Maria P

Plötsligt bara föll det över mig.

Hur mycket jag älskar mina vänner.

Jag tror jag säger det för sällan. Men det finns en stor hög därute som jag aldrig skulle klara mig utan. Och även om vi bara träffas två gånger per år, även om många av dem utvecklats åt andra håll än jag (herregud, vissa har ju "redan" barn!), så vet jag var de finns. Och rätt vad det är, bara helt apropå, så ger de sig tillkänna.

Jag vet att jag är dålig på det, på vissa håll.

Men jag hoppas och tror att även om vi har en sporadisk (men ack så hjärtlig) kontakt, så ska vi alltid finnas till för varandra.

Utan de människor jag kallar mina vänner, vad vore jag då? Vem?

Jag vill inte veta. Det är bra såhär.

Så.

Även om vi hörs sällan. Ses än mer sällan. Snälla ni, glöm inte att jag älskar er och att ni betyder massor för mig. Utan er vore jag inte... jag.

Eder tillgivne,
Maria/Mia/Maria P/Persson