Den sanna sanningen
Som många (av det lilla fåtal som faktiskt är in här) har märkt (eftersom jag är en öppen bok när det kommer till skrivandet) så mår jag inget bra just nu. Jag hade väl egentligen inte mått bra på hela hösten, men det var för ungefär fem månader sen som jag började förstå att så var fallet.
Det började en måndag, den tolfte november, med att jag frös på jobbet och kände mig allmänt sliten och hängig och lite febrig. E ville skicka hem mig men jag vägrade. Vad skulle jag göra hemma? Hon tittade på mig, tog mig under armen och sa att hon ändå tänkt prata med mig den dagen, så hon kunde lika gärna göra det på en gång.
Hon placerade mig i en fåtölj på kontoret och satte sig mittemot på en stol, såg mig rakt i ögonen och frågade rakt ut:
-Maria, hur mår du egentligen?
Jag kan inte ljuga. Kan bara inte. Jag kan komma med undanflykter och jag kan undvika samtalsämnen. Men ljuga går inte. Jag vill inte, tycker inte om det och det syns direkt. Jag valde att inte svara på Es fråga. Jag visste inte vad jag skulle säga.
Så började hon. Hon berättade hur hon sett mig tyna bort under hösten, hur hon börjat bli orolig redan under september och hon berättade att hon såg, inte bara genom viktraset, att jag inte mådde bra. Hon berättade att hon nog sett att jag försökte dölja att portionerna blev mindre, färre och att mer och mer av det lilla som faktiskt hamnade på tallriken lika fort hamnade i matavfallet.
Jag sa inte mycket.
Dagen gick och jag började tänka. Känna efter. Tänka tillbaka på mitt och Es samtal och på vad jag hade velat svara, om jag gett mig själv tid för reflektion. Chefen kom till jobbet och allt var frid och fröjd. E stod i vanlig ordning och pratade med min chef en stund, det faller sig naturligt då E är ansvarig. Jag såg en blick åt mitt håll men den följdes snabbt av ett leende och ett "Hej!"; vi hade ju faktiskt inte hälsat den dagen.
Vi hade rast. Jag skulle byta av den som vaktade barnen som sov, men chefen ville prata lite med mig så jag bad E att ta vagnvilan i mitt ställe. Så jag gick in på kontoret och satte mig i den andra fåtöljen, med min chef på samma stol som E hade suttit på och hennes särbo, delägare i förskolan och tillika ekonomiansvarig, satte sig i den fåtölj där jag suttit tidigare. Chefen såg mig rakt i ögonen och frågade:
-Maria, hur mår du egentligen?
Nu började jag skaka. Det minns jag tydligt. Jag darrade i hela kroppen och pulsen ökade. Jag svarade inte nu heller.
Vi satt där länge. Jag fick veta att E hade pratat med dem tidigare under dagen och att de hade lovat att ta tag i det. Jag fick frågor. Raka sådana. Jag började svara. Det var de svar jag gått och tänkt ut under dagen. Svaren jag önskat att jag gett E redan på förmiddagen. De var väl repeterade och innehöll delar av sånt E hade sagt. De var inte mina. Inte spontana. Men det jag sa var sant.
Måndagen den tolfte november startades en karusell jag inte köpt biljett till. Ingen jag önskat få åka. Jag är för kort för den, men någon jävel satte mig på den ändå och sa "Åk nu, förihelvete, ÅK!". Innan jag hann hoppa av spärrades säkerhetsbygeln och nu kommer jag inte loss.
Allteftersom dagar, veckor och månader har gått sedan den dagen, har jag pratat med allt fler. Talat om hur det ligger till. I olika mån, beroende på person. Framförallt beroende på hur jag tror det kommer att tas. Här har jag ett dilemma. Jag vet att det är jobbigt att höra sånthär om någon man håller mycket av. Därför är det ofta de närmaste som blir lidande; jag vet att de tycker det blir jobbigt att höra och jag i min tur avskyr atrt se folk som håller av mig, som jag håller av tillbaka, lida.
Men i förenklade drag:
När det kör ihop sig kring mig; om jag är stressad av en enskild händelse, eller om känslor och tankar jag inte vill eller orkar hantera kommer upp, då börjar jag kontrollera. Och jag kontrollerar maten. Det här är inte första gången jag gör så. Jag har gjort såhär i halva mitt liv.
Kalla det ätstörning eller vad som helst. Jag har aldrig blivit diagnostiserad med det och jag vet inte vad jag vill kalla det. Det är en malande känsla som alltid finns där, även när jag äter som man bör, vilket jag ju oftast gör. Jag går in i "perioder", på allt ifrån ett par dagar, veckor eller månader. Däremellan, under allt ifrån ett halvår, två, fyra eller fler år, äter jag som alla andra.
Det som aldrig försvinner är skräcken för när det ska smälla till igen. Varje dag när det börjar närma sig att äta, frågar jag mig "Får jag idag?", "Om jag får, hur kommer jag må efteråt?", "Om jag får ångest över det här, när kommer den? Om en kvart, en timme, ett dygn?". Så har jag tänkt i halva mitt liv. Dagligen. Jag kan knappt minnas en måltid under de senaste tio åren, som jag inte på något sätt har stött och blött om efteråt, funderat på om det där verkligen var nödvändigt? Majoriteten av måltiderna har jag kommit fram till att ja, det var nog om inte nödvändigt, så åtminstone okej. Men som det är just nu så ångrar direkt jag allt jag äter, om det så bara är en torr, halv knäckebrödsskiva.
Det är inte jag som styr. Han sitter på högeraxeln. Han tar tjänstledigt då och då. Men säger aldrig upp sig. Han sitter där och kikar och noterar kallt allt jag lägger på tallriken. Allt som sedan hamnar i munnen. Han noterar, nickar, och minns.
Han kan tvinga mig att ta bort det efteråt. Med en mil i spåret, en timme på gymet, ett pass på crosstrainern. Aldrig med fingrar i halsen, men genom fysisk ansträngning. Han ger mig sömnlösa nätter för en smörgås. När det är som värst. Under mina friska perioder är jag lugnare, om än inte trygg i att han ska låta mig vara. För en dag så kommer han.
Den här gången minns jag den dagen. Kocken hade lagat fisk och avslutade matpresentationen med att be oss pedagoger vara extra vaksamma, då fisken innehöll mycket ben. Jag stressade såklart runt som en tok och plockade ben och delade fisk. Satt knappt ner alls, och äta var inte att tänka på. Jag fick ingen ro alls att äta den dagen, och framåt kvällen kom han tillbaka från sin dryga tre år långa semester. Han klappade mig på kinden och sa att "Det här klarade du ju fint". Jag klarade även nästa dag. Jag åt fortfarande hemma men på jobbet krympte portionerna.
Jag äter hemma. Med efterföljande ångest, oavsett mängder och vad det är jag stoppar i mig, men jag äter. Likaså om jag äter i direkt sällskap av någon annan; familj eller vänner, det spelar ingen större roll. Jag äter om någon sitter vid samma bord och är vuxen och vaken nog att se vad jag gör, om jag gör det. Då äter jag. Det blir enklast så. Jag slipper frågor då. Det är svårt att dölja något för den som sitter precis intill. Jag trodde att jag dolde det på jobbet, och det blev en vana. Jag misslyckades kapitalt. Alla såg, det har jag börjat förstå.
Jag får hjälp nu. Min chef kontaktade redan samma vecka, den där veckan i november, en av sina NLP-coach-vänner, som även är samtalsterapeut, och företaget betalade fyra träffar med honom. Det här är inget som löser sig på fyra träffar à en timme, men det blev en start. Vi har träffats sju gånger nu. Företaget betalar även två tredjedelar av ytterligare fem gånger; från och med de tre senaste träffarna betalar jag alltså en del själv. Och som det artar sig, hade jag fortsatt, med eller utan ekonomiskt stöd från jobbet. Jag trivs med honom. Han förstår och lirkar tills han får fram något. Vadsomhelst. Han är lugn. Inget går fort, vilket bara det inger förtroende. Han sätter fingret på mycket av det jag själv inte förstår. Av det jag säger kan han utröna vad jag är för person och vad jag omger mig av för människor.
Finaste stöttar. Låter mig bestämma. Frågar inte, oavsett om, när eller hur. Jag älskar honom för det.
Annars pratar jag med kollegorna. A och E är enorma stöttepelare och A vet mer än någon annan just nu. Och hon vet precis vad hon ska svara. E är en bättre lyssnare, men A är djärvare och vågar fråga, vilket gör att jag tvingas tänka efter. Manas till handling.
Sen har vi barnen. De älskade, underbara barnen.
Jag kan lova att det som inte går att dölja för en vuxen, går definitivt inte att dölja för ett barn. De frågar. T, fyra år, frågade under ett par veckors tid varför jag inte gick och hämtade mat. Jag svarade lite försiktigt att jag inte var hungrig, skulle ta det sen, eller att jag behövde hjälpa någon med något. Eller hade glömt det.
Säg. Aldrig. Så.
En måndag vid lunchen, tittade han på mig med de där stora bruna ögonen som inte liknar något annat och sa rättframt:
-Idag får inte du glömma att äta din mat, Maria.
Jag åt inte en normalstor portion. Naturligtvis inte. Men de få spaghettistrån som hamnade på tallriken och de ännu färre som jag faktiskt fick i mig, fick lille T nöjd och han fortsatte i flera dagar.
Det här blev långt. Osammanhängande. Och det har tagit mig flera månader att få ihop. Det har legat som utkast sen i december och jag har skrivit och ändrat allteftersom tiden gått.
Bombardera mig inte med frågor nu. Ni har fått de svar jag vill ge. Tyck inte synd om mig. Bara förstå. Stötta. Peppa. Tänk er ett barn som ramlar och uppenbart inte slår sig, men börjar skrika för uppmärksamhetens skull. Jag behöver snarare ett "Upp igen!" än en massa daltande. Styrkekramar är bra. Men dalta inte.
Jag kan kanske säga också att jag i skrivande stund är inne i en typ av mellanperiod, då jag börjar må bättre, kan bena ut en del själv. Och äter, åtminstonde stundtals. Jag börjar bli piggare och ser ljuset oftare. Det är lättare att räkna sämre dagar, då de nu är något färre. Jag kommer dock fortsätta träffa min terapeut ("J"). För jag har sett ljuset förr. Och trillat tillbaka. Han ska få hjälpa mig att identifiera fallgroparna, och ge mig verktyg för att hantera det på ett sätt som inte är direkt självdestruktivt.
Nu är jag pissnervös. Jag ska trycka på "Publicera". Efter flera månader.
Men jag gjorde det.
Tack.
Kommentarer
Johanna säger:
Jag gråter. Du är så modig! Tack för att du delar med dig! Och återigen, jag är övertygad om att du kan bli frisk och fri. Helt fri. Det går! Stor kram till dig!
Madde säger:
Modigt av dig att berätta.
Du kommer att klara av det, låt det bara ta den tid som behövs.
Anna säger:
Du är modig som erkänner och tar emot hjälp, och vågar prata om det!!
Jag är i samma situation som du är i.. Det var mina kollegor och familj som fick mig att fatta vad jag höll på med för ca två år sedan. Jag jobbar också på förskola och för mig gick det så långt att jag inte vågade gå ut själv med barnen för jag var så "borta", jag litade inte på mig själv att jag skulle klara av att ta hand om barnen. Jag känner precis igen mig med personen som sitter på axeln. Ångesten över att äta fast man vet att man måste äta, eller att vakna varje natt klockan två av hunger.. Det är en kamp varje dag, men det är bara att kämpa vidare.. Kram anna
Mimmi säger:
Modigt ock kämpa på! Finns om du behöver, även om vi inte hörs så ofta längre. Kram på dig!
Gunilla säger:
Tänker på dej Maria och tycker att det är så skönt att du verkar vara omgiven av sådan förstående och förståndiga arbetskamrater!! Jag hoppas du till slut lyckas övermanna den lille jäveln på axeln och skickar honom långt bort men det kan säkert ta sin tid med många upp- och nedgångar på vägen. Kämpa på!! Jag vet att du kommer vinna!!!!! Kram!!
Trackback