Lugnet
Kliver på bussen i Arvika. Det är svinkallt och skönt att komma in i bussen, även om det är Den Otrevlige Busschauffören som kör. Han är kanske inte alls så otrevlig, men han är inte på långa vägar lika hjärtlig som de tre andra som brukar köra. Jag sitter oftast på andra sätet framifrån, på högersidan i färdriktningen. Framför mig brukar Han Den Andre sitta. Han hälsar nästan alltid, men jag har inte en aningom vad han heter. Han pratar med de flesta busschaufförerna. Om allt. Men aldrig med Den Otrevlige Busschauffören.
Vid Vaggeälven tio minuter senare rätar jag på mig, drar upp dragkedjan till först tröjan, och sen till jackan. Precis då kommer reklamskyltarna vid fotbollsplanen. Jag trycker på knappen och ytterligare en halv minut senare har jag klivit av.
Jag sa inte hejdå till Den Otrevlige Busschauffören.
Går tillbaka en bit på vägen och korsar den sen, in där skyltarna pekar mot Idrottshuset och Wagge Gård. Nerför backen.
Då ser jag sjön.
Den är såklart alltid där. Var skulle den annars vara?
Men just idag...
Just idag är det helt vindstilla. Det är inte tyst, men stillheten finns där ändå. På andra sidan sjön finns ett litet berg och en skog. Precis som på denna sidan finns både gran, tall och björk. De ständigt gröna granarna och tallarna bildar en vackert jämn och sammanbunden nyansskiftning tillsammans med björkarna som är alltifrån ljusgröna till klargula. Solen har precis börjat sträcka sig över skogen på denna sidan sjön, i öst, från Arvika. Det ger ett varmt sken till björkarnas, granarnas och tallarnas olika färger.
Över sjön ligger en dimma. En låg timma. Gles. Den tycks röra sig mot mitten, över den annars spegelblanka ytan. Det enda som bryter i blänket är ett andpar som simmar utåt.
I detta vackra fastnar jag. I dimman, färgerna med sina olika nyanser, så att allt ser ut som ett enda sammanvuxet band. I stillheten.
Det hade varit helt perfekt, om inte alla långtradare uppe på vägen hade brutit tystnaden. Fast de bekommer mig inte på riktigt, om jag ska vara helt ärlig. Den lilla sogsdungen och skolhuset som skiljer denna lilla väg från stora vägen, skapar en liten tystande vägg.
Jag känner mig lugn.
Och redo för en ny dag i Fiskevik.
Vid Vaggeälven tio minuter senare rätar jag på mig, drar upp dragkedjan till först tröjan, och sen till jackan. Precis då kommer reklamskyltarna vid fotbollsplanen. Jag trycker på knappen och ytterligare en halv minut senare har jag klivit av.
Jag sa inte hejdå till Den Otrevlige Busschauffören.
Går tillbaka en bit på vägen och korsar den sen, in där skyltarna pekar mot Idrottshuset och Wagge Gård. Nerför backen.
Då ser jag sjön.
Den är såklart alltid där. Var skulle den annars vara?
Men just idag...
Just idag är det helt vindstilla. Det är inte tyst, men stillheten finns där ändå. På andra sidan sjön finns ett litet berg och en skog. Precis som på denna sidan finns både gran, tall och björk. De ständigt gröna granarna och tallarna bildar en vackert jämn och sammanbunden nyansskiftning tillsammans med björkarna som är alltifrån ljusgröna till klargula. Solen har precis börjat sträcka sig över skogen på denna sidan sjön, i öst, från Arvika. Det ger ett varmt sken till björkarnas, granarnas och tallarnas olika färger.
Över sjön ligger en dimma. En låg timma. Gles. Den tycks röra sig mot mitten, över den annars spegelblanka ytan. Det enda som bryter i blänket är ett andpar som simmar utåt.
I detta vackra fastnar jag. I dimman, färgerna med sina olika nyanser, så att allt ser ut som ett enda sammanvuxet band. I stillheten.
Det hade varit helt perfekt, om inte alla långtradare uppe på vägen hade brutit tystnaden. Fast de bekommer mig inte på riktigt, om jag ska vara helt ärlig. Den lilla sogsdungen och skolhuset som skiljer denna lilla väg från stora vägen, skapar en liten tystande vägg.
Jag känner mig lugn.
Och redo för en ny dag i Fiskevik.
Kommentarer
Trackback