7. Jag respekterar mig själv och finner att andra gör det också.

Säg ordet för dig själv: Respektera.
Sen säger du: Respekt.
 
Visst låter orden olika? Att visa respekt, eller att ha respekt är två uttryck som jag upplever ofta missförstås och missbrukas. De förväxlas gärna med rädsla och jag dras direkt till högstadiet, i sjuan, då vi färskingar i skolan inne i stan förutsattes visa respekt för niorna. Att respektera någon, däremot, låter trevligare i de flestas öron; ödmjukt och öppensinnat.
 
Att två varianter av samma verb kan bli så otroligt olika? För det här med respekt handlar ju (ja, låt oss en gång för alla komma överens om det) om just det, att visa ödmjukhet inför vad andra är och gör. Att inte trampa rakt igenom andras gränser. Det handlar om att ge utrymme till den som behöver. Det handlar om att aldrig tvinga. Det handlar om att fråga innan man bara gör. Det handlar om att visa att man förstår andras vilja, att man hör vad andra säger (även om alla inte alltid kan få som de vill).
 
Jag ska ärligt säga att min respekt gentemot mig själv lämnar en hel del i övrigt att önska, både kroppsligt och mentalt. Jag tvingar mig till sådant jag inte vill, jag bestämmer att jag ska avstå från sådant jag vill. Jag kör fullständligt över min kropps önskan om att få vila; en önskan så tydlig att min kropp hindrar sig själv från att kunna gå normalt. Jag tillåter andra att klampa in på territorier som borde vara bara mina.
 
Jag vet att det handlar om att jag behöver vara den som börjar respektera mig, om jag ska kunna kräva det av andra. Jag kommer aldrig komma ur min självdestruktivitet, om jag inte börjar respektera mig själv. Dock är det så, att jag samtidigt behöver omge mig av människor som är beredda att visa den respekt jag avkräver dem. För vem ska annars lära mig mitt värde; det värde som garanterar mig respekten från både mig själv, och andra?
 
Hyckleri. Igen. För jag upplever mig visa andra respekt. Jag är ganska hård mot mig själv, när det gäller respekten gentemot framförallt barnen. Dem gör jag allt för att visa, att de aldrig behöver säga ja om de känner sig kränkta av det; jag hjälper dem inte ens på toaletten utan att be om lov.
 
Hur kommer det sig att det ska vara så svårt att visa samma respekt mot mig själv? Så ofta som jag säger ja, men med det, inkräktar på min egen rätt till utrymme. Vad är egentligen anledningen till det? Jag förstår det faktiskt inte.
 
Och det är ju så viktigt. För självrespekt är, i min värld, nyckeln till självkänsla, och vice versa. Hur ska jag kunna känna mitt eget värde, om jag inte börjar med respekten? Hur ska jag kunna bygga upp en stark tilltro till mitt egenvärde, utan att respektera mig själv?
 
Jag finner att många i min omgivning respekterar mig. Jag har dock en bit kvar att gå, innan jag till fullo respekterar mig själv.

Kommentarer
Du vet vem säger:

Respekt till dig som gör så kloka reflektioner över innebörden i Vikingalagen! Det här är själva kärnan i den anser jag, den totala motsatsen till Jantelagen. Om jag respekterar mig själv kommer även andra att göra det. Träna träna träna på detta istället och låt kroppen vila medan du gör det. Önskar dig sinnesro och en vilsam natt! Kram

2014-04-14 | 22:00:42

Tyck och tänk här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback