Maria P

Det blev mer klart än jag trott. Det ska bara ramas in nu.

 

Jag är ingen scrappare. Så snyggt är det inte. Men det går ändå.

 

Det märkliga är att jag mest känner tomhet just nu. Nu, när det är klart. Jag trodde jag skulle vara lite mer... uppfylld. Av allt alla velat ge mig. Kanske är jag trött. Sådär själsligt trött, som en blir ibland.

 

Så jag ska sova nu. Imorgon ska kören medverka vid en liten avslutningskonsert. Jag ska sjunga solo. Eventuellt blir det en duett av det, tillsammans med en annan tjej. Det blir som det blir. Sen blir det Alsters vårmarknad.

 

Men nu ska jag sova.

 

Det är lördag. Och den har varit fin. Jag började med att åka till Kil på lite loppis och kom hem med en hög böcker. Mest musikböcker. Det blev en tur till gymet också, men det blev bara ett lugnt styrkepass. Kroppen har känts seg idag och efter gymbesöket däckade jag i soffan en stund.

 

Finaste har tappat rösten. Och då menar jag helt och hållet. Fullständigt. Inte ens viska kan han. Och jag gör såklart allt i min makt som stöttande blivande hustru. Jag menar, retas? Skulle jag? Ja. Ja, det skulle jag. Med hjärtans lust.

 

Jag har bakat bröd också. Frallor. Superfort gick det, och de blev verkligen hur goda som helst. Lyxfrukost, kallas det!

 

Kesobröd

3 ägg

125 gram cottage cheese

0. 5 deciliter sojamjöl

0.5 deciliter kokosmjöl

1 tesked bakpulver

1 matsked fiberhusk

2 matsked pumpakärnor

1 matsked torkade gojibär

 

Bara att vispa ihop!

 

Forma fyra frallor, garnera med sesamfrön och skjuts in i ugnen, 200 grader i runt en kvart.

 

Mitt projekt innefattar det finaste jag fått. Och den här kommer alltid betyda mycket. För det finns någon som tar sig en massa tid för... mig.

 

 

But I am Hell bound

Utöver klänningen, köpte jag bland annat även ett par nya löparskor igårkväll. Fruktansvärt nödvändigt, faktiskt, då mina gamla börjat spricka. Inte bara i tårna, där de flesta av mina löparskor brukar ge sig till sist, utan även längre upp på foten.

 

Jag har redan hunnit inviga de nya pjucken. Nu på morgonen blev det en halvmil, runt Rud och jag riktigt studsade fram på vägen. Ni vet, ungefär sådär som en brukar göra, kvart i sex på morgonen...

 

Sådär. Underbara H tog fram skor, kollade storlekar, förklarade hur jag behöver tänka i och med att vi provade på förmiddagen och bröllopet är på eftermiddagen, hon såg direkt att jag behövde ilägg i hålfot och bakom hälen och hon... ja, var med hela vägen, så att säga. Dessutom expidierade hon mig själv, trots att hon inte jobbade, och såg till att jag fick lite rabatt. Totalt sett, betalade jag fyrahundrafemtiosju kronor, för skorna och två olika ilägg. Skorna i sig skulle egentligen kostat femhundranittiofem. Det är bra att känna folk i skobranschen, om en säger så.

 

Jag gillar verkligen dem, L, H och grabbarna. Så otroligt fina människor, otvungna och sociala. Bara för det, tänkte vi våldgästa dem imorgon. De brukar alltid ha kaffet nära tillhands.

Jag och min lägenhet, efter kvällens maniska plockade...

 

Denna lediga måndag har inletts löjligt lugnt. Frukosten har intagits sittande på balkongen och samtalet landade tillslut på att det börjar bli dags att få ordning på balkongen inför sommaren. Jag började o´plocka lite bland krukorna som står på hyllan vi har därute... och gjorde ett litet fynd.

 

I ena krukan låg en död fågel. Jag är varken särskilt förtjust i, eller intresserad av, småfåglar, så jag har ingen aning om vad det är för sorts fågel, dess vanlighet till trots.

 

Igår blev en vilodag. Vi började med att sova till runt tio (ja, jag sov alltså i sisådär tolv timmar!) och sen slappade vi runt här hemma en stund. Strax efter tolv tog vi en promenad, de två kilometrarna ner till travbanan, och... ja, gick på trav. Det var fantastiska travlopp hela dagen och jag njöt, även om jag frös en del. Jag var fortsatt stel som en pinne i låren och lunchen blev en pommes fritestallrik och inte en spänn vann vi, men att se bra trav och fina hästar uppväger det mesta.

 

Kvällen blev inte särskilt mycket mer avancerad. Jag lagade en veggolasagne och den åt vi medan vi såg Brave. Sen låg vi däckade i soffan mer eller mindre hela kvällen.

 

Nu är det lördag och träningsvärken hänger kvar, om än i något mildare form. Den har smugit sig ner i vaderna nu också, men jag kan i alla fall sätta mig ner utan att behöva ta stöd (fattar ni hur mycket man håller emot och dämpar fallet med lårmusklerna, när man sätter sig?). Idag blir dock ingen vilodag; jag tänkte trampa ner till gymet och köra ett litet styrkepass alldeles strax. Ikväll blir det som sagt grillning och mys hos min kollega J. Ska bli superbra!

 

There are those who say fate is somethong beyond our command

That our destinies are not our own

But I know better

Our fate lives within us

You only have to get brave enough to see it

Jag har gjort det igen. Jag har sprungit hem från jobbet. Planen har funnits ett par veckor, och det visade sig vara extra lämpligt idag, då jag hade litegrann att reflektera över.

 

Jag väntar mig inga applåder, och jag fiskar inte efter beröm. Jag ville testa formen och gjorde det här helt prestigelöst. Busskortet låg redo i bakfickan på löparbrallorna, ifall jag skulle klappa ihop i Skåre. Eller i Hynboholm, rentav.

 

Det var inte enkelt, men det gick fortare än jag väntat mig. I tisdags, på löpgruppen, varvades fyrahundrametersintervaller med styrkeövningar och träningsvärken har mer eller mindre invalidiserat mig idag. Lårmusklerna var sjukt stumma hela vägen (nerförsbackarna var värst), men trots det, klarade jag första milen på femtiofem minuter och fyrtioåtta sekunder. I Skåre sänktes farten rejält, men det hade jag litegrann väntat mig. Hem kom jag, i alla fall, på två timmar och fyrtiosju sekunder.

 

Som jag nämnde, det här var ett formtest och trots träningsvärk och lätt ansträngningsastma (eller pollenallergi?), gav kroppen det formbesked jag hoppats på. Tanken nu, är att jag anmäler mig till halvmaradistansen på Karlstadsloppet (man kan bryta och gå i mål efter en mil, så det alternativet står alltid öppet). Enda villkoret är att man klarar milen på sextiofem minuter, och det ska inte vara några som helst problem.

 

Till en början, när jag fick veta att man kunde välja mellan tio och tjugoen kilometer, resonerade jag som så, att jag nog skulle satsa på milen. Jag trodde att jag skulle bli för uttråkad för att orka två. Men sen... sen kom jag på, att om jag väljer halvmaran, då har jag inget tidigare resultat att försöka slå, vilket i sin tur leder till att prestationskraven sänks rejält.

 

Nu har jag landat hemma. Jag har hunnit ta en lång dusch och gjort kroppen redo för kväll. Mina superfladdriga mysbyxor är på och jag planerar att inte röra en muskel i onödan frånochmed nu.

 

Idag åkte jag tillbaka till Falköping och tog systeryster med mig. T hade jobbat massor med klänningen och det handlade mest om lite nålande nu, för att få till alla mått på överkroppen och så längden på kjolen. Jag är verkligen supernöjd med klänningen, den blir precis sådär enkel som jag vill ha den!

 

Ni minns att min plånbok försvann i Stockholm?

 

Han som ringde och hade hittat den, har inte hörts av sen dess och plånkan är inte tillbaka i min ägo. Nu, äntligen, har jag orkat rådda med nytt körkort och i fredags kunde jag hämta ut det. Finfint!

 

Åkte upp till stallet för att lämna S present. När jag kom dit var ingen hemma, men jag hade väl bara varit där i fem minuter och hunnit klappa hästar och katter, innan familyn kom hem.

 

Så in för en kopp kaffe och lite fika och en massa prat om vad som hänt sen sist, innan vi drog oss ut till stallet. Jag gjorde mig väl istortsett redo för att åka, när J, apropå ingenting, frågade om jag ville ut och köra Sly en tur. Kort överläggning med mig själv; sen lite grävande bland kläder innan jag hade hittat Js termobyxor och två av hans jackor och krängt på mig det. Jag hämtade in hästen och gjorde både honom och mig klara.

 

Ja, vad säger man? Njutning! Upp på Billingen bland sippor av alla de färger, tussilagon, granar och en och annan halvdöd asp. Inget mer än hästen och jag. En häst som bara ville framåt, uppåt, vidare. Han och jag är så lika; frustration när vi blir tillbakahållna, vill bara framåt, vidare. Så mycket vilja. En ständig strävan efter att nå vårt yttersta.

 

Känslan av frihet. Av att det finns ingen annanstans, där jag just nu borde vara - inget annat jag egentligen behöver göra. Den där frihetskänslan som uppstår och gror i det, att jag har all tid i världen och bara kan njuta av nuet. Av min kropp som vet precis vad den ska göra; det här är mer naturligt för mig, än att cykla. Mitt sinne i fullständig harmoni med hästen framför mig. Fullständig tillit. Skrattet som bubblar, stiger inom. Bland buskar, blommor, träd och rinnande bäckar. En väg så mjuk att hovtrampet knappt hörs. En frustning av välbehag, öron som spetsas men ändå är beredda på allt jag säger. Flera hundra kilo ren muskulatur, en perfekt sammansättning av kondition och styrka.

 

Njutning. Perfektion. Två kroppar som vet exakt vad de ska göra. En i arbete, en i fullständig avslappning, men beredd på vadsomhelst.

 

Två individer, enade i sinnet och fullständigt tillfreds med varandra. Ett med varandra, ett med naturen.

 

Så många personer som jag önskar kunde se mig här. Se vem jag är på denna plats. Ni skulle komma hit och se hur min kropp och själ är i perfekt harmoni med sig själv och med omgivningen. Kom, kom och se mitt Jag växa. Kom och se i mina ögon, hur Han snabbt krymper och tystas. Se hur jag stänger Hans röst ute. Se, hur djuren och naturen fullständigt överröstar Honom. Det klarar annars bara Finaste, så om allt, allt någon gång skulle rämna omkring mig, fullständigt braka samman, ta mig då hit. Lova mig det. Skulle något hända den man jag älskar, ta mig till denna plats. Jag vet, att här kan jag läka från vadsomhelst.

 

Klänningen är provad för första gången. T fick nåla in den litegrann, men nu sitter den som en smäck! Till saken hör, att jag glömde ta med den BH jag tänkt använda, så det fick bli en panikrunda på H&M för att köpa en ny. Där kom glädjen över viktnedgången för ett och ett halvt år sedan; istället för att behöva lägga många hundralappar och lång tid för att köpa en BH jag verkligen behöver, kan jag nu springa in och nappa åt mig en billig BH jag vill ha. Skillnad, minst sagt. Hundrafemtio kronor senare, alltså, åkte jag till Falköping och lite nålande senare hade T det hon behövde för att tråckla vidare. Imorgon blir nästa provning, innan hon tar några veckor på sig för att avsluta jobbet.

 

Hopkurad under täcket. Din arm om mig, dina andetag så nära.

 

Panna mot panna, näsa mot näsa. Doften av din hud, dina andetag så nära.

 

Vi delar ett liv, ser en framtid tillsammans. Svindlande, och samtidigt en fullständig självklarhet. Tills livet skiljer oss åt. Men jag kan aldrig kalla dig min, för så sjöng en vis man en gång; Jag blir aldrig din, du blir aldrig min; Man kan inte äga varann. Men jag kan kalla dig det käraste, Finaste jag vet. Doften av din hud och av ditt hår. En arm om min midja när natten blir för lång, en arm om mig tills jag äntligen får somna. Din mun mot min skuldra, dina andetag så nära.

 

Nej, Man kan inte äga varann men vi kan älska varandra tills livet skiljer oss åt och det ska vi göra. Om bara några månader har vi bekräftat det, det vi egentligen vetat så länge. Man kan inte äga varann men kärleken är vår, kärleken till varandra, den äger bara vi. Det ska vi veta när vi står där, framför alla vi älskar. Ord som vi säger och som alla kan höra, men jag får stå närmast, dina andetag så nära.

 

Här är vi, panna mot panna och näsa mot näsa. Och plötsligt vet jag inget mer, plötsligt upptas vi av ett vi och vi är förenade av ett enda nu. Närhet och värme, kärlek som förenar.

 

Dina andetag så nära.

 

Idag har jag bakat bröd. Världens enklaste, inte ens jäsning behövdes. Jag hämtade inspiration från detta LCHF-bröd, men jag har ändrat en hel del (mitt bröd blev inte det minsta LCHF).

 

Väl bekomme!

 

 

Ingredienser:

8 ägg

50 gram kokosfett

1/2 deciliter majsmjöl

1 deciliter kokosflingor

1 deciliter kokosmjöl

2 matskedar fiberhusk

1 matsked bakpulver

1/2 deciliter pumpakärnor

1/2 deciliter solrosfrön

1 deciliter sesamfrön

1/2 deciliter krossade linfrön

1 deciliter torkade gojibär

1 mosad banan

1 tesked kardemumma

 

Topping: Psylliumfrön

 

Vispa upp äggen med elvisp. Smält kokosfettet och vispa samman det med äggen. Tillsätt alla övriga ingredienser och bred ut smeten i en smord brödform. Grädda mitt i ugnen i 175° i trettio minuter.

 

Låt svalna något innan det skärs upp.

 

Klart!

 

Härliga kväll! Jag, Finaste, J och J var som sagt och bowlade ikväll. Jag var lika kass som vanligt, men kul hade vi! Det blev många skratt och jubel över strikes och spares. Efteråt gick vi ett kvarter uppåt gatan och tog en bit mat. Jag körde på en grekisk sallad som, efter att oliver och rödlök var bortplockade, var grymt god (vilket den orimliga mängden fetaost garanterat bidrog till). På restaurangen blev det mycket prat och djupa ämnen; Vad händer efter döden? Vad kan drömmar tala om? Kan man få reda på saker i drömmar, om människor, som man inte kunnat veta sen innan (jag svarade att ja, det har jag varit med om...)?

 

Nu ska jag bädda ner mig. Imorgon blir det ett danspass och för att slippa få magknip av frukosten mitt under passet, behöver jag kliva upp strax efter sju. Det fina med det, är ju att jag kan krypa ner hos Finaste sen igen, när gröten väl är på plats. Kvällslektyren blir min nya bok, det ska bli galet intressant, det här...

 

Sådärja. Även denna torsdag tycks ha förflutit.

 

Då mina ben fortfarande värker blev det en promenad efter jobbet; drygt en mil blev det, bland annat ett varv runt stadsträdgården (där vistas jag inte överdrivet ofta). Jag har även inhandlat en sjukt härlig jacka som jag gått och ryckt i ett tag, på Stadium. Jag har hunnit baka superenkla havrekakor (inte ens jag kan misslyckas med dem) och nu, närsomhelst, ska vi ta oss ner till stan för konsert med Mikael Wiehe (julklapp från mina föräldrar).

 

 

Det gör så ont i hjärtat ikväll. Ända in i roten, värker det.

 

Älskade vän. Jag önskar så det fanns något jag kunde göra. Det svider inombords. Ingen ska behöva vara med om något sånthär, ingen alls, och nu slår det till med full kraft.

 

Älskade. Fina. Min kämpe och förebild.

 

Orka nu. Snälla, orka det här.

 

Det är det enda jag ber om.