Ärlighet
Det är få saker här i världen som jag skattar så högt som ärlighet.
Därmed inte sagt att jag uppskattar att folk säger precis vad de tycker, i alla lägen. Lite finkänslighet kan vara på sin plats.
Men ljug mig inte rakt upp i ansiktet. Det förlåter jag inte.
Ärlighet har dock sina gränser. Man måste inte alltid lämna ut all information. Det går att undvika att berätta saker. Det är inte lögn. Det är utelämnande av fakta. Det kan jag använda mig av. För att få slut på en diskussion, eller bara slippa berätta.
Men jag ljuger inte om det jag vet. Och jag förutsätter att folk omkring mig är ärliga mot mig.
Jag har blivit lurad och sviken, många gånger. Jag är för snäll, det har jag ofta fått höra. Kan inte säga nej.
Kunde inte.
Livet har lärt mig att säga nej ibland. Annars går det som det går.
Det har också med ärlighet att göra. Att nicka, le och göra något som man egentligen inte hinner eller har lust till. Det är att ljuga. För andra och för sig själv.
Och att ljuga för sig själv, det är nog det värsta.
Ärlighet kan vara svårt. Det är en balansgång. Mellan att säga precis allt, och att vara ärlig med det man säger, och tiga helt om annat. Fingertoppskänsla.
Så snälla.
Gör vad ni vill mot mig. Men var ärliga när ni gör det. Vill ni säga upp kontakten med mig, varsågoda. Men gå inte runt och mygla, gå inte omkring och låtsas tycka om mig, ifall ni inte gör det. Gör slut på det direkt. Sitt inte och le och var övertrevlig mot mig om du inte gillar mig. Var kort i tonen, undvik mig. Då vet jag åtminstone. Så kan jag ägna min uppmärksamhet åt någon annan.
Ingen mår bra av lögner.
Därmed inte sagt att jag uppskattar att folk säger precis vad de tycker, i alla lägen. Lite finkänslighet kan vara på sin plats.
Men ljug mig inte rakt upp i ansiktet. Det förlåter jag inte.
Ärlighet har dock sina gränser. Man måste inte alltid lämna ut all information. Det går att undvika att berätta saker. Det är inte lögn. Det är utelämnande av fakta. Det kan jag använda mig av. För att få slut på en diskussion, eller bara slippa berätta.
Men jag ljuger inte om det jag vet. Och jag förutsätter att folk omkring mig är ärliga mot mig.
Jag har blivit lurad och sviken, många gånger. Jag är för snäll, det har jag ofta fått höra. Kan inte säga nej.
Kunde inte.
Livet har lärt mig att säga nej ibland. Annars går det som det går.
Det har också med ärlighet att göra. Att nicka, le och göra något som man egentligen inte hinner eller har lust till. Det är att ljuga. För andra och för sig själv.
Och att ljuga för sig själv, det är nog det värsta.
Ärlighet kan vara svårt. Det är en balansgång. Mellan att säga precis allt, och att vara ärlig med det man säger, och tiga helt om annat. Fingertoppskänsla.
Så snälla.
Gör vad ni vill mot mig. Men var ärliga när ni gör det. Vill ni säga upp kontakten med mig, varsågoda. Men gå inte runt och mygla, gå inte omkring och låtsas tycka om mig, ifall ni inte gör det. Gör slut på det direkt. Sitt inte och le och var övertrevlig mot mig om du inte gillar mig. Var kort i tonen, undvik mig. Då vet jag åtminstone. Så kan jag ägna min uppmärksamhet åt någon annan.
Ingen mår bra av lögner.
Kommentarer
Trackback