Maria P

Men... du ser ju inte sån ut?

Jag har ett komplicerat förhållande till mat. Det har inte alltid varit så, och är inte alltid så.

 

Som jag skrivit förr så går det i perioder, och i skrivande stund har jag varit nere i den längsta sammanhängande svacka jag kan minnas. Jag har bra och mindre bra dagar. Men oavsett hur bra en dag är så kan jag aldrig vara säker på att vad det än är som slinker ner, nyttigt eller onyttigt, inte skapar ångest efteråt.

 

Det senaste halvåret har jag blivit mer och mer öppen med hur det står till. Det är bra, för ju mer öppen jag är, desto mindre tvingas jag förklara eller bortförklara. Det är också mindre bra, för det händer att folk inte tror mig, för "du äter ju".

 

Ja. Det gör jag. Sen ger jag mig ut och springer en mil. Men det är ju bara hälsosamt, så ingen fäster sig vid det.

 

Dock är det så att oavsett hur hälsosamt det är att träna på allehanda vis så är det det destruktiva tänkandet som är mindre bra. Träna är alltid bra, oavsett hur och vad, men att göra det som en typ av bestraffning för att man råkat äta en smörgås, det gör träningen till något självdestruktivt.

 

Men stopp och belägg. Det var inte det jag ville skriva om idag.

 

När jag var iväg till Tallinn med jobbet, så berättade jag för en av mina kollegor om mina bekymmer. Hon jobbar på en annan enhet, men jag litar på henne och eftersom vi skulle umgås ganska tätt, så ville jag att hon skulle veta hur landet låg.

 

Och där kom kommentaren. Så otroligt igenkänd.

 

"Men... du ser ju inte sån ut?".

 

"Sån"?

 

Okej, så det faktum att mitt förhållande till mat är åt helsike; det faktum att jag vissa dagar på rent tvång får i mig en müslibar, det borde innebära att jag ser ut, hurdå? Mager? Benig?

 

Ätstörningar kopplas ofta direkt till anorexi. Och anorexi syns. Det är dock den enda ätstörningen som gör det. "Problemet" är bara att det är väldigt få ätstörda personer som lider av just anorexi. Något fler lider av bulimi, men överlägset flest lider av ätstörning utan närmare specifikation (UNS) och det är grymt sällan som det syns på utsidan, så som folk i allmänhet tror att det "ska" synas. Ni får googla på det här, för jag orkar inte gå in närmre på det. Dock kan jag tipsa om KÄTS och Johanna. Där finns bra siffror.

 

Mörkertalet är stort. Och jag är normalviktig. Jag får beröm för min kropp, och den ser helt okej ut. Men vad folk inte vet är att jag endera tränar för att jag har ätit, eller tränar för att senare kunna tillåta mig att äta. Kanske låter hälsosamt, men jag kan aldrig njuta av mat om jag inte vet att jag kommer göra mig av med det. Och tankarna är destruktiva och de släpper mig aldrig. Dagligen cirkulerar frågor i mitt huvud, som "När ska jag hinna träna?", "Vad har jag egentligen ätit och har jag gjort mig av med det?" och så vidare.

 

Jag vet inte om jag kommer någonvart med det här. Vad jag ville ha sagt är väl att man aldrig, aldrig ska tro sig kunna se vem som har en ätstörning. Den som är mager kan ha ett helt normalt förhållande till mat. Den som är överviktig kan ha otroliga kval över vad hen stoppar i sig. Den som ser ut som jag kan träna mer än vad en till synes vältränad person gör. det handlar inte om utsidan. Förhållandet till mat sitter i huvudet och kräver hjälp.

 

Det var nog det jag ville säga.

 

Över och ut.

 

Ser jag "sån" ut?

Kom och tänka på Pelle Sandstrak när jag läste detta. Såg ett klipp på youtube där han pratade om Tourette och får kommentaren att "du ser för normal ut för att ha tourette. Ibland är det jobbigt med all oförståelse. Jobbigt att det inte syns att man är fast i sina egna tankar. Lever i sitt eget helvete som ingen annan kan förstå. Mixed feelings..
http://www.youtube.com/watch?v=bP_SukwaggE

Jag har läst din blogg ett tag efter att ha halkat in här av en händelse. Det gör ont i mig att läsa vad du kämpar med dagligen. Du är starkare och finare och bättre än du tror. Jag känner inte dig privat, men vi har träffats mycket ändå.

Jag har också ätstörningar, men av en helt annan karaktär. Mina syns inte heller på mig och är inte viktrelaterade. Jag har precis som alla perioder med högre och perioder med lägre vikt, men det är inte mitt problem. Mitt problem är att mat kan äckla mig. Periodvis kan jag knappt äta något. I mina värsta perioder kan jag bara äta frukt och färska grönsaker. Allt annat känns direkt motbjudande.

Kött äter jag aldrig, men fisk - för jag är för lat för att läsa på om hur man får i sig allt man behöver när man utesluter livsmedel ur kosten. Sen periodvis äter jag inte ägg, eller inte mjölkprodukter eller inte spannmålsprodukter. Periodvis äter jag bara godis och kakor och frukt, för allt annat får mig att vilja kräkas. Men så går det över och så äter jag normalt igen. Ibland några månader och ibland några år. Sen är jag tillbaka igen med mina matnojor.

Jag är nog lite äldre än dig. Jag har lärt mig att leva med mig själv och min störning. Jag är aldrig så illa att det är någon större fara för hälsan, men likafullt är det en ätstörning jag har.

Jag trodde länge att jag var fel, att jag var dålig, att jag inte var värd något och att jag var störd som höll på så här. Idag vet jag att jag är starkare än många andra. Sen är det så att ALLA, oavsett vad någon annan hävdar, har olika problem att tampas med. Det får en att växa som människa.

Jag tycker att du är fantastisk. Du stirrar dina problem i vitögat och vågar erkänna och prata om dem. Omgivningen kommer inte alltid att förstå. Det är jättemodigt att våga lägga ut en trevare och berätta.

Jag hoppas innerligt och av hela mitt hjärta att du kommer att må bättre och bli mer bekväm med dig själv. Du är inte dina problem. Dina problem behöver inte definiera dig som person, men de kommer alltid att följa dig. Sida vid sida. Men de behöver inte ta över dig. Det går att samexistera utan att ta död på varandra.

Om du inte har trott det när någon sagt det förut, så tro det nu: --> DU ÄR VIKTIG, för att du är du. Det finns ingen annan Maria som du. Dessutom är du fantastisk på ditt jobb och jag vet ett stort gäng med ungar som avgudar dig. Jag hoppas att de problem och osäkerheter som du känner inför jobbet lugnar ner sig och jag vill att du verkligen förstår att det du har gjort hittills på jobbet är väldigt uppskattat av många. Tror du mig inte, så ta med det för framtiden och spar det tills du kan se att det är sant.

Jag är inte anonym för att jag inte står för vad jag säger - jag menar vartenda ord - men inser att jag kanske ändå är för feg för att outa mig och mina svagheter.

Vad som slår mig och gör mig beklämd är att det är alltid de finaste, varmaste och mest genuina människorna som verkar må mest dåligt och det är så himla synd. Samhälle, grupptryck, media, reklam eller whatever. Jag vet inte vad det är som får folk att tvivla på det fina och det vackra i sig själva. Jag är inte ett dugg annorlunda än du på den punkten, men det är sorgligt.

För mig kan jag säga att mycket har lättat sen jag blev ännu lite äldre, saker verkar bit för bit falla på plats och jag har barn - vilket har fått mig att växa otroligt som människa och det fick mig att omvärdera väldigt många självklarheter.

Jag kan inte lova att det blir så för dig, men för mig har tiden (att bli äldre och visare :-P) och föräldraskapet minskat både ångest och ätstörningar.

Som du skrev - varje människa räknas, även du.

Ställ inte så höga krav på dig själv. Huvudet upp och fötterna ner räcker bra de dagar du inte orkar mer.

Kramar tillbaka