Maria P

Som alla torsdagar var det min öppningsdag på jobbet idag. Supermysigt med dessa lugna morgnar; då känner jag att jag kan ge fler barn mer egentid och jag hinner prata med dem på ett lite annat sätt.

 

Dagen avslutades med att jag och ett par, tre kids byggde en snölykta. Tre värmeljus satte vi i, en kvart senare hade alla tre slocknat. Men det gjorde inget. Lite lek i snöhög och gos med fina barn gör mycket för det mentala välbefinnandet. Det behövs alltid. Alltid.

 

Eftermiddagen och kvällen har gått i ett; direkt jag kom hem satte jag fart och drog en snabb löprunda runt Rud. Snabb dusch, sen direkt ner för möte med J. Relativt bra träff med lite nya insikter. Ingefärste bjöd han på, dessutom. Full fart därifrån till gymet för core och stretch, det satt fint med båda. Corepasset gjorde jag grymt bra, om jag får säga det själv (ja, vem skulle annars göra det?).

 

Imorgon är det lussefirande på jobbet. Vi har lagt in en överväxel med övningar i veckan, och jag har blivit tårögd av stolthet varje dag. Jag ser, lugnt sagt, fram emot morgondagen.

 

Lussa lugnt!

Jag har redan hunnit vara ute och hälsa på Sven (och, dessutom, fullständigt skrämma slag på ett stackars tidningsbud); kvart över fyra var jag ut och rännde. Det gick faktiskt fint att löpa i nysnö och blåst, även om jag ångrade mig lite mot slutet. Rundan avslutas med en kilometer uppförsbacke och vinden blåste rakt norrifrån och gav mig en motvind utan dess like. Menmen, det gick det med. Det blev dessutom säsongens första tur med isbrodden på (kallt konstaterat; utan dem hade det aldrig gått).

 

Idag hoppas jag på en bättre dag än igår. Väljer att tro det. Jag har laddat upp med dryga fem kilometer löpning i någotsånär raskt tempo. Det brukar båda gott. Dock är kroppen grymt sliten just nu, så jag vågar inte lita på humöret riktigt.

 

Jahapp, veckan i övrigt då? Det verkar mer och mer urarta till en vecka utan hemmakvällar (bortsett från igår). Imorgon är träningen slut relativt tidigt, visserligen, men då ska det packas. Dessutom finns det folk som på fredag kommer, medelst (falsk)sång påstå att de visst tycker att jag må leva uti hundrade år (hemska tanke) och för att göra denna dag till något mer än en vanlig fredag, ska jag baka något.

 

Nej, kalas blir det aldrig numera. Jag vill inte. Istället packar jag och Finaste väskan och beger oss mot Göteborg och gömmer oss för världen. Lite Liseberg blir det, såklart, annars är planerna helt öppna. Eller obefintliga, snarare.

 

Häpp, ner till bilen och iväg till jobbet.

Godermorgon. Tänkte bara meddela att jag precis joggat tre och en halv kilometer.

 

Frågor på det?

 

Idag har varit en såndär dag då skriket legat högt upp i bröstkorgen. På vippen att slippa ut, skrik i ren frustration. Frustration över kontrollen, den jag aldrig verkar kunna besitta. Kontrollen över jaget, över fanskapet på axeln och kontrollen över in och ut. Jag är frustrerad över att jag bara står och stampar.

 

Idag har varit en såndär dag då stillasittande har stressat mig. Jag har mått någotsånär såfort jag varit i aktivitet. Men sitter jag still så går hjärnan upp i spinn. Och det orkar jag inte så jag håller mig aktiv och jag bearbetar ingenting, absolut ingenting. Jag är precis på det ställe som J i nästan exakt ett års tid försökt ta mig ifrån; som vi kämpat för att ta mig ur och nu ligger jag i samma avgrundsdjupa grop och skälver och jag har svikit allt och alla, igen.

 

Jag ville vara uppe nu. Jag önskade förra året, vid den här tiden, att jag skulle ha kommit fram. Att jag aldrig mer skulle behöva fira en födelsedag, en jul, med samma känslor en gång till. Nu närmar sig båda med obarmhärtig fart. Och det enda jag kommer kunna konstatera är att jag föll. Igen. Jag trodde det vände, men nån jävel satte upp en snubbeltråd precis vid mållinjen.

 

Fan. Missförstå mig rätt. Jag mår inte alltid som idag, som just nu, i skrivande stund. Jag har haft ljusa stunder idag, tillsammans med de finaste fina. Det är i ensamheten det kommer. Och jag borde inte trycka ner mig själv med att skriva det här, men jag behöver få lätta på trycket. Och just idag kändes det som om inget flöt, fast jag egentligen kan räkna upp tusen stunder som bara... skimrade. Det är bara besvikelsen över de mörka stunderna som tar över. Besvikelsen över den totala paniken när jag blir stående i en bilkö i en kvart, och sakta inser att BodyCombatpasset bara är att glömma. Besvikelsen över belåtenheten som sakta stiger i takt med kaloriantalet på löpbandets display.

 

Förstår ni hur frustrerande det är, att ens mående ska behöva vara avhängigt kalorier? Förstår ni hur fel det blir i hjärnan, när kilona droppar, samtidigt som man inte bryr sig, innerst inne, åter samtidigt som man vet att allt man gör är fel och farligt?

 

Jag trillar dit igen, jag faller på ren frustration. Jag gör mig själv så besviken.

Jag sprang! Hela långa halvmaran hem från jobbet sprang jag! Jag tappade farten litegrann runt Skåre, men kom ändå hem med en snittid på fem minuter och femtiosju sekunder per kilometer. I TVÅ MIL!

 

Hade dock rätt kul åt mig själv när jag var knappt halvvägs. Tittade på klockan när exakt en mil var avverkad, och konstaterade att jag kommit så långt på under femtioåtta minuter. Jag hade ju tänkt joggingfart, så att ha löpt på så fort kändes jättehäftigt. Och nu var jag ju halvvägs.

 

Då slog det mig.

 

 

Inte Nu har jag lika långt kvar. Distansen var mig mer eller mindre egal.

 

Men jag skulle löpa en timme till. Minst.

 

Ja, jisses.

 

Usch, har lyckats tvinga upp stackars Finaste nu på morgonen... han ska skjutsa mig till jobbet och jag ska sen, i eftermiddag när jag slutat, ge mig på idiotgrejen att springa hem därifrån. Vi snackar en halvmara i distans. Men testa ska jag, sen får jag väl krypa från Hynboholm då...

 

När man, halv sex på morgonen, sprungit fem kilometer, så kan man se såhär nöjd ut. Typ.

 

Långturer sliter på mina tår. Eller snarare, sulan på tårna. Längst fram i undersidan på tårna blir jag rejält öm efter ett längre löppass, och efter en del lopp, då jag tar i på ett annat sätt och springer bra mycket fortare, har jag haft skavsår på tårna. Ibland ligger en nagel illa mot en annan tå och skaver sår.

 

Ja, ni ser.

 

På torsdag har jag planerat in ett ordentligt långpass, vilket jag beräknar kommer ta runt två och en halv timme. Minst. Mina stackars fötter behöver förberedelse för denna utmaning. De har, redan idag fått en första behandling medelst fotsalva. Innan jag ger mig ut på torsdag ska hela fötterna plåstras om och mer eller mindre mumifieras för att skyddas mot diverse skavsår.

 

Blir nog bra.

 

Utmaningen? Jag ska springa (jogga) hem från jobbet. Det är tjugoen kilometer.

 

Kämpa.

Denna vecka har jag sprungit/joggat mycket; 3,49km + 5,06km + 8,14km + 12,83km = 29,52km. Jag vet inte om det är någon typ av veckorekord, men det är inte speciellt viktigt heller.

 

Jag reflekterar mycket när jag springer, något jag kom fram till, just under en löptur. Ord som sagts, eller för den delen inte sagts, spelas upp; jag kan analysera konversationer och förbereda samtal; jag ser tillbaka, jag ser framåt.

 

Den senaste tiden har jag sett tillbaka på året som gått, dels tjugohundratretton som sådant, men också det år som gått sedan november ifjol. På tisdag är det den tolfte november.  Det är ett datum som, troligtvis, föralltid kommer vara fastetsat i min hjärna. Och i hjärtat, för den delen. Det har varit ett år av två steg fram och ett, men ibland också en fyra, fem, steg tillbaka.

 

Det har varit ett löparår.

 

Såhär mycket har jag aldrig sprungit tidigare. Och när jag ser tillbaka på vad jag åstadkommit, ser jag en ständig utvecklig. Jag har sprungit fem lopp under året, varav de första fyra; Ismilen, Vårruset, Stadsloppet och Topploppet, gick långt över förväntan och Billingehusloppet gick något bättre än vad jag trott. Med de facit jag har i ryggen, ser jag framåt och jag vet att jag kan bli ännu bättre. Jag vill hålla löpträningen ordentligt igång, för om bara några månader drar loppsäsongen igång igen och då vill jag förbättra allt jag kan.

Jag planerar alltid ett längre löppass ett par dagar i förväg. På så sätt är huvud och kropp inställda på att det ska ske. Jag tänker igenom ungefärliga löpvägar, men jag håller det alltid öppet. Är jag pigg i benen med tre kilometer kvar, så kanske jag tar ett kvarter eller två extra. Blir jag trött, så ser jag till att springa vägar så att jag kan korta av sträckan om det behövs.

 

Turbank. Jag kan komma hem efter jobbet och ha världens spring i benen, men kanske bara ett par timmar på mig innan jag ska vara någon annanstans. Då har jag en liten bank av kortare (eller längre, om det hinns med) "standardrundor" som jag inte behöver planera, kroppen vet i förväg vart den ska.

 

Våga testa nytt. När jag planerar mina turer, så blir de aldrig desamma. Det är underhållande för såväl hjärna som kropp (och nyttigt) att komma ut på nya vägar.

 

Våga vägra. Det är okej att ställa in ett pass. Jag får hjärtklappning när jag bestämt mig, men jag överlever det. Och sanningen är den, att det är inte alltid jättelockande att ge sig ut klockan fem en novembermorgon när regnet vräker ner.

 

Ha mål. Det är nog det viktigaste för mig, att alltid sträva framåt. Om det så är ett lopp, en distans på en viss tid, en viss kilometertid... you name it, det blir så mycket roligare om jag vet vad jag vill med löpningen. Eller med all träning. Alla pass på gymet; dans, box, styrka, cykel, core, yoga... De gör mig till en allsidigt tränad människa och i slutändan en bättre löpare. Och det vet vi, allihop.

 

Min söndag är igång! Den fick lov att kickstarta med en rejäl långtur; tolv (nästan tretton) kilometer, på asfalt. Det kändes faktiskt riktigt bra, även om jag såklart blev rejält trött. När jag väl var hemma så var jag så trött att jag sluddrade. Jag kunde knappt förklara för Finaste vilken rutt jag tagit...

 

Men nu, ett par glas vatten och en tallrik havregrynsgröt senare, är jag fit for fight. Nu ska jag duscha och sen tar vi oss nog till Bergvik en sväng. Senare ska vi träffa Finastes föräldrar, hans bror och svägerska och så bebishen såklart. Dagen får avslutas med ett skönt BodyBalancepass på gymet.

 

Idag behövde jag en löptur, det har stått helt klart ända sen jag vaknade i morse. Så när jag kommit hem från jobbet, snörde jag nästan omgående på mig löparskorna och tog en sväng. Drygt åtta kilometer landade jag på. Det fick lov att bli lugnt; träning elva dagar i sträck har gett stumma lår och ett fruktansvärt ömmande vänsterknä. Lägg därtill många löppass på asfalt.

 

Menmen, jag är nöjd ändå och huvudet är (nästan) på plats igen.

 

Klockan är inte ens sex på morgonen och jag har redan avverkat en löprunda. Idag klev jag upp strax före fem och tog en något längre tur än igår. Skönt att ha tränat innan dagen vaknat helt.

 

Snabb dusch och fix nu, innan jobbet. Hörs!

 

Godmorgon!

 

Snacka om ambivalent morgon... Vaknade kvart över fem (av klockan då...) och hade planerat ett varv i spåret. Jag klev upp. Och tittade ut.

 

Och konstaterade att det vräkte ner regn. Med en suck gick jag och la mig igen. Tappade lusten totalt.

 

Men. Väl i sängen insåg jag att jag var klarvaken. Lika bra att ge sig ut då.

 

På med alla kläder och iväg till spåret... som var nesläckt. Nog för att jag sprungit i mörker förr, men här hade jag ju faktiskt ett val. Det fick bli en asfalterad tur runt Rud istället, det blev nästan lika långt.

 

Nu blir det jobb. Hej!

 

De senaste dagarna har verkligen tagit ut sin rätt. Idag har varje steg känts som ett kraftprov. Inre strider, mitt eget inbördeskrig. Och jag har inte orkat, ingen har jag orkat dela det med. Och det har inte känts som om någon har sett någonting. Fast även om de hade det, så hade de inte fått svar.

 

Ingen lust. Alls. Jag är bara matt och less. Jag lever på barnen och kollegorna och ljusglimtarna de ger. En kort stund av lycka. Sen ner igen, när stunden är över. Jag orkar inte hålla dem kvar, minns inte varför jag skrattade eller bara höll om. Ljuset försvinner lika fort igen. Och det beror på att jag är så trött och på att det allra mörkaste kommer åt och bryter ner.

 

Nej, nu får det bli löpgruppen. Kanske kan en löptur vända dagen?

Springa, sjunga, springa, sjunga, jobba, härja.

 

Typ så.

Jisses! "SVISCH!" säger det om mig och silverpilen på måndagarna. Vet ärligt talat inte hur jag gör, men jag hinner baskemig fram till BodyCombatpasset istortsett varenda måndag. Den nya releasen är grymt kul och en ordentlig utmaning för benen. Kanske inte vad mina ben behövde just idag, egentligen, men det lockade ordentligt idag, så det fick allt bli ett pass. Imorgon siktar jag på löpgrupp igen.

 

Happ, annars har det väl varit en vanlig måndag. Lugnt på jobbet, solstrålar vart jag såg. Sen fick jag en kramsugen unge i knät sista kvarten, knappast fel det heller.

 

Hörs!

Inget hade kunnat förbereda mig på detta. Att springa banan innan, möjligen. Men ingen information från någon, hade kunnat förbereda mig, varken mentalt eller kroppsligt på vad som väntade mig.

 

"Ingen vanlig mil", hade pappa sagt. Jag tror inte jag hade fattat hur rätt han hade.

 

Jag tror inte det var flackt en enda meter. Antingen uppför (lätt att över hälften gick uppför), eller tvärt nerför. En nerförsbacke var så brant att jag såg botten på den först när jag kommit över krönet. Jag blev faktiskt tvungen att gå ett par korta sträckor. Det handlade uteslutande om slutet på de värsta uppförsbackarna. Jag stannar aldrig och går, men det här var stört omöjligt. Hade jag testat banan innan, säg, för en månad sen, så hade det kanske gått. Nu var det bara att acceptera läget.

 

Och när jag väl hade accepterat det, så insåg jag en sak.

 

Han hade trillat av.

 

Den lille djävulen på axeln for av där, någonstans inne i skogen. Inte ens Hans hånfulla fnissanden nådde fram. Han satt inte där Han brukar.

 

Han är inte borta för gott, men ikväll har Han lämnat mig ifred. Han har också ett par uppförsbackar att klättra uppför, innan Han hittar mig igen. Han har inte gett mig minsta möjlighet till självrannsakan efter att ha blivit tvungen att gå. Inte en enda gång har jag bannat mig själv och svurit över den tid jag kunde kommit in på, om jag inte behövt sakta ner.

 

Tiden?

 

Femtionio minuter och trettiofem sekunder.

 

Jag är nöjd. Och mer än så.

 

 

Den obligatoriska jämförelsen (om man nu kan göra en sån, det här loppet var ju dels längre än alla andra jag sprungit, dels i en helt annan typ av terräng)

 

Sluttid Karlstadsloppet 2012: 1:03:37.2

Årets sista lopp. Om drygt tre timmar startar jag. Spellistan är klar, ska bara bestämma ordning på de tre-fyra första låtarna. Det kommer bli sjukt jobbigt idag, det vet jag. det är inte ofta jag springer uppför; även om backarna i skogen hemma är rätt jobbiga, så är de både korta och ganska få. Men jag tar det inte på alltför stort allvar. Jag springer inte för att vinna, det har jag aldrig gjort. Jag vill bara känna stämningen kring ett lopp, få adrenalinkicken. Det räcker gott.

 

Självklart har jag ett mål. Jag vill gärna komma in under timmen. Det borde kunna gå, men jag behöver ändå komma ihåg att det är helt nya förutsättningar än jag är van vid, med terrängunderlag och långa backar. Upp till sextiofem minuter är jag nöjd. Under sextio, kommer jag sväva på moln.

 

Och det är helt okej att vallfärda till Billingehus och se mig starta och/eller gå i mål. Kvart över två går skottet.

Jag har blivit förkyld. Fantastiskt dålig tajming, med tanke på Billingehusloppet på lördag. Men bara halsontet ger sig, så ska det nog gå ändå. Skippade faktiskt att köra en sista milrunda idag, just för att jag vaknade med svidande hals. Får bli dans istället; det känns inte som att kroppen tar stryk av det på samma sätt. Menmen, vad vet jag?

 

Satsade på en megajättefrukost idag, med lite extra antioxidanter för att skrämma bort Bassiluskan.