Maria P

Har precis sett första avsnittet av Ung och Bortskämd. Jag häpnar över vilka skillnader det kan finnas.

Jag har alltid haft skor på mina fötter. Varma jackor. Kläder efter väder. Mat på bordet. Jag var lätt lat när jag bodde hos mina föräldrar och gjorde inte mer än det mest nödvändiga.

Men mina föräldrar har aldrig gett sken av att de har tänkt fortsätta serva mig i alla år. De har tagit för givet att om de av något skäl inte hinner diska eller dammsuga, så kunde någon av oss tre göra det. Det gjorde vi, efter gnäll. Men det gjordes.

Vad oändligt tacksam jag är! Jag är tacksam över att jag haft lite krav på mig, att jag hade hållit i en diskborste innan jag flyttade ut. Sedan jag flyttade till Karlstad har min lägenhet enbart sett ut som ett bombnedslag vid ett fåtal tillfällen. Nio av tio gånger berodde det på att jag städade och sorterade saker, som var påväg till något mer vettigt ställe. Jag har konsekvent vägrat att ställa något som varit fullt med matrester, i diskhon. Jag har kanske inte diskat direkt, men jag är en nitisk sköljare. Fråga Finaste.

Tack vare enkla krav har jag klarat att sköta mitt eget hem.

Materiellt har jag väl varit halvbortskämd. Det jag har behövt, det har mina föräldrar alltid sett till att jag har. Det har varit behovet, inte min vilja, som styrt. Oftast. Jag har fått saker jag verkligen velat ha också, men det har varit vid speciella tillfällen, och det är saker som jag sedan har vårdat ömt. För att jag fått dem och därmed satt stort värde på dem. Det har varit saker som inte har varit en av många.

Ekonomiskt har jag skött mig själv länge. Fast jag överdriver lite nu. Jag fick barn-/studiebidrag från och med det att jag gick i sjuan. Det var pengar som skulle gå till nöjen. Mat och nödvändigheter, som att ersätta en urvuxen jacka, har jag fått, men ville jag gå på bio eller shoppa för shoppandets skull, så var det min egen plånbok som gällde. Från det att jag var femton har jag sett till att ha något litet jobb, så jag hade alltid lite, lite mer än vad barnbidraget gav.

En period här uppe var det kritiskt. För ett par år sedan gick det aldrig ihop. Då sköt mina föräldrar till med någon femhundring ibland. I somras återgick jag för en period till att vara ekonomiskt beroende av dem. Men det var ett lån, ska tilläggas. Jag är för närvarande skyldig dem flera tusen, men hellre vara skyldig mina föräldrar än en bank.

Vad vill jag säga?

Antagligen att jag på vissa sätt inte är bättre än någon annan. Att jag också fått något jag pekat på och sagt "den". Men också att jag pekat på något, sagt "den" och fått höra "Jahapp, då får du väl spara då".

Och.

När jag flyttade hemifrån, var jag inte en tjugoåring som aldrig städat mitt rum, aldrig diskat, aldrig dammsugit. Jag var inte en tjugoåring vars mamma kom hem till min lägenhet och städade åt mig.

Det är jag så oändligt tacksam för.

Så tack, mamma och pappa, för att ni födde mig in i en medelklassvärld som lärt mig att mina föräldrar älskar mig och vill ge mig allt, och att det i "allt" ingår en vettig syn på världen och på pengar. Tack, för att jag är lagom bortskämd, att jag fått det jag behövt materiellt och ekonomiskt.

Tack för att ni älskar mig och har gett mig mer kärlek och verktyg för överlevnad än jag någonsin gjort mig förtjänt av.

Tack för att ni finns.

Jag älskar er.