Maria P

Jaha. Det är alltså nu. Nu det ska hända. Vända. Trodde det skulle bli mer av en bombnedslagseffekt, men just nu är jag fylld av liv, av en eld. Mitt hjärta glöder, snart kan det stå i brand, och just därför, vågar jag gå in i det här med en liten gnutta beslutsamhet. Det är för kort om tid för att skjuta tankarna framför mig, och det är nog bra. Trots att jag inser att jag behöver ta ställning, nu direkt, ska det här inte få ta död på glöden.

 

Jag har haft en så bra vecka. Dansat fram på överskottsenergi i tre dagar. Idag var jag tröttare, men fortfarande glad. Det var en lugnare glädje idag och jag vet, sedan innan, att även den sprudlande glädjen, den starka energin, till sist tar ut sin rätt. Det behöver inte betyda att jag dippar, jag finner bara ett lugn i mitt varande.

 

Sådan har jag varit idag. Lugn och glad.

 

Det är en tacksamhetstorsdag, just på grund av den lugna tröttheten. Jag har kunnat stanna upp, se glimtarna. Ta åt mig av föräldern som satt en lång stund och bara... ja, lovordade mig, i brist på bättre ord. Ta till mig, ända in i hjärteroten, teckningen. Den som tillverkats hemma, till mig. Inte en av en hög, massproducerade, bilder.

 

Den blev som en av mina melodier. Den kom, och den tillhörde.

 

Tacksam över barnen som lyhört, andlöst, följde med mig i mina tankar. Frågade nyfiket, manade mig till eftertanke och tvingade mig att vrida och vända. Tacksam över att få kladda med chokladbollssmet, kladda och kleta och trivas i kokosröran. Tacksam över barnet som lyckades stanna upp, en lång stund. Lyckades samla sig, sitta hos mig, prata med mig, låta sig bli ompysslad en stund. Bandet vi känner, när det sker.

 

Den där trivseln i kroppen.

 

Tacksamhetstorsdag. Det finns inget bättre ord.