Maria P

Igår blev en vilodag. Vi började med att sova till runt tio (ja, jag sov alltså i sisådär tolv timmar!) och sen slappade vi runt här hemma en stund. Strax efter tolv tog vi en promenad, de två kilometrarna ner till travbanan, och... ja, gick på trav. Det var fantastiska travlopp hela dagen och jag njöt, även om jag frös en del. Jag var fortsatt stel som en pinne i låren och lunchen blev en pommes fritestallrik och inte en spänn vann vi, men att se bra trav och fina hästar uppväger det mesta.

 

Kvällen blev inte särskilt mycket mer avancerad. Jag lagade en veggolasagne och den åt vi medan vi såg Brave. Sen låg vi däckade i soffan mer eller mindre hela kvällen.

 

Nu är det lördag och träningsvärken hänger kvar, om än i något mildare form. Den har smugit sig ner i vaderna nu också, men jag kan i alla fall sätta mig ner utan att behöva ta stöd (fattar ni hur mycket man håller emot och dämpar fallet med lårmusklerna, när man sätter sig?). Idag blir dock ingen vilodag; jag tänkte trampa ner till gymet och köra ett litet styrkepass alldeles strax. Ikväll blir det som sagt grillning och mys hos min kollega J. Ska bli superbra!

 

Vi skulle bara handla. Sen råkade vi beställa vigselring.

 

Det känns bra.

Stackars Finaste har legat sjuk hela helgen (han var nog rätt nöjd över att ha valt att stanna hemma när jag åkte till Axvall) och kommer åka till jobbet tidigast på onsdag igen. Jag, å min sida, har kört hårt idag och haft en bra dag på jobbet.

 

Ikväll har vi nostalgitrippat litegrann och sett några Alfons Åberg-klipp och nördat oss rejält med att tralla oss fram till vad introt går i för taktart(er). Femton åttondelar varvat med elva åttondelar, har jag kommit fram till. Vi råddar bröllop och kommer med lösningar på funderingar vi har. Jag har kontaktat lite musiker och imorgon tänkte jag ringa fotografen och apropå det, börjar lite fotoidéer ta form.

 

Men nu är jag trött som ett spån, och jag ska upp vid halv fem imorgon. Sjukt orimligt, men det är så det är. Jag ska bara gråta klart över barnen på barnhemmet i Bosnien. När personalen reagerar, men inte får agera för direktören. Fastbundna barn, spjälsängar till tonåringar, undernäring, ingen stimulans, ingen utevistelse överhuvudtaget.

 

Jag vill gå med i Våra Barn. Jag börjar känna ett behov av att agera på något plan. Och var skulle en sån som jag börja, om inte med barnen?

Idag åkte jag tillbaka till Falköping och tog systeryster med mig. T hade jobbat massor med klänningen och det handlade mest om lite nålande nu, för att få till alla mått på överkroppen och så längden på kjolen. Jag är verkligen supernöjd med klänningen, den blir precis sådär enkel som jag vill ha den!

 

Åkte upp till stallet för att lämna S present. När jag kom dit var ingen hemma, men jag hade väl bara varit där i fem minuter och hunnit klappa hästar och katter, innan familyn kom hem.

 

Så in för en kopp kaffe och lite fika och en massa prat om vad som hänt sen sist, innan vi drog oss ut till stallet. Jag gjorde mig väl istortsett redo för att åka, när J, apropå ingenting, frågade om jag ville ut och köra Sly en tur. Kort överläggning med mig själv; sen lite grävande bland kläder innan jag hade hittat Js termobyxor och två av hans jackor och krängt på mig det. Jag hämtade in hästen och gjorde både honom och mig klara.

 

Ja, vad säger man? Njutning! Upp på Billingen bland sippor av alla de färger, tussilagon, granar och en och annan halvdöd asp. Inget mer än hästen och jag. En häst som bara ville framåt, uppåt, vidare. Han och jag är så lika; frustration när vi blir tillbakahållna, vill bara framåt, vidare. Så mycket vilja. En ständig strävan efter att nå vårt yttersta.

 

Känslan av frihet. Av att det finns ingen annanstans, där jag just nu borde vara - inget annat jag egentligen behöver göra. Den där frihetskänslan som uppstår och gror i det, att jag har all tid i världen och bara kan njuta av nuet. Av min kropp som vet precis vad den ska göra; det här är mer naturligt för mig, än att cykla. Mitt sinne i fullständig harmoni med hästen framför mig. Fullständig tillit. Skrattet som bubblar, stiger inom. Bland buskar, blommor, träd och rinnande bäckar. En väg så mjuk att hovtrampet knappt hörs. En frustning av välbehag, öron som spetsas men ändå är beredda på allt jag säger. Flera hundra kilo ren muskulatur, en perfekt sammansättning av kondition och styrka.

 

Njutning. Perfektion. Två kroppar som vet exakt vad de ska göra. En i arbete, en i fullständig avslappning, men beredd på vadsomhelst.

 

Två individer, enade i sinnet och fullständigt tillfreds med varandra. Ett med varandra, ett med naturen.

 

Så många personer som jag önskar kunde se mig här. Se vem jag är på denna plats. Ni skulle komma hit och se hur min kropp och själ är i perfekt harmoni med sig själv och med omgivningen. Kom, kom och se mitt Jag växa. Kom och se i mina ögon, hur Han snabbt krymper och tystas. Se hur jag stänger Hans röst ute. Se, hur djuren och naturen fullständigt överröstar Honom. Det klarar annars bara Finaste, så om allt, allt någon gång skulle rämna omkring mig, fullständigt braka samman, ta mig då hit. Lova mig det. Skulle något hända den man jag älskar, ta mig till denna plats. Jag vet, att här kan jag läka från vadsomhelst.

 

Klänningen är provad för första gången. T fick nåla in den litegrann, men nu sitter den som en smäck! Till saken hör, att jag glömde ta med den BH jag tänkt använda, så det fick bli en panikrunda på H&M för att köpa en ny. Där kom glädjen över viktnedgången för ett och ett halvt år sedan; istället för att behöva lägga många hundralappar och lång tid för att köpa en BH jag verkligen behöver, kan jag nu springa in och nappa åt mig en billig BH jag vill ha. Skillnad, minst sagt. Hundrafemtio kronor senare, alltså, åkte jag till Falköping och lite nålande senare hade T det hon behövde för att tråckla vidare. Imorgon blir nästa provning, innan hon tar några veckor på sig för att avsluta jobbet.

 

Idag fyller du tretton år.

 

Älskade unge.

 

Jag är långtifrån ensam om att kunna gå i döden för dig. Jag vet så många, som är beredda att gå in med näbbar och klor om någon kröker ett hår på ditt huvud.

 

Du betyder så otroligt mycket för mig. Det värmer hela mitt jag, att du fortfarande vill ge mig en kram när vi ses. Det betyder allt, att du vill prata med mig. Sluta aldrig med det, snälla du.

 

Tänk om jag vetat, den där gången, att du skulle bli den du är, i mina ögon, i min värld? Det började som något så enkelt; lite lek på en gräsplätt. En barnvaktsstund. En nattning, och jag somnade jag också. I ett hus där jag ännu inte sett alla vinklar och vrår, ett hus jag inte kände. En plats där jag ännu inte kände till alla rutiner och skrymslen, där somnade jag, med armen om dig. Du var så liten, bara fem. Ingen väckte oss, så där låg vi. Så många gånger, sen dess, har vi somnat så. Trygga hos varandra, med skrattet fortfarande studsande i våra kroppar. En liten kropp och en stor, båda i behov av varandra.

 

Från den dagen lärde du mig, att det finns en kärlek bortom familj, och bortom vänskap. En kärlek som gör allt för att skydda, lära och finnas till.

 

Det gör mig så oändligt stolt, att jag får växa tillsammans med dig. Jag blir så glad när du delar ett skratt med mig, när du vågat vara arg på mig och när vi bara kan vara. Du gör mig stolt, varje dag, när du lär dig nytt. Du bär så oändligt många förmågor och du är klok nog att utnyttja dem. Du är den klokaste trettonåring jag känner, och samtidigt har du kvar det barnasinne jag aldrig hoppas du släpper taget om.

 

För dig gör jag vadsomhelst. Vad du än ber mig, tänker jag göra allt som står i min makt, för att det ska bli så. Samtidigt vill jag visa dig att världen är en plats där det kan gå fel, men kan jag påverka din värld till något bättre, så gör jag det. Livet kostar på, och det vill jag att du ska veta men du kommer lära dig det, det vet jag. Och fram till dess, och medan du kommer till insikt, finns jag här. Du är den enda som alltid kan kliva rakt in, för dig finns alltid plats.

 

Älskade barn. Kloka tonåring. Snart är du vuxen, på god väg redan. Så mycket finns framför dig, och jag ber varje dag att jag ska få dela det med dig. Allt du låter mig se, blir en värld av stolthet för mig. För det är bara du som kan släppa in.

 

Var alltid modig nog att prata. Stå för det du sagt och gjort. Var alltid klok nog att ha en del, som är bara din. Res dig efter motgång, var glad för medgång. Tillåt dig att vara liten och rädd ibland, för jag finns här och för mig får du bli hur liten du vill. Om det mörka vill ta över, så låt mig visa dig det ljusa; det finns alltid, och det är så oändligt mycket bättre och starkare, än det mörka.

 

Var alltid större, än att leta fel hos andra. Gläds åt det de har, och se bortom ytan. Leta dig in, för det vet jag att du kan. Bara så vinner du andra, genom att bry dig om och leta dig fram. Lär känna en människas inre, allt de bär på, istället för att se yttre attribut. Det är det viktigaste råd jag kan ge dig.

 

Var aldrig rädd att be mig. Om hjälp, om förändring, om en ledsagande hand.

 

Sträcker du dig efter mig, så tar jag din hand. Jag lovar.

Om mindre än tre månader firar vi bröllop. Herregud, så tiden går!

 

Bara ett fåtal inbjudningar har skickats. Till dem som är bjudna på middagen, vilket i sin tur innebär våra närmsta familjer. Föräldrar, syskon, morföräldrar och mor- och farbröder med familjer. Punkt.

 

Den som känner sig förbisedd ska inte ta något personligt. Vi berättar vitt och brett om själva vigseln och till den är alla välkomna. Den 28 juni, klockan 16.30 i Nyeds kyrka. Portarna står öppna, det är bara att kliva in. En vecka senare blir det grillfest och samma gäller där. Kliv på. Ingen av oss är överförtjust i långbordsmiddagar med honnörsbord och en massa fluffigt pynt och vikta servietter (ja, för servett heter det ju inte då) och löjliga små blommor överallt. Nej, för fan. Inget gör mig mer illamående än såna tillställningar. Hellre en grillfest med papptallrikar (nåja) och ett flak billig öl (fast dryck får ni ta med själva på grillfesten).

 

Ärligt talat. Jag vill gärna gifta mig för en fullsatt kyrka. Familjer, släkt och vänner. Eller, som jag sa till en förälder på jobbet: Alla fyrtiotvå ungar får gärna sitta där och se på. Snälla ni, kom! Inget skulle göra mig gladare. Sen sätter ni er på en uteservering här i stan, för när vi ätit klart så kommer vi och tar en öl med er.

 

Det låter väl bra?

Min idéspruta till blivande make försöker aktivera mig. Ingen av oss är sådär superpepp på att hitta på något i nuläget och trots det, och trots det faktum att jag nyss löpt tolv kilometer, vankar jag rastlöst runt i lägenheten.

 

Så Finaste kom med förslag på vad jag kan göra.

 

Grubbla? Pussla? Sy någonting?

 

Vänligt av dig, hjärtat, att du vill hjälpa mig att komma till ro med något, men jag tror jag tar en banan istället.

 

Hopkurad under täcket. Din arm om mig, dina andetag så nära.

 

Panna mot panna, näsa mot näsa. Doften av din hud, dina andetag så nära.

 

Vi delar ett liv, ser en framtid tillsammans. Svindlande, och samtidigt en fullständig självklarhet. Tills livet skiljer oss åt. Men jag kan aldrig kalla dig min, för så sjöng en vis man en gång; Jag blir aldrig din, du blir aldrig min; Man kan inte äga varann. Men jag kan kalla dig det käraste, Finaste jag vet. Doften av din hud och av ditt hår. En arm om min midja när natten blir för lång, en arm om mig tills jag äntligen får somna. Din mun mot min skuldra, dina andetag så nära.

 

Nej, Man kan inte äga varann men vi kan älska varandra tills livet skiljer oss åt och det ska vi göra. Om bara några månader har vi bekräftat det, det vi egentligen vetat så länge. Man kan inte äga varann men kärleken är vår, kärleken till varandra, den äger bara vi. Det ska vi veta när vi står där, framför alla vi älskar. Ord som vi säger och som alla kan höra, men jag får stå närmast, dina andetag så nära.

 

Här är vi, panna mot panna och näsa mot näsa. Och plötsligt vet jag inget mer, plötsligt upptas vi av ett vi och vi är förenade av ett enda nu. Närhet och värme, kärlek som förenar.

 

Dina andetag så nära.

 

Härliga kväll! Jag, Finaste, J och J var som sagt och bowlade ikväll. Jag var lika kass som vanligt, men kul hade vi! Det blev många skratt och jubel över strikes och spares. Efteråt gick vi ett kvarter uppåt gatan och tog en bit mat. Jag körde på en grekisk sallad som, efter att oliver och rödlök var bortplockade, var grymt god (vilket den orimliga mängden fetaost garanterat bidrog till). På restaurangen blev det mycket prat och djupa ämnen; Vad händer efter döden? Vad kan drömmar tala om? Kan man få reda på saker i drömmar, om människor, som man inte kunnat veta sen innan (jag svarade att ja, det har jag varit med om...)?

 

Nu ska jag bädda ner mig. Imorgon blir det ett danspass och för att slippa få magknip av frukosten mitt under passet, behöver jag kliva upp strax efter sju. Det fina med det, är ju att jag kan krypa ner hos Finaste sen igen, när gröten väl är på plats. Kvällslektyren blir min nya bok, det ska bli galet intressant, det här...

 

Happ, så ver det fredag igen. Som vanligt undrar jag i min stilla sinne vad som händer med veckorna. Fast å andra sidan, har jag aldrig varit en såndär släpa-sig-igenom-veckorna-och-längta-efter-en-helg-som-går-alldeles-för-fort-människa, utan jag har alltid trivts med alla veckans dagar och aldrig riktigt förstått den där fredagshysterin som snart övergår i söndagsångest.

 

Ikväll blir det hursomhelst lite roligheter. Jag och Finaste ska iväg och bowla tillsammans med kollegan J och hens sambo. Det var ett bra tag sen vi hittade på något nu, så det är lite läge, kan man säga. I övrigt i helgen blir det dans och ett kortbesök av svärisarna imorgon, och ett PowerSteppass på söndag. Nästa helg blir det Skaraborg igen; jag ska göra en första provning av bröllopsklänningen!

 

Nu är gröten (med pumpakärnor på (det råkar faktiskt handla om att de är goda (och Du, vad tror Du alternativet är?)), bland annat) uppäten och jag ska trampa ner till bussen.

 

Tjillevippen.

Sådärja. Även denna torsdag tycks ha förflutit.

 

Då mina ben fortfarande värker blev det en promenad efter jobbet; drygt en mil blev det, bland annat ett varv runt stadsträdgården (där vistas jag inte överdrivet ofta). Jag har även inhandlat en sjukt härlig jacka som jag gått och ryckt i ett tag, på Stadium. Jag har hunnit baka superenkla havrekakor (inte ens jag kan misslyckas med dem) och nu, närsomhelst, ska vi ta oss ner till stan för konsert med Mikael Wiehe (julklapp från mina föräldrar).

 

 

Maria

Kristina

Emilia

Persson

 

Tolv stavelser. Tjugosex bokstäver. Fyra versaler och tjugotvå gemener. Tolv vokaler, varav fem hårda och sju mjuka. Fjorton konsonanter.

 

Hela min identitet wrappad upp i ett nötskal.

 

Om tre månader, knappt, heter jag inte så längre. De två sista stavelserna, de sju sista bokstäverna den sista versalen, de sex sista gemenerna, den sista mjuka vokalen, den sista hårda vokalen och de sista fem konsonanterna. De ska bytas ut.

 

Ersättas med tre stavelser. Sex bokstäver. En versal och fem gemener. Tre vokaler, varav en mjuk och två hårda. Tre konsonanter.

 

En ny identitet ska formas. Ingen kommer heta som jag. Ingen med samma för- och efternamn i kombination. Finaste byter också. Vi ska ta hans mammas flicknamn. Det är så fint.

 

En ny identitet. Det känns... speciellt. Lite hisnande. Men bra. Stort. Och bra. Framförallt bra. Det kommer klinga fint. Och gå hand i hand med den jag är, med de små. En av dem konstaterade att jag blir som Byggare Bob. Han heter Byggare. Och kan bygga. Mitt namn kommer passa perfekt.

 

Det känns bra. Fint.

 

Idag har vi varit på picknick, Finaste och jag. Vi åkte till ett av mina smultronställen; Silverfallen ett par mil från mina föräldrars hus. Det är väl inget smultronställe i den bemärkelsen att ingen annan hittar dit, det var knappast en helt unik idé att åka dit en dag som idag. Fast de grupper av folk, främst familjer, som rörde sig där, var inget som störde.

 

Vi tog stråket över kullarna och insåg redan efter några tiotal meter att vi hade tur. Det finns nämligen inga garantier att det finns vatten i fallen, särskilt inte efter en bar vinter som den som varit, och i synnerhet inte såhär långt efter att allt smält.

 

Jag fick lära mig i gymnasiet, när stackars Ulf släpade runt på oss oinspirerade tonåringar, att Billingen har bra mark för växtlighet och visst, det växte redan lite vårblommor på berget kring vattnet. Vitsippor lyckades vi hitta, bland annat.

 

Nä, nu låter jag bilderna tala. Lite matporr från vår picknick kommer också.

 

Mamma och jag var vid farfars och farmors grav. Snett emot, där ligger du. Min största sorg, mitt hål i hjärtat. Vakuumet inom.

 

Älskade faster. Gudmor. Förebild. Spindelmor.

 

För bara ett par år sedan, blev du en spindel för mig. Och det kom så självklart. Sedan dess ser jag dig som Spindelmor, och det av flera skäl. Om jag någonsin ska tatuera mig, ska det vara en spindel. Och det är ju bra, för spindlar har jag alltid tyckt om.

 

Och tänka sig. När jag plockade i jorden framför din sten, kröp en liten spindel fram. Sådär självklart. 

 

Älskade faster. Gudmor.

 

Jag är så halv utan dig.

 

Nu ska jag hänga tvätt. Sen ska jag tvätta bort mitt fejkade ansikte. Allt är på låtsas, likt ett pimpat och väl filtrerat instagraminlägg. Efter det ska jag slänga ner det mest nödvändiga inför helgen, i en väska.

 

Sen ska jag däcka. Jag misstänker att jag sover inom en timme. Imorgon börjar jag jobba klockan sju. Senast klockan fyra styr vi sen söderut, Finaste får köra.

 

Dagen imorgon har potential att bli bra. Sen landa, hos mamma och pappa. Omgiven av släkten. Trygghet. Och lite kattmys. I övrigt i helgen får det bli vad det blir. Troligtvis åker vi och fikar någonstans. Kanske kan flirta med pappa och få honom att tycka att vi ska till Holgers, allihop. Han har aldrig kunnat säga nej till mig.

 

Tvätt var det.

Fan, det börjar dra ihop sig till sjukstuga här ikväll. Att gå på massage med skit i kroppen är inget bra, jag vet men jag har längtat efter det här i en månad och tänkte fan inte låta en förkylning sätta stopp. Dock, dock, dock skippade jag BodyCombatpasset idag; jag var på FLX efter massagen, men det är ju bara stretch.

 

Massagen var välbehövlig; E tryckte och knådade och drog och framförallt nacke och höfter blev rejält tilltryckta. Lite vinglig i kroppen (nästan lite psalongsberusningskänsla) lullade jag in på Z.est och köpte mig en ingefärssmoothie och knallade ner på stan för att införskaffa min favoritbroders födelsedagspresent. Imorgon far vi mot Axvall för att fira den nyblivne trettioåringen. Sen tillbaka till SATS för FLX då, innan jag trampade hemåt.

 

Att vakna med otillräckligheten i kroppen. Vakna, kliva upp, med känslan av att inget jag gör, kommer räcka idag. Idag är jag ofullständig, otillräcklig. Inte ett ord, inte en blick, bekräftar vad jag tänker och tror. För det här kommer inifrån, och kan varken bekräftas eller dementeras av andra.

 

Att vakna med otillräckligheten i kroppen, gör den svår omöjlig att bli av med. Den finns med från början, och otillräckligheten leder till nedstämdhet, Jante uppfyller i sin starkaste, fulaste form varje cell i min kropp och jag kan inte hitta känslan av att bara fungera.

 

Idag har jag krupit nära, tätt intill. Varje beröring blir viktig. En hand i min, ett par leende ögon, armar om min hals. En trött kropp i min famn, mina fingrar genom de mörkaste av lockar. Doften av närhet, av trygghet, av lugn. Blickar av fullständig tillit, skratt som förenar. Varje stund blir till livselixir, batterier för själen.

 

Fokus i ett inre kaos. Vägvisare på stormigt hav.

Idag har jag

• vaknat alldeles för sent, men hann ändå till bussen (och fixa busskaffe och äta gröt, herreminje),
• gosat ohälsosamt mycket med kidsen (går det ens?); det där med en mjuk liten kind mot ens arm när man läser saga...
• haltat omkring och svurit över mitt vänstra knä,
• långpromenerat (eller ja, fyra kilometer) till bussen när jag skulle hem,
• varit på FLX,
• stått på crosstrainern i fyrtio minuter,
• varit på BodyCombat och förbannat mitt knä som strejkade så jag inte kunde köra benlåten för fullt,
• gjort bananpannkakevåfflor, våffeldagen till ära,
• lärt mig att våffeldagen även firas i Norge idag,
• mailat tillbaka till restaurangen, där vi ska äta vår bröllopsmiddag och fått veta att haricot verts kan bytas ut mot grillad halloumi (från det värsta till det bästa, halleluja) och att vi är välkomna att provsmaka middagen någon gång,
• blandat ihop morgondagens frukost; chiapudding à la Viola.

Ja, även denna tisdag har gått. Onsdag imorgon. Onsdagar är bra. Vet inte varför, men så känns det. Det finns alltid något att se fram emot på just onsdagar, har jag upptäckt.