Jag vet precis hur ont det gör.

Jag vågar inte.
 
Jag har insett att jag inte skapat några djupa relationer under det sista halvåret. Jag kan vara trevlig och artig. Skratta. Men jag vill inte komma nära inpå någon.
 
Jag vänjer mig aldrig vid uppbrott. Farväl.
 
Just därför kan jag förstå om de personer jag lärt känna under våren, har upplevt mig som kort. Tvär.
 
För jag vill inte börja tycka om. Det blir så mycket jobbigare då, när vi måste ta farväl.
 
Jag har sett det så mycket, det senaste året. Kollegor som försvunnit, på löpande band känns det som. Och några av dem har jag kommit att tycka mycket om. Men på sista tiden har jag inte velat ta någon till mig av rädsla för det där som gör så ont inne i mig. Jag vet precis hur det blev när jag såg C i en butik, för flera månader sen. Jag orkade inte med smärtan det hade inneburit att gå fram. Så jag låtsades som inget. Jag tycker för mycket om henne för att ha orkat gå fram.
 
Så jag blir opersonlig och tråkig. Tyst och tvär. Mot alla nya i min omgivning. De jag känt länge får känna den värme jag kan utstråla. Men de andra får kyla. Det är inget illa menat.
 
Det är ren självbevarelsedrift.
 
För jag vet precis hur ont det gör. När vi ska säga hejdå.

Kommentarer

Tyck och tänk här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback