Maria P

 

Jag har sett det så många gånger. Förskollärare, lärare, föräldrar... Personer i barns närhet som, utan att blinka, rycker åt sig barnets nygjorda teckning och kluddar dit ungens namn. Visst, står man, som pedagog, mitt i en massproduktion av vattenfärgsteckningar, så kan det vara svårt att hinna fråga (men jag lovar, det går) varje barn om varje teckning.

 

Men... saken är den, att det är en fråga om respekt (vilket jag, av hela mitt hjärta, hoppas att ingen här tänker förväxla med rädsla, av någon sort(?)). Barnet har producerat något. En teckning, en text... vadsomhelst. Knallar vi fram, under en vernissage, och tycker att Hmm... hen har glömt skriva sitt namn här, bäst jag gör det? Nej, inte direkt. Vad är det då som ger en vuxen rätten att bestämma när ett barns teckning bör namnas? De har faktiskt producerat, själva. Det är barnen som äger upphovsrätten. Inte den vuxne.

 

Ibland vill barnen berätta en hel historia kring sin teckning. Många gånger är historien bra. Ibland så bra, att jag tycker den bör bevaras. Och, jag lovar, det är så sjukt enkelt att ställa frågan Får jag skriva det här, på din teckning? Inte? Får jag skriva den på ett annat papper och lägga dem tillsammans? Oftast får jag Ja på fråga ett. I ungefär hundra procent av fallen, har jag fått ett Ja, åtminstone efter fråga två, särskilt om jag betonar att det var så bra, att jag vill hjälpa barnet att minnas vad hen gjort.

 

Samma sak, i när det handlar om att skriva på något barnet gjort, gäller när jag får något av dem. Det är inte upp till mig, om originalteckningen ska ändras. Och ändrar, det är precis vad jag gör, om jag skriver på den.

 

Ja. Det handlar om respekt. Det handlar om respekt för barnet, för dess person och för vad det har gjort. Och de visar snart samma respekt tillbaka, om de får lära sig att det är viktigt att värna om saker, även andras än sina egna. Vad någon producerat är värdefullt; det är något som blir ett arv efter personen, eller efter den person hen var just vid produktionstillfället. Jag börjar märka på barnen jag arbetar närmst med - en grupp fyra- och femåringar - att de börjar förstå det värdet, och det arvet. De frågar varandra hur de tänkte, när de ritade den där teckningen. De berömmer varandra, inte bara genom att säga Vilken fin teckning, utan genom att nämna specifika detaljer, som färgkombinationen, just det där äpplet du ritade... Helt och hållet antijante, vet jag att det är frågor sprungna ur samvaron med vuxna som värdesätter det barnen är stolta över, och i den gruppen vuxna, ingår jag.

 

I respekten ingår också tacksamheten. Just jag kan bli utvald att få ett skrumpnat blåbär som någon hittat i skogen en råkall oktoberdag. Jag, som inte ens tycker om blåbär. Men. Jag blev utvald. Av någon anledning, var det jag som skulle få det.

 

Vill inte vi, som vuxna, få känna att den omtanke vi ville visa, genom en gåva, når fram och blir till tacksamhet? Barnen vill känna detsamma. Det är inte på slentrian de ger saker till varandra. Oftas inte, åtminstone (bör tilläggas). Och, jag lovar, de kommer ihåg vem de fick den där tuschkladdiga pappersbiten på två gånger två centimeter av.

 

Respektera barnens gåvor. Säg tack. Mena det. Bli glad. Visa, i konkret handling, att du värdesätter gåvan (lägg den bland dina personliga tillhörigheter, sätt den på väggen). Respektera gåvan. Visa att du vill minnas vem du fick den av, genom att fråga om du får skriva barnets namn på den. Eller be barnet skriva själv. Ta dig tid att fråga vad det föreställer, Ska den vara såhär, åt det här hållet?.

 

Det handlar om respekt.

 

Det blir inte större än så.