronomisk succé och uppfyllas av en kulinarisk orgasm. Nej, jag menar njutning i vardagen. Senast idag, när jag satt på bussen, höll jag andan för en stund, när solen steg. Soluppgången över Karlstad idag, var helt enkelt något av det vackraste jag sett. Jag älskar att känna motvinden närapå lyfta mig när jag promenerar; då sträcker jag ut armarna och låter det blåsa rakt igenom min kropp, för det är så det känns. Jag älskar att njuta av doften av morgon, en julimorgon klockan fem, när daggen ligger kvar, det är kyligt och lite rått och det doftar kyla, morgon, orördhet, jord och skog. Jag älskar att se dimma lätta från en åker, där jag står utanför en stuga som saknar dusch. Jag älskar att gå omkring, skitig och otvättad, i för stora gummistövlar. Härja omkring, en kall förmiddag, barfota i fuktigt gräs och bara njuta av att göra det, för första gången på flera månader.

 

Fotografera
Jag närde en gång en naiv dröm, en av många, om att bli fotograf. Var glada att jag inte valde den banan; jag är mer eller mindre urusel på att fotografera. Det är kameran som gör mina bilder; inte jag. Men jag kan stå framför en och samma blomma i många långa minuter och försöka få till en fin närbild. En detaljerad sådan. Jag tycker om att jaga igång hästarna tills de leker och bockar och krumbuktar, för att fånga deras glädjeskutt.

 

Se dåliga serier
Jag har sett hela Star Trek: Voyager, från början till slut, sju säsonger. Star Trek i sig är kanonbra, men jag tänker lite som så, att just Voyager nog är ett litet sorgebarn. Dock älskar jag det, kan varenda karaktär, minns löjliga detaljer. Däremot kan jag inte ett smack kring de Star Trekserier, man "ska" ha sett.

 

Ni vet. Sådär spontant, av absolut ingenting. Bara uppfyllas av ett nyförälskelsefnitter. Eller bryta ihop i skrattårar över en kommentar, eller en dråplig situation. Inte kunna sluta tänka på vad som var så kul, och mer eller mindre störa en konversation. Försöka berätta om något hysteriskt kul, men inte kunna, för att skrattet tar över. Se tillbaka på dråpligheter. Bryta ihop, igen, fastän absolut ingen annan ser det roliga.

 

I en sjö. I havet. Jag fullkomligt älskar vatten; att se det och att omges av det. I sjönära hus, är jag trygg. På havet trivs jag. I vattnet, kan jag stanna hur länge som helst. Ett morgondopp, ett mittpådagendopp, ett kvällsdopp, ett iställetförduschefterlöpturendopp... Jag är som en fisk.

 

Bara hålla på med dumheter. Ta fula kort, göra knepiga grimaser, dansa lite fult (strikedansa när jag bowlar), vråla rakt ut... Ja, bara göra allehanda hyss. Helt enkelt.

 

Stina, Stina... Underbara Stina Wollter.

 

Igår, när jag lagt mig, scrollade jag mig fram i Twitterflödet och fastnade, som så många gånger förr, hos Lisa. Efter ett tag förstod jag att hon rantade på grund av ett radioprogram; Söndagarna med Stina Wollter. Jag följer även Stina, både på Twitter och på Instagram.

 

Hursomhelst. Programmet Stina leder, går rätt sent på söndagarna och jag tycker om att sova. Eller snarare; när jag är trött, då behöver jag gå och lägga mig. Jag har därför inte hört programmet innan, men förstod efter en stund att det, just igår, handlade om ätstörningar. Så när jag skulle promenera till bussen efter jobbet, laddade jag hem programmet och började lyssna.

 

Intervjun med tjejen, Olivia, var otrolig. Samtalet med hennes mamma rörde upp en massa. Igenkänning, såklart, skam och ångest över vad jag utsätter min omgivning för, tacksamhet över att jag inte är där Olivia var... och en massa annat, såklart.

 

Sen tackade Stina Olivia för medverkan, och gick in på inkommande samtal. Däribland med Sandra, en tjej som är några år yngre än jag. Sandra hade eldat upp sig kring ideal, och hon ver verkligen en eldsjäl som arbetade på kollo om somrarna (herregud, unga tjejen!). Till henne sa Stina, bland annat:

 

 

Det var där mina tankar stannade när programmet var slut, efter en och en halv timme (utan musik).

 

Jag skulle sprungit ikväll. Men det hinner jag inte. Jag hinner inte, för det här är viktigare! Jag bara sprutade ur mig det, till Finaste när jag kom hem, hade landat vid datorn och tryckt i mig två stora limpskivor (jag hann inte ens koka gröt, eller steka en jävla bananpannkaka). Jag ska blogga om det här! Finaste hängde nog inte helt med i svängarna, men han tyckte väl att det lät bra; allt som kan ta fokus från mitt träningstvång ser han som ren bonus, så han var nöjd.

 

Fattar ni grejen?! Jag kan vara den förändringen! Jag har världens viktigaste jobb, och när det handlar om det här med ideal, sätter jag en prägel på framtiden, varje dag. Visst, det handlar om en bråkdel av världens befolkning, men varje människa är viktig, och de kommer träffa en massa människor, som i sin tur kommer träffa... ja, ni fattar.

 

Vad kan jag göra då? Jag kan börja med att aldrig, aldrig fokusera på barnens utseende, varken i sig självt, eller i vad de har på sig. Aldrig lägga deras värde i ett plagg. Jag kan fråga om de trivs i den där tröjan? Om den är skön? Eller om de tycker om den? Men mina värderingar, ska aldrig prägla deras syn på sitt utseende. Visst, ibland är de stolta över ett nytt plagg, eller en ny frisyr, och då bekräftar jag att jag sett det. Punkt.

 

Vad som istället blir viktigt, är vem de är. Det låter ju så inåttahelvete enkelt. Men det är det inte, för yttre ideal påverkar oss, precis hela tiden. Dina kläder, dina mått, din vikt, vad du äter, hur du tränar... allt blir en symbol för vem du är och, framförallt, ditt människovärde. Dina personlighetsdrag, det viktiga i att vara medmänsklig, att se en person, att finnas till, att orka lyssna, att ta tillvara berättelser och livserfarenheter, det sätts i dagens samhälle åt sidan. Allt fokuseras, kanaliseras, till hur du ser ut och vad du presterar.

 

Att jag kan vara en del i att flytta fokus, från prestation till person, är en svindlande tanke. Att jag, bara under en halvtimme under lunchen, kan prata om att det är himla gott med kladdkaka, att det är viktigt att få äta det man tycker om... det blir liksom inte större än så. Det blir inte större än det, att jag får sätta värde i dem. Att vi får hålla om varandra, för att vi tycker om varandra. Allt de gör, är så oviktigt. Vilka de är, vilka egenheter de har, det faktum att jag får anpassa mina ordval och mitt tonläge till vem jag pratar med, för att de är olika personer, är så viktigt. Helt oavsett kön, social bakgrund, om de har syskon eller ej, är de sig när de kommer till mig. Vad vill de? Vad är viktigt för dem? Vad vill de arbeta med? Vilka drömmar har de?

 

Jag bara önskar att jag kunde ta dem med mig, från allt som talar om för dem hur de ska se ut, för att bli accepterade i vår snedvridna värld; Gåsa, gåsa klinga, ge mig dina vingar.

 

Fast... de behöver veta att det finns, det är det som är så sorgligt. För hur ska de annars kunna kämpa? Kämpa, mot alla sjuka ideal. Det går inte att kämpa, mot det man blundar för. De behöver veta att det finns, men de behöver samtidigt veta att det behöver bekämpas. De behöver veta hur vi påverkas, men de behöver stå emot.

 

Jag är inte korkad. Jag glider aldrig in i limousine på Mensas årsmöten, men dum i huvudet är jag inte. Jag är smart nog att inse, att jag normaliserar det faktum att kvinnor sminkar sig, i och med att jag själv gör det. Men jag pekar på, att alla som vill, får sminka sig. Män också. Alla får klä sig hur de vill, vara hur de vill. Allas åsikter räknas, även de jag inte håller med om. Sen kan jag tydligt ta avstånd från det som sätter värde i en människas bakgrund, jag kan bekämpa det. Men jag kan aldrig bestämma vad en annan människa ska tycka. Jag pratar mycket om att man får tycka om vem man vill. Genusperspektivet blir viktigt, och det går också in i det här att personen är viktig, oavsett vem hen är.

 

Jag har börjat gå in på upprepningar, men det här tände en låga inom mig. Det är det här jag brinner för, det är det här jag är uppfostrad i. Alla tankar åt andra håll, skapade diskussioner hemma, tills det satt djupt inpräntat i oss, alla tre.

 

Ni förstår, att jag inte hann springa ikväll? Ni förstår, att jag fick fylla på med energi under tiden? Med ytterligare smörgåsar, med bullar? Har Du börjat se, var vi kan börja? Jag hör nämligen, hur Du sitter och jublar, jag ser hur Du hoppar upp och ner. Vi har hittat något jag kan kanalisera all min energi på, när det onda tar över. För hit ska ingen av dem få komma, inte så länge jag har chansen att sätta stopp.

 

Tack, Stina. Tack, Sandra. Tack Olivia, och tack Lisa.

 

Tack, ❤mamma❤. Tack, ❤pappa❤.

Sådär. Övningsdagen är slut. Allt har gått fint.

 

Här sitter vi och ser V75, som utspelar sig ungefär femhundra meter västerut. Allt i kvinnodagens anda, är studio och referentbås fyllda med kvinnor (herreguuud, byt ut Borgås permanent istället och sätt dit någon som kan referera trav, man eller kvinna, någon som kan).

 

Nog om det. Jag har övergått litegrann till att planera bröllop. Vi kan checka av det mesta i nuläget. Jag har kontaktat restaurangen igen, för att bocka av några punkter. Kören borde gå att få ihop. Vi har bestämt repertoar. Vi bollar fram och tillbaka om vi ska kontakta en urduktig folkmusikgitarrist som vi känner litegrann, och hans fioliolejande fru, för komp på psalmer och kanske på inmarschtrallen. Vi har pratat med svärmor om efternamn och hon har leende gett sitt okej (inte för att det enligt formalia behövs; mer för att det känns lite bättre så).

 

Apropå repertoaren, så har vi, bland annat, valt en av sångerna som vi har med på konserten. Så fantastiskt vacker, både i original och som körlåt. Det är lite visa över den, och texten kommer kännas så perfekt, den dagen.

 

Nej, nu ska jag se klart travet och sen blir det en löptur. Solen har gett upp för idag (men jag har hunnit larva omkring barfota i gräset under en av pauserna idag - årspremiär på den), men det är fortfarande skönt i luften och det luktar helt gudomligt ute. Kommer bli en fin runda (fast kort, efter gårdagens fysiska besvär).

 

Fin. Precis som dagen som varit. Och som kvällen, som komma skall.

Imorgon är det jag som fixar fredagsfika på jobbet. Kollegorna ska få müslibars, helt enligt detta recept, och dessutom ska de få hemgjorda chokladtryfflar. Sååå enkelt, och tillochmed (nästan) nyttigt; en deciliter vispgrädde som kokas upp och tas av från plattan. Sen rör man ner tvåhundra gram mörk choklad (minst sjuttio procent) och en halv tesked vaniljpulver (inte vaniljsocker, utan -pulver). Sen är det bara att röra tills smeten är jämn och låta den svalna (den fick lov att göra det medan jag var på gymet i några timmar). Och sen återstår bara att rulla den till små bollar (tjugofem stycken fick jag till) och sen rulla dessa i kakaopulver. Jag och Finaste smakade varsin - sååå goda!

 

Cykelturerna igår? Jodå, både till och från jobbet gick det fint. Var grymt skakig i benen när jag klev av hemma, trots att jag inte tagit i direkt. Menmen, kroppen var väl inte helt med på noterna... Fast som sagt, det gick och det känns bra. Eventuellt tar jag en löptur hem därifrån nästa vecka. I år kan man välja att springa Karlstadsloppet som halvmara, och även om jag är tveksam, helt och hållet av tristesskäl, vore det kul att någon gång ha löpt en halvmara. Jag vet att jag kan, men det kanske ska tränas till också...

 

Avslutar med en bild på mitt nya träningslinne från Cubus. Använde det på BodyCombatpasset idag, grymt passande, enligt mig.

 

Helen...

 

Fantastiska Helen.

 

Älskade verkligen konserten, från början til slut. Sågottsom alla låtar gick rakt in i hjärtat. Tårarna letade sig fram, flera gånger, och när hon sen avslutade huvuddelen av konserten med Gabriellas Sång, kom verkligheten ikapp totalt.

 

Jag sjöng den, en gång, för drygt ett år sen. Jag har alltid tyckt om den, den har aldrig gått att lyssna sönder. Men, som jag påpekat förr, jag väljer aldrig en sång jag inte kan relatera till fullständigt. Blir jag ombedd att sjunga vid dop, bröllop, gudstjänster och annat, så gör jag låtarna till mina sågott jag kan. Jag blir tvungen att, i hjärta och huvud, ge texterna en ny betydelse, om jag inte kan hitta en källa till interpretation i min direkta närhet.

 

Den gången, för ett år sedan, var den min. Gabriellas Sång. Jag kunde ge den all den själ den förtjänar. Jag var stolt efteråt.

 

Sen kan jag aldrig komma upp i Helens nivå, det är mer eller mindre omöjligt. Men jag kunde sjunga sången, många år efter att filmen kommit ut. Oavsett orsak till att jag kunde välja den, är jag glad att jag till sist kunde göra den till min, utan att behöva spela teater kring det.

 

Lite folk träffade vi också, Finaste och jag. Mest gamla körvänner, men även lite annat löst folk.

 

Nu sitter vi däckade i soffan. Svärisarna är här, men de är nere hos svågern. Vi slötittar på MasterChef och dricker varsin Tuborg. Känns fint. Vi är grymt trötta och under vår snabba tur till Coop gick vi bara och fnissade, skrattade och flummade. Övertrötthet, japp!

 

 

Sådär. Bebishen är kristnad och klar och sången gick bra. Visserligen fick vi börja om mitt i andra versen, eftersom jag fullständigt tappade texten, men när vi väl tog allt från börja, så flöt det fint, och jag tog inte speciellt allvarligt på det. Sånt händer, helt enkelt.

 

Nu ska vi nyttja Finastes födelsedagspresent från mig!

 

Happ, en ny vecka har startats upp. Måndagar brukar ta emot mig med ett snett, lite blygt men ändock välkomnande leende, så även den här. Visserligen har denna dag pendlat lite upp och lite ner; ena stunden hade jag gott om energi, i nästa ville jag vråla rakt ut och jag hittade småsaker att reta mig på. Jag bara hoppas att jag lyckades hålla det inom mig.

 

Den bästaste T jag känner, fyller år idag och det firades såklart på jobbet. Jag hade fått i uppdrag att fixa present och jag var nöjd med vad jag totat ihop; en mugg, ett spännande te och en ask med chokladpraliner blev det, alltihop inhandlat i Malung (där vi tillbringade helgen) med omnejd.

 

Helgen ja. Den var bra. Jag öppnade på jobbet i fredags, så morgonen blev tidig och sen hanns ett danspass med, innan jag och Finaste, på grund av logistiken i att frakta en extrabil till Malung, satte oss i varsin bil och gasade uppåt (med orden Vi ses i Munkfors, där vi oftast stannar och köper mackkaffe). Tidig morgon, dans och sen dryga två timmar ensam i bilen gjorde mig trött, så efter middagen som svärmor ordnat däckade jag i soffan.

 

Lördagen inleddes med en knappa fyra kilometer löptur runt Backbyn och sen uträttade vi lite ärenden (läs: fixade Ts present) innan det blev lunch. Sen förkortades vår tänkta Eriksgata (Finastes morföräldrar, hans gammelmormor och hans morbror) tack vare att Finastes morföräldrar bjöd in till tvåfika. Där fanns, förutom morföräldrarna, hela gänget samlat; gammelmormor och morbror, med sambon och deras två underbara grabbar.

 

Under lördagkvällen fixade jag en enkel paj till Finaste, mig och svärisarna, och sen blev det lite snack innan kvällen fick konstateras all.

 

Söndagen sen då. Den började vi med en promenad till Finastes morbror, där vi våldgästade oss in på en kopp kaffe. Finastes morbror L och hans sambo H är lätt två av de trevligaste människorna jag känner och med dem har vi alltid trevligt. Sen skadar det ju knappast att deras söner; E, tio år och S, fem år, är helt ljuvliga. S fick ett spel av Finaste och mig i julklapp, och det spelade vi igenom ett par vändor. H jobbar dessutom i skoaffär; perfekt, tänkte jag, och bad henne hålla utkik efter ett par vita, typ, ballerinaskor som skulle kunna passa till bröllopet. Hon hade redan ett par som hon kunde rekommendera och visade en bild. De såg verkligen fantastiska ut; ingen klacka att tala om, men de såg ut att funka till klänningstyget. Sen kom det episka tillfället, då (uppenbart yrkesskadade) H efter bara en blick på mina fötter kunde avgöra min skostorlek. Hoppas nu bara skorna är lika perfekta i verkligheten som på bild.

 

Helgen avrundades med hockeyfinalen (då vi, i vår tur, våldgästades av L och E). Jag tittade med ett halvt öga, lite trekvartshjärtat, då jag ägnde mig åt min nya bok. Två kvällar tog det att läsa ut den. Otroligt bra (kanske lite överflödigt med text och händelser ibland, sånt som kan te sig oviktigt för läsaren), med mycket igenkänning. Hela tiden satt jag med penna i hand och strök under och antecknade i marginalen. Lätt en bok jag skulle vilja att fler läste; kanske skulle det kunna skapa lite förståelse?

 

 

Nej, nu ska kvällen snart avslutas. Det blir tidigt upp imorgon för att hinna med bussen. Trött är jag så det förslår; jag har hunnit med en dryg tolvkilometare ikväll och kroppen mår därefter ;)

 

 

Helt seriöst, torsdagar är nog min favoritdag på hela veckan! Jag hinner med sååå mycket träning och jobbet brukar, av någon outrgrundlig anledning, flyta ännu bättre just på torsdagar. Fråga mig inte varför.

 

Just idag hade jag bytt arbetstid med J, så jag började sju, istället för kvart i sex. Det innebar att min rast senarelades, så jag hann vara med länge i skogen med kidsen. Den underbara stubbhoppningen fick sig en rejäl genomkörare, med kast i luften, snurr i famnen och många skratt. Vid halv fyra åkte jag hem, packade träningsväskan och sen snabbt ner till gymet. Där blev det, i vanlig ordning, trettio minuter spinning, trettio minuter core, trettio minuter aktiv stretch, tjugo minuter crosstrainer och en timmes BodyCombat. Har redan sjuk träningsvärk i de övre magmusklerna...

 

Sen jag kom hem har jag hunnit steka bananplättar. "Alla" gör dem just nu, så jag ville också prova. Den variant jag gjorde, bestod av en mosad banan, ett ägg och en deciliter fiberhavregryn. Bara att blanda och steka på medelvärme i litelite smör; två stycken fick jag till - en till mig, en till Finaste. Till detta tog jag femtio gram cottage cheese (i folkmun kallat Keso, fast just Keso är ett märke, inte en produkt). Satt fint i magen efter kvällens hårda pass.

 

Duschen nästa, tjing!

 

Nothing comes from nothing

Nothing ever could

So somewhere in my youth or childhood

I must have done something good...

Det blåste i mitt inre - en iskall, höstlig vind
Och frosten i mitt sinne drev pärlor till min kind
Och kylan trängde utåt och härdade mitt skinn
Och huden blev en fästning som inget släppte in

Då stod Du där i vimlet och sträckte ut Din hand;
Som polstjärnan på himlen som hjälper en i land
Så råkades två stjärnor i rymdens oändlighet;
Två tynande lanternor på havets ödslighet

Och den jag, som börjat stelna, och trotsa kärleken
Befruktades till att leva och älska (sig) själv igen

Så vill jag bli som solen som värmer Dina ben
Som luften och som jorden; som livet de Dig ger
Så vill jag bli som regnet, när vägen Din känns hård
Och kunna fukta marken framför Dig där Du går

Fick veta att sôstra mi har en blogg nu (för vilken gång i ordningen?). I nulägen bloggar hon från Sevilla där hon besöker gamla språkresekompisar, bland annat, så i ungefär hundra procent av fallen är det den enda blondinen på bilderna ni ska leta efter, om ni är nyfiken på hur hon ser ut. Ni kan väl avgöra om vi är så lika som folk har påstått i alla tider?

 

Apropå det så ska jag försöka få till en bild med oss syskon där vi gör en min som jag vet att vi gör mer eller mindre exakt lika. Bara för att, liksom. Kanske ska bli ett projekt under min bröllopsdag, då kan de tamejfan inte neka mig någonting.

Sådärja.

 

Nu har vi hunnit besöka den lilla familjen, och Å och jag har gjort upp repertoar för dopet. Finaste och jag ska nog få till det, och Å hade så fina sånger på förslag. Ett av våra förslag, och ett av hennes, landade det på tillslut. Sen blev det lite bebismys såklart; bebishen låg länge i min famn och vi skrattade och log tillsammans. Hen har så roliga miner och kroppsuttryck för sig, det blir mycket skratt kan jag lova.

 

Nej, nu blir det lördagsmys här, med lite mat framför MasterChef. För att riktigt lyxa till det, kör vi på helfabrikat. Bara för att vi kan.

Jösses... Klockan är snart halv fyra, och jag är ännu inte i säng.

 

Jag har haft en fin fredag; jag har varit på toppenhumör och fått så fina stunder med kiddosarna.

 

Jag fick se en unge växa flera meter; från att visa totalångest inför ett besök av en häst, till att faktiskt vilja åka ett varv i rockarden bakom hästen ifråga (i mitt knä, visserligen, men ändå...). Jag sa till barnet att Du vet väl, hur bra jag är på att läsa sagor? Du vet hur många gånger jag har gjort det? Det här är jag ännu bättre på, det här har jag gjort ännu fler gånger. Och när hen sen fick hålla i änden på tömmarna, sa hen att Nu, Maria, är jag modig. Och jag kunde bara hålla med. Samma barn satt senare i min famn under vilostunden. När det sen blev dags för mig att ta rast sa jag lite skämtsamt: Nu behöver jag dricka kaffe. För en Maria utan kaffe är inget att ha, vet du. De stora, mörkblå ögonen tittade djupt in i mina och sa ett enkelt Jooo. Senare under dagen, samma barn... Jag vet inte vari det grundade sig, men jag sa hursomhelst något om att jag är lat (det är jag), varpå kiddot svarade Du är inte lat. Du är Maria. Jag tittade tillbaka och sa, från djupet av mitt inre Tack.

 

Dagen fortsatte i samma sköna stil, med stoooor tillsammansteckning på golvet och bus med barnen. Massa sittaiknätmys. Bra fredag, helt enkelt.

 

Kvällen har varit bra, den med. Massa prat, om dåtid, nutid och framtid. En varm, trygg famn att krypa upp i; varma händer som värmde mina kalla armar. Vetskapen om evigheten i det vi har. Tryggheten i det vi kallar vi. Tryggheten i att inget drar isär oss. Inget kommer emellan, jag bara vet det.

 

Men nu är klockan mycket. Jag ska orka dansa imorgon. Sen blir det besök hos bebishen. Hen döps om två veckor, och Finaste och jag ska sjunga. Finaste har blivit tillfrågad om rollen som gudfar. Han skulle bli den bästa.

 

Jag ska sova nu. Med tryggheten, den trygghet som dagen och kvällen erbjudit, som grund.

 

Sömn med trygghet som grund. Den bästa sömnen.