Känslor
Har flyttstädat idag. En massa tankar har gått genom huvudet under dagen. Minnen. Minnen från när jag, mamma och pappa målade, den där stekheta helgen i augusti för snart fyra år sedan. Minnen från min första kväll, på riktigt. När jag packade upp. Möblerade iordning. Minnen från hur saker sakta har fallit på plats, så att de få möbler jag haft kunde komma till sin rätt.
Jag har varit ensam mycket i den där lägenheten. Suttit och tittat på TV. Legat i soffan och pluggat. Legat på golvet och pluggat. Haft en katt. Mitt minst ensamma år där inne. Alltid någon som mötte mig i dörren. Väckte mig när jag inte ville gå upp. Någon som någon gång under natten kunde smyga sig ner hos mig, för att ligga på rygg, inklämd mellan min arm och kropp, när jag vaknade. Men nu bor hon hos mormor, och det är bäst för alla.
Vänner har kommit på besök. Inte ofta, men det har hänt. Jag har haft nattgäster. Vänner som jag skrattat med tills tårarna sprutade.
Jag har gråtit och skrikit också. Men då har jag varit ensam. Legat på mage i soffan och sparkat och skrikit lite. Då har det gått över, det som var jobbigt.
Det har varit ett långt och givande kapitel i mitt liv. Ett bra kapitel. Jag har lärt mig massor i den där lägenheten. När jag flyttade dit hade jag aldrig bytt en propp. Det fick jag göra där, i totalt kolmörker. Det har varit min första lägenhet, och den kommer finnas kvar i mitt minne. Inte på ett sorgligt sätt. Inte alls. Fastän jag har trivts där, så är det dags att gå vidare. Framåt. För snart ska vi in i en lägenhet som är fyra gånger så stor. Och vi kommer flytta ut ur även den om några år, och tänka att nu går vi in i ytterligare ett kapitel i boken om våra liv. Kapitlen samlas, men boken är inte klar än. På länge. Kommer inte bli klar förrän vi tar vårt sista andetag. Och det dröjer. Hoppas jag.
Vad som händer under kommande år vet vi inte. Ska inte veta. De kommer, det är det enda vi vet. Under tiden följer vi med, in i och ut ur nya kapitel.
I boken om våra liv.
Jag har varit ensam mycket i den där lägenheten. Suttit och tittat på TV. Legat i soffan och pluggat. Legat på golvet och pluggat. Haft en katt. Mitt minst ensamma år där inne. Alltid någon som mötte mig i dörren. Väckte mig när jag inte ville gå upp. Någon som någon gång under natten kunde smyga sig ner hos mig, för att ligga på rygg, inklämd mellan min arm och kropp, när jag vaknade. Men nu bor hon hos mormor, och det är bäst för alla.
Vänner har kommit på besök. Inte ofta, men det har hänt. Jag har haft nattgäster. Vänner som jag skrattat med tills tårarna sprutade.
Jag har gråtit och skrikit också. Men då har jag varit ensam. Legat på mage i soffan och sparkat och skrikit lite. Då har det gått över, det som var jobbigt.
Det har varit ett långt och givande kapitel i mitt liv. Ett bra kapitel. Jag har lärt mig massor i den där lägenheten. När jag flyttade dit hade jag aldrig bytt en propp. Det fick jag göra där, i totalt kolmörker. Det har varit min första lägenhet, och den kommer finnas kvar i mitt minne. Inte på ett sorgligt sätt. Inte alls. Fastän jag har trivts där, så är det dags att gå vidare. Framåt. För snart ska vi in i en lägenhet som är fyra gånger så stor. Och vi kommer flytta ut ur även den om några år, och tänka att nu går vi in i ytterligare ett kapitel i boken om våra liv. Kapitlen samlas, men boken är inte klar än. På länge. Kommer inte bli klar förrän vi tar vårt sista andetag. Och det dröjer. Hoppas jag.
Vad som händer under kommande år vet vi inte. Ska inte veta. De kommer, det är det enda vi vet. Under tiden följer vi med, in i och ut ur nya kapitel.
I boken om våra liv.
Kommentarer
Trackback