Maria P

Imorgon är det jag som fixar fredagsfika på jobbet. Kollegorna ska få müslibars, helt enligt detta recept, och dessutom ska de få hemgjorda chokladtryfflar. Sååå enkelt, och tillochmed (nästan) nyttigt; en deciliter vispgrädde som kokas upp och tas av från plattan. Sen rör man ner tvåhundra gram mörk choklad (minst sjuttio procent) och en halv tesked vaniljpulver (inte vaniljsocker, utan -pulver). Sen är det bara att röra tills smeten är jämn och låta den svalna (den fick lov att göra det medan jag var på gymet i några timmar). Och sen återstår bara att rulla den till små bollar (tjugofem stycken fick jag till) och sen rulla dessa i kakaopulver. Jag och Finaste smakade varsin - sååå goda!

 

Cykelturerna igår? Jodå, både till och från jobbet gick det fint. Var grymt skakig i benen när jag klev av hemma, trots att jag inte tagit i direkt. Menmen, kroppen var väl inte helt med på noterna... Fast som sagt, det gick och det känns bra. Eventuellt tar jag en löptur hem därifrån nästa vecka. I år kan man välja att springa Karlstadsloppet som halvmara, och även om jag är tveksam, helt och hållet av tristesskäl, vore det kul att någon gång ha löpt en halvmara. Jag vet att jag kan, men det kanske ska tränas till också...

 

Avslutar med en bild på mitt nya träningslinne från Cubus. Använde det på BodyCombatpasset idag, grymt passande, enligt mig.

 

Ja, jag säger då det... Imorgon kommer jag ha träningsvärk, den saken är säker.

 

Löpgruppen idag ägnades (efter min uppvärmning dit, vilken var runt två och en halv kilometer och sen gemensam uppvärmning på närmare två kilometer) åt dels intervaller i lätt uppförslut, med aktiv vila (=jogg) emellan, dels löpskolning i uppförsbacke. Och. Då. Menar. Jag. Backe.

 

Först skulle vi köra ett stegringslopp uppför. Ett stegringslopp innebär att man börjar sakta, och sen ökar och ökar tills man är nära maxfart. Och detta skulle vi göra uppför. Två gånger. Efter lite höga knän (uppför), avslutade vi med djupa benböj, uppför backen. Jävlarimig, vad det brände i lår och rumpa de sista metrarna. Och ja, sen skulle vi ju tillbaka till startplatsen, och sen skulle jag hem, vilket i sig innebar ytterligare totalt fyra och en halv kilometer.

 

I övrigt en hygglig dag. Istället för att slappa i personalrummet i tjugo minuter och sen gå två kilometer till bussen, satte jag fart och gick drygt tre och en halv kilometer, alltså ytterligare en hållplats. Jag var med andra ord en bra bit upp på "Sextioettan" innan jag stannade. Skön promenad med bra musik, ska helt klart få bli en tisdagsvana.

 

Imorgon blir det nog cykel till jobbet. Det var bra längesen nu, och vägarna bör vara någotsånär isfria, tycker jag. Till saken hör, att jag kommer få cykla hemifrån ungefär samma tid, oavsett om jag ska cykla till jobbet eller bara ner till bussen. Samma sak på hemvägen; att vänta på bussen, ta den hem till stan och sen cykla därifrån och hem, tar lika lång tid som den dryga två mil långa cykelturen.

 

Så får det nog bli. Om jag inte ångrar mig imorgonbitti.

Sådär. Löprundan är avklarad. På grund av ett fruktansvärt onödigt snöfall (som gjorde asfalten sjukt slipprig), tappade jag litegrann motivationen, och rundan landade på bara en halvmil. Mina luftrör reagerade direkt på kylan, och drog sedvanligt ihop sig, vilket resulterade i att jag fick kippa efter luft uppför backen hemåt. Mindre trevligt, men något man vänjer sig vid.

 

Shoppingen idag bar med sig en tröja, ett halsband och lite småplock. Bland annat, fick jag med mig hårfärg (samma som min för närvarande mammalediga (varför, varför?!) frisör använder; hon tipsade om en frisör som säljer samma sort) och den har nu applicerats i den hemska utväxten. Eller nja... den har inte varit så hysteriskt tydlig, men det är skönt att få det gjort. Jag är verkligen galet nöjd över att ha vågat färga mig mörk!

 

Lördagen blev en frossardag; hela eftermiddagen var ett enda långt frosseri. Dubbelsidigheten i det, att sitta på mottagningen och inte vilja, inte kunna, ändå göra.

 

Kroppen spänner idag, det trycker på åt alla håll. En kaka för mycket och själen vrider sig i protest. Vill inte, kan inte, gör ändå, av någon anledning.

 

Ni kan aldrig ana, inte utan egna erfarenheter, det dubbla i allt det här. Två viljor i samma kropp, och det handlar inte om ambivalens, inga svårigheter att välja. Det handlar inte om att, inom sig, argumentera för och emot. Det handlar om något annat, något som inte går att styra, inte på riktigt. Det är så svårt att förklara, för det är en känsla. Och vem kan beskriva känslan av glädje, av sorg? Hur skulle jag då kunna beskriva känslan, som är så främmande för så många, av att känna ett tvång, ett verkligt tvång, av att behöva ge mig ut på en orimligt lång löprunda idag, enbart på grund av hur gårdagen såg ut? Vad jag gör, avgör direkt, linjärt, hur mycket som sen ska bort. En vanlig lördag, och jag kan nöja mig med en halvmil på söndagen.

 

Ida blir det en mil. Minst. Jag orkar inte strida om det idag. Jag tänker inte ens försöka. Idag ska jag bara rida ut stormen. Ge Honom en lång löptur ikväll.

 

Men innan dess ska jag ha trevligt. Jag vet vad som väntar ikväll, behöver inte utkämpa det slaget redan i förväg. L, H och pojkarna har bott på hotell inatt, de var här för dopet, och H och jag ska shoppa. Aggressivt. Vi ska skratta, på riktigt. Jag ska umgås med fina människor hela dagen. Jag ska slappna av i att jag kan träna ikväll. Det är så det får bli, och jag vet att om jag gör det, då blir gårdagens beteende inte riktigt lika ångestfylld att se tillbaka på.

 

Skratta. Prata. Umgås. Ha trevligt, från hjärtat.

Happ, en ny vecka har startats upp. Måndagar brukar ta emot mig med ett snett, lite blygt men ändock välkomnande leende, så även den här. Visserligen har denna dag pendlat lite upp och lite ner; ena stunden hade jag gott om energi, i nästa ville jag vråla rakt ut och jag hittade småsaker att reta mig på. Jag bara hoppas att jag lyckades hålla det inom mig.

 

Den bästaste T jag känner, fyller år idag och det firades såklart på jobbet. Jag hade fått i uppdrag att fixa present och jag var nöjd med vad jag totat ihop; en mugg, ett spännande te och en ask med chokladpraliner blev det, alltihop inhandlat i Malung (där vi tillbringade helgen) med omnejd.

 

Helgen ja. Den var bra. Jag öppnade på jobbet i fredags, så morgonen blev tidig och sen hanns ett danspass med, innan jag och Finaste, på grund av logistiken i att frakta en extrabil till Malung, satte oss i varsin bil och gasade uppåt (med orden Vi ses i Munkfors, där vi oftast stannar och köper mackkaffe). Tidig morgon, dans och sen dryga två timmar ensam i bilen gjorde mig trött, så efter middagen som svärmor ordnat däckade jag i soffan.

 

Lördagen inleddes med en knappa fyra kilometer löptur runt Backbyn och sen uträttade vi lite ärenden (läs: fixade Ts present) innan det blev lunch. Sen förkortades vår tänkta Eriksgata (Finastes morföräldrar, hans gammelmormor och hans morbror) tack vare att Finastes morföräldrar bjöd in till tvåfika. Där fanns, förutom morföräldrarna, hela gänget samlat; gammelmormor och morbror, med sambon och deras två underbara grabbar.

 

Under lördagkvällen fixade jag en enkel paj till Finaste, mig och svärisarna, och sen blev det lite snack innan kvällen fick konstateras all.

 

Söndagen sen då. Den började vi med en promenad till Finastes morbror, där vi våldgästade oss in på en kopp kaffe. Finastes morbror L och hans sambo H är lätt två av de trevligaste människorna jag känner och med dem har vi alltid trevligt. Sen skadar det ju knappast att deras söner; E, tio år och S, fem år, är helt ljuvliga. S fick ett spel av Finaste och mig i julklapp, och det spelade vi igenom ett par vändor. H jobbar dessutom i skoaffär; perfekt, tänkte jag, och bad henne hålla utkik efter ett par vita, typ, ballerinaskor som skulle kunna passa till bröllopet. Hon hade redan ett par som hon kunde rekommendera och visade en bild. De såg verkligen fantastiska ut; ingen klacka att tala om, men de såg ut att funka till klänningstyget. Sen kom det episka tillfället, då (uppenbart yrkesskadade) H efter bara en blick på mina fötter kunde avgöra min skostorlek. Hoppas nu bara skorna är lika perfekta i verkligheten som på bild.

 

Helgen avrundades med hockeyfinalen (då vi, i vår tur, våldgästades av L och E). Jag tittade med ett halvt öga, lite trekvartshjärtat, då jag ägnde mig åt min nya bok. Två kvällar tog det att läsa ut den. Otroligt bra (kanske lite överflödigt med text och händelser ibland, sånt som kan te sig oviktigt för läsaren), med mycket igenkänning. Hela tiden satt jag med penna i hand och strök under och antecknade i marginalen. Lätt en bok jag skulle vilja att fler läste; kanske skulle det kunna skapa lite förståelse?

 

 

Nej, nu ska kvällen snart avslutas. Det blir tidigt upp imorgon för att hinna med bussen. Trött är jag så det förslår; jag har hunnit med en dryg tolvkilometare ikväll och kroppen mår därefter ;)

 

Så gör man bara inte! Fan, fan, fan! Känner mig så åsidosatt, undanskuffad och oviktig. Och hur jag än vrider och vänder på allt så känns det som om allt är mitt fel. För hade det inte varit för mig, så hade inte andra behövt bli lidande. Allt hänger på mig; jag är den som belastar, den som ställer till det och får andra att pussla om sina vardagar för att det ska passa mig. Jag vill inte vara den, men det är precis vad jag blir.

 

Det fick bli en långtur ikväll. Längre än planerat, en långtur av snabba beslut och tvära kurvor. En långtur i högt tempo, med stramande höft, värkande knä och skrikande lårmuskler. Jag fick tvinga mig att svänga hemåt, för orken var närapå slut.

 

Och ändå känns det inte tillräckligt.

 

Idag har jag tränat sjukt mycket. Trots det, hade jag löjligt mycket energi till dagens sista pass...

 

Jag började mitt gymbesök på crosstrainern. En timme avsatte jag, det var mer eller mindre exakt vad jag skulle hinna med. Tråkigt, ja, men jag har ett knep för att få tiden att gå liiite fortare... Jag sätter upp ett knappt uppnåeligt mål, vad gäller endera distans eller brända kalorier. Idag bestämde jag mig för att hinna en mil. Redan efter tre minuter insåg jag att jag låg lite efter, så det blev till att trampa på. Efter sex minuter hade jag kommit niohundratjugo meter. Efter tolv minuter, ettusenniohundraåttio. Efter arton minuter hade jag trampat iväg tretusentjugo meter. Efter sextio minuter, hade jag landat på tiotusenetthundra meter. Lite skakig i benen, klev jag av och in på kvällens första instruktörsledda pass.

 

Det var FLX, alltså stretch. Det var väl dels därför jag valde att stå på crosstrainern först; det känns rätt poänglöst att gå på stretchpass med kalla muskler. Jag har varit mer rörlig under ett FLXpass, helt klart, men det drog skönt i ljumskar och baksida, och det är där jag behöver sträcka ut.

 

Jag hade en timme till nästa instruktörsledda pass, så jag smet upp på ett löpband och satte fem kilometer som mål. Jag ställde in hastigheten till tio kilometer i timmen, förutom sista kilometern, då jag ökade till elva. Tjugonio minuter och trettionio sekunder tog halvmilen. Abslout inte den snabbaste tid jag gjort, men det hade jag heller aldrig haft som intention. Och just på löpbandet kan jag ju styra det. Dock har jag som mål nu, fram till VårRuset, att alltid springa halvmilen under halvtimmen.

 

Kvällens sista pass blev BodyCombat. Och, som jag skrev ovan, jag hade så sjukt, galet mycket energi. Varifrån kom den?! Jag hoppade och sprang och slogs och sparkade. Jag tror jag missade, max, tre slag under hela passet. Mitt fokus var stenhårt och i varenda vändning hängde jag med. Näst sista konditionslåten varvar running man och "vanliga" höga knän (med slag också, förstås) och den låten är stentuff. Det bekom mig tydligen inte det minsta, trots all konditionsträning jag gjort innan.

 

Jovars, det kändes att jag svettats idag. Väl hemma, kunde jag borsta bort saltet ur nacken. Men kroppen känns mer okej än den borde. Det brukar betyda att något snart bryter ut. Vi får hoppas att detta något håller sig borta.

 

Fin helg i stallet, som alltid. Det är en skön känsla, när man varit innanför dörren i en halvminut och när första frasen efter "Hej" är "Det finns öl i kylen". Fredagkvällen blev sen; först vid två bröt vi upp och gick och la oss.

 

Stalljobbet under lördagen flöt fint. K och J åkte in en sväng till travbanan och jag och S umgicks hemma på gården. Det blev mycket flams och skratt och bus med hundarna. Sen blev det snabbt in för ombyte och fix, innan vi åkte in till travgalan.

 

Galan var... låt oss (diplomatiskt) säga sisådär anordnad. Det blev otroligt segdraget stundtals, men festen efteråt blev bra och J fick återigen pris som årets amatörkusk. Jag hälsade på bror min, dansade med en full norrman som ingen vet namnet på, blev nedspilld med champagne av en person, vilket föranledde att en helt annan person bjöd mig på öl. Så kan det gå. Jag lyckades halka omkull efteråt och tog emot mig med handen som, trots rejält med painkillers, fortfarande värker. Jag hade laddat hela dagen för att ta ett snack med Henne, men Hon dök aldrig upp. Vet inte om jag är lättad eller besviken över det.

 

Jag åkte ifrån gården i förmiddags, då vi ätit en sen frukost efter att vi fixat klart i stallet. Trots att helgen varit bra, åkte jag därifrån med en knepig känsla i kroppen och jag kan bara inte skaka av mig känslan av att något blivit osagt; en fråga som aldrig blivit ställd.

 

Helgen har fått avslutas med en nästan fjorton kilometer lång löptur, en såndär skön runda som fick bli vad den blev, svänga som den ville. Tempot var medelmåttigt och kroppen fylld av lugn. Nu är den snarare fylld av trötthet, så en dusch och en tallrik gröt stundar, innan det blir natten här.

 

Ska man tappa sin påläggspaprika, ska man göra det med stil.

Min träningskväll inleddes bekvämt nog med ett halvtimmeslångt stretchpass. Så otroligt skönt att få mjuka upp lite, i alla muskler. Jag märker verkligen skillnad från gång till gång (nästa gång blir på torsdag) och barnen säger liiite mer sällan "Vad stel du är, Maria" (Javisst, tack för det... du är fyra och ska inte fatta sånt...?).

 

Direkt efter passet ställde jag mig på löpbandet. Det blev en lååång, lugn jogg; i fyrtio minuter höll jag på (jag hade en timme mellan passen...) och kom lite drygt sex kilometer. Inget tempokörande alltså, men i lätt uppförslut blev det ändå jobbigt nog för svetten att börja lacka.

 

Och så, till sist. BodyCombat. Det, i särklass, roligaste pass jag brukar gå på. Idag slogs jag för brinnande livet, och under en låt, då vi ska slå nedåt, som om vi slog på en som ligger, såg jag det där fula, jävla trynet med sneda tänder och jag lovar; hade han legat där så hade han inte ens pratat grötigt; han tade tamejjävelen inte kunnat prata alls. Inte en tand hade han haft kvar i käften. Och, säger jag bara, det var tur att musiken var på max, för mitt i ett slag, kom jag på mig själv med att vråla DÖÖÖ! rakt ut. Jag menade det, verkligen. Ser jag honom någonsin igen, ser jag helst att det är i små, små bitar, överkörd av, säg, ett tåg?

 

Ja, min energi därinne var verkligen vansinnig, men jag tror tekniken satt någotsånär ändå. Jag kunde kanalisera all min ilska mot ett enda mål och då blir allt så mycket bättre.

 

Bra dag på jobbet. Bra träning ikväll. Finaste hade lagat en lätt middag (blomkål, champinjoner, några små vårrullar och så lite sallad och gurka på det, plus ett kokt ägg) åt mig när jag kom hem.

 

Bra dag. Kort och gott.

Det går inte. Det bara funkar inte att tänka klart, tänka färdigt. Inga tankar fäster länge nog för att komma till vägs ände och kännas fulländade, fullständiga.

 

Inte ens en löptur på närmare en mil, klarade upp den cirkus som är igång (dock avtog den lätt handikappande mensvärken litegrann; alltid något).

 

Samma känsla igen: /.../ en karusell jag inte köpt biljett till. Ingen jag önskat få åka. Jag är för kort för den, men någon jävel satte mig på den ändå och sa "Åk nu, förihelvete, ÅK!". Innan jag hann hoppa av spärrades säkerhetsbygeln och nu kommer jag inte loss.

 

Nej. Jag tänker inte ens försöka ikväll. Tänker inte älta den här skiten. Det kommer bara sluta med att jag blir förbannad på dem som bara vill hjälpa mig. Jag ska spara alla tankar till söndagen, till A. Hon ska få äran att reda upp bland alla trådar (hon har själv bidragit till trasslet den här gången, så jag hoppas hon är förberedd). Jag tar med ett eget paket och medelst klick, klick, eld, glöd och ljuvlig menthol ska vi bringa reda i det här. Men inte innan dess. Det orkar jag inte.

 

Typ såhär kan man känna sig när man haft vilodag, för första gången sen i slutet på oktober (om man nu bortser från det faktum att jag cyklade till bussen (4km), gick till jobbbet (2km), gick till bussen (hann 1,5km) och sen cyklade hem från stan (4km), vilket jag gör).

 

 

Igår var J och jag ute och körde häst; vi tog en rejäl långtur på någonstans mellan femton och tjugo kilometer. Jag fick underbare Janne mellan skalmarna på vagnen och jag njöt.

 

Jag njöt varje sekund. Njöt av hästen framför mig, av naturen runt mig, av att tankarna fick flöda, sådär som de gör under ett löppass. Jag njöt av att känna att alla corepass nu gav resultat även i vardagen; tömmarna är intetill för att ta stöd i, tvärtom. Hästen ska slippa ha en sjuttiokilosklump hängande i munnen. Jag ska ha kontakt med hästen, men i möjligaste mån ska jag ha bara en lätt kontakt; aldrig dra (såvida inte hästen får panik och utsätter oss för fara, men det är relativt ovanligt). Tidigare har jag suttit rakt upp och ner och, efteråt, lätt fått ont i ryggen. Nu kände jag alla de små, inre, magmusklerna arbeta och ryggen fick stöd av magen. Jag var lite mer bakåtlutad än vanligt, och det var sjukt bekvämt, trots att magen fick jobba.

 

Jag njöt av att se hur Jannes perfekt formade muskler arbetade i varje steg han tog. De övre benmusklerna i en hästs bakben är en otroligt imponerande syn, särskilt i lätt uppförslut när hästen verkligen tar i.

 

Där och då tänkte jag en tanke, vilken genast förde med sig en självinsikt, så solklar att jag skrattade till litegrann.

 

Jannes prefekta fysik är resultatet av ett arbete, utfört av proffessionella som vet precis hur de ska balansera hästens kost, träning och vila. Varje häst balanseras individuellt, och senast för en vecka sedan, såg jag resultatet av deras noggranna arbete, då en av deras hästar gjorde en topprestation och vann på Färjestad.

 

Muskler är muskler. Lungor är lungor. Däggdjur är däggdjur. Vi fungerar lika och en travhästs träning skiljer sig knappt alls från min; vi tränar långdistans, vi tränar snabbhet i intervaller, vi styrketränar, vi promenerar. Våra muskler utvecklas därefter.

 

Hästarna hos J och K balanseras i träning, kost och vila, individuellt. Och jag skulle aldrig, aldrig träna en häst dagligen. Jag skulle aldrig, på några som helst villkor, fuska med dess näringsintag. Aldrig hoppa över en måltid, aldrig underlåta att ge den vad K och J räknat ut att den behöver. Att fuska är att driva hästen rakt mot sjukdomar och skador. Fusk leder bort från allt vad fysisk prestation, och förbättring, heter.

 

Så. Varför gör jag så mot mig själv?

 

Det enklaste svaret är att jag har ingen koll. Visst, visst... jag vet att jag inte borde träna varje dag, men det är en annan historia. Fast utöver det, så har jag ingen koll. Ingen. Hur ofta ska jag träna? Vad ska jag äta. Hur mycket ska jag äta?

Det är frågor jag inte kan svaret på. Jag fattar, uppenbarligen, inte av att försöka läsa mig till svaren.

 

När mina åtta veckor är över, så är jag solklar över vad nästa steg ska bli. Jag kommer kanske dra mig för att ta det, och jag kommer behöva stöttning och hjälp, men jag vet vad steget blir. Jag behöver proffessionell hjälp. Förhoppningsvis inte med att börja äta, för det är det jag håller på att lära mig nu; att inte vara rädd för mat. Men när den tröskeln är överskriden, behöver jag hjälp av, säg, en dietist, som talar om vad en normalstor portion är; för jag har ingen koll. Jag behöver en personlig tränare (gudbevars, här snackar vi stora summor...) som talar om hur jag ska träna, och när; för jag har ingen koll.

 

Så enkelt.

 

Jag ger inga nyårslöften, så det här är ett vanligt löfte. Till mig, bara mig.

 

Jag lovar och svär att jag, innan januari månads utgång, ska ha kollat upp min smärtande högerfot.

 

Jag trampade snett med den under ett BodyCombatpass i våras, dagen innan vi åkte till Tallinn med jobbet. Sen var den lindad istortsett hela resan och veckan därpå sprang jag VårRuset. Det gick bra. Sen har den varit uppstöttad till och från, oftast under dans- och combatpass. Naturligtvis lyckades jag trampa snett igen, nåtsåinåttabängen som jag säger, under BillingehusLoppet och sen dess har foten inte alls varit sig själv. Ingen svullnad, men den gör ont.

 

Så den ska kollas upp. Det lovar jag mig själv.

Sista löpturen för i år blev en riktig långkörare. Femton kilometer, för att vara exakt. Det blåste från alla håll idag, kändes det som, men trots att jag upplevde mig springa i motvind mesta delen av tiden, tog jag mig runt på en bra kilometertid.

 

Det är lite sjukt det där... Om jag springer med GPSklockan på mig, och upplever att det går trögt, så är det nio gånger av tio så, att det går som fortast just då, när det känns som segast (som sagt, om GPSklockan är på och jag har möjlighet att kolla). Kan det vara så att det känns långsamt för att benen får jobba hårdare?

 

Nej, jag vet inte. Idag kändes det som en lugn tur, men det gick förhållandevis fort. Jag är nöjd med det.

 

Gjorde du något 2013 som du aldrig gjort förut?
Deltog i ett vinterlopp (ja, löpning då...), besökte Nederländerna, framförde en egenskriven (och egenarrad) låt (en trall), besökte Tallinn, började blogga mer och mer öppet om mina matproblem, färgade håret, var på filmpremiär, sprang en halvmara (i motionssyfte, men ändå).

Genomdrev du någon stor förändring?
Hmm... Nja, det har väl snarare handlat om löpande reflektioner över mitt mående; när jag tittar tillbaka på året så har jag haft både toppar och dalar men flera gånger har jag sagt att när det är över, då ska det vara bra. Annars är väl det mest drastiska som hänt, det att jag färgade håret för första gången ever (inte ens slingor hade det blivit innan dess) och att jag har skickat ut inbjudningar till det som kommer vara mitt och Finastes bröllop.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Svågern och hans flickvän =D

Vilket datum från år 2013 kommer du alltid att minnas?
Tjugoåttonde november. Det var senast jag hade en vilodag och det datumet har etsat sig fast.

Vilka länder besökte du?
Nederländerna och Estland.

Din största framgång på det privata planet?
Att jag blivit bättre på att prioritera. Jag är mer rättfram med vad jag tycker och tänker, samtidigt som jag vet när det är dags att prioritera bort mig och istället vrida och vända på någon annans tillvaro; problematisera och se ur nya synvinklar. Jag är en bättre lyssnare och jag vågar prata med mina vänner på ett nytt sätt. Jag har, helt undantagslöst, E att tacka för den egenskapen.

Vad spenderade du mest pengar på?
Säkert onödigheter som smink och kläder. Eller möjligen mina besök hos J.

Största misstaget?
Inget jag tänker gå in på här.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Det faktum att jag och Finaste bestämde oss för giftermål.

Saknar du något från år 2013 som du vill ha år 2014?
Själafrid.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Räknat kalorier.

Bästa boken du läste i år?
Mercurium, av Ann Rosman. Eller, var det i år...? Eller ifjol?

Vad var din största framgång på jobbet 2013?
Oj... vet inte om jag lyckas plocka ut något enstaka... Som förskollärare utvecklas jag ständigt och framgång för mig kan även betyda att barnen utvecklas. Och det gör de ju hela tiden. Det går, apropå det, att lära fyraåringar om vattenmolekyler. Fyraåringar. Molekyler.

Något du önskade dig och fick?
Inte vad jag minns.

Något du önskade dig och inte fick?
Se föregående fråga.

Vad gjorde du på din födelsedag 2013?
Åkte till Göteborg och hade en underbar helg med min underbare Finaste.

Vad fick dig att må bra?
Träning. All typ av träning. Och hästarna. Familjen. Finaste. Vännerna. Barnen.

Vem saknade du?
Jag saknar alltid min faster. Fastän det är så längesen nu. I sommar är det femton år.

De bästa nya människorna du träffade?
Alla underbara tomtar i Nederländerna. Gudars, vilket skönt gäng med människor! Sen har jag tagit kontakt, på nya sätt, med människor som jag träffat tidigare än just i år, men som nu kommit att betyda mer än innan.

Mest stolt över?
Att jag vågat vara öppen med min matproblematik. Åtminstone här. Kanske kan jag en dag hjälpa någon.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Jag ska gifta mig. Kanske inte så annorlunda, men nytt för mig.

---

Jag inser, efter lite tillbakabläddrande, att det kommer få lov att bli några inlägg imorgon, och på tisdag, med länkar till inlägg jag på något sätt vill återknyta till. Och ett par inlägg med bilder. Jag har tagit många fina kort och jag har skrivit mycket som är vackert. Jag är stolt över mycket jag har producerat här och jag vill trotsa jantelagen och ge er de texter och bilder som jag vill stoltsera med.

En del texter är vackra och skrivna när jag mår bra. En del är vackra, men skrivna i vemod. Eller vredesmod. Eller i tillstånd av nära förestående ångest. Eller i ångest.

Men jag vill ge er dem ändå. De kommer inom ett par dagar.

Nja... någon glimmande juldagsmorgon vet jag inte om det var... Som vanligt var jag med vännerna och sjöng på midnattsmässan. Det är garanterat ett av mina favorittillfällen att sjunga på och en stor del av orsaken till att jag gärna avslutar mina julaftnar här nere.

 

Vid ett var jag i säng, men somnade väl inte förrän vid halv två. Vid fem var det bara att masa sig upp igen och klockan sex var det samling i nästa kyrka, nu för julotta. Jag brukar hänga på mammas kör här nere, alltid lika kul att få sjunga gamla godingar.

 

Vi var hemma strax efter åtta och efter en tallrik havregrynsgröt toppad med tranbär, kröp jag ner bredvid Finaste igen och lyckades sova i drygt en timme till.

 

Upp och fräscha till sig, sen kom TheRese och tog mått och vi diskuterade brudklänning. Det kommer bli superbra; inte alls sådär prinsesstårterosafluffigt och tramsigt, utan lite mer bohemiskt och enkelt. Precis som jag vill ha det. Sen en snabb sväng till Skövde och en ännu snabbare visit till Ljungstorp där jag lämnade lite julklappar till K, J och S. Efter det har det blivit en löprunda, lite mat och en kopp kaffe. Nu stundar en lugn kväll med ett glas vitt och lite familjeflum.

 

Hörs!

 

Ett par instagram från igår:

 

Så. Sminkad och klar inför dagens lilla uppträdande på jobbet. Kommer säkert vara nån unge som känner igen mig, men jag tänkte lägga mig till med lite underbett ovanpå allt det här med gammalsmink och luva och skägg, så kanske risken minskar något.

 

Hursomhelst, idag blev det en rask femkilometrare runt bostadsområdet. Efter att ha löptränat både måndag, tisdag och onsdag, var nog benen glada över crosstrainerpasset igår, för det var jäklar vad lätt det gick. Var grymt pigg i benen!

 

Mycket trevligt julbord med fina kollegor igår. Jag var glad hela kvällen och Han höll sig på sin kant. Avvaktande. Jag visste att Han var där, men jag fick vara någotsånär ifred.

 

Idag blev det en löptur på nästan tolv kilometer. Det satt fint. Visst, Han drev mig, men dels gjorde jag det för att det var längesen jag gjorde en långtur nu, dels för att förebygga att Han skulle kasta sig över mig med näbbar och klor.

 

Han pockar på uppmärksamhet just nu. Och det beror på att jag äter. Självklart beror det på det. Men han får faktiskt lov att vänja sig. För mitt tjugohundrafjorton ska inledas med ett projekt som jag tänker kalla Åtta veckor vanlig. Jag ska vara vanlig. Äta vanligt, röra mig vanligt. Få en vanlig mage och ett vanligt tänk kring mat. Jag väljer ordet vanlig, eftersom jag avskyr ordet normal. I åtta veckor ska jag kämpa och se vad det ger för resultat. Jag tror Han börjar få separationsångest, för Han härjar med mig hejvilt. Att ha tänkt tanken färdigt och dessutom avslöja den, gör Honom galen, min puls är skyhög i skrivande stund. Men jag har bestämt mig, även om Han, troligtvis, kommer straffa mig. Han kan få göra det, Han har ett par veckor på sig. Den första januari ska jag vända Honom ryggen och gå. J vill att jag omfamnar allt som är jag och jag tänker visa Honom att Han får tycka att det är jobbigt. Han får ha separationsångest. Han kan tillochmed få en kram. Men Han ska inte få vara en del av mig när det här är över.

 

Detta innebär att jag behöver hjälp. Jag har pratat om att bli redo, men det blir jag inte. Allt sker två gånger, eller kanske snarare trehundra. Eller hur? Du vet vad jag menar. Du sträckte ut en hand, jag tar den nu. Jag är långtifrån redo, men det funkar inte att vänta ut det. Jag tar Din hand. Lovar Du att hålla i den? För jag kanske släpper, och då behöver Du hålla hårt, även om jag rycker och sliter för att komma loss. Även om projektet är mitt, så kommer jag behöva vägledning och stöd, för jag kan mycket väl avbryta det och då behöver någon knuffa rätt mig igen. Du har lovat att Du går bakom mig, men får jag stanna till en stund? Vänta in Dig? För jag vill ha Dig bredvid mig, åtminstone till en början. Kan Du kliva fram några steg och ta mig i handen? Kan Du hålla den?

 

Håller Du kvar? Orkar Du? För om Du inte gör det så vill jag inte belasta Dig, vi har alla nog med vårt.

 

Redan nu är jag redo att vända om och hoppa av det här, trots att jag inte ens börjat. Jag lider av separationsångest jag också. Det här är ett förhållande jag levt i länge. Och visst, det är destruktivt, men det är trygghet. Jag vet vad jag kan vänta mig. Och samtidigt vet jag att Han behöver bort. Inte bara tystas för stunden, som förr. Utan bort. Då räcker det inte med att jag är vanlig, jag kommer behöva hjälp från alla håll; såväl vänner som proffessionella behöver sättas in.

 

Från det ena till det andra.

 

Jag har skapat igen. Jag har fått till en melodi, och den är faktiskt vacker. Och den har visat sig gå att göra mycket med. Den har en mottagare, självklart har den det. Det har alla mina melodier. Redan när första tonen kommer, vet jag till vem den är. Men det är aldrig så, att jag tänker att nu ska hen få en visa, utan någon ger mig en melodi, helt omedvetet. Alltid utan text. Bara melodier. Och den här är vacker. Den är sin mottagare, på pricken. Den kom över mig förra veckan, i en helt annan situation än jag är van vid. Mottagaren var inte ens där, långtifrån. Men plötsligt började jag nynna, och jag visste direkt vem jag nynnade för. Jag blev så glad, för det var längesen en melodi kom in i mitt medvetande så.

 

Mitt huvud är tomt. Kroppen är trött. Han är galen. Han kommer inte lämna mig ifred inatt. Men jag vet det, jag får lov att hantera det. Jag pratade för högt igen, jag vet vad konsekvenserna blir. Innan mina åtta veckor är slut kommer jag ligga blåslagen många gånger, men jag ska segra. Jag tänker fokusera på det ikväll.

 

Ikväll och inatt.