It has taken its toll on me...
De senaste dagarna har verkligen tagit ut sin rätt. Idag har varje steg känts som ett kraftprov. Inre strider, mitt eget inbördeskrig. Och jag har inte orkat, ingen har jag orkat dela det med. Och det har inte känts som om någon har sett någonting. Fast även om de hade det, så hade de inte fått svar.
Ingen lust. Alls. Jag är bara matt och less. Jag lever på barnen och kollegorna och ljusglimtarna de ger. En kort stund av lycka. Sen ner igen, när stunden är över. Jag orkar inte hålla dem kvar, minns inte varför jag skrattade eller bara höll om. Ljuset försvinner lika fort igen. Och det beror på att jag är så trött och på att det allra mörkaste kommer åt och bryter ner.
Nej, nu får det bli löpgruppen. Kanske kan en löptur vända dagen?
Kommentarer
F säger:
Kunde ha skrivit det själv. Det är inte första gången du skriver det jag tänker och känner. Ps. Du var jättefin på korten (jag vet att din lilla "kompis" kanske säger någonting annat)! Kram
Trackback