Maria P

Maria

Kristina

Emilia

Persson

 

Tolv stavelser. Tjugosex bokstäver. Fyra versaler och tjugotvå gemener. Tolv vokaler, varav fem hårda och sju mjuka. Fjorton konsonanter.

 

Hela min identitet wrappad upp i ett nötskal.

 

Om tre månader, knappt, heter jag inte så längre. De två sista stavelserna, de sju sista bokstäverna den sista versalen, de sex sista gemenerna, den sista mjuka vokalen, den sista hårda vokalen och de sista fem konsonanterna. De ska bytas ut.

 

Ersättas med tre stavelser. Sex bokstäver. En versal och fem gemener. Tre vokaler, varav en mjuk och två hårda. Tre konsonanter.

 

En ny identitet ska formas. Ingen kommer heta som jag. Ingen med samma för- och efternamn i kombination. Finaste byter också. Vi ska ta hans mammas flicknamn. Det är så fint.

 

En ny identitet. Det känns... speciellt. Lite hisnande. Men bra. Stort. Och bra. Framförallt bra. Det kommer klinga fint. Och gå hand i hand med den jag är, med de små. En av dem konstaterade att jag blir som Byggare Bob. Han heter Byggare. Och kan bygga. Mitt namn kommer passa perfekt.

 

Det känns bra. Fint.

 

Hittade detta hos Johanna idag. Jag har vetat ett tag att boken, både har varit på gång, och nu släppts. Nu är den alltså äntligen beställd.

 

Egentligen ser jag mest framför mig hur jag kommer sitta och nicka igenkännande. Markera och stryka under. Anteckna i marginalen. Det jag hoppas är dock att få en liten chans att förstå. Och kanske få lite hopp.

 

Idag har vi varit på picknick, Finaste och jag. Vi åkte till ett av mina smultronställen; Silverfallen ett par mil från mina föräldrars hus. Det är väl inget smultronställe i den bemärkelsen att ingen annan hittar dit, det var knappast en helt unik idé att åka dit en dag som idag. Fast de grupper av folk, främst familjer, som rörde sig där, var inget som störde.

 

Vi tog stråket över kullarna och insåg redan efter några tiotal meter att vi hade tur. Det finns nämligen inga garantier att det finns vatten i fallen, särskilt inte efter en bar vinter som den som varit, och i synnerhet inte såhär långt efter att allt smält.

 

Jag fick lära mig i gymnasiet, när stackars Ulf släpade runt på oss oinspirerade tonåringar, att Billingen har bra mark för växtlighet och visst, det växte redan lite vårblommor på berget kring vattnet. Vitsippor lyckades vi hitta, bland annat.

 

Nä, nu låter jag bilderna tala. Lite matporr från vår picknick kommer också.

 

Mamma och jag var vid farfars och farmors grav. Snett emot, där ligger du. Min största sorg, mitt hål i hjärtat. Vakuumet inom.

 

Älskade faster. Gudmor. Förebild. Spindelmor.

 

För bara ett par år sedan, blev du en spindel för mig. Och det kom så självklart. Sedan dess ser jag dig som Spindelmor, och det av flera skäl. Om jag någonsin ska tatuera mig, ska det vara en spindel. Och det är ju bra, för spindlar har jag alltid tyckt om.

 

Och tänka sig. När jag plockade i jorden framför din sten, kröp en liten spindel fram. Sådär självklart. 

 

Älskade faster. Gudmor.

 

Jag är så halv utan dig.

 

Ja, det blev en bra dag. Stilla ro. Två nätter i rad med förvirrade drömmar fyllda av upprepningar men utan struktur, har lett till lite trötthet, men det har varit hanterbart.

 

Det blev en lång stunds lekparkslek och sen lite filmmys. Sen utelek där plaggen flög åt alla håll allteftersom värmen tilltog. Hjalmar Gitarr fick följa med mig idag och var med på samlingen, och på eftermiddagen satte jag mig med gitarr och en uppsjö av sånger, på en filt i gräset och spelade och sjöng med de kiddosar som ville. Jag var grymt ringrostig efter att inte ha greppat en gitarrhals på över ett halvår (och jag är rätt kass som gitarrist i vanliga fall), men barnen bryr sig inte, som väl är.

 

Just nu sitter vi i bilen mot Vächötaschlätta. Solen skiner. Helen underhåller oss med sina visor.

 

Det är rätt bra, jämt nu.

 

 

Fan, det börjar dra ihop sig till sjukstuga här ikväll. Att gå på massage med skit i kroppen är inget bra, jag vet men jag har längtat efter det här i en månad och tänkte fan inte låta en förkylning sätta stopp. Dock, dock, dock skippade jag BodyCombatpasset idag; jag var på FLX efter massagen, men det är ju bara stretch.

 

Massagen var välbehövlig; E tryckte och knådade och drog och framförallt nacke och höfter blev rejält tilltryckta. Lite vinglig i kroppen (nästan lite psalongsberusningskänsla) lullade jag in på Z.est och köpte mig en ingefärssmoothie och knallade ner på stan för att införskaffa min favoritbroders födelsedagspresent. Imorgon far vi mot Axvall för att fira den nyblivne trettioåringen. Sen tillbaka till SATS för FLX då, innan jag trampade hemåt.

 

Dagens frukost. Chiapuddingen som jag förberedde igår. Helt okej, men jag som är van vid sältan och värmen från havregrynsgröt, upplevde den som lite slabbig och smaklös. Får experimentera lite, för allt detta gick bara inte att få ner...

 

Bjuder på lite matpornografi (herrejisses, vem är jag ens?) istället.

 

Idag har jag

• vaknat alldeles för sent, men hann ändå till bussen (och fixa busskaffe och äta gröt, herreminje),
• gosat ohälsosamt mycket med kidsen (går det ens?); det där med en mjuk liten kind mot ens arm när man läser saga...
• haltat omkring och svurit över mitt vänstra knä,
• långpromenerat (eller ja, fyra kilometer) till bussen när jag skulle hem,
• varit på FLX,
• stått på crosstrainern i fyrtio minuter,
• varit på BodyCombat och förbannat mitt knä som strejkade så jag inte kunde köra benlåten för fullt,
• gjort bananpannkakevåfflor, våffeldagen till ära,
• lärt mig att våffeldagen även firas i Norge idag,
• mailat tillbaka till restaurangen, där vi ska äta vår bröllopsmiddag och fått veta att haricot verts kan bytas ut mot grillad halloumi (från det värsta till det bästa, halleluja) och att vi är välkomna att provsmaka middagen någon gång,
• blandat ihop morgondagens frukost; chiapudding à la Viola.

Ja, även denna tisdag har gått. Onsdag imorgon. Onsdagar är bra. Vet inte varför, men så känns det. Det finns alltid något att se fram emot på just onsdagar, har jag upptäckt.

 

Morrn!

 

Konserten igår gick fint, massor med folk (eller ja, runt hundratrettio, men det var en liten lokal) och trevlig eftersits. Vi var hemma runt midnatt och jag lyckades somna relativt fort, trots femtioelva koppar kaffe och ett glas läsk (vilket jag dricker ungefär tre gånger per år - sockerchock!).

 

Gårdagen inleddes med dans - dagen idag har inletts med en lång löptur. Det var längesen jag sprang långt, så jag trodde det skulle gå lite trögt, men det gick bättre än jag väntat mig. Nu väntar en välbehövlig dusch, sen har jag ställt in mig på en megafrukost med en jätteportion gröt och ägg!

 

Livet är så fyllt av val, och särskilt för mig som är privilegierad nog att vara född där jag är, vara född av just mina föräldrar, att ha ett jobb (jag kan fortsätta i evigheter)... Allt går givetvis inte att välja, mycket är slump eller helt enkelt bara oföränderligt. Men jag har chansen att, dagligen, göra så otroligt många aktiva val.

 

Ett aktivt val jag gör, är att aktivt välja.

 

Jag fick en gång besluta mig för, efter visst inre resonemang, att det är viktigt att jag gör aktiva val då jag kan, om det är en situation där jag mår bäst av det (annars är det aktiva valet att bara flyta med, det kan fungera bra det också (det är faktiskt ganska nyttigt för mig)). Och en dålig dag, då kan jag få mig själv att må lite, lite bättre, genom att välja vad jag vill se.

 

Jag väljer att se det vackra. Att aktivt leta efter det. Det kan vara två tussilagon som kämpar för att kunna nå rätt människor, innan det är för sent. Det kan vara en soluppgång som jag råkar fånga med blicken, innan bussen svänger vänster och jag inte hinner se mer. Det kan vara en fras, en genialiskt diktad sångtext. Det kan vara en kråka som tar ett bad i en vattenpöl, fylld av vissna löv. Det kan vara dimman som sakta stiger över gröna hagar medan luften fylls av doften av morgon, en tidig julimorgon då dagen försöker vakna. Då är det lätt att kliva upp klockan fem, när jag vet vad jag kan mötas av, bara jag aktivt väljer att se.

 

Oftast är det det enkla jag ser. Det mest vardagliga, det jag lättast tar för givet. Jag har blivit bra på att se det vackra i all sin enkelhet och jag har slutat vara blyg för att visa att jag ser, jag visar det, och jag ler. Ibland skrattar jag lite, och kroppen fylls av lugn och av bubbel.

 

Det kan vända en hel dag för mig, det vackra runtomkring. Jag vet inte vem jag hade varit, om jag aldrig valt att se, och att njuta av det.

 

Jag menar inte att världen är, eller ska vara, en rosaskimrande Törnblomsk plats på fluffiga moln. Det är aldrig så enkelt. Jag missar det vackra, jag också. Ofta. Det är de aktiva valen jag behöver påminna mig själv om; det andra har jag ju bevisligen överlämnat åt slumpen och högre makter. Men jag blir glad av att se det vackra, de dagar jag får det att fungera.

 

Det är inte enkelt, inte helt självklart. Det är val jag gör.

 

Det blev all in med udda strumpor idag. Tillochmed på danspasset nu i eftermiddag!

 

Ni förstod grejen, i morse? Det handlar alltså om Internationella Down's Syndromdagen, eller World Down's Syndrome Day, vilken uppmärksammas med udda strumpor. Udda är bra!

 

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

 

Idag är en såndär dag då jag egentligen inte skulle blogga, för jag har inget att förtälja. Skrivlusten pockar dock på uppmärksamhet, så det får bli några rader, om än lätt meningslösa.

 

Dagen har varit fin. Glada kids, vilka har visat sig vara omättligt intresserade av vulkaner. Lite kladdande på tavlan och några bilder och dagen är räddad. Herreminje, deras kunskapstörst är helt enorm; det börjar bli svårt att hänga med i deras tempo.

 

Jag är fortfarande retroaktivt trött sen i måndags; människan jag träffade var verkligen ett vandrande energidränage. Trots det har torsdagsträningen varit bra. BodyCombatpasset var som vanligt helt grymt; hon som leder det på torsdagar är verkligen otroligt inspirerande och peppande! På tisdag släpps en ny release, vilket såklart ska bli spännande att testa, även om det är många härliga låtar i det pass vi nu lämnar bakom oss, som jag kommer sakna.

 

Nej, det blir inte mycket vettigare än såhär. Jag öppnar imorgon igen, så det får snart bli kvällen här. Finaste ska få massera min ömma rygg med lite liniment, och kanske ska han få ge sig på utsidan av min högra höft, vilken jag haft en låsning i, i nästan en månad. Sen har jag bokat in massage hos en av gyminstruktörerna på torsdag; hon har en del att jobba med, kan jag säga.

 

Läkarbesöket igår tog ut sin rätt (jaja, tillsammans med en timmes crosstrainer (= en mil), en timmes styrka/core och en timmes promenad (= sex och en halv kilometer)) så vid halv tio loggade jag ner från allt vad omvärlden hette, och gick och la mig.

 

Innan dess hade jag nog dock lyckats gå igenom alla känslor som människokroppen kan erbjuda. Jag hade varit ängslig, nervös, livrädd, uppgiven, arg, ledsen, stressad, fly förbannad, upprymd, lugn, irriterad... När kvällningen började komma, och jag äntligen landat hemma, ringde A och vi pratade i närmare fyrtio minuter. Att höra hennes röst gjorde mig glad och varm, och en lyckotår kom och hon gjorde mig stolt. Hon är verkligen en av de finaste jag har, det slår aldrig fel; hennes röst kan leda mig rätt varifrån som helst.

 

Idag har varit en tröttdag, men jag har varit på rätt köl mer eller mindre hela dagen. Svältfödd på barngos som få, efter helledig dag igår, så det blev mycket kram och mys med kidsen. Ett av barnen, som var hemma på ledig dag, kom förbi och gav mig och en annan pedagog ett varsitt hemgjort halsband. Det där med hemgjorda grejer, att känna sig utvald, uppskattad... Ja, ni vet. Jag har skrivit om det förr. Fantastiska små. Det är den uppskattningen som, till syvende och sist, är den som räknas. Är jag uppskattad bland barnen, då har jag gjort mitt jobb. Det är de som ska möta mig varje dag och jag har en känsla av att om jag ger trygghet till barnen, då känner sig föräldrarna trygga, de också.

 

Nej, nu blir det löpgrupp. Chipp!

 

Det här, när barnen själva tillverkar saker hemma, tar med till förskolan och ger till mig, som pedagog. Det blir sällan större än så.

— Skrattfröken (@lammunge) 13 mars 2014

Tulpanbuketten vi har på köksbordet, har, mer eller mindre, blommat klart. De är i fasen då de är mitt emellan praktfullaste blomning och vissnande. Lite överblommade, lätt förtorkade. Fåriga, mörknande. Skarp doft, en färg som går mot gyllene, en kvardröjande glans i kronbladen.

 

Jag fotade dem igårkväll. Lekte lite med zoomen. Bilderna är helt och hållet oredigerade.

 

Dagens andra matrapport. Kom ganska nyligen hem från gymet och var, frukosten till trots, galet sugen på något.

 

Det fick, efter febrilt letande i skafferiet, bli en skivad banan, över vilken jag strödde kokosflingor, solrosfrön, gojibär, mortlad kanelstång (helvete, alltså; hade slut på malen kanel och tog en kanelstång och försökte mortla, det var apsvårt, gör aldrig det) och sist ringlade jag över lite flytande honung. Det blev sådär sjukt sött, så tungan nästan skrynklade sig, men gott var det.

 

Herreminje...

 

Jag har precis smällt i mig detta. Är. Så. Grymt. Mätt.

 

Jaha. Det är alltså nu. Nu det ska hända. Vända. Trodde det skulle bli mer av en bombnedslagseffekt, men just nu är jag fylld av liv, av en eld. Mitt hjärta glöder, snart kan det stå i brand, och just därför, vågar jag gå in i det här med en liten gnutta beslutsamhet. Det är för kort om tid för att skjuta tankarna framför mig, och det är nog bra. Trots att jag inser att jag behöver ta ställning, nu direkt, ska det här inte få ta död på glöden.

 

Jag har haft en så bra vecka. Dansat fram på överskottsenergi i tre dagar. Idag var jag tröttare, men fortfarande glad. Det var en lugnare glädje idag och jag vet, sedan innan, att även den sprudlande glädjen, den starka energin, till sist tar ut sin rätt. Det behöver inte betyda att jag dippar, jag finner bara ett lugn i mitt varande.

 

Sådan har jag varit idag. Lugn och glad.

 

Det är en tacksamhetstorsdag, just på grund av den lugna tröttheten. Jag har kunnat stanna upp, se glimtarna. Ta åt mig av föräldern som satt en lång stund och bara... ja, lovordade mig, i brist på bättre ord. Ta till mig, ända in i hjärteroten, teckningen. Den som tillverkats hemma, till mig. Inte en av en hög, massproducerade, bilder.

 

Den blev som en av mina melodier. Den kom, och den tillhörde.

 

Tacksam över barnen som lyhört, andlöst, följde med mig i mina tankar. Frågade nyfiket, manade mig till eftertanke och tvingade mig att vrida och vända. Tacksam över att få kladda med chokladbollssmet, kladda och kleta och trivas i kokosröran. Tacksam över barnet som lyckades stanna upp, en lång stund. Lyckades samla sig, sitta hos mig, prata med mig, låta sig bli ompysslad en stund. Bandet vi känner, när det sker.

 

Den där trivseln i kroppen.

 

Tacksamhetstorsdag. Det finns inget bättre ord.