Maria P

För lite drygt ett år sedan, träffade jag J för första gången. Då var jag så nergrävd i min egen grop att jag inte fattade själv hur långt ner jag var. Därefter har jag åkt rutchkana ner, ännu djupare.

 

Där nere hittade jag ett rep. Jag började dra mig uppåt i det. Stundtals har min kropp varit för svag, mina armar för klena för att orka dra mig upp. Men så, helt slumpartat, dyker knutar upp, lite varstans på repet och där kan jag hålla mig i, och klättar jag något högre så kan även fötterna få vila.

 

Mina händer är valkiga och såriga efter en lång och mödosam klättring. Ibland tappar jag greppet och glider ner, och det svider. Det svider när det blir brännsår i händerna.

 

I höst har jag glidit, men jag är fortfarande bra mycket högre upp, än för ett år sedan. Och ibland, när jag vilat en stund, får jag för mig att någon varit där och dragit lite i repet. Inte för mycket, för jag behöver tro att jag klarar det här på egen hand. Men litegrann, jag visar mig vara i ögonhöjd med en sten som förut var utom min räckvidd. Det finns människor som drar i repet, förankrar det på nytt, bara lite högre upp.

 

Ju högre upp jag kommer, desto längre blir fallet, om jag helt skulle tappa greppet. Men jag tror, någonstans, att någon står där uppe, redo att gripa tag i min hand. Jag tror och hoppas att jag inte tillåts falla igen. Inte ända ner.

 

Ibland behöver man falla, då och då behöver själen gå vilse. Jag har bara varit med om det för hårt, för länge. Såhär länge är inte okej. Men jag kommer ta mig upp. Med eller utan hjälp.

 

Och när jag är uppe, kommer jag bära med mig så mycket. Den här resan ska stärka mig. Och den skapar mig. Gör mig till sist till den jag alltid trott mig, innerst inne, vara.

 

Jag hoppas faktiskt att jag kommer kunna behålla närheten till vemodet som jag så länge nu, burit på. För det är i vemodet den skapande Maria kommer fram. Den tolkande. Jag har en helt ny närhet till sångtexter jag hör, sånger blir snabbare mina. Min sångpedagog har ofta berömt mig för just det; att jag aldrig sjunger en sång förrän jag med själ och hjärta kan mena den. Jag hittar mig i så många sånger, visor och texter. Strofer som, lösryckta, kan beskriva hela mitt jag, mitt liv. J har lärt mig att se de olika delarna som är jag, som många personer. Han har gett mig bilden av en barngrupp, då det är något jag kan relatera till. Och det finns så många sånger som jag kan tillägna olika delar av mitt jag.

 

Jag skapar som aldrig förr. Precis som minnena som J lär mig bjuda in - aldrig tvinga mig på eller rycka i, bara bjuda in - kommer melodierna. När jag går, när jag motionerar, när jag har ett barn i knät, när jag svingar en liten, högt, högt. Då kan de välla över mig som en våg. Jag blir bättre och bättre på att fånga dem och att minnas dem. De formar sig själva och det är min uppgift att ta tillvara dem.

 

Det är i vemodet det sker och även om jag aldrig, aldrig vill tillbaka till de dagar då vemodet hängde som ett av Iors regnmoln över huvudet på mig, vill jag kunna plocka fram det. Jag blir en bättre sångerska, jag lyssnar bättre, både till texter och till människor runtom mig. När jag kan plocka fram, och kontrollera, vemodet, blir jag den skapande, tolkande Maria.

 

Jag kommer nog aldrig orka bli helt bra, om jag inte tar tag i min matproblematik. För med en metabolism och ett blodsocker på svaj, orkar inte hjärnan sortera. För ett år sedan, gjorde vemodet att jag inte orkade äta. Jag orkade inte hantera mig alls, om jag inte tränade bort det lilla jag fick i mig. Nu tränar jag förvisso mer än någonsin; jag har inte haft en vilodag sedan den tjugoåttonde oktober, men jag känner energin komma tillbaka allt oftare, och jag har bestämt mig för att tjugohundrafjorton ska bli det år då jag blir frisk från allt vad ortorexi heter. Och när den biten är klar, kan jag trösta det lilla som då ännu kommer vara sorgset inombords. Det ska inte bort, men det ska lugnas och bli tryggt i att det alltid är välkommet och lika viktigt som allt det andra jag bär på.

 

Jag ska bli den jag själv hade behövt, behöver, i det här. Jag har nämligen insett vad jag saknar. Eller vem, snarare. Jag vill få höra, öga mot öga, att det går att bli bra från ätstörningarna. Och jag vill höra det från den som varit där själv. Jag har läst det så många gånger, det finns ett otal människor där ute i cybervärlden som skrivit det, direkt eller indirekt till mig. Jag har träffat människor som är där jag är. Men aldrig den som tagit sig upp och ur. Bara läst, aldrig träffat. Jag skulle behöva att någon, vuxen, gärna äldre än jag, såg mig djupt i ögonen och sa: Maria. Du tror mig nog inte nu, men jag har också varit där. Jag har också hört Rösten och det går att bli av med Den. Jag kommer alltid minnas Den, men Den hörs inte längre. Den styr aldrig mer mitt liv. Jag blev frisk; du skulle aldrig tro om mig att jag varit sjuk? Något sådant. Inte någon som är där nu. Någon som var. Som tagit sig upp. Någon jag känner, som jag själv (mot bättre vetande) bildat mig fördomen om (precis som många, mot min vilja, bildat sig fördomen om mig) aldrig någonsin skulle kunna ha hamnat på matproblematikens botten. Sådan vill jag bli, frisk och stark nog att hålla en hand en dag, hålla den mjukt men fast och berätta att det går.

 

Det är enorma krav. Men inte omöjliga, för jag omger mig av så mycket fina människor. Mitt problem är ju bara att det här inte är något som syns, så vem ska kunna veta? Kanske får det stanna vid fantasier. För det är, som sagt, stora krav. Och vem är jag att begära att någon lämnar ut sig åt mig, som det senaste året inte velat knyta nya, nära band, av rädsla för utelämnandet?

 

Jag tar mig uppåt. Men ska alltid minnas. För det är i vemodet jag skapas, och skapar. Jag ska bli frisk. Fri.

 

Hjälper ni mig?