Maria P

Det här är ett tillägg eller möjligen en bilaga till föregående inlägg, men det passade inte riktigt in där.

Jag såg något vackert i morse. Så vackert att hjärtat nästan stannade till ett tag. Så vackert att jag knappt vågade andas.

Dimma.

Klockan var kvart över sex. Jag kom ett steg utanför stugan. Innan jag nästan hajade till.

Över ängen utanför trädgården vilade en låg, tät dimma. Mellan främre skogen och bortre skogen vilade den, så man såg den mellan trädtopparna. Och det var... tyst. Inte ens myggorna inade. Det luktade morgon, surströmmingen gav sig ännu inte tillkänna. Det var inte ens kallt. Bara svalt och skönt.

Och tystnaden...

Aldrig har det varit så skönt att vara vaken tidigt.

Jag visste inte ens av att tiden gick. Det kändes som en evighet, och det kändes som en sekund.

Ett rådjur tittade lite på mig. Men hon blev inte rädd. Jag var för långt bort. Och rörde mig inte. Bara tittade och njöt av den vackra åsynen av en rådjurshona som stod knappt synbar i dimman.

När jag kom in hade det gått sex minuter. Det var sex minuter av äkta lycka. Sex minuter av total stillhet. Skönhet.

Tänk om man alltid kunde få må så...