Sjukt stolt fröken
Barn är tamejfasiken oslagbara.
Idag har vi (såklart) haft lussefirande på jobbet. Vid sju var jag på plats och strax därefter droppade yrvakna barn och (åtminstone en del...) sömndruckna föräldrar in. Vi knôdde in alla barn i ett par av rummen och hjälpte dem att komma iordning och underhöll dem en stund. Klockan åtta radade vi upp dem i hallen och började tåga ut, utomhus, där (nu något mer vakna och dessutom (saft)glöggfyllda) föräldrar och släktingar väntade.
Och, utan att ha behövt stå ute i kylan själv, kan jag säga att det var väl värt att vänta på. Som barnen gjorde det! Närmare fyrtio stycken, sjungandes för full hals. Det strålade om dem och det märktes inget av att hela morgonen var ett enda stort avbrott i allt vad rutiner hette.
Tänk er själva; allt folk inproppat på mindre yta än vanligt, alla barn in på en och samma gång, föräldrar som står utanför, inget vinkande till en rullande bil i fönstret, ytterkläder och skor inomhus, pedagoger med ytterkläder... Och. Alla var så grymt lugna. Ett par barn gnydde lite, men i övrigt kunde vi, precis som vilken dag som helst, hålla ljudnivå och rörelser nere på en hanterbar nivå. Jag ville nästan be dem protestera mot allt ovant som hände, så himla lyhörda var de. Inga protester, ens längre fram under dagen, liksom. Bara lugnt, tryggt och fullt av vanlig lek och bus. Visst var vi tröttare än vanligt, men de flesta av oss hade ju vaknat tidigare än vanligt.
Så ja, redan innan vi började tåga ut, var jag tårögd. Sen grät jag väl av stolthet i närmre en timme. Vilka fantastiska ungar jag har på jobbet! Ingen av dem verkade ens ha en tanke på att rusa till föräldrarna under själva uppträdandet. Att de kunde sångerna, visste vi. Att de kunde rutinen kring att gå i led, en vanlig dag, utan fullt med folk överallt, visste vi också. Att allt skulle klaffa så bra, hade vi bara vågat fantisera om. Föräldrarna överöste oss med beröm, medan jag försökte uttrycka att "Det är era barn". Det hade helt klart aldrig funkat om inte barnen vore vad de är; intelligenta, nyfikna, underbara små varelser.
Ja, jag är stolt. Barn är oslagbara, de klarar baskemig precis vadsomhelst!
Kommentarer
Trackback