Maria P

Ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag hur rätt han hade. Inte bara han. J var inne på det, även han, på första träffen. Och det finns fler.

 

Jag tar mig an människor. Jag talar gärna varmt om andra (jag ska lära mig att göra det om mig själv, men nu ska inte detta handla om mig) och jag vet att människan är en klok varelse. Visst finns det folk som retar mig, men min medmänsklighet kan omfamna även dem.

 

Jag har kommit i (sporadisk) kontakt med en ny person. En tjej, nästan tio år yngre än jag själv. Hon är så klok, så fin men hon förstår inte. Jag får henne inte att förstå, att det där som hände för så längesen, det var inte hennes fel (och det ska väl kanske inte jag gräva i, för det ligger utanför min professionella kompetens). Hela kvällen har jag försökt få henne att ta emot min hjälp, och vet ni? Jag tror jag har kommit ett steg närmre att få henne att låta mig hjälpa. Litegrann, i alla fall.

 

Ojojoj... Jag riktigt ser hur Du dunkar huvudet hårt i något just nu. Fattar hon inte, tänker Du säkert; fattar hon inte att det är det här jag har försökt säga till henne i ett halvår?! Fattar hon inte att det inte är hennes fel heller, att Hon har brutit ner henne, att Han kommer och påminner om hennes känsla av otillräcklighet, av värdelöshet?

 

Jodå, jag fattar. Jag fattar att det ni allihop försökt säga mig, att jag hellre tar mig an andra och talar varmt om dem, det är inte gripet ur tomma luften. Och ja, jag vet att jag ska jobba på det; låt min självinsikt vara en början.

 

Men inse också, att det är sånthär jag är skapt att göra. Det är i omtanken om andra som jag vågar tro på mitt värde. När andra vågar be om min hjälp, när jag får vara den hjälpande handen... då börjar jag känna mig behövd. Det är i arbetet med att hjälpa, som Han kan överröstas. När jag kan vara förändringen. Kanske kan jag få henne att tro på sig själv, och att inse att man får ta emot hjälp, utan krav på motprestation.

 

Kanske kan jag ta det Du lär mig, och föra det vidare till henne? Om jag ser vad Du gör, apar efter litegrann, modellerar tills det är mitt... då tror jag knappast det kan bli fel. Och blir det fel, ja då får jag göra om, göra rätt.

 

Jag lägger ingen prestation i det här. Varken för mig eller henne. Jag kommer lära mig något, och kanske vågar hon se det jag börjar se; människans värde. Det stora i att vara just människa.