Det blev inte alls som jag tänkt mig
Men det blev ganska bra ändå.
Det har börjat bli rätt kallt här och bilen tar sjukt med tid på sig att bli varm. Såklart spyr den ut avgaser i morgonkylan så jag vill undvika att bli skjutsad till tåget. I morse skulle jag således gå upp vid fem. Det gjorde jag också, och dessutom hann jag med att krypa ner en stund igen efter att allt var iordningplockat. Halv sex klev jag upp på riktigt, klädde mig, pussade Finaste och gav mig ut till bussen. Bussen var lite sen, men det gjorde mig inget eftersom jag hursomhelst kom med en tidigare buss än jag behövde.
Nere på stationen satte jag mig och läste Metro och hade så gott som kommit igenom när jag fick för mig att kolla avgångstavlan. Vart grymt förvånad när tåget, som brukar vara om inte punktligt så på sin höjd tre minuter försenat. Tjugotvå minuter sent var det. Då.
Räknade lite i huvudet. Nej. De tågen kör inte in någon tid. Och om det är som det brukar så blir det bara ännu mer sent. Med andra ord så skulle jag missa bussen från Arvika ut till jobbet. Fick helt enkelt ta mitt pick och pack och traska till lokalbussen, åka hem till Finaste, äta en liten frukost (tillsammans med Finaste, på en måndag, för första gången sen jag började där ute) och sen ta bilen. skämdes som en hund när jag stod och försökte få bilen varm. Det tog nästan en kvart innan imman var borta. Vågade inte varmköra bilen medan jag skrapade rutorna heller, eftersom jag inte kunde lägga i handbromsen som ju då riskerar att gå av i kylan. Men iväg kom jag och jag hann in till jobbet med tio minuter tillgodo. Utan att stressköra.
Jag har börjat lyssna på en talbok, för typ första gången i mitt liv. Fick den av mamma när ajg fyllde år ifjol, och eftersom jag snart fyller igen så känns det bra om jag har lyssnat klart på den då. "Gåtornas palats" av Dan Brown. Johan Rabaeus läser. Jag var först rädd att bli sömnig av att lyssna. Folk brukar ju nöjt berätta att de somnar så gott till dem. De brukar väl i och för sig inte köra bil då. Men jag gav det en chans och det fungerar utmärkt. Rabaeus läser bra och tack vare hans fantasifulla sätt att ge alla karaktärer ett eget tonläge, skulle man hänga med i dialogen även om man inte fick talat om för sig vem som talar. Trött blir jag inte heller. Och det absolut bästa är att skivorna räcker så gott som precis en enkel resa till eller från jobbet. Bara byter skiva när jag stannat bilen så är den klar för nästa gång jag sätter mig.
Perfekt.
Svammel, svammel ;)
Det har börjat bli rätt kallt här och bilen tar sjukt med tid på sig att bli varm. Såklart spyr den ut avgaser i morgonkylan så jag vill undvika att bli skjutsad till tåget. I morse skulle jag således gå upp vid fem. Det gjorde jag också, och dessutom hann jag med att krypa ner en stund igen efter att allt var iordningplockat. Halv sex klev jag upp på riktigt, klädde mig, pussade Finaste och gav mig ut till bussen. Bussen var lite sen, men det gjorde mig inget eftersom jag hursomhelst kom med en tidigare buss än jag behövde.
Nere på stationen satte jag mig och läste Metro och hade så gott som kommit igenom när jag fick för mig att kolla avgångstavlan. Vart grymt förvånad när tåget, som brukar vara om inte punktligt så på sin höjd tre minuter försenat. Tjugotvå minuter sent var det. Då.
Räknade lite i huvudet. Nej. De tågen kör inte in någon tid. Och om det är som det brukar så blir det bara ännu mer sent. Med andra ord så skulle jag missa bussen från Arvika ut till jobbet. Fick helt enkelt ta mitt pick och pack och traska till lokalbussen, åka hem till Finaste, äta en liten frukost (tillsammans med Finaste, på en måndag, för första gången sen jag började där ute) och sen ta bilen. skämdes som en hund när jag stod och försökte få bilen varm. Det tog nästan en kvart innan imman var borta. Vågade inte varmköra bilen medan jag skrapade rutorna heller, eftersom jag inte kunde lägga i handbromsen som ju då riskerar att gå av i kylan. Men iväg kom jag och jag hann in till jobbet med tio minuter tillgodo. Utan att stressköra.
Jag har börjat lyssna på en talbok, för typ första gången i mitt liv. Fick den av mamma när ajg fyllde år ifjol, och eftersom jag snart fyller igen så känns det bra om jag har lyssnat klart på den då. "Gåtornas palats" av Dan Brown. Johan Rabaeus läser. Jag var först rädd att bli sömnig av att lyssna. Folk brukar ju nöjt berätta att de somnar så gott till dem. De brukar väl i och för sig inte köra bil då. Men jag gav det en chans och det fungerar utmärkt. Rabaeus läser bra och tack vare hans fantasifulla sätt att ge alla karaktärer ett eget tonläge, skulle man hänga med i dialogen även om man inte fick talat om för sig vem som talar. Trött blir jag inte heller. Och det absolut bästa är att skivorna räcker så gott som precis en enkel resa till eller från jobbet. Bara byter skiva när jag stannat bilen så är den klar för nästa gång jag sätter mig.
Perfekt.
Svammel, svammel ;)
Kommentarer
Trackback