Lätt sliten

Gårdagen var intensiv. Jag var uppe vid halv sju och sprang en halvmil. Sen hem för dusch och fix och direkt ner till Domkyrkan, samling där var klockan nio.
 
Sen var det repetition, repetition och åter repetition. Banka in alla låtar och försöka undvika att få prestationsångest över de låtar som ännu inte satt hundraprocentigt. Nils Landgren kom vid halv elva och då satte vi låtarna han skulle vara med på. Nu känner jag ju inte karln, men som samarbetspartner måste jag säga att han var otroligt ödmjuk och trevlig och bjöd på sig själv och lät oss ta del av hans tankar, samtidigt som han bjöd in oss för idéer.
 
Känslorna var på svaj hela dagen. Vid tiosnåret bad jag en tyst bön om att få klara dagen utan att bryta ihop före, under eller efter någon konsert. Bara överleva och åtminstone försöka ha kul. Vi kan väl säga som så, att jag fick ta till lite fysisk hjälp... underarmen är lite fnasig idag, efter mina försök att hålla känslolivet i någorlunda styr.
 
Jag lyckades nästan. Lunchrasten blev grymt försenad och jag hade lyckats skriva en lång lista, i huvudet, på allt jag lyckats glömma kvar hemma. I bilen hem, stressad och förbannad på mig själv, kom tårarna. Dock verkade det lätta en del på trycket, och jag var, mitt i eländet, glad att jag fick vara ensam.
 
Första konserten gick väl sisådär. Nils Landgren skötte naturligtvis sitt, men vi i kören var lite osäkra på en del insatser. Det höll, det gjorde det, men vi hade ändå ett snack, allihop, innan andra konserten, för att gå igenom vad vi kunde förbättra.
 
Och förbättrade, gjorde vi. Med råge. Jag var lite smågrinig, då kommentaren kom upp om att alla skulle ha körpärmen sågottsom hela konserten. Jag hade låtit den vila i min hängande arm under alla låtar utom två; jag kunde resten. Nu skulle jag alltså stå med den i famnen, med endast två låtar i, för syns skull. Följden blev att jag stod och spände nacke och armar. Menmen, vad gör man inte för konsten (varsågoda att läsa in all bitterhet ni kan, mellan raderna)?
 
Hursomhelst. Förbättring. Andra konserten gick strålande och vi fick stående ovationer från en fullsatt Domkyrka. Efteråt hade vi lite terminsavslutning på en restaurang i stan och där bjöds det på musik, prat och oändligt många skratt. Landgren var med nästan hela kvällen, och det var även hans fru (ja, ni vet, hon som spelade Lotta på Bråkmakargatans mamma; sååå starstruck just nu). Jag bröt samman lite när Landgren "spelade trombon utan trombon" (för att citera vår körledares fru, som jag känner litegrann och satt med en stund under kvällen) då vi sjöng. Hade precis samlat mig för att kunna vara med åtminstone under slutackordet, då Landgren tittade på mig och tog en sista ton som fullständigt fick mig att tappa fattningen och skratta så tårarna rann.
 
Som vanligt är jag sliten, efter en sån dag. Dels för att den blev så lång och fullspäckad, men också för att jag lät känslorna glida runt. Eller kanske snarare för att jag inte lät dem, utan lät mitt kontrollbehov ta över. Trots det, har jag varit på gymet och kört en timmes crosstrainer och sen en halvtimmes överkroppsstyrka på det. Väl hemma igen blev det lite plock och städ och faktiskt också saffrans- och vaniljbullebak. De blev grymt fina, för att inte säga stora! Hela fyrtiotvå stycken tvinnade jag ihop. Vi har dessutom fått granen klädd, och alla inköpta julklappar är inslagna.
 
Lite ostadig på handen, efter en timmes trampande...
 
Det är inte alltför ofta jag bakar bullar. Ännu mer sällan lyckas jag med det.
 
 
 
 

Kommentarer

Tyck och tänk här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback