Maria P

Idag har kroppen verkligen fått sig en genomkörare. Jag började med att cykla ner till gymet, där det först blev ett PowerSteppass, vilket i sin tur följdes upp av ett Corepass. Sen blev det, såklart, cykel hem igen.

 

Väl hemma slappade jag deluxe i några timmar; satt mest framför TVn och glodde och fick se lite fina travlopp. Vad som gav mig ny energi vet jag inte, men när V75 väl var avverkat så snörde jag på mig skorna och gav mig ut i spåret. Det blev en lååångsam, "mellanlång" tur; 7,4 kilometer med en snitthastighet på sex minuter och tio sekunder per kilometer. Nu känns det som om hela systemet har fått jobba. Det är bra.

 

Och just det, ett lopp till blir det, innan året är slut. Billingehusloppet, bara ett par mil från mitt föräldrahem, den tolfte oktober. Jag anmälde mig av bara farten i fredags, så om knappt två veckor ska jag stånka mig runt på Billingen, tio och en halv kilometer. Där räknar jag väl inte direkt med att sätta något personligt rekord (förutom att tävlingsdistansen är den längsta jag gör hittills); det är ett terränglopp som går mycket uppför, så jag ska jobba för att snitta kilometern på runt sju minuter. Känns rimligt.

Sitter på tåget hem. Om en dryg timme är jag i Karlstad och det ska bli underbart att få träffa Finaste igen. En vecka är rätt lång tid, även om vi varit ifrån varandra många gånger och är noga med att inte "sitta ihop".

 

Ja. Veckan har varit helt fantastisk. Jag har bott på bra hotell, fått massor av kvalitetstid med min fina K, gjort ett lopp jag aldrig ens vågade drömma om, bott fint ute på landet, sett vackra hästar, motionerat, jobbat med underbara kollegor och barn och träffat härliga hundar. Trots det ska det bli skönt att komma tillbaka till jobbet och mina underbara små. Eller stora, får jag väl lov att säga. Usch, mina skruttar växer fort, det har jag påmints om under veckan som varit.

 

Även om jag tränat intensivt; jag har löptränat olika distanser dagligen i fyra dagar och dessutom promenerat minst en gång per dag, har jag börjat känna att muskulaturen i bålen börjat sina. Inte ett styrkefrämjande pass på snart två veckor har det blivit. Det ska åtgärdas direkt imorgon; efter BodyJam på morgonen blir det en halvtimmes core. Kan behövas.

 

Nej, vet nån vad. Det här med att sitta still på ett tåg är inte min grej, det blir långtråkigt direkt. Nu vill jag heeem!

Så.

 

Jag och Baloo har varit ute på en tvåkilometerspromenad. Vi höll gôtt tempo, även om han såklart stannade till ibland. Innan dess hann jag (som sagt (skrivet)) ta en kort löprunda, bara dryga en och en halv kilometer blev det ikväll.

 

Kvällens motion - check! Nu ska jag göra kväll åt mig och doggen.

Är hundvakt ikväll, åt As vackra vovve Baloo. Vi har redan hunnit med en kort lärakännapromenad. Blir nog en ordentlig tur senare ikväll. Imorgon är sista dagen här i Hufvudstaden. Har haft grymt kul, och jag önskar att jag kunde vara på två ställen samtidigt. Saknar mitt gäng hemma, massor såklart, samtidigt som jag trivs urbra här.

 

Nåja, ska njuta av sista kvällen. Baloo ligger bredvid mig i soffan och myser och jag tar igen mig efter fjärde kvällen i rad med löpträning.

 

Tisdagkväll, som bara blir senare och mörkare och kallare. Bussen är försenad. Så gruvligt försenad. Köer, trasiga rödljus, trafik. Jag vill hem, jag fryser.

 

Så gruvligt försenad.

 

Mörkret faller, kylan tilltar. Bussen kommer. Så gruvligt försenad.

 

Sakta, sakta rullar vi. Rullar, stannar, rullar, stannar. Stannar, stannar, stannar. Det blir bara mörkare utanför.

 

Jag måste springa idag. Igen. Måste. Det är ett ord jag sällan använder, men ikväll måste jag. Och jag är så mörkrädd. Och jag vet det. Men djävulen pockar på min uppmärksamhet och fortsätter förklara att ikväll måste jag ut. Måste. Annars blir det ingen middag. Ingen sömn. Jag försöker förklara att jag inte vågar. Och jag försöker blidka med lopp och med måndagens, gårdagens träningspass. Bara en vilodag hade jag efter loppet. Jag tränade ju igår

 

Han hånskrattar åt mina fåfänga försök att värja mig. Jag försöker. Jag har ont i vaden, och det påpekar jag. Men Han fortsätter hånle, hånskratta och Hans ihåliga, gälla skratt ekar i mitt huvud. Han hånler och börjar räkna. Iskallt kalkylera. Och jag vet att Han har rätt. Siffrorna ljuger inte. Och i den nästintill stillastående bussen börjar jag känna instängdhet. Trängsel. Det sliter, sliter och drar och jag är nära gråten, för jag håller på att förlora. Igen.

 

Bara ett kort sms. Hon är bara ett kort sms bort. Hon svarar direkt. Underbara, fina. Bara ett kort sms bort, men ändå så långt ifrån. Och hon följer mig hem i mörkret, med sms som innehåller vardag. Så långt ifrån, men ändå bara ett kort sms bort

 

Det blir ingen vilodag. Jag måste springa. Men någon vet om min ångest och det gör den lättare att bära. Fina, underbara A har följt mig hem på oupplysta grusvägar. Med sms som innehåller vardag.

 

Bara ett kort sms bort.

Idag har jag agerat min egen KBT-terapeut.

 

Tre gånger har jag tagit mig fram på oupplysta grusvägar. Först ner till bussen (och det gick fort, hade försovit mig och slog upp de små blå när jag skulle lämna huset; var påklädd och ute på trappen sex minuter efter att jag vaknat), och sen hem därifrån. Bussen hem var grymt försenad och inte framme vid hållplatsen förrän det blivit mörkt. Smsade med A hela vägen hem, så kändes det lite bättre.

 

Sista gången på grusvägarna var dock helt frivillig. Eller vad man nu ska säga... Var väl annat som drev mig, men nu fattar. Det var en rask löptur på drygt tre och en halv kilometer. Kallt som fasen var det, men med tempot uppe gick det fint.

 

Efter ett dygn på Ekerö börjar jag komma tillrätta. Idag fick jag låna en bil för att komma med rätt buss för att komma med tunnelbanan för att komma med bussen. Imorgon bör jag få ihop det så att jag kan knalla de sjuhundra metrarna ner till närmaste hållplatsen här. Det underlättar rejält.

 

Första morgonen på nytt ställe är för mig alltid lite snurrig. Jag ska hitta rutiner som passar mig och jag ska få ordning (nåja) på alla grejer. Det gick dock ihop någotsånär och jag tror jag undvek att väcka hela huset. Nu ikväll tog jag en fyrakilometrare runt härikring och det känns redan att själen har fått en annan sorts ro. Tänk vad lite motion kan göra.

 

Nej, dethär håller inte. Jag kom i säng runt midnatt igår, efter att ha försökt förbereda dagen idag, bäst jag kunde. Sen kunde jag inte somna på en bra stund, och med tanke på att jag var ur sängen halv fem, så landade jag väl på drygt tre timmars sömn. Dags att kompensera.

Godmorgon. Jag ska strax åka mot jobbet, men hinner jämföra ToppLoppet med tjugohundratretton års upplaga av Karlstadsloppet.

 

På fredag åker jag till Stockholm! Cheferna fixade tågbiljett åt mig idag och halv elva på fredag förmiddag tuffar jag iväg. Nätterna fredag till lördag och lördag till söndag bor jag på hotell och min underbara K kommer och sällskapar med mig på lördag. Hon ska även heja på mig under ToppLoppet och på lördag kväll hittar vi väl på nåt fuffens.

 

När jag sen vinkat av K på söndag så tar jag mig ut till Ekerö och mammas kusin med sambo och barn. Jag ska bo i anslutning till Menhammar Stuteri, där mammas kusin jobbar med tvååringarna (travhästar alltså, inget annat ;P). Under nästa vecka ska jag bo på Ekerö och jobba på Värmdö. Runt en timmes resväg, enkel resa, men det gör mig inget. Längtar massor efter att få träffa barnen och kollegorna. Jag var ju där ifjol, och det ska bli kul att se vad som hänt det senaste året.

 

Nu ska jag göra mig klar för min första hela körövning med Kammarkören.

 

Tjipp!

Alldeles precis hemkommen från löpgruppen. Idag skulle vi köra långa intervaller, men jag var bara med på uppvärmning och löpskolning, sen körde jag mitt eget race. Jag hade planerat en sista urblåsning innan ToppLoppet, så när de andra började dela in sig i intervallgrupper, joggade jag iväg och tog en fyrakilometare på egen hand.

 

Jag höll ett hyggligt tempo; runt 5.40 per kilometer. Behöver förbättra med runt femton sekunder per kilometer om jag vill förbättra mig sen Karlstadsloppet, men det har jag inga större förhoppningar, eller ens förväntningar, eller ens (håll i er nu) krav på mig själv att lyckas med. Jag kommer komma in på en tid under timmen om allt går som jag vill. Och det tänker jag vara nöjd med.

 

Hursonhelst så larvade jag runt och kom till sist ikapp resten av löpgruppen igen, så jag joggade ner och stretchade med dem.

 

Nu blir det tre dagars vila, om man bortser från ett rent stretchpass på gymet på torsdag. Kommer klättra på bagagehyllorna på tåget på fredag...

Hah! Jäklar, vad jag garvade när jag hittade det här!

 

Så otroligt talande för min del. Så jag fortsätter på den linjen. Nu: dans.

En gårdag med frid i själen. Lugn i sinnet. Glädje och avslappning.

 

Gårdagkväll med mys med Finastes morbror och hans fina familj. Skönaste ungarna i världshistorien.

 

Och så en morgon med tolv kilmeter i spåret. Sista riktiga långpasset innan ToppLoppet på lördag (nummerlappen kom igår, wiiie!). Nu väntar dans och coreträning. En träningsförmiddag, med andra ord. Så kan jag härja bäst jag vill i eftermiddag och ikväll.

 

Häpp!

Idag känns det tufft igen. Inte tufft som i ångest som i panik som i total uppfattningslöshet men tufft som i ledsenhet. Jag är ledsen idag, men ännu kommer inga tårar.

 

Jag kanske var för trött för det igår. Jag är alltid trött dagen efter en sån urladdning. Igårkväll fick jag ny energi, dels efter en kvällslur på över en timme, dels efter sång, kortspel och biljard med några killar ur kören. Så med ny energi kommer också förmågan att orka känna efter och idag är jag ledsen. Mår inte helt okej.

 

Men jag vet att jag klarar det här. Separationer är tufft men jag har alltid klarat dem förut. Jag klarar den här också. Finaste stöttar på hemmaplan. På jobbet finns fina människor som är i samma sits och som vill väl. Just nu är det separationen som sådan som är jobbig; det andra kommer jag klara tack vare att jag är jag. Så småningom kommer skratten igen; jag får träna på det tillsammans med barnen, så kommer även kollegorna få ta del av skratten igen, som de fått göra förut.

 

Över till något annat. Dagens träning blir ett grymt steppass och sen ska jag ta mig hem till E och hämta mina väskor. Kanske blir det ett löppass ikväll, kanske.

 

Det blir bra.

Sedär. Kom allt ut på en löptur idag också. En kortrunda i spåret blev det. Finaste hakade på och med tanke på hur sällan han tränar så var jag imponerad. Han fick bestämma tempo och det gick väl något långsammare än vad jag är van vid, när det är så korta sträckor vi talar om, men det är bara nyttigt för mig.

 

Så där joggade jag, knappt andfådd och med ett nöjt leende på läpparna (nåja).

 

Med en flåsande dalmas bredvid mig.

Så. J---a. Underbart!

 

Efter förra veckans katastrofpass hade jag bestämt mig för att det fick bli vad det blev idag. En sjukilometare skulle jag säkert ta mig igenom, tänkte jag, men helt säkert hur långt det skulle bli, tänkte jag bestämma efter dryga fyra kilometer.

 

Där och då bestämde jag mig för att testa milen igen. Inte ens ljumsken gjorde ont och jag kände mig faktiskt ganska energisk. Jag löpte på fint och när GPSklockan passerade milen så gjorde den det på femtioåtta minuter och fyrtiotvå sekunder. Jag klarade alltså milen på under timmen, och då räknar vi in uppvärmningen på det, och den gick sakta. Snacka om positiv boost; behövde verkligen det nu när det bara är en månad kvar till ToppLoppet.

 

Efter lite drygt en mil stannade jag och gick ett par hundra meter (så grymt trött i låren efter gårdagens steppass, och när sista uppförsbacken kom så tog det bara stopp), sen vart det en lååång lugn nedjogg på drygt två kilometer. Långsamt och skönt.

 

Jag håller mig alltså fortsatt i hygglig form. Dock har en punkt på högerfoten börjat göra lite ont, men jag tror inte den smärtan saktar ner mig nämnvärt. Blir att linimenta och linda.

Gårdagkvällen var alldeles utomordentligt trevlig. Av de andra på middagen kände jag igen en person, då hon arbetar på universitetet. Alla andra var helt nya och hur trevliga som helst. Jag hade en underbar genusdiskussion med en av dem; hon var ruggigt påläst och vi var rörande eniga.

 

Efter att ha sovit bort halva dagen idag, gav jag mig ut på en löptur. Sju-och-en-halvan var inplanerad och så blev det. Efter tre och en halv kimometer öppnade sig himlen och de sista fyra kilometrarna genomfördes i hällregn och motvind. Gôtt värre. Typ.

 

Nej, det här duger inte. Behövber göra mig klar, ska träffa finaste J på stan för en kaffe.

 

Sååå nöjd med dagens löppass. Bara en kortrunda, men jag orkade hålla ett hyggligt tempo och det var det jag ville ha ut just idag. Det får kompensera för migränpasset i torsdags.

 

Nu är det väl bara tvagningen kvar då, innan middagen ikväll. Ser fram emot det.

Jag tror jag har fått en del av förklaringen till dagens lätt misslyckade löppass. Eller snarare, jag har kommit på några olika tänkbara orsaker till hur det kom sig att jag blev så trött, och det beror enbart på reaktionen efteråt.

 

När jag stod i duschen så började mitt periferiseende flimra, vilket det gjort förut, för runt ett och ett halvt år sen. Minns att E direkt kopplade det till migrän och ordinerade huvudvärkstabletter och solglasögon.

 

Solglasögon kändes lite överdrivet just ikväll, men huvudvärkstabletter blev det. Och vätskeersättning. Och sen sängen. För om det är migrän, så finns det som sagt några olika alternativ till orsaker:

1. Vätskebrist - därav vätskeersättningen
2. Sömnbrist - därav en tupplur
3. Värmen
4. Nåt "skit" i kroppen

Efter att ha fått sova en stund så har jag återfått fullt seende, men jag har fortfarande en lätt pannlobshuvudvärk. Så migrän känns ju rimligt. Inte för att det sker speciellt ofta, men om det är något av ovanstående - eller ännu troligare, en kombination av alla fyra - som är orsaken, så känns det rätt logiskt.

 

Det blir hursomhelst en tidig kväll. Och jag förlåter mig själv för det låga tempot och blir rätt nöjd över att jag tog mig fram alls.

Nja... Milen gick väl inte riktigt så fort som jag hoppats. Det tog mig över en timme att stånka mig runt spåret, det var riktigt tungt idag. Menmen, jag kom iallafall runt.

 

Bra så.