Maria P

Fyrtiotvå bullar vart det. En påse ska med till E och vi ska dricka kaffe och äta bullar och snacka dynga. Det är vi bra på (dels alltihop var för sig, men i synnerhet kombinerat).

 

Efter bullbaket cyklade jag ner till gymet och dansade lite. Det var grymt längesen jag hann med ett BodyJampass, så det var efterlängtat. Kroppen kändes stark, koncentrationen var på topp nästan hela tiden och jag hade så grymt kul!

 

Till saken hör, att jag ställde in ett träningspass i torsdags. Efter möte och fika, insåg jag att jag nog inte skulle orka träna. Därför svor jag till litegrann, när jag insåg att det var försent att avboka FLXpasset. Så jag pallrade mig till gymet, värmde allra pliktskyldigast upp med en kort promenad på löpbandet, gick på FLX och... gick hem. Jag hade tänkt vara med på BodyCombat, men avbokade. Jag mötte instruktören i dörren och hon frågade såklart om jag inte skulle vara med (jag brukar ju vara det, och BodyCombat älskar jag verkligen, det är svinkul). Jag förklarade att nej, inte med mindre än att jag skulle trilla ihop i en liten hög. Bra, tyckte hon. Bra att du lyssnar på kroppen. Och jag förklarade att Ja, jag övar på det och i nästa sekund hördes små applåder från receptionen, där en annan instruktör stod. Snacka om ett gym som värnar sina kunder, som peppar en att vila när en verkligen behöver det.

 

Så. Kroppen var utvilad (nåja) inför passet idag och jag orkade njuta. Fun is the new fit som Liselotte säger.

 

Nej, nu ska vi styra mot Bergvik och hämta vigselringen och min nummerlapp till Vårruset.

 

Ni vet de där samtalen, som hinner växla mellan alla känslolägen ett människosinne besitter? De är så viktiga, och den där timmen över en kopp kaffe peppade mig mer än jag kan säga. Jag hade en rastlös morgon och en svängande dag men eftermiddagen vände allt.

 

Kroppen är lugnare nu. Jag ska snart sova. Imorgon är det redan fredag (herregudvadhände?!) och antingen då, men mer troligt på lördag, ska Finaste och jag hämta ut vigselringen.

 

Och så ska jag träffa E på lördag. Jag ska baka, och tillsammans med henne ska jag fika det jag bakat. Så ska det bli.

 

Gott så.

 

Utöver klänningen, köpte jag bland annat även ett par nya löparskor igårkväll. Fruktansvärt nödvändigt, faktiskt, då mina gamla börjat spricka. Inte bara i tårna, där de flesta av mina löparskor brukar ge sig till sist, utan även längre upp på foten.

 

Jag har redan hunnit inviga de nya pjucken. Nu på morgonen blev det en halvmil, runt Rud och jag riktigt studsade fram på vägen. Ni vet, ungefär sådär som en brukar göra, kvart i sex på morgonen...

 

Jag vet inte hur jag skulle beskriva min dag. Pendlande, är väl det närmaste sanningen, jag kommer. Det har varit en tänkardag, och stundtals har irritationen bubblat som sjudande vatten inombords, och i nästa sekund har jag känt mig i det närmaste lugn. Men nej, jag vet inte.

 

Ikväll har jag och Finaste varit ut på Bergvik en sväng. Vi hamnade till sist på MQ, där jag hade spanat in en klänning att ha på bröllopsmiddagen. Finaste var med och tyckte till, och han gillade den han också, så nu har här inhandlats en söt, vit klänning i coctailstuk. Jag provade och klappade lääänge på ett mörkblått fodral, så himla fin, verkligen och den satt perfekt... men jag vet inte. Om någon vill ha vänligheten att bjuda mig på en finare middag (kan ingen fylla jämnt snart, tillexempel?), så slår jag nog till. Men när annars skulle jag använda den?

 

Imorgon står jag för fredagsonsdagsfika på jobbet, och jag hade tänkt göra något till synes nyttigt, men det blev en sockerkaka med sjuka mängder socker och choklad, både på och i. Bra eller dåligt? Vet inte. Bra för mig.

 

Jag har påbörjat lite skrivande. Men jag lyckas inte slutföra. Jag ändrar, börjar om, raderar, reviderar, byter ord, lägger till och drar ifrån. Får se hur det blir. Om det blir.

 

 

"Jag blöder, innefrån och ut.. Och du är mitt plåster tills blodet slutat rinna och såret läkt!"

Sådär. Underbara H tog fram skor, kollade storlekar, förklarade hur jag behöver tänka i och med att vi provade på förmiddagen och bröllopet är på eftermiddagen, hon såg direkt att jag behövde ilägg i hålfot och bakom hälen och hon... ja, var med hela vägen, så att säga. Dessutom expidierade hon mig själv, trots att hon inte jobbade, och såg till att jag fick lite rabatt. Totalt sett, betalade jag fyrahundrafemtiosju kronor, för skorna och två olika ilägg. Skorna i sig skulle egentligen kostat femhundranittiofem. Det är bra att känna folk i skobranschen, om en säger så.

 

Jag gillar verkligen dem, L, H och grabbarna. Så otroligt fina människor, otvungna och sociala. Bara för det, tänkte vi våldgästa dem imorgon. De brukar alltid ha kaffet nära tillhands.

Nu i helgen är vi i Malung. Vi har väl inte jättemånga planer, förutom att köra det vanliga racet med besök hos diverse släktingar och lite kik i olika butiker.

 

Det enda ordentligt planerade är väl att vi, om en kort stund, ska träffa H här nere i skobutiken där hon jobbar. Hon ska hjälpa mig med bröllopsskor. Hon är ledig idag men har erbjudit sig att gå med och titta. Fina hon.

 

Och ja, bild kommer.

Här hemma ordnas det med bröllop.

 

Ni vet, det där praktiska småfixet, som att skriva och skicka hindersprövning. Finaste har skrivit en ansökan om att byta efternamn; för att vi ska kunna ta det nya efternamnet, behöver han byta först (vi ska ha hans mammas efternamn), och sen, i anslutning till vigseln, byter även jag.

 

Jag börjar kika på blombuketter. Jag vill ha genomgående vitt och grönt så nu lutar det åt nejlikor, brudslöja, astilben och liljor. Finaste letar väst i någon grön nyans, lite somrigt ljus, sådär. Och så är ju ringen köpt. Jag letar violinist eller möjligen nyckelharpist med ljus och lykta (någon?!) och jag har en idé om vem vi kan fråga som gitarrist. I veckan ska noter mailas till de tre kompisar som ska sjunga.

 

Det går framåt, vill jag påstå.

Så mycket från förra året som fallit bort i en enda dimma. Och från hösten innan dess, också. Ungefär ett år består mer av minnesfragment, än av en tydlig bild av tiden som gått; hösten tjugohundratolv och ett år framöver. Inte borta, men suddigt.

 

Och jag vet varför. Naturligtvis vet jag varför. Kroppen hade inte energi nog att lägga på att minnas saker.

 

Jag minns september, då jag hade stallet. Mamma och min syster var bortresta, så jag umgicks med pappa när jag hann. Jag tror det var första gången någon i min familj träffade mig efter viktraset, och jag såg att han såg. Men han sa inget utan han såg till att få i mig lite mat och fika. Jag sa inget men kompenserade med att arbeta hela lördagen som en blådåre i stallet; jag satt nog ner, totalt, i tio minuter den dagen. Sen åkte jag hem till pappa en sväng och åt en bulle och blev så arg på mig själv och jag skrev i paprikaboken FAN! en jävla bulle?! Var kom den ifrån? Och varför skulle pappa bjuda? Och VARFÖR tackar jag ja? Så jävla dumt. Så in i helvete dumt. Sen slet jag ännu hårdare och lagade staket och knöt staketsnöre runt midjan för att hålla jeansen uppe, dagen därpå.

 

Det minns jag. Jag minns delar av min vända till Stockholm, men mest första besöket på gymet, första löpturen, första förvirringen vid Slussen och första tryggheten när jag klev in på förskolan där. Jag minns datorstölden.

 

Jag minns när E lyfte in mig på kontoret. Orädd tog hon tag i problemet och räddade mig ur den negativa spiral jag hamnat i. Eller nej, kanske inte räddade mig ur. Men gjorde mig medveten. Och det är väl här, någonstans, som den verkliga dimman börjar. Hela vintern och våren är en enda lång dimma av försök till att slippa frågor, en dimma av ångest kring allt vad mat hette, en mängd måltider som fick tvingas ner, för att slippa frågor. Besöken hos J, varav jag endast minns ett fåtal klart.

 

Jag sitter här och bläddrar i min paprikabok. Jag ser hur otroligt iskall jag var. Medveten om allt som åkte in, allt som gick ut. Siffror, kalkyler. Siffror så låga att jag nästan gråter; Herregud, hur kunde jag? tänker jag. Jag minns hur E avskydde paprikaboken. Hela hösten tjugohundratolv skrev jag i den; räknade och reflekterade. Jag visade aldrig vad jag skrev, men jag tror E anade:

E frågar. Kommenterar. Och jag mår dåligt av att inte kunna svara. För vad ska jag säga? Jag kan inte ljuga för E, finaste E. Så vad säger jag? (tjugosjätte september)

E ger sig inte. Hon är så grymt ärlig och orädd och jag avundas hennes förmåga att få människor att vilja öppna sig. Jag väljer att tiga. Jag kan inte ljuga. Det är så svårt. Hjärnan vet att det är fel. En del av mig skriker och vill tvinga mig att sluta Jag är inte dum. Men spökena har ett stenhårt övertag och jag tvingas blint att fortsätta. De blir vansinniga varje gång jag gör fel och de matar mitt sinne med ångest som bestraffning. De dödar allt rationellt tänkande, lite i taget. Jag har inget att sätta emot när de anfaller med full kraft. (tjugoåttonde september).

 

Jag slutade skriva i paprikaboken i samband med att jag började träffa J. Skaffade en svart bok istället, med helt andra syften. Inga siffror, inget räknande. Inte där.

 

Under försommaren kom livet tillbaka till mig. Sen blev det dags att ta semester, och den var periodvis bra. Tankar som skavde och gnagde, stundtals. Hur skulle framtiden bli, med det jag nu visste? Jag minns mest att träningen återigen eskalerade och jag sprang ett par mil i veckan.

 

Hösten kom och förändringarna med den. Fast hösten som varit är även den höljd, till viss del, i dimman. Många tankar, framförallt.

 

Vänskapen kom. Och nu börjar jag minnas. Skapa minnen. Det här året har börjat med kraft att minnas. Från decembers början har jag energi att komma ihåg även sånt som kan tyckas oviktigt. Det som inte utmärkte sig extraordinärt för ett år sedan, det minns jag inte. Men såna små tillfällen från i år, vet jag att jag kommer minnas framöver. Och så ska resten av mitt år bli. Resten av mitt liv. I år ska mina stallveckor inte präglas av minnen av att jag smiter undan från sällskapet, för att det sliter och drar inom. K ska inte behöva se mig klängandes runt en varm hästhals medan ångesten öppnar kranen till tårkanalerna. Åtminstone ska inte det vara det starkaste minnet, när det finns så mycket annat att minnas; J som tar paus i husmålandet och får en öl skickad upp till sig, vilken han intar liggandes på taket. Jag vill att det starkaste minnet ska vara ett okontrollerat skratt, som det som kom när hunden satte sig bakom mig som för att kontrollera mitt arbete, när jag frågade honom om det såg bra ut. Jag vill minnas grillkvällar och öl.

 

Jag vill minnas sommarkvällar med Finaste, picknick och oplanerade bilturer. Badstränder och glass. Jag vill minnas morgnar då vi vaknar av den tryckande värmen, ser på varandra och bara bestämmer att idag skiter vi i allt, idag får det bli som det blir. Jag vill minnas frukost på balkongen.

 

I år vill jag minnas. Jag vill inte ha fler perioder som försvinner in i dimman, enbart för att min kropp inte tillförts nog med energi. I år vill jag tacksamt ta emot den hjälp som erbjuds, istället för att stöta bort.

 

I år ska jag få må bra. Jag har så mycket att se fram emot i år. Befrielse. Jag ser framför mig den frihet som stundar, ligger strax om hörnet. Jag ser fram emot vänskap som fördjupas. Breddas. Relationer som utvecklas. Gamla relationer som återupptas. Jag ska minnas krokusar, snödroppar, tussilagon och smältande snö. Ôfsadrôp.

 

År tjugohundrafjorton. Jag ska minnas.

Vi skulle bara handla. Sen råkade vi beställa vigselring.

 

Det känns bra.

Stackars Finaste har legat sjuk hela helgen (han var nog rätt nöjd över att ha valt att stanna hemma när jag åkte till Axvall) och kommer åka till jobbet tidigast på onsdag igen. Jag, å min sida, har kört hårt idag och haft en bra dag på jobbet.

 

Ikväll har vi nostalgitrippat litegrann och sett några Alfons Åberg-klipp och nördat oss rejält med att tralla oss fram till vad introt går i för taktart(er). Femton åttondelar varvat med elva åttondelar, har jag kommit fram till. Vi råddar bröllop och kommer med lösningar på funderingar vi har. Jag har kontaktat lite musiker och imorgon tänkte jag ringa fotografen och apropå det, börjar lite fotoidéer ta form.

 

Men nu är jag trött som ett spån, och jag ska upp vid halv fem imorgon. Sjukt orimligt, men det är så det är. Jag ska bara gråta klart över barnen på barnhemmet i Bosnien. När personalen reagerar, men inte får agera för direktören. Fastbundna barn, spjälsängar till tonåringar, undernäring, ingen stimulans, ingen utevistelse överhuvudtaget.

 

Jag vill gå med i Våra Barn. Jag börjar känna ett behov av att agera på något plan. Och var skulle en sån som jag börja, om inte med barnen?

Idag åkte jag tillbaka till Falköping och tog systeryster med mig. T hade jobbat massor med klänningen och det handlade mest om lite nålande nu, för att få till alla mått på överkroppen och så längden på kjolen. Jag är verkligen supernöjd med klänningen, den blir precis sådär enkel som jag vill ha den!

 

Klänningen är provad för första gången. T fick nåla in den litegrann, men nu sitter den som en smäck! Till saken hör, att jag glömde ta med den BH jag tänkt använda, så det fick bli en panikrunda på H&M för att köpa en ny. Där kom glädjen över viktnedgången för ett och ett halvt år sedan; istället för att behöva lägga många hundralappar och lång tid för att köpa en BH jag verkligen behöver, kan jag nu springa in och nappa åt mig en billig BH jag vill ha. Skillnad, minst sagt. Hundrafemtio kronor senare, alltså, åkte jag till Falköping och lite nålande senare hade T det hon behövde för att tråckla vidare. Imorgon blir nästa provning, innan hon tar några veckor på sig för att avsluta jobbet.

 

Om mindre än tre månader firar vi bröllop. Herregud, så tiden går!

 

Bara ett fåtal inbjudningar har skickats. Till dem som är bjudna på middagen, vilket i sin tur innebär våra närmsta familjer. Föräldrar, syskon, morföräldrar och mor- och farbröder med familjer. Punkt.

 

Den som känner sig förbisedd ska inte ta något personligt. Vi berättar vitt och brett om själva vigseln och till den är alla välkomna. Den 28 juni, klockan 16.30 i Nyeds kyrka. Portarna står öppna, det är bara att kliva in. En vecka senare blir det grillfest och samma gäller där. Kliv på. Ingen av oss är överförtjust i långbordsmiddagar med honnörsbord och en massa fluffigt pynt och vikta servietter (ja, för servett heter det ju inte då) och löjliga små blommor överallt. Nej, för fan. Inget gör mig mer illamående än såna tillställningar. Hellre en grillfest med papptallrikar (nåja) och ett flak billig öl (fast dryck får ni ta med själva på grillfesten).

 

Ärligt talat. Jag vill gärna gifta mig för en fullsatt kyrka. Familjer, släkt och vänner. Eller, som jag sa till en förälder på jobbet: Alla fyrtiotvå ungar får gärna sitta där och se på. Snälla ni, kom! Inget skulle göra mig gladare. Sen sätter ni er på en uteservering här i stan, för när vi ätit klart så kommer vi och tar en öl med er.

 

Det låter väl bra?

Hopkurad under täcket. Din arm om mig, dina andetag så nära.

 

Panna mot panna, näsa mot näsa. Doften av din hud, dina andetag så nära.

 

Vi delar ett liv, ser en framtid tillsammans. Svindlande, och samtidigt en fullständig självklarhet. Tills livet skiljer oss åt. Men jag kan aldrig kalla dig min, för så sjöng en vis man en gång; Jag blir aldrig din, du blir aldrig min; Man kan inte äga varann. Men jag kan kalla dig det käraste, Finaste jag vet. Doften av din hud och av ditt hår. En arm om min midja när natten blir för lång, en arm om mig tills jag äntligen får somna. Din mun mot min skuldra, dina andetag så nära.

 

Nej, Man kan inte äga varann men vi kan älska varandra tills livet skiljer oss åt och det ska vi göra. Om bara några månader har vi bekräftat det, det vi egentligen vetat så länge. Man kan inte äga varann men kärleken är vår, kärleken till varandra, den äger bara vi. Det ska vi veta när vi står där, framför alla vi älskar. Ord som vi säger och som alla kan höra, men jag får stå närmast, dina andetag så nära.

 

Här är vi, panna mot panna och näsa mot näsa. Och plötsligt vet jag inget mer, plötsligt upptas vi av ett vi och vi är förenade av ett enda nu. Närhet och värme, kärlek som förenar.

 

Dina andetag så nära.

 

Happ, så ver det fredag igen. Som vanligt undrar jag i min stilla sinne vad som händer med veckorna. Fast å andra sidan, har jag aldrig varit en såndär släpa-sig-igenom-veckorna-och-längta-efter-en-helg-som-går-alldeles-för-fort-människa, utan jag har alltid trivts med alla veckans dagar och aldrig riktigt förstått den där fredagshysterin som snart övergår i söndagsångest.

 

Ikväll blir det hursomhelst lite roligheter. Jag och Finaste ska iväg och bowla tillsammans med kollegan J och hens sambo. Det var ett bra tag sen vi hittade på något nu, så det är lite läge, kan man säga. I övrigt i helgen blir det dans och ett kortbesök av svärisarna imorgon, och ett PowerSteppass på söndag. Nästa helg blir det Skaraborg igen; jag ska göra en första provning av bröllopsklänningen!

 

Nu är gröten (med pumpakärnor på (det råkar faktiskt handla om att de är goda (och Du, vad tror Du alternativet är?)), bland annat) uppäten och jag ska trampa ner till bussen.

 

Tjillevippen.

Maria

Kristina

Emilia

Persson

 

Tolv stavelser. Tjugosex bokstäver. Fyra versaler och tjugotvå gemener. Tolv vokaler, varav fem hårda och sju mjuka. Fjorton konsonanter.

 

Hela min identitet wrappad upp i ett nötskal.

 

Om tre månader, knappt, heter jag inte så längre. De två sista stavelserna, de sju sista bokstäverna den sista versalen, de sex sista gemenerna, den sista mjuka vokalen, den sista hårda vokalen och de sista fem konsonanterna. De ska bytas ut.

 

Ersättas med tre stavelser. Sex bokstäver. En versal och fem gemener. Tre vokaler, varav en mjuk och två hårda. Tre konsonanter.

 

En ny identitet ska formas. Ingen kommer heta som jag. Ingen med samma för- och efternamn i kombination. Finaste byter också. Vi ska ta hans mammas flicknamn. Det är så fint.

 

En ny identitet. Det känns... speciellt. Lite hisnande. Men bra. Stort. Och bra. Framförallt bra. Det kommer klinga fint. Och gå hand i hand med den jag är, med de små. En av dem konstaterade att jag blir som Byggare Bob. Han heter Byggare. Och kan bygga. Mitt namn kommer passa perfekt.

 

Det känns bra. Fint.

 

Nu har jag mailat sömmerskan om några mått och en första provning av bröllopsklänningen. Och så har jag klickat hem en klänning att ha på restaurangen på kvällen. En enkel liten sak.

 

Det går framåt.

Idag har jag

• vaknat alldeles för sent, men hann ändå till bussen (och fixa busskaffe och äta gröt, herreminje),
• gosat ohälsosamt mycket med kidsen (går det ens?); det där med en mjuk liten kind mot ens arm när man läser saga...
• haltat omkring och svurit över mitt vänstra knä,
• långpromenerat (eller ja, fyra kilometer) till bussen när jag skulle hem,
• varit på FLX,
• stått på crosstrainern i fyrtio minuter,
• varit på BodyCombat och förbannat mitt knä som strejkade så jag inte kunde köra benlåten för fullt,
• gjort bananpannkakevåfflor, våffeldagen till ära,
• lärt mig att våffeldagen även firas i Norge idag,
• mailat tillbaka till restaurangen, där vi ska äta vår bröllopsmiddag och fått veta att haricot verts kan bytas ut mot grillad halloumi (från det värsta till det bästa, halleluja) och att vi är välkomna att provsmaka middagen någon gång,
• blandat ihop morgondagens frukost; chiapudding à la Viola.

Ja, även denna tisdag har gått. Onsdag imorgon. Onsdagar är bra. Vet inte varför, men så känns det. Det finns alltid något att se fram emot på just onsdagar, har jag upptäckt.

 

Sådär. Övningsdagen är slut. Allt har gått fint.

 

Här sitter vi och ser V75, som utspelar sig ungefär femhundra meter västerut. Allt i kvinnodagens anda, är studio och referentbås fyllda med kvinnor (herreguuud, byt ut Borgås permanent istället och sätt dit någon som kan referera trav, man eller kvinna, någon som kan).

 

Nog om det. Jag har övergått litegrann till att planera bröllop. Vi kan checka av det mesta i nuläget. Jag har kontaktat restaurangen igen, för att bocka av några punkter. Kören borde gå att få ihop. Vi har bestämt repertoar. Vi bollar fram och tillbaka om vi ska kontakta en urduktig folkmusikgitarrist som vi känner litegrann, och hans fioliolejande fru, för komp på psalmer och kanske på inmarschtrallen. Vi har pratat med svärmor om efternamn och hon har leende gett sitt okej (inte för att det enligt formalia behövs; mer för att det känns lite bättre så).

 

Apropå repertoaren, så har vi, bland annat, valt en av sångerna som vi har med på konserten. Så fantastiskt vacker, både i original och som körlåt. Det är lite visa över den, och texten kommer kännas så perfekt, den dagen.

 

Nej, nu ska jag se klart travet och sen blir det en löptur. Solen har gett upp för idag (men jag har hunnit larva omkring barfota i gräset under en av pauserna idag - årspremiär på den), men det är fortfarande skönt i luften och det luktar helt gudomligt ute. Kommer bli en fin runda (fast kort, efter gårdagens fysiska besvär).

 

Fin. Precis som dagen som varit. Och som kvällen, som komma skall.

Happ, en ny vecka har startats upp. Måndagar brukar ta emot mig med ett snett, lite blygt men ändock välkomnande leende, så även den här. Visserligen har denna dag pendlat lite upp och lite ner; ena stunden hade jag gott om energi, i nästa ville jag vråla rakt ut och jag hittade småsaker att reta mig på. Jag bara hoppas att jag lyckades hålla det inom mig.

 

Den bästaste T jag känner, fyller år idag och det firades såklart på jobbet. Jag hade fått i uppdrag att fixa present och jag var nöjd med vad jag totat ihop; en mugg, ett spännande te och en ask med chokladpraliner blev det, alltihop inhandlat i Malung (där vi tillbringade helgen) med omnejd.

 

Helgen ja. Den var bra. Jag öppnade på jobbet i fredags, så morgonen blev tidig och sen hanns ett danspass med, innan jag och Finaste, på grund av logistiken i att frakta en extrabil till Malung, satte oss i varsin bil och gasade uppåt (med orden Vi ses i Munkfors, där vi oftast stannar och köper mackkaffe). Tidig morgon, dans och sen dryga två timmar ensam i bilen gjorde mig trött, så efter middagen som svärmor ordnat däckade jag i soffan.

 

Lördagen inleddes med en knappa fyra kilometer löptur runt Backbyn och sen uträttade vi lite ärenden (läs: fixade Ts present) innan det blev lunch. Sen förkortades vår tänkta Eriksgata (Finastes morföräldrar, hans gammelmormor och hans morbror) tack vare att Finastes morföräldrar bjöd in till tvåfika. Där fanns, förutom morföräldrarna, hela gänget samlat; gammelmormor och morbror, med sambon och deras två underbara grabbar.

 

Under lördagkvällen fixade jag en enkel paj till Finaste, mig och svärisarna, och sen blev det lite snack innan kvällen fick konstateras all.

 

Söndagen sen då. Den började vi med en promenad till Finastes morbror, där vi våldgästade oss in på en kopp kaffe. Finastes morbror L och hans sambo H är lätt två av de trevligaste människorna jag känner och med dem har vi alltid trevligt. Sen skadar det ju knappast att deras söner; E, tio år och S, fem år, är helt ljuvliga. S fick ett spel av Finaste och mig i julklapp, och det spelade vi igenom ett par vändor. H jobbar dessutom i skoaffär; perfekt, tänkte jag, och bad henne hålla utkik efter ett par vita, typ, ballerinaskor som skulle kunna passa till bröllopet. Hon hade redan ett par som hon kunde rekommendera och visade en bild. De såg verkligen fantastiska ut; ingen klacka att tala om, men de såg ut att funka till klänningstyget. Sen kom det episka tillfället, då (uppenbart yrkesskadade) H efter bara en blick på mina fötter kunde avgöra min skostorlek. Hoppas nu bara skorna är lika perfekta i verkligheten som på bild.

 

Helgen avrundades med hockeyfinalen (då vi, i vår tur, våldgästades av L och E). Jag tittade med ett halvt öga, lite trekvartshjärtat, då jag ägnde mig åt min nya bok. Två kvällar tog det att läsa ut den. Otroligt bra (kanske lite överflödigt med text och händelser ibland, sånt som kan te sig oviktigt för läsaren), med mycket igenkänning. Hela tiden satt jag med penna i hand och strök under och antecknade i marginalen. Lätt en bok jag skulle vilja att fler läste; kanske skulle det kunna skapa lite förståelse?

 

 

Nej, nu ska kvällen snart avslutas. Det blir tidigt upp imorgon för att hinna med bussen. Trött är jag så det förslår; jag har hunnit med en dryg tolvkilometare ikväll och kroppen mår därefter ;)