Sånt ni inte vill veta

Ni vill inte veta.
 
Idag felar jag. Stort. Kapitalt. Men inte i Hans ögon. Oh, nej, Han ler. Sådär varmt som Han gör ibland. Sådär, så att jag börjar tvivla på om Han verkligen är så dålig för mig? För Han visar ju mig sin kärlek, smeker min kind och berömmer mig.
 
Upp klockan sex. Tre och en halv kilometer. Inte fort, inte långsamt. Bara avverka. Cykel till stan, för möte klockan åtta. Sen gym. En timme på crosstrainern, fyrtiofem minuter bland maskinerna. Cykel hem.
 
Här hemma vilar jag lite. En rastlös vila. Han är nöjd just nu, det är Han, men jag fiskar efter mer beröm och funderar på hur jag skulle kunna använda tiden. Men nej, kaffe, får det bli. Efter att jag däckat en stund på balkongen. 
 
För ikväll ska jag dansa en timme, och sen blir det en halvtimmes core.
 
Nej. Det är inte rätt. Jag vet det. Men Han har en förmåga att driva mig. Och, i ärlighetens namn, Hans vrede är något värre än himlande ögon och oroliga frågor. 
 
Jag har blivit för stilla. Eller, snarare, omgivningen har blivit för stilla. Efter en vår av intensivt planerande, en försommar av vemod och farväl, har det mesta stannat upp. Gjort mig rastlös. Det utnyttjar Han.
 
Och det värsta är att jag tillåter det.
 
Jag sa ju att ni inte ville veta.

Kommentarer

Tyck och tänk här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback